Min näst yngste son var på kulturskolan häromdagen. Alla barn i hans klass fick prova på olika instrument. Min son var överlycklig när han kom hem. "Jag spelade fiol och det lät bra direkt. Jag hade tekniken. Nu vill jag att du anmäler mig." Sedan berättade han livfullt om alla fröjder han fått uppleva under dagen på kulturskolan, men bäst var ändå fiolen, att det lät så bra, att han kände att han hittat sitt instrument:"Först ville jag spela något instrument som ingen i familjen spelar, men fiolen var så lätt att spela på, det lät så fint. Jag bara gjorde så här och det lät jättebra. Jag kände mig som en liten Alexander Rybak så där cool."

Naturligtvis är han nu anmäld till kulturskolan och lillebror ska också börja där med Suzuki-fiol. Fiolerna ska strängas, vi har strängarna hemma, men bytet har inte blivit av; nu blir det av. Min lill-kille strålar av energi och glädje. Jag minns mina första stapplande fiolsteg och hur fint det lät när man träffade tonen, men jag minns också hur ofint det lät när man inte gjorde det. Men jag förstår precis vad lillkillen min menade när han tar en av våra glessträngade fioler och drar några stråk på den: det låter bra! Han har helt rätt teknik och stråktryck bara så där! Nu blir det ett skjutsande och konsertspringande igen. Och det ska bli så roligt!

Sedan ska vi spela Bach bondekantat tillsammans, den låter så fint på nybörjarfiol, lill-Rybak, lillebror och jag. Här annan musik på violin av pappa Bach med coola katten Nigel Kennedy: