Så klart ser Barock-Olga alltid på Lucia-morgon på TV. Det är nästan det enda program jag försöker att se varje gång det går. Ofta har jag fått se reprisen eftersom det är en dag då de körer jag varit inblandad i lussat runt i bygderna från otta till afton. Det är sällan man får höra körmusik på TV och alltid får man någon ny sång att glädjas åt och kanske införliva i repertoaren. I år blev jag särskilt glad åt den nya melodin till "Ett litet barn av Davids hus", den ska införskaffas.

 

Bäst som jag njöt av den avslutande "O helga natt" med Anders Ekborg och fullt ös med körer och orkester påmindes jag om barnens favorit: Guds lille narr en barnbok baserad på en italiensk legend med fransiscaneranknytning. För vad är egentligen en musiker annat än en tiggare som skaffat sig ett dragplåster i form av musik för att få sitt uppehälle, precis som den lille gatpojken som blir kringresande narr för att försörja sig.

 

När han blir gammal och folk tröttnar på hans konster finns dock inga statliga konstnärspensioner att falla tillbaka på och han blir tiggare igen men han kan fortfarande jonglera för Jesus och det gör han också på självaste julnatten i katedralen i Siena.

 

I filmen Slumdog millionaire möter vi föräldralösa barn i Bombay som tas upp av ett gäng banditer som lär upp dem till tiggare och de barn som har sångröst får lära sig sånger som ger stor utdelning i tiggarskålen. När de är fullärda tar man bort barnens ögon så ger de ännu mer i vinst. På vilket väsentligt sätt skiljer sig Sonja Aldén, Helena Paparizou och Anders Ekborg från dessa tiggarbarn?

 

Visst lever Aldén et. al.  i högönsklig välmåga med ögonen i behåll, men de försörjer sig på exakt samma sätt som tiggarbarnen, ändå kallar vi dem inte tiggare. En jonglör i "Cirque du Soleil" räknas inte heller som tiggare medan Guds lille narr var det. Skillnaden mellan tiggaren och den uppburna sångaren eller cirkusartisten är egentligen bara lönen. Vad gör då att vi anser tiggare vara lata, även de som spelar dragspel eller klarinett när vädret tillåter, medan vi beundrar Ekborg, Paparizou och Aldén och inte tvekar att betala flera hundra kronor för en biljett till deras framträdanden?

 

Ska vi verkligen låta Ekborg, Aldén, Paparizou och andra musiker tro att de kan leva på sitt intresse medan andra får slita i tråkiga jobb och betala för deras nöjen? Och är det inte ganska förnedrande att de ska leva på publikens gunst och osäkra stipendier utan att producera ett enda nyttigt dugg? De inspirerar dessutom, utan tvekan, unga människor till att välja samma väg i livet så de inte skaffar sig ett hederligt jobb utan tror att man kan försörja sig på andras pengar.

 

Alexander av Hales hade tveklöst svarat ja på den första frågan, vi ska låta dem leva på sin musik, han hade bara invänt mot de stor inkomster de får av sitt tiggeri och uppmanat dem att ge sitt överflöd till mindre tursamma tiggare. Men han hade sett dem som lika mycket tiggare som Guds lille narr och det har han ju alldeles rätt i.