Barockpärlan Tove Jansson sent i november

 

 Jag älskar Tove Janssons litterära verk, jag tror nog att jag gillar henne också fast jag inte är personligt bekant med henne, hennes röst är fantastisk. Och det är inte bara dialekten. Som barn tyckte jag dock inte alls om Mumintrollen, jag tyckte de var skrämmande pga de förfärliga minnena från ett barnprogram när jag var liten och någon konstnärlig teatergrupp slaktade Muminfamiljen och bombade Mumindalen genom att iförda mumindräkter utföra pantomimer och emellanåt ta av sig huvudena (!) och tala. Fasansfullt!

 

Jag tillhör absolut inte de känsliga som blev skadade av Staffan Westerberg, tvärtom älskade jag allt han gjorde från Vilse i pannkakan till Lille Luj och Änglaljus i strumpornas hus. Men den där mumingiljotineringen kunde jag inte med. Sedan försökte jag som sjuåring läsa Vem ska trösta Knyttet skriven med Jansons vackra skrivstil, tyvärr för svårläst för mig som fick lära mig skriva skrivstil på egen hand i tonåren.

 

Min återkomst till Mumindalen blev genom mina barn som såg den orättvist utskällda japanska animerade Muminserien och lyssnade till Vem ska trösta Knyttet tonsatt av Peter Lundblad. Den sistnämnda älskades högt av äldsta dottern H-F som lyssnade om och om igen och grät floder. Sedan kom Den farliga resan till oss, nu moderniserad för oss som inte lärt skrivstil i skolan:

" I morse var Susanna på fasansfullt humör, hon grälade på katten, det är ju så man gör. För den var rysligt gammal, dessutom var den lat, den tillhörde de katter som bara älskar mat:" , Ja, ni ser, jag kan den utantill. Barnen och jag älskar den.

 

Nu läser jag allt av Jansson, om och om igen*. Och lyssnar, när hon läser själv. Hon skriver ju så lyriskt om sommaren men det är ändå nu, sent i november, hon passar mig bäst. Här kan man lyssna till Tove Janssons uppläsning av Sent i november.

 

Tove Jansson omgiven av muminfamiljen med huvudena i behåll

 

 

* Däremot vill jag aldrig se den där förfärliga muminmassakern igen. Jag har svårt att förlika mig med att deras fåniga teaterexperiment utestängde mig från Mumindalen i så många år. Eftersom denna blogg inte har åldersgräns kan jag inte helelr visa en bild av eländet.

 

 

 

 

En lite yngre Tove än den man såg läsa upp sina sagor i tv och mumintrollen minns man verkligen :), barbapappa, clownen manne, Beppe Wolgers, Astrid Lindgren mfl passerar förbi i minnena.

Staffan, vet inte vad som är värst om det är indoktrinering av små barn i marxsism...skratt

https://www.youtube.com/watch?v=WTZ43x9Gii8

Eller när banker ock kapitalister (storpotäten) lyckats köra i sönder världsekonomin förgått så lär folk tänka ..varför lyssnade dom inte på profet Staffan :)...av småbarn sagoberättare och tossingar får man höra sanningen ;)

Mårran var och är ju väldigt speciell, så skrämmande och så rörande..

Lars: Ja just ja, Barbapappaoch Manne. Nyss såg vi Dunderklumpen för att fira dess 40-årsjubileum. Både jag och barnen tycker om den filmen. Beppe var verkligen en trygg figur när man var liten. Sedan är vyerna i filmen så vackra och mina pojkar tycker Elvira Fattigan är så mammig, precis som jag menar de. "Hon är så konstig socialt som tackar för allt, precis som du."

Klaus: Ja, Mårran gillar jag, det är inte så där enkelt som i Dunderklumpen att alla egentligen bara är ensamma, Mårran är evrkligen ensam, men hon släcker ljusen för att släcka dem , inte för att värma sig. Underbart! Tove Jansson var en skarp karaktärsskildrare i sagans form.

Lars, igen: Jo Storpotäten och allt det kloka Staffan Westerberg förmedlade var nog irriterande för ganska många. Storpotäten och Elvira Fattigan är ju som varandras motpoler. Skönt att barnen tycker jag är lik Elvira och inte Storpotäten.