När jag var ung älskade jag westernfilmer, Diligensen med John Wayne var bara en av många favoriter. Det var alltså inte bara den nya generationen westernfilmer, den där indianerna är genomhederliga naturmuppar istället för lömska lönnmördare jag gillade. Det var hästarna, den tydliga sagostrukturen med lyckligt slut som drog mig in i westernfilmens magi. Men de där nya westernfilmerna lockade också. I grunden var det inte mycket som ändrats. Fortfarande var hjältarna hjältar och skurkarna skurkar. Indianerna spelade aldrig mer skurkrollen, men de var istället endimensionellt snälla intill menlöshetens rand, och aldrig någonsin gifte sig den vite hjälten med en indian. Rasgränserna är stenhårt hållna i Hollywood. Där har ingenting hänt sedan stumfilmen.

Det var inte bara filmer utan också serier som Familjen Macahan och Så vanns vilda västern, där var en fransman faktiskt gift med en indian(spelad av nicaraguanskan Bianca Jagger) och bäst av dem alla Dr. Quinn, där alla i grunden är snälla, t.o.m den skurkaktige saloonägaren. En film som grep mig var Dansar med vargar med Kevin Costner som den vargvänlige vite mannen som finner sin identitet hos lakotas. Visst reagerade jag direkt på New age-flummet både kring vargarna och indianerna. Men western är andå alltid western och de lyder inte under mina normala smaklagar. Sedan var det det där med vargarna. Vargar griper tag. Dessa vilda hundar med sin sociala struktur som liknar en människofamiljs så mycke att de till och med adopterar andra djurarter till sin flock.

Den senaste vargfilm jag sett var Varg med Peter Stormare i en lysande huvudrollstolkning. Men som min kära h-f påpekade var storyn baserad på Rödluvan och vargen med samma trista sensmoral för vargens del. Dessutom hade man en hund i titelrollen, Costner hade faktiskt riktiga vargar. Men snygg var filmen, utöver det vanliga och den är absolut sevärd. Inte minst eftersom människor norr om Dalälven inte skildras enbart som mysko kufar. Åtminstone jag kände igen mig på pricken i bylivets exteriörer och interiörer. Min kära vän Monika P, vars mor kommer från Jämtland, går också i god för de genuina dialekterna.

Men texten på filmaffischen är rent ut sagt vidrig: «Kärleken till vildmarken följer egna lagar». Dumheten och norrlandsromantiken har väl sällan talat ett så tydligt fördomsfullt språk; som om man älskar naturen så mycket att man vill döda ett vilt djur i den till varje pris. Som om norrlänningar i gemen skiter i "storsamhällets" lagar om de hotar deras smala intressen. Som om norrlänningar inte kan tala? Har vi inte sett tillräckligt många tystlåtna tjuvjägare från norr på bio?

Men som sagt: Stormare är häftig och bilderna är vackra, riktig hemlängtansframkallande fjällnostalgi.