Varg II

Nu är en varg på vandring igen. En överlevare som tagit sig genom hela Norbotten, Lappland, Jämtland och Härjedalen. Då minns jag en vinter när jag och vännen, vi som tillsammans kallas Ålengålåle, satt tillsammans vid mitt köksbord och försökte leta upp en väg som en varg kunde ta sig igenom Sverige från Ryssland på kartan.Vi gjorde research till hennes kommande roman som hade en vandrande varg som viktigt tema. På kartan letade vi efter namn som innehöll ordet varg på finska(susi),ryska(vlk), samiska(návdi) eller nordiska språk (ulv/ulf). Detta var långt innan boken kom ut och ett år innan vargen "John" gjorde sin vandring till Stora sjöfallets nationalpark 2002. Döm om vår förvåning när "John" dök upp och gick precis den vägen vi stakat ut för den fiktiva vargen och kom dit vi tänkt oss att bokens "Gula ben" skulle komma.

Nu har en tuffing klarat sig igen. Till det krävs mycket men främst en vinter som dels fryser havet dels gör att marodörer som hatar rovdjur sitter inne i stugvärmen i stället för att spåra djur med snöskoter och sedan, förstås, stor tur. Jag antar att denna varg nu har det svåraste framför sig. I etablerade vargrevir i mellansverige finns många välorganiserade varghatare och det är väl lite varmare än här. Nu har jag i alla falla förstått innebörden av det gamla uttrycket vargavinter. Troligen kom det många vargar österifrån sådana här år med arktisk oscillation och långa perioder med helt igenfruset hav.

Numera betyder vargavinter att någon enstaka varg hade möjlighet att överleva resan från Ryssland till vargflockar i Svealand och Götaland. Precis som med all annan brottslighet avstannar aktiviteten vid minus 20 grader. Jag hoppas därmed på flera riktigt kalla veckor. Dagens rödluvor är ju inte rädda för vargen, men vill gärna se vargen här.

Vad läckert att vargen tog eran väg.

fränt, det där med John (:



Ont i hjärtat får jag, varje gång jag läser, eller hör något, om vargarna. Det gör så ont i mig att jag blir alldeles tokig. Jag berättade till Anna, för några veckor sedan, att jag knappt orkar läsa något om läget för vargarna i dagens Sverige. För jag får fysiskt ont. Ungefär som när man var 14 och fick uppleva sin första hjärtekrossare. Riktigt, riktigt ont, alltså. Jag är inte alls lika välinformerad om detta års jakt av den anledningen, som jag är om förra årets. Men vad nytt kan det finnas om årets jakt egentligen ? Jag har nog läst allt som finns att läsa om förra årets, och jag började i år också. Men det tog liksom stopp, en dag innan jakten(slakten) drog igång. Sen orkade jag inte mer, det kändes som att jag skulle gå sönder..



Tur då att din blogg finns, kära msmms, så att jag får lite hopp igen. I alla fall en liten gnutta.



KRAM !

Johanna: Jovisst var det! Kändes nästan lite overkligt, som om man kan se in i framtiden.



h-f: Jag skriver ju detta som en tröst så det är roligt att du kan känna lite hopp om livet också. Jag känner att den här vargfrågan liksom får bli symbolen för så mycket.Varghatare ogillar som regel också kvinnor som har självständiga liv,barn som inte sitter still, vegetarianer, nykterister, invandrare och folk som talar med annan dialekt än deras eget lilla sockenmål.



Jägarna har enormt starka lobbyister i riksdagen, vargarnas vänner anses som korkade naturmuppar som ingen ids ta på allvar.



Tur att dessa marodörer som vill döda alla djur själv inte ids åka skoter när det är kring -30. Enligt naturbevakare kommer det åtminstone en varg från Finland till Sverige varje år, men de klarar inte färden genom landet utom när det är så kallt som nu.

Åh, vilka sötnosar :)

Jennie Orleifson: Visst är de söta! Du har förresten en fin hemsida och intressant.