En sky av vittnen

 

Pappa och Aron hade en fin kontakt med varandra, de trivdes ihop och en dag kom Aron och berättade att han hade haft en sån skön dröm: "Jag drömde att jag kunde se och prata med morfar" Han förklarade att de andra i rummet bara kunde höra vad Aron sa men att morfar svarade honom och när jag undrade vad han sa till morfar sa han: " Att jag älskar honom och saknar honom". Storebror tyckte Aron borde ha pratat om något intressantare som hur morfar har det nu på andra sidan döden, men Aron sa att det var det viktigaste han ville säga.

 

När anhöriga dör är det inte ovanligt med drömmar som Arons. Själv upplevde jag att pappa satt bredvid mig i bilen när jag åkte hem från klostret i Lannavaara. Andra har sett sina anhöriga i köket elelr någon annan vardaglig plats och ibland kunnat prata med dem. Det brukar förklaras som ett normalt sorgebearbetningsfenomen, att vi fabricerar bilden av den anhöriga eftersom vi tänker så mycket på henne.

 

Men tänk om det är så att de anhöriga verkligen besöker oss och vill trösta oss? I Bibelns Hebréerbrev kan vi läsa: "När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger," och detta sägs efter att författaren räknat upp långa rader av länge sedan döda personer. I katolska kyrkan är känslan av att vara omgiven av en sky av vittnen mycket mer påtaglig än i protestantismen. Av rädsla för katolicismen blev man under det lutherskt renläriga 1600-talet rädd för dödas andar  sk. gengångare och man började berätta gastkramande historier om de dödas julotta för att förhindra att folk firade den förhatliga katolska midnattsmässan på julnatten.

 

Detta har lett till att det känns långt till de döda anhöriga i vår tradition men i Lannavaara var de nära. Katoliker pratar ju med döda helgon och ber för människor både på denna sida och hinsides döden. Det var alltså en perfekt plats att sörja, klostret i Lannavaara.

 

När jag fick läsa evangelietexten på Allhegonadagen som hämtats från Uppenbarelseboken  ett avsnitt om den himmelska gudstjänsten, blev det så tydligt att melllan oss och evigheten finns bara en tunn hinna och liksom Johannes fick se igenom denna hinna i fångenskap på Patmos rakt in i himmelens högmässa, kan vi i lyckliga stunder förnimma närheten av dem som firar den himmelska högmässan både när vi själva firar den och i andra sällsynta ögonblick av klarsyn. Så som Aron fick säga det viktigaste till pappa  och så som jag hade pappa med mig i bilen från Lannavaara. Vi har ju Bibelns ord på att vi är omgivna av en sky av vittnen och att detta faktum ska lätta våra tunga tankar och andra bördor.

 

Ser ofta på kyrkogården folk som lämnar brev och vykort i minneslunden man berättar för dom som gått före hur livet går att kärleken finns kvar osv , saknad . En dam jag brukar hjälpa plantera blommor på hennes mans grav brukar säga ifrån när hon fått hjälp vill hon vara i fred en stund hon vill prata med sin man. På allhelgona helgen var det helt fullt med folk på kyrkogården, ljus överallt. Vi kyrkogårdsarbetare har fått det på våran lott numera att vara minnes lundsvärdar, kyrkoråden ville inte ställa upp mer utan betalning, så det var en intressant lördag att arbeta och se alla ljusen och människorna. Visst är det kanske så att vissa saker kan vara psykologi, hjärnan bearbetar sorgen men sådan som denna film snutt är svårt att förklara bort .hur folk som är döda kan se och höra saker dom inte borde ;)

http://www.youtube.com/watch?v=WNbdUEqDB-k

Lars: Visst är det ett härligt arbete att vara dödgrävare. Vi har haft det som du länge för vi får ju jobba med församlingsarbete också i Jukkasjärvi församling. Det gör arbetet meningsfullt. Jag har ett meningsfullt arbete nu, men ibland längtar jag tillbaka till kyrkogården och de speciella samtal man får med sörjande.

Jag tror stenhårt att morfar var där och pratade med Aron. Och han hade helt rätt, det viktigaste blev sagt. Och jag är säker på att din pappa satt där vid sängen. Försökte skänka tröst.
Jag bara vet att det är så. Det finns inte ett uns av tvekan i min kropp.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=r_Nrl-5Ker4

Och denna som kommer precis efter på samma konsert passar så bra ihop med blogginnehaverskan:

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=ZZ6SAryPyQk

Fin bild på morfar och Aron. Två djupingar som älskade varandra.

Bråddjup: Ja, de passade bra ihop!

Efter Åmans bortgång kände jag hans närvaro så gott som dagligen, han var med mig i hemmet och i bilen. När jag reste till NZ så kände jag inte av honom på det sättet, men väl tillbaka i Sverige händer det då och då att jag kan känna hur han är intill mig.

I min tankevärld känns det naturligt, det behöver inte alls vara konstigt och mystiskt och försöka förklaras hit och dit.
Men det är inte alltid det är så accepterat att tänka i sådana banor, och inom till exempel psykiatrin upplever jag allt för ofta att man får sitta och "förklara sig", för att man "tror på" det ena eller andra.
Minns att Ann Heberlein i sin bok "Jag vill inte dö jag vill bara inte leva" skrev någonting just om det; "Jag undrar om min Gudstro är en del av min sjukdomsbild", eller liknande.

Åh, jag blir så trött på denna stora "NORMAL"-stämpel i fetstil som ska kunna stämplas på allting som håller sig inom ramarna; för att vi sedan ska kunna kapa bort, sopa under mattan och förneka allting som inte kan förklaras in i minsta atom.
OCH EN GÅNG VISSTE VI ATT JORDEN VAR PLATT, brukar jag ta till, med utropstecken efter behov. Men nu, nu jäklar, år 2013, NU minsann, nu vet vi ALLTING!

Suck. Det var det där med att inte se längre än näsan räcker, igen...

Min kommentar tycks ha spårat ur en aning mer än vad som var meningen, men se, så blir det ibland, när man inte orkar hålla andan innanför ramarna!

Överväger nu att trycka upp t-shirts med citatet: "Hellre psykiskt eljest än inlåst i normalitet." ;)