Apropå Tom Alandhs "Och förlåt oss våra skulder" och all mobbing

Skriket

Vi gick ut

på skolgården tillsammans, jag och han

vars namn och ansikte

jag inte minns. Vi prövade den mänskliga

röstens räckvidd:

han fick skrika för allt han var värd

jag skulle höja armen på avstånd

för att signalera

att ljudet nått fram.

Han ropade från andra sidan parken-jag lyfte

armen. Allt längre bort

från vägens slut

från bergets fot

från utsiktsplatsen vid Fretwells farm-

jag höjde en arm.

Han lämnade stan, dog tjugo år gammal

i västra Australien

med ett kulhål i gommen

Du vars namn och ansikte jag inte minns

jag hör dig fortfarande, du kan sluta skrika nu.”

Simon Armitage


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0