Längst upp på Nordkalotten tillämpas ännu utsjungningens sköna konst. Vi kallar det ulosveisut oavsett etnisk härkomst. Det innebär att sjunga psalmer kring den nyligen avlidna i dennas hem. Vi sjöng ut pappa på bårhuset dagen efter hans död eftersom vi ville vänta tills alla i den närmaste familjen var på plats. Min pappa älskade att sjunga, han tröttnade aldrig. En del säger: "En är aldrig så mätt att en inte får ner en palt." För pappa gällde " En är aldrig så trött att en inte orkar med en sång till."

Vi sjöng därför många sånger i bårhuset kring min fina pappa klädd i den vita skjortan som ska symbolisera hans dopklänning, hans kristendräkt, och uppståndelsekorset som han aldrig tog av sig. Han levde som en lärjunge och han fick gå in i evigheten klädd som en lärjunge.

 

Begravningen blev också en musikhögtid. En av pappas konfirmander är numera kantor och hon spelade i kyrkan och på minnesstunden. Hon hade själv valt att spela "Tala om för hela stan" som utgångsmusik medan bårtäcket togs av kistan och sedan en ösig version av "Oh When the Saints".  Vi sjöng så mycket det bara fanns plats för både i kyrkan, vid graven och på minnesstunden. Sång är en bra sorgebearbetningsmetod och i vår släkt är vi många som är som pappa och sjunger av hela hjärtat och för full hals.

 

Vi hade de självklara, men oerhört värdefulla psalmerna "Härlig är jorden", "Blott en dag" och "Bred dina vida vingar" på utsjungningen. På begravningen tog vi andra favoriter som "De ska gå till den heliga staden" och på kyrkogården "Närmare Gud till dig" och Oändlig nåd/Amazing Grace". Sedan på minnesstunden sjöng vi några lite ovanligare psalmer och sånger som pappa tyckte mycket om men som sällan sjungs. Och så förstås "Oi tervä kaunis Tornionmaa/Var hälsad vackra Tornedal."

 

Faster funderade över den, hon flyttade till Göteborg för 40 år sedan och hade aldrig hört den förut. Konstigt för mig som har hört pappas starka röst sjunga den så många gånger att jag inte minns när jag först hörde den. Åtminstone varje majbrasa i Lappträsk sjöng han den. Men den var alltså inte så poppis när faster bodde hemma. Då var det moderniteten som hyllades; brittisk pop, amerikansk disco och svensk schlager. Finska översättningar av Doris Day-låtar sjöngs och Jokkmokks Jokkes tokroliga "Gulligullan" men inte vemodsvackra sånger om Tornedalen. Pappa tyckte ändå om den när han blev äldre, den passade hans röst och sista versen är fin på en minnesstund:

 

 När slutad är vår vandring här
och lyktad all vår strid.
Oss fädrens tro och hopp då bär
till härlighetens frid.
Oss fädrens tro och hopp då bär
till härlighetens frid.

 

Det handlar förstås om den laestadianska fromhetstraditionen som också satt avtryck i vår psalmbok, en annan självklar pappa-sång som vi förstås också sjöng på minnesstunden:

"I tro under himmelens skyar har fäderna skördat och sått

och än genom städer och byar går väckelseropet de fått

"Se tiden är fullbordad för Herren Krist giv rum

gör bättring ifrån synden, tro evangelium:

Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror."