Bok-Madonnan

Sandro Botticelli målade denna målning som på många sätt sammanfattar renässansen. Jag vet, det är före barocken, men i denna målning börjar man se det som barocken sedan blev mästare på, detaljrikedom, ett stilleben, symboler, skickligt återgivna textilier och ornament.

 

Den unga madonnan med Jesus i famnen ser milt på sitt barn och deras blickar visar kärlek, så annorlunda mot högmedeltidens stränga kvinnor med ett lika strängt Jesusbarn i famnen. Båda sitter på en tron och ser rakt fram på betraktaren absolut inte på varandra. En sträng och mäktig Madonna med ett allvarsamt barn avbildat som en liten fullvuxen man. Här ett typexempel, en underskön träskulptur från Tidersrums kyrka snidad på 1200-talet:

 

Det är skillnad på att göra konst utifrån sina mentala bilder och att använda en levade modell och verkligen se henne. Det står klart att träskulpturen från  1200-talet är en mental bild av en gudinna med ett gudabarn snarare än en skulptur med en levande förebild. Ännu tydligare blir det när vi ser på Jesusbarnet, det är inget barn utan en miniatyrvuxen medan Maria själv har barnets proportionellt stora huvud. Medeltiden var inte heller intresserad av att avbilda så verklighetstroget som möjligt, men det var Botticelli. Han målade en förädlad verklighet ett slags idealvärld men ändå verklighetstrogen som bilden i en spegel får ett speciellt skimmer över sig trots att verkligheten avbildas exakt.

 

Han hade helt säkert levande modeller för Madonnan och barnet. En liten knubbig bebis som får de först impulserna till läsning av sin mamma och detta var inte heller en helt orealistisk renässansbild. Det ålåg mamman att lära sina barn läsa och man började tidigt. Detta var kanske en scen Botticelli sett och tänkte att detta blir en perfekt bild eftersom den har den rätta triangulära kompositionen och satte sina modeller i den positionen.

 

Under senmedeltiden och renässansen läser Maria ofta, speciellt vid bebådelsen. En läsande kvinna, en bildad kvinna som dessutom lär sitt barn att läsa verkar vara renässansidealet. Så skulle också kvinnan lära sina barn läsa och skriva. Man började tidigt med ordbilder och prästen kollade upp att det inte slarvats med läsinlärningen och kristendomskunskapen. I Emil i Lönneberga får vi bevista sådana husförhör där husmors pedagogik utvärderades fast man kan få för sig att det var husfolkets flit och begåvning som examinerades.

 

Humanismen, den var alltid kristen, hade börjat formuleras. Renässansen brukar sägas upptäcka människan, under Europas ungtid: medeltiden var man mer intresserad av kollektivets förhållande till Gud och möjligen också mitt eget förhållande till Gud, nu började människan bli intresserad av människan som individ. Det syns i samspelet mellan mor och barn, de ser på varandra med ömhet och upptäcker tillsammans läsande och kunskap. Det enda som antyder att det är just Jesus och Maria är deras till synes knypplade guldglorior och Marias mantel som är själva himlapällen, djupblå med guldbroderade stjärnor , hon har liksom svept om sig  EU-flaggan. Hon är ju Caelum Regina=Himlarnas drottning, inte bara en ung kvinna som lär sitt barn umgås med böcker.

 

Detaljerna är inte lika många som i en senare målning från barocken, men de finns där, en skål med blommor, en korg som ser flätad ut och en svepask som kunde vara tillverkad i Tornedalen, en blå bok, Marias den också, hennes blå färg kommer igen lite varstans i målningen. Barn man ville skydda från allt ont fick filtar och kläder i denna färg, Marias beskydd fanns i den. Jesus har en filt i ljusblått, inet för att han är pojke utan för att Maria är hans mor. Så blev barn i babyblått Marias barn. Senare kom modet att klä pojkar i den dyra röda färgen, om man hade råd. Hade man det knapert var det gamla blekta röda, eller växtfärgade rosa kulörer på pojkar, för de ansågs värdefullast. Flickor fick Mariablått om man hade råd.

 

Färgerna är lugna och skimrande martyriets röda färg på Marias klänning är milt rosa och Jesus och hon är blonda. Inget i utseendet skvallrar om att de är judar. Kyrkan har redan för länge sedan förnekat judarna och skäller dem för Kristusmördare och allt annat ont.

 

Maria har bara en tunn slöja, som för att visa konstnärens skicklighet mer än hennes ödmjukhet och jungfrulighet. Det är ju trevligt att den inte syns, alla vet ju att någon mödomshinna inte existerar och dessutom tror jag på Bibeln som säger att Josef och Maria var ett vanligt äkta par efter att Jesus fötts och fick fler barn. Det trodde inte Botticelli. Han läste nog inte så mycket själv utan hörde texterna läsas högt och förklaras i kyrkan. I slutet av sitt liv blev han anhängare till Savonarolas stränga väckelserörelse med politiska ambitioner. Savonarola var inte intresserad av sanningen om Marias äktenskap, det passade inte in i hans asketiska ideal.

 

I bakgrunden accentueras friden av ett toscanskt landskap i gryningsljus. Allt andas harmoni men sist stannar blicken på barnets leksak, något så barnovänligt som en virad törnekrans hänger runt hans oskyddade knubbiga arm. Inte ens i denna idyll är ondskan frånvarande. Mor vet redan och sonen kommer att få erfara världens ondska inpå bara huden.

Hej Alma och Lars, jag gick lite över gränsen några gånger i diskussionerna med Micael i går känner jag. Sorgsen över det. I huvudsak så tycker jag dock detsamma som igår och ännu mer än så, men just nu får det vara.
I boken "Ett hjärta större än världen" så formulerar Magnus  Malm ett sätt att se som jag delar, i detta sammanhang i kapitlet "Eldar för kråkorna". Önskar jag kunde skicka en länk, men det finns väl bara som bok.
Öht så har Malm skrivit en hel del om just den mänskliga aspekten, att Gud kommer människan till mötes och tycker om oss som människor.

(Svar på tidigare bloggpost)
Ja, det verkar finnas gemensamma drag i bakgrunden! Jag har f.ö. varit med om precis samma sak med jeansen, fastän det var mamma som sydde. Det blev väl sådär, men som tonårig kille så var jag inte så klar i min uppfattning om detta. Jag minns att jag i 9:an fick två par jeans; rosa respektive ljusgröna batikjeans. Stackars mamma. Då hade jag växt till mig så mycket att jag såg att de inte var…eh..helt rätt, men jag förstod hennes vånda och protesterade inte. Men nog fick jag höra ett och annat..
Min mamma var också hembiträde, men det var innan hon och pappa hade träffats, när hon var ung.
Jo, man får nog vissa gemensamma förståelser för vissa saker. Man blir ju präglad. Människan är inte bara kropp allena, och inte heller bara något subtilt andligt, utan väldigt mycket reaktioner, tankar, känslor.
Det är ju minnena av min mor (hon lever än, pappa är borta) tillsammans med vissa släktingar, deras strävan, deras lyckostunder och ibland svåra tider. Jag älskar verkligen dem sedan jag var liten, deras ödmjuka lilla glädje, och det var därför jag blev så rosenrasande på Grenholm när han börjar jämföra och peka med hela handen och racka ner på undersköterskor och industriarbetare. Jag är fortfarande rasande.
Jag minns en kompis till mina barn vars ensamstående mamma inte hade råd att köpa födelsedagspresenter till dotterns kompisars kalas. Det slutade med att dottern slutade gå på dessa kalas, av skam. Sådant där gör så oerhört ont i mig, och lille Grenholm, han verkar helt blind för den typen av fattigdom, han verkar inet alls förstå hur viktigt detta är med att vi är sociala varelser och vår ångest att inte få vara med i gruppen, särskilt när man är barn eller ungdom. Vad skulle lille Grenholm ha gjort denna flicka? Rusat runt på ICA skrikandes Halleluja? Det hade han ju gjort mycket nytta med. För sin egen heliga självbild. Han kunde kanske ta en selfie på sig själv flinandes med det gråtande barnet? Han brukar göra det. Halleluja!
Det är som när en läkare viftar undan sin egen gråtande unge som just slagit upp ett stort skrubbsår på knäet: ”Pytt! Vad är det för trams? Tänk på barnen i Afrika! Du behöver inget plåster på det där! Skicka plåstren till den som har ÄNNU större sår! Vill du förneka det va? Jag är ju logisk, jag talar ju sanning! Vad gapar du om unge? Vet du inte att de som är själviska ska få gnissla tänder i det eviga mörkret? Gud älskar dig förresten! Spring in i hans famn innan han slår ihjäl dig, bortskämda unge!”
Åh, jag är så rosenrasande, ännu mycket mer än på de där från Helvetets brevskola som härjar på Swärds; Tumskruv och Slembest & co.
*
Dina djur ska du absolut inte ha en millimeter dåligt samvete över! Vad är det för tok? Skulle det vara synd att relatera kärleksfullt till medskapelsen? Till kännande, längtande, rädda, lyckliga medvarelser? Tvärtom, oerhört tvärtom. Du gör någonting som gläder Gud mycket, det är jag helt säker på.
Om jag fick välja yrke helt fritt så skulle jag gärna bli djurkommunikatör, det har alltid fascinerat mig.
*
Grenholm skriver på dagens blogg att en del människor sorgligt nog förkastar Jesus. Han menar nog mig också, så arg som jag varit på honom, Micael alltså, men jag tror att han blandar ihop sig ibland. Så det är väl kört för mig.
Egentligen har jag det jättejobbigt just nu med kristendomen. Och det berör ju det där med hur man blivit präglad. Jag är helt sekulärt uppväxt förutom att jag var vaktmästarns lilla pojk på Fjellstedska skolan (prästseminarium) . I lågstadiet så blev jag präglad av å ena sidan skolfröken Granstig vars agenda var att göra oss till Kristna ända ner i lilltånageln. Gissa om jag blev arg på denna indoktrinering. Fröken Granstig och jag avskydde varandra, jag störde hennes cirklar, jag protesterade mot hennes Bibel-undervisning med mina teser om dinosaurier och istider och fick hennes långa linjal på fingrarna flera gånger. Till slut välte jag skolbänken uppochner, blev skickad till barnpsyk och fick där höra att det inte var något fel på mig.
Å den andra sidan hade vi hemma på gården tan

Å den andra sidan hade vi hemma på gården tant Elsa, rullstolsburen. Vi barn var ofta hos henne och gjorde diverse pyssel och läste sagor. Hon var varmt kristen och BERÄTTADE för oss om Jesus. En gång fick vi, jag och en kille som hette Dag, vara kvar hos henne under en mässa på radio. Radiorören glimmade i orange och tant Elsa slöt ögonen.
Är Gud här nu, frågade jag andäktigt. Ja, svarade tant Elsa. Och jag trodde på henne.
*
Men jag har det svårt med de kristna. De verkar väldigt ofta vara något slags lajvare. Somliga är nästan skrattretande karikerat elaka – som om de intog en roll - medan andra är så goda att en så’n konstig blandning som jag inte har en chans att hänga med.
Jag är ju verkligen inte någon god person även om det finns goda och ljusa stråk i mig jämsides not-so-good. Och inte tycker jag att jag direkt blivit godare under de här 22 månaderna. Snarare mer förvirrad och med en känsla av att inte bottna, att trippa omkring på tårna, att inte höra hemma någonstans. Att inte vara autentisk. Jag har lite grann försökt att imitera de kristna, det fungerar inte – även om de säger ”fake it until you make it” – jag är för känslig för inre dissonans på något sätt.
Jag har förstått att Jesus är på riktigt. Jag har förstått och känt. Så jag måste ju komma framåt, jag vill det, att bara säga ”ja, jag tror på Gud” känns inte tillräckligt.
Inte är jag frälst heller. Nog för att jag varit med om diverse konstiga saker i mitt liv men det är bara en liten sak som hänger ihop med Jesus. Jag var ute och gick med vännen Maria för kanske 5 år sedan och vi talade om tro och sådant. Och då sa jag ”Jag tror faktiskt att Jesus lever och att han älskar oss” och då var det som en liten, liten fotoblixt back i nacken på mig. Som en liten statisk elektricitetsstöt. Inga speciella känslor efteråt, det var bara som en liten stöt och jag sa – oj! Det var intressant men liknar ju inte andras upplevelser.
Jesus har ju funnits där sedan 18-års åldern även om jag haft svårt för ett och annat, brinnande sjöar t ex, jag har nog tyckt mer om Fransciskus. Annars skulle jag säga att min huvudsakliga religiösa prägling är indiern Jiddu Krishnamurti och därnäst Buddha. Jag har aldrig varit någon dyrkare, känner inget behov av en guru, men just dessa båda intresserade mig och jag drogs till Buddhismens ”kom och se, undersök själv” snarare än de Abrahamitiska religionernas aggressivitet. Men kristendomen har något som Buddhismen inte har och det är Jesus. Om det inte vore för honom skulle jag vid detta laget snurra runt på fötterna och snarast avlägsna mig. Men nu kan jag inte det och även om jag är predestinerad till H-e (limbo vore mer rättvist) så tänker jag försöka hänga i OCH hitta något slags autenticitet i detta. Om det nu är möjligt.
Tack för att du finns Alma. Tack för att du finns Lars.

Skulle ha använt ordet "äkthet" istället för det pretentiösa "autenticitet", förlåt.

Det är lugnt Klaus, hittade boken på nätet men inte vad kapitlena handlar om, har du lust att berätta om "eldar för kråkorna" vad det handlar om ?

Jag ville inte säga så mycket igår ,tänkte att jag kanske gör Michael ledsen , tycker han har en bra vilja och gör helt rätt i att vilja starta egendomsgemenskap här i Sverige, läste följande i morse i DN:

http://www.dn.se/ekonomi/regeringen-skriver-ner-tillvaxten/

och tänkte att det är nog på det håller det alltmer kommer gå här i Sverige, när dom rika dessutom blir rikare hela tiden har dom ju också mer makt att lobba vad dom vill ha, tillfälliga otrygga anställningar för arbetarna är mums om man vill ha ner löner och hålla folk på mattan och verkar tyvärr som det går ditåt.

Tror därför att självständiga komuniteter kommer locka allt fler att flytta till dom, människor som söker något bättre.

Men sen skulle nog michael kunna vara en bättre kommunikatör för sin övertygelse i stället för att mena att folk är obibliska så visa istället vad som är så mycket bättre med egendomsgemenskap ,goda exempel är bättre än bassningar ;)finns en ganska bra film som handlar om egendomsgemenskap och kommunitet, tror att michael var och hälsade på en av dessa och brann för det.

https://www.youtube.com/watch?v=wTS1DQ8Gmfw

Jag tror att vem som helst hade tyckt det var intressant om michael startade något sådant att följa det och se hur det fungerar, visa att det fungerar också och lämna det till människor om dom vill delta.blir det dåliga tider i samhället lär pastor grenholm få huset fullt :)

Det är lugnt klaus, genom tiden har det funnits många typer av kristendom, ökenfädrena var ju typ mer som buddist munkar.

Du säger att kristna är olika vissa elaka..jo så är det kristna prioterar olika , bibeln talar om andens frukter, kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet som till viss del handlar om att man vågar se sig själv hur man är och släppa taget.en viss dragning mot renhet och gud underlättar :)(väldigt buddistiskt)

elaka kristna kan det finnas pga många skäl tror jag

Hej Lars, jo goda exempel är bättre än bassningar, du har verkligen rätt.
Kapitlet i Magnus Malms bok handlar om skadliga överdrifter vad gäller idealism och om "hållbarhet" vad gäller detta. En sund balans där också ens mänskliga sidor, behov, intressen får ett rättmätigt utrymme. En ok materiell standard, utan lyx, och att bara få slappa en lördag är inget som Gud straffar oss för.

Ok Malm menar då hållbart när det gäller miljö växthusgaser och sånt ?

Jo för min del som är intresserad av miljö och ekologisk odling har jag upptäckt att många problem är inbyggt i samhälls strukturerna, man kan drömma om att leva 100% miljövänligt men får många är en bil exempelvis ett måste barn som ska lämnas till dagis jobb 10 mil bort då går det gärna inte att ta hästen eller cykla om man inte totalt inrutar sitt liv och blir fanatiker i sin strävan att vara miljöriktig .

Tex tror jag på att stödja el bolag som bara säljer miljöel och att man kan påverka på så sätt genom vad man köpereller inte köper

Annars är jag nog ganska vanlig har ju dator , scooter att köra med till jobb har vanlig mobil en hyfsat bra systemkamera gillar fina bilder på blommor från kolonin exempelvis, inser att ska samhället förändras krävs det systemskifte inget man kan ta på sig själv att genomföra i alla aspekter.Alternativet är att bli miljö flagellant ;)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Flagellanter

Hej, nej tvärtom nästan.  Han liksom lånar hållbarhetsbegreppet från miljövård till att vara kristen, att det måste vara realistiskt och hållbart och möjligt för människor, vanliga människor.
Idealism brinner intensivt men med låg verkningsgrad (eldar för kråkorna) enligt honom.

Håller med dig ang miljöflaggelant och jag tycker du verkar så himla sympatisk och klok.

Det är svårt det där med synd och skuld och det är viktigt att kyrkan och människor kan leva med att synd finns och att skuld finns. Men det måste finnas proportioner! Anti-synd-perfektionism är i sig något som definitivt ökar avståndet mellan Gud och människa.

Jagande efter synd är i sig en större synd än dem man jagar. Så mycket rädsla, så mycket ilska, så mycket högmod, så lite öppenhet, tolerans, förlåtelse och grundläggande trygghet

Aha då förstår jag lite bättre man brukar säga "Sustainable" på engelska att det är hållbart i långa loppet liksom, jo håller helt med att man måste kunde se fel och synder men inte skruva upp det så det blir helt knas, du nämde ju lite innan om gnostiskt och högflygande och så var det väl, gnostikerna skillde på kropp och själ man hade förakt för det jordiska och då blev det fel, apostlarde erkännde ju kroppen, det jordiska och dess behov i sin undervisning.Tack för berömm Klaus :)

Ni är ju helt underbara.. (börjar nästan gråta lite).
Jag satt här på flyget och hittade en väg ut ur min kombination av sorg och självömkan. Berättar mer sen. Ett bokkapitel som blev hur viktigt som helst.