Döden är något vi sällan talar om på riktigt allvar. Det är fruktansvärt hemskt att tänka på detta oundvikliga slut för oss alla. I mitt "förra liv" som dödgrävare kom jag dock ofta in i samtal om detta skrämmande ämne. Med en kyrkogårdsarbetare vågar man prata om döden som så påtagligt finns där omkring oss på kyrkogården. Med åren har jag vant mig vid tanken på min egen död, men bekväm med den är jag inte.

Vad som faktiskt är ännu mer påtagligt är alla avsked vi måste ta av nära och kära. Jag minns hur jag som barn innerligt bad till Gud att mina föräldrar och min lillebror skulle dö efter mig så jag inte skulle behöva vara med om att ta det slutgiltiga farvälet av dem och bli lämnad ensam levande kvar. Nu börjar jag acceptera tanken att det troligaste är att jag i sinom tid måste ta hand om mina föräldrars begravning, men inte nu, inte snart utan om många, långa år.
Min bloggkompis J. har fått det fruktansvärda beskedet att det blir snart hon måste ta farväl av en förälder. Obegripligt fruktansvärt svårt, ja egentligen omöjligt, att ta sig igenom. Bara för att det inte finns något som helst val gör man det.

En del tycks tro att om för tidig död händer ofta blir det en vana så man knappt sörjer längre. Man inbillar sig att den afrikanska småbarnsmamman som mister sitt barn inte sörjer lika mycket eller tar döden mycket lugnare och "naturligare" som den mer överraskade svenska mamman. Eller så var det mamman på 1800-talet som kunde räkna med att de flesta av hennes små inte skulle överleva sin ettårsdag som knappt ens höjde på ögonbrynen inför döden. Vilket svammel! Jag tror inte vi är bättre eller sämre än andra platsers eller tiders människor att handskas med döden. Ibland hör man påståendet att människor som levde förr var mer vana vid döden eftersom den var ständigt närvarande. Under perioder har Vanitas-motiv varit vanliga i konsten, dvs bilder som symboliserar människans korta och ändliga liv. Men varför skulle det visa att man inte sörjde eller var rädd för döden?



Barocken med sina symboltyngda målningar och ständiga krig och farsoter var förstås en epok där vanitasmotivet var vanligt förekommande. Jag tror inte att detta innebär att människor på 16- och 1700-talet inte fruktade döden-precis som vi inte känner oss mer bekväma med döden bara för att vi jämt ser på och läser om mord och mordutredningar. När vi står inför dödens verklighet blir vi ändå helt lamslagna och maktlösa. Inte kan någon mysig stickande privatdetektiv eller hemkär polismästare hjälpa oss då. Ingen kan.

Detta att ingen kan gör att vi som står lite vid sidan av ofta tystnar, drar oss undan av rädsla att säga fel. Min erfarenhet är att så ska man absolut inte göra. Hur än den sörjande beter sig vill en sörjande inte bli lämnad ifred och ensam av alla. Det räcker med den anhöriga som försvunnit.

En psalm som tröstat mig för att den inte viker undan från det hemska med döden, inte förskönar, är Sv Ps 622:

Att ta farväl på riktigt sätt från solens ljus är aldrig lätt för människan att lära. det skedde aldrig på vår jord om inte Jesus med sitt ord var oss som vän så nära.

O, Jesus Gud och broder kär, du vet hur bitter döden är som du har segrat över; du vet med vilken skräck vi ser vårt timglas sandkorn falla ner, du vet vad vi behöver!

Kom i min sista natteväkt i en av mina käras dräkt och sätt dig vid min sida och tala så som vän med vän om hur vi snart ska ses igen och aldrig mera lida!

Så innan dödens istappshand har slitit sönder livets band och mina krafter domnar jag tar farväl och finner tröst som barnet vid sin moders bröst när i din famn jag somnar.