Herdepojke med sin häst och hund målade av Karel Dujardin i Italien

Jag brukar tänka på skillnaden mellan Ulla Håkansson och den unga tävlingsryttaren, de tillhör varsin ytterlighet vad gäller inställningen till hästar och ridning. Ulla Håkanssson rider först och främst utomhus, i skog och mark, varje dag. Hennes hästar är nästan aldrig halta. När hon nyligen vann dressyren i Strömsholm avstod hon från NM eftersom hon tyckte att hennes sto Richelle hade rest tillräckligt för en tid : "Jag har tackat nej till NM, det bilr för lång resa så här tätt inpå för Richelle." sa hon till Ridsport efter en lång rad lysande tävlingsresutat.

Vanliga tävlingshästar är alltid "halta" på boxvila och när de rids är det i ridhus till vardags. Dessa hästar får inte ens gå i hage dagtid utan på sin höjd i en skrittmaskin eller skrittas ut på jämna skogsvägar eftersom man är rädd för de hältor som ändå drabbar hästarna hela tiden. Aldrig får de långa galopper i skogen och vem har hört talas om att någon ung ryttare vågar tacka nej till en tävling för att hästen behöver vila från långa resor?

Kanske behövs den mognad och säkerhet som Ulla Håkansson (f.1937)har för att våga gå mot strömmen? Men jag tycker att det finns många unga hästmänniskor som också tänker rätt och sätter hästens bästa först. Fast det är nog svårt att stå emot trycket att ställa upp i nya tävlingar och nå högre mål när man är ung. Då kan man ju alltid härma Ulla Håkansson och ha hennes exempel som stöd för att våga säga stopp när hästen behöver det. För när allt kommer till kritan så är det en minimal del av ditt och hästens liv som ni rider det där ärevarvet, först och främst är vi ju kompisar med våra hästar och vänner vill man vara med så länge som möjligt.

Ulla Håkansson på Richelle