Hästkillen

Aron är en riktig liten hästkarl men han vill kallas hästkille. Det är roligt för mamma att ha en själsfrände i honom. Praktiskt också att jag kan koncentrera mig på Smilla medan han rider Chateau och att denna lilla 20-kilosperson kan sitta upp på Smilla så hon vänjer sig innan en trettio kilo tyngre person ska göra sammalunda om någon månad.
 
 
 
 
 

Julens magi

En elev skrev i en julnovell om julens magi att den kommer sig av att vi firar Jesu födelse nu och den eleven har naturligtvis så rätt. Det är ju för att skaparen själv blir en del av skapelsen som alla gränser överbryggas. Klaus skrev om att djuren kan tala männsikospråk på julnatten precis som solen kan dansa på Påskdagens morgon.
 
 
 
Mina djur är liksom jag ganska pratsamma året runt men nog tycker jag kommunikationen har fungerat särskilt bra nu i jul. Här några bilder från en promenad med vännen Linda och hennes sambo Thomas. Mycket kommunikation krävs för att en sådan här promenad ska bli en trevlig och avspänd händelse när så många ska fungera ihop och två är nya i gänget.
 
Elva behöver lite mer tydlig kommunikation i sådana här grupper: Hanna läser lagen för henne och sedan är hon exemplarisk.
 Det är fantastisk miljöträning att ge sig ut på julpromenader. Våra djur är coola de är vana vid Aron och då är inget riktigt skrämmande:
 
Trevligt är det att fingå en av de fridfulla juldagarna:
Här syns också hur kommunikationen fungerar mellan oss vi går alla i takt med samma ben fram samtidigt.
 

God jul

Barockbloggens måtto "more is more" gäller också för familjestorleken och all kärlek jag vill sända er mina kära följare! All julefrid och julefröjd önskar vi er alla från oss alla i norra glesbygden. Katterna ville inte vara med på bild, men Modesty smög i alla fall fram när hästarna gått ut i hagen:
 
 
 
 

Angela-kunskap är makt

En pastell som i 1800-talets romantiska anda visar hur konstnären Pietro Calzavacca uppfattade Sankta Angela. Lite för smörig för en barockbloggare egentligen men hon tycks ha blivit ett populärt motiv först kring sin helgonförklaring 1807 så de flesta bilder jag sett av henne är ännu mer sötsliskiga. Här finns åtminstone lite pondus i porträttet av henne och hon sitter i det rum som hon skapat åt sig.
 
Dagens kalenderflicka är Angela av Merici grundaren av ursulinerorden. Ursulinerna sysslar främst med flickors utbildning men också sjukvård och omvårdnad. Men det centrala var alltså flickors utbildning. Angela av Merici såg det som sitt kall ifrån Gud att utbilda flickor.
 
 Angela från den italienska staden Merici blev föräldralös vid tio års ålder den enda från den närmaste familjen som fanns kvar var hennes syster som sedan dog hastigt och Angela sörjde henne mycket mest för att systern inte fått motta den sista smörjelsen och nattvarden  eftersom hennes död kom så plötsligt. Angela togs om hand av släktingar men blev i tonåren fransiscanernunna och självförsörjande. Trots detta stannade hon i släktingens hemstad Salo tills denna släkting dog och flyttade sedan till sin hemstad för att starta sin första flickskola som blev så framgångsrik att hon blev kallad till Brescia för att grunda en likadan skola och så var hennes livsverk igång;  ursulinerorden som hon grundade med hjälp av 12 av sina tidigare elever. Ursulinerna sysslar med utbildning av flickor utan egna medel att betala en utbildning och de ger inte bara "nyttiga " kurser som sömnad och snickeri, nej de är berömda för sin musik- och konstutbildning av de fattiga flickorna.
 
Påven Clemens VII ville 1525 kalla den driftiga Angela att stanna i Rom i den påvliga närheten. En ofattbar ära för vilken katolik som helst, men Angela sa nej eftersom hennes kallelse var hos flickorna i ursulinerordens skolor, inte att vara andlig vägledare i Vatikanen. Hon hade skapat sitt eget rum, sin egen orden och vägrade ge upp detta egna rum.
 
Idag finns Ursulinerskolor och -sjukhus över hela världen och en sak som jag tror Angela av Merici hade gillat mycket är att FN antog flickors utbildning som ett milleniemål. Jag tror ju att hon ser detta från himmeln; hon kanske är en av dem som påmint om flickornas nyckelposition i samhället så att det blev ett av millenniemålen och dessutom ett av dem som uppfyllts med råge redan innan 2015. Angela visste nog  redan på 1500-talet det vi vet nu att hjälper du en flicka hjälper du en hel familj, hjälper du några flickor har du fått en hel by på fötter och får flickorna jämlik utbildning får hela landet det mycket bättre. Det finns en direkt korrelation mellan hur spritt och stabilt välståndet i ett land är och hur jämställt det är. Läs mer om det i den av långvarig forskning mycket väl underbyggda och intressant skrivna boken The Spirit Level: Why More Equal Societies Almost Always Do Better av Richard Wilkinson och  Kate Pickett. Allen Lane, 2009.

Walking Down Memory Lane

 
Begravningar har det goda med sig att släkt och vänner äntligen tar sig för det där vi så ofta föresätter oss, vi träffas. För att få plats med alla i vår barnrika släkt hyrde vi prästgården i Jukkasjärvi liksom så ofta förr. Jag som är uppvuxen där får guida runt i byn och berätta om hur vi lekte här och där för mina yngre släktingar och barn. Jag berättar om vem som bodde var och hur mina hundar var på den tiden. Här är vi ute med våra nuvarande hundar "kusinerna" fast egentligen är det jag och Jossan som är riktiga kusiner men Hanna och Jossan är mer jämngamla och i stället för att krångla ut vad de heter i släktträdet kallar de sig också kusiner.
 
Här passerar vi mitt mest långvariga barndomshem. Där hade vi våra draghundar och en skridskobana som pappa spolade åt mig varje vinter för att jag skulle kunna träna konståkning när som helst. Då var det ett riktigt kråkslott, kallt och dragigt och fullt av möss och en och annan fet råtta, fast de är ovanliga här i trakten. Nu är det ett lyxhus, renoverat i grunden och sålt för miljoner.Gentrifieringen har gått snabbt i Jukkas. I just det huset bodde fattiga familjer. Innan oss huserade olyckliga alkoholistfamiljer där. Vi var bara fattiga ändå, utan drogpåverkan. Nu göre sig inte fattiga besvär i Jukkas längre. Vi fick flytta vidare.
 
Tuolluvaara har länge varit fattigas tillflyktsortallt sedan Hjalmar Lundbohm lät urbefolkningen jobba i den gruvan fast han vägrade anställa lantalasiet ja lappalaiset i Kirunas ultramoderna gruva. Tuolluvaara kallades därför finnstan och kirunaungdomar for till Tuolluvaara för att slåss med finnarna på lördagkvällen elelr bara beskåda livet i den exotiska förorten. Men nu är det högkonjuntur i gruvbranschen och Kiruna undermineras av den gruva som är dess upphov. Således ska Kiruna C flyttas dit ut på myren där det förr stod en riktig shanty-town med skjul som hyrdes ut av ett original benämnd Kemal Pascha. Kemal Pascha hade kaniner till husbehov och min pappa, långt innan han var min pappa, gick dit med ursäkten att hälsa på farmors moster Berta och hennes sambo Flodman, fast det var kaninerna som drog.
 
Kemal Paschas kåkstad sanerades bort för ett halvt sekel sedan men Tuolluvaara fortsatte att vara en tillflykt för de mindre lyckligt lottade hushållen. Nu börjar det rensas upp. En vän till mig råkade ut för att hyresvärden slängde ut honom till förmån för ett byggföretag som betalar åtskilligt mer i hyra. Nu bor han i husvagn i en by utanför både Jukkas och Tuolla. Kyrkan upplåter mark till honom liksom vi fick hyra prästgården när vår stora familj skulle samlas i barndomsbyn och barndomshemmet blivit för dyrt för oss. Nu finns bara kyrkan kvar som fattigas försvarare. Så förenas det stora som förändrar gruvsamhällena i norr med det lilla livet vi lever på barndomens byaväg Down Memory Lane och allt är som förr fast inget är som förut.
 
 
 

En sky av vittnen

 
Pappa och Aron hade en fin kontakt med varandra, de trivdes ihop och en dag kom Aron och berättade att han hade haft en sån skön dröm: "Jag drömde att jag kunde se och prata med morfar" Han förklarade att de andra i rummet bara kunde höra vad Aron sa men att morfar svarade honom och när jag undrade vad han sa till morfar sa han: " Att jag älskar honom och saknar honom". Storebror tyckte Aron borde ha pratat om något intressantare som hur morfar har det nu på andra sidan döden, men Aron sa att det var det viktigaste han ville säga.
 
När anhöriga dör är det inte ovanligt med drömmar som Arons. Själv upplevde jag att pappa satt bredvid mig i bilen när jag åkte hem från klostret i Lannavaara. Andra har sett sina anhöriga i köket elelr någon annan vardaglig plats och ibland kunnat prata med dem. Det brukar förklaras som ett normalt sorgebearbetningsfenomen, att vi fabricerar bilden av den anhöriga eftersom vi tänker så mycket på henne.
 
Men tänk om det är så att de anhöriga verkligen besöker oss och vill trösta oss? I Bibelns Hebréerbrev kan vi läsa: "När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger," och detta sägs efter att författaren räknat upp långa rader av länge sedan döda personer. I katolska kyrkan är känslan av att vara omgiven av en sky av vittnen mycket mer påtaglig än i protestantismen. Av rädsla för katolicismen blev man under det lutherskt renläriga 1600-talet rädd för dödas andar  sk. gengångare och man började berätta gastkramande historier om de dödas julotta för att förhindra att folk firade den förhatliga katolska midnattsmässan på julnatten.
 
Detta har lett till att det känns långt till de döda anhöriga i vår tradition men i Lannavaara var de nära. Katoliker pratar ju med döda helgon och ber för människor både på denna sida och hinsides döden. Det var alltså en perfekt plats att sörja, klostret i Lannavaara.
 
När jag fick läsa evangelietexten på Allhegonadagen som hämtats från Uppenbarelseboken  ett avsnitt om den himmelska gudstjänsten, blev det så tydligt att melllan oss och evigheten finns bara en tunn hinna och liksom Johannes fick se igenom denna hinna i fångenskap på Patmos rakt in i himmelens högmässa, kan vi i lyckliga stunder förnimma närheten av dem som firar den himmelska högmässan både när vi själva firar den och i andra sällsynta ögonblick av klarsyn. Så som Aron fick säga det viktigaste till pappa  och så som jag hade pappa med mig i bilen från Lannavaara. Vi har ju Bibelns ord på att vi är omgivna av en sky av vittnen och att detta faktum ska lätta våra tunga tankar och andra bördor.
 

De yttersta tingen om konsten att ta fram det viktigaste

Sitter och skriver om min pappa denna söndag i kyrkoårets slut. Hur ska ett liv sammanfattas utan att texten blir för lång? Varje människas liv är ju stoff till en lång romanserie. Blir det förenklat intill lögnens rand om jag inte tar med det där? Men det här måste ju med! Sedan läser de andra i familjen, lägger till, drar ifrån och godkänner. En runa är redan avklarad. Nu är det till en annan läsekrets jag skriver. Jag kan plocka fram andra saker, måste ta bort andra. Utveckla här och korta där.
 
Snart är kyrkoåret slut och det är nu tillvaron ställs på sin spets i texterna som läses i kyrkan. Även de som skrev ner det Jesus sa måste ha brottats som jag. Vad ska vi ta med? Kan man utesluta detta utan att förfalska? Säkerligen lade sig andra i och tyckte: "Det får vi inte missa!",  "Kommer du inte ihåg då när vi gick till Kapernaum, det måste vi få med.", "Det där är väl sådant vi kan stryka så vi får plats över till det här."Slutligen växte fyra evangelier fram. Fyra olika berättelser, lika men ändå olika. Som mina olika runor eftersom de riktar sig till lite olika personer.
 
Så valde de tre första evangelisterna att skriva om när Jesus talar om framtiden, att vi inte ska vara rädda när vi hör om krig och naturkatastrofer på jorden och kärleken kallnar hos de flesta, utan lyfta upp våra huvuden i hoppfull förväntan för då närmar sig vår och hela skapelsens befrielse trots att det ser mörkt ut. Vi ska hålla ut och inte sluta göra gott även om alla andra gör det.
 
Johannes, som skrev sitt evangelium sist, nämner inte detta tal som de andra minns så tydligt. Han berättar i stället om den sista kvällen med Jesus innan han dog. Det Jesus gjorde och sa den kvällen är mest utvecklat i Johannes evangelium och där säger Jesus bland annat: "Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen." Även Johannes talar uppmuntran; "var lugna, jag har koll", men med lite andra ord än de övriga evangelierna.
 
Just nu är det verkligen mörkt. Mitt i november, fars dag utan en pappa att fira och naturkatastrofer och krig råder. Människor drunknar i Medelhavet på väg till Sverige och medlemmarna i EU står och tittar på. Kärleken har sannerligen kallnat när lagar i Italien förbjuder människor att bistå folk i sjönöd om de ser ut att vara på flykt. Jag försöker ta till mig tröstens ord om att inte vara rädd. Men det är svårt att inte vara ledsen. Då hjälper Johannes igen, nu i Bibelns sista bok Johannes uppenbarelser står det: "Gud skall torka alla tårar från deras ögon." Just nu känns det som om det skulle ha räckt med just de orden. Bra att du tog med dem, Johannes!
 
God tröstemusik i november en hel konsert med enbart barockmusik medan jag pysslar i köket. Härligt avskalad med bara tre musiker. Cembalo: Ed Clark, violinist :Brunilda Myftaraj, cellist: Kathy Schiano

klosterliv

Tog time out två dagar i Allhelgonatid i Lannavaara. Där finns ett nyöppnat kloster och det var det bästa jag gjort på länge. Vila är en underbar läkare.
Den gamla lärarbostaden är nu pilgrimshem. Laestadiusleden som invigdes i höstas börjar/slutar i Lannavaara och går till Lainio. Här är pilgrimsrummet med möbler från antikhandlare i Kalix som de händiga nunnorna fixat till. Allt var vackert och fridfullt och varmt på alla sätt. Huset värms med bergvärme.
Vännen Ann-Helen var förstås med, detta blev årets pilgrimsvandring, mer inomhus än vanligt men långa promenader blev det förstås. Dock bara en liten del av Laestadiusleden, den tar tre dagar att vandra.
Syster Karla är konstnärlig, en egensinnig och skicklig träsnidare. Bland annat krucifixet i andaktsrummet har hon förfärdigat ur ett stycke massivt trä.Hon har också gjort en massa vackra och praktiska möbler och annat i och utanför klostret. Syster Amada, klostrets ledare, kokar örttvålar och fotograferar vykort som bidrar till klostrets försörjning.
Hela huset andas frid som i denna lilla installation i farstun som manar till stillhet och meditation.Sömnen var som flera veckors god sömn utan störningar där. Efter en natt var mina totalt sinade krafter helt återställda.
På Allhelgonadagen firade vi mässan med fader Jeremy från London som officiant (det blev en språkfortbildning för mig dessa dagar eftersom Jeremy inte kan svenska) efter en långpromenad och till middagsbönen 12.00 tändes ljus för avlidna. Ett kloster är det bästa stället att vila på när man just förlorat en anhörig. Här brinner ljus och ett av dem för pappa. Ungdomar från byn tittade in i olika ärenden och fikade förstås, så ljusen blev fler under dagen innan vi vände hemåt vederkvickta och utvilade till kropp, själ och ande. Jo, detta är reklam också; St. Josefs kloster Marias lamm i Lannavaara är en plats att besöka för den som är trött, nedtyngd av bördor och sliten.
 

Smilla med sadel

I all sorg och arbetet kring pappas bortgång har hästarna fått stå. Jag är med dem och sticker näsan i deras päls. Hästar har en så tröstande doft. Men träning och ridning har det inte blivit.Nu har jag dock samlat kraft i klostret i Lanavaara så idag blev det rida av och Smilla fick också träna. Hon fick ha sadel på när vi var ute och själva sadlingen gick som en dans. Det är så med Smilla att allt sådant går så lätt. Det är som om hon alltid haft sadel och träns elelr sele. Inget är konstigt och svårt eller skrämmande. Hon lär sig så fort och tar allt så coolt.
 
Vi passar på att göda Smilla hela tiden, nu var hon ju duktig med sadeln så hon fick lite av Chateaus müsli för gamla hästar. det är favoriten.
 
Nu är Smilla så lätt att leda, hon går före om det behövs och efter och blir hon på efterkälken så finner hon sig i det också. Men ska hon vara ensam kvar måste hon vara i stallet där är hon fullkomligt lugn men i hagen blir hon orolig. Vi jobbar på det.
 
Nytt lite lngre rep har vi nu. Blir lättare speciellt när hon ska vara handhäst, funkar också i alla sorts träning utom regelrätt longering då blir volten för liten. Men själva haken är jättetjorvig, bara Thomas fixar den så han måste vara hemma, annars är det vanligt grimskaft som gäller när jag är ensam.
 
 
 
 
 
 
 

Söndag morgon- det händer när du vilar

Mitt frukostbord dag är så härligt fridfullt. Igår lyssnade jag, som vanligt, på det eminenta programmet Lundströms bokradio. Där intervjuade hon till avslut Tomas Sjödin om hans nya bok Det händer när du vilar. De gjorde intervjun liggande på studiogolvet; hur kul som helst! Lyssna igen här.
 
Samtidigt läser jag Grace in Practice av Paul FM Zahl och det är en vila i sig. Inte har jag mindre att göra, vilket de sorgligt glesa uppdateringarna här visar, men det är som om min helg blivit så extra vilsam när jag åter blir påmind om nådens oordning, att inget vi har förtjänar vi, varjen ont eller gott. Den som dör i sin cancer har inte förtjänat det och den som blir frisk blir det inte pga att de kämpat så duktigt. Vi som får vara friska har tur och det är inget vi förtjänar. Allt blir mindre krampaktigt stressat med dena grundton i tillvaron.
 
Nu ska jag mysa med mina hästar och slänga på Smilla en sadel, vi köpte ny, passande sadelgjord åt henne igår. Trots att Chateau är rund och Smilla modernt slank fattas en halv meter sadelgjord när hon lånar Chateaus. Hon är ju van vid sele och sadel så nu när de så att säga kombineras blir det antagligen inga större problem.
 
Ha en vilsam söndag, vänner!
 

lång höst duktig häst

Härliga höstdagar har vi haft så här såg det ut för precis en vecka sedan vid Bjumisträsk. Alla ridturer blir nu också så behagliga för Smilla är så bra på att gå som handhäst. Vem som helst, vill jag påstå, kan leda henne numera.
Kapten och Elva var tillsammans en sista gång innan Kapten fick åka på semester för att lämna löptiken Elva ifred i två veckor.
Ljuset som sipprar ut under det värmande molntäcket var vidunderligt.
 

Höstkvällar

Ett helt gäng underbara höstkvällar har det varit och i kväll var inget undantag. Vid Bjumis lyste en vacker halvmåne över den spegelblanka vattenytan. Hästarna myste och var lagom pigga när dagen svalnade mot kväll.
 

Amish; Hjortrongull och Tom Bombadill revisited

Följer man med i affacionado-debatter kring Tolkiens värld på nätet* ser man att det pågår en hel del spekulationer kring Tom Bombadill och Hjortrongull. Det diskuteras om de kan vara av alvsläkte eller kanske är de två mayor. Jag tänker att Tolkien gjort ett porträtt av de fullständigt fria människor som inte är beroende av något annat än "något att äta, något att dricka, någon att älska och att hålla kär". Makt, smicker och rikedom biter inte på människor med integritet.
 
Jag vet alltså nästan med hundra procents säkerhet att Hjortrongull och Tom är av Amish-släkt. Här kommer mina bevis:
1. Tom Bombadill kom bevisligen till familjen Tolkien från Holland.Läs själv här. Amish kom till Amerika från Tyskland och Holland. Amish är Pennslyvania Dutch för amerikan alltså talar de Pennsylvaniaholländska.
 
2. Tom Bombadill och Hjortrongull gillar jorden, skogen och skogsarbete precis som Amish.
 
3. Hjortrongull fixar fram de mest ljuvliga matvaror av vad naturen ger, precis som Amish gör.
 
4. Vem som än behöver hjälp får det om de kallar på Tom Bombadill. Så gör också Amish. När tromber och orkaner drabbar deras icke- Amishgrannar hjälper de först till med att bygga upp deras hem innan de börjar med sina egna.
 
5. Tom kan inte tänka sig ett liv utan Hjortrongull, de gör allt tillsammans. Amish lever också i en gemenskap som de vet att de inte klarar sig utan.
 
6. Tom och Hjortrongull har allt de behöver och strävar inte efter det som alla runtomkring tycker är viktigt, precis som Amish vill leva sitt liv i enkelhet och gemenskap.
 
7. De har hästar i stället för bilar och värmer inte upp huset med elektricitet.
 
8. Tom har hatt och skägg, Hjortrongull har klänning och långt hår, precis som Amish.
 
Just nu går en intressant dokusåpa på SVT där man får följa sex brittiska ungdomar och deras semester hos Amish. Den finns på SVT-play (en förutsättning för att jag ska hinna följa något på TV). Se den och rätta mig om jag har fel!
Hjortrongull eller en Amish-flicka?
 
Vem är Tom Bombadill?
 
*vilket jag inte alls gör, men jag har ändå snappat upp detta genom vännen Andreas som hänger med desto bättre

Ridtur i älgjaktstider

Nu vågar jag absolut inte låta Smilla ha sina lösgaloppturer eftersom hon på många sätt påminner om en älg och jag vill ju inte få henne vådaskjuten så här under älgjakten. Vanligtvis finns det inga bilder på när jag är ute med henne som handhäst av naturliga skäl men i går följde Hr. Bråddjup med och dokumenterade:
 
 
Vi har inte haft regn på över en månad så jag hade glömt hur jobbigt det är att rengöra leriga hästar, helt bra blev det inte ändå, nu måste de bada så fort regnet gett med sig.
 
 
Elva och Kapten hjälper förstås till att hålla reda på Smilla. Här syns också vem som är mest intresserad av mat av mina två hästar. Trots att  Smilla får massor med extrahö, unghästfoder och morötter är hon modernt slank. Chateu bara gnager i sig höstgräs och grenar och är ändå en kopia av seriefiguren Mulle formmässigt.
 
 
Hr. Bråddjup tog över en stund så Chateau fick jobba lite och Smilla får träna på att gå för sig själv även när Chateu galopperar iväg. Det är inte kul med hästar som drabbas av panik om kompisen försvinner bakom en vägkrök. Allt kan hända på en ridtur och om en måste rida i förväg för att till exempel hämta hjälp får det inte bli en paniksituation med hästen som måste stanna kvar.
 
Bra att träna sig att gå över broar också.
 Direkt efter bron kommer en sandhög som grävts upp av mannen som gillar att gräva kanaler. Det är värdefullt med alla möjligheter vi har till varierad träning här.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

fasters gåva

 
Jag fick inte bara Min häst av min härliga faster, hon är faktiskt värd en egen bloggpost bara hon, så ni har något att se fram emotunder rubriken Barockpärlor! Förutom denna perfekta present till en evig hästtjej fick jag också  träd och buskar från Granåns handelsträdgård. Det ösregnade så mobilbilderna är inte de bästa. Men här ovan syns ett prydnadsäppelträd, Malus baccata. 
 
Svartaronia, ett "superbär" och väldigt vackert nu på hösten.
 
Vit vresros, en härdig sort som dessutom får fina nypon nu på hösten. Nyponen här är större än äpplena ovan!
 
Vit Ölandstok.
 
Planteringsvädret var idealiskt så jag hoppas de alla trivs och tar sig i vårt Eden.
 
 
 
 

födelsedagspresent

Min faster är underbar! Hittar alltid de roligaste presenterna som verkligen gör mig glad och visar på hennes omtanke. Min häst med en mobilstrumpa med Mulle på, bättre kan det inte bli!
 

sommarmorgon i september

15 grader varmt  20 i 5 på morgonen den 10 september.
Vitt blågull lyser mot den grå graniten.
Soluppgång 10 september. Frukost utomhus en vanlig vardag. Sådan är denna sensommar.
 

Bygga hagar

Vi har byggt hage, ny hage och nygammal vinterhage. Tur som var assisterade Linnea och Elias dagen till ära, då de avslutade arbetet med att bjuda på fika och eklatera sin förlovning. Ja, denna bloggpost kom i det närmaste enbart till för att jag äntligen fick användning för detta ord :eklatera! För en ordnörd är detta ett tillfälle att jubla åt. Men för mig personligen är det ju underbart att Elias och Linnea nu valt att ta ett allvarsamt steg mot att ytterligare fördjupa sin relation och ge offentlighet åt denna strävan.
 
Medan vi flyttade stängsel fick hästarna klippa gräset, här syns hur praktiska hästar är jämfört med gräsklippare. De når dit varken klippare eller trimmer når.
 
Jag plockade ner hagen medan de övriga sov och generöst lämnade en ljuvlig morgon helt åt mig och mina djur.
 
Om man känner sig i behov av att gnälla är det perfekt att bygga hage eftersom man får knorra helt ohämmat.
 
 
 
 
Här börjar nya hagen ta form 
Fästfolket pustar på brunnslocket tillsammans med Aron innan de sätter upp banden i vinterhagen som behöver ha stor ledningsförmåga när snön kommer, den snö som känns så avlägsen denna sommar som aldrig vill ta slut.
På kvällen hade hästarna jobbat klart i trädgården och utforskade sin nya hage som till allas glädje nu ligger helt nära huset igen.
 
Suddig bild av Chateau i nya hagen, suddig pga mina tillkortakommanden när det gäller att ställa in kameran i skymningsljus, det är ju trots allt september nu.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kartor

Jag älskar kartor och att vandra. Att planera vandringen med en karta är en fröjd i sig och för mig är det dessutom en enkel sak att få tag i kartor eftersom Hr. Bråddjup arbetar på Lantmäteriet. Kartor är ju visserligen offentliga handlingar och tillgängliga för alla, men jag är så dålig på att leta i databaser och Hr. Bråddjup har förstås inga problem med det så han gör det jag hatar; letar upp kartorna medan jag kan sitta hemma i lugn och ro och hitta den bästa leden för skolresan till kirunafjällen, vilket är ett sant nöje.
Vår vandring gick till Rissajávri, den sk.Trollsjön, den kortare och mer varierade leden från Låktastationen. Där kommer man bland annat till en härlig äng som när vi kom dit var nyss färdigbetad och täckt med en frodig återväxt; förutom gräs fanns hur mycket kvanne som helst, blåklockor, stora stånd av spjutbräken, fjällviol och praktbinka. 5,5 kilometer tar tid när det finns så mycket intressant och vackert att studera. Vädret var också perfekt. Först solvarmt, sedan storm och regn i några minuter sedan sol med en svag bris på denna äng och i den Sagan om ringen-liknande dalen strax innan Rissajávri/Trollsjön snöade och haglade det en kort stund och snåla vindar blåste. Ja, eleverna fick verkligen lära sig att fjällvädret växlar snabbt. Inget av detta kan man se på kartan så kartor räcker inte till en komplett upplevelse, men utan kartan hade vi kanske aldrig kommit dit.
 
 

Reklamavbrott

Endast de som verkligen är värda det får någonsin reklamplats här på bloggen och en av de finaste barockpärlor man kan tänka sig är Rosie som tillverkar fina smycken på beställning och brukar hyra en kyrkstuga under Bodens skördedagar där vi var i lördags:
 
 
 
Här fixar Rosie Arons snygga örhänge. Här nedan syns en del av hennes alster:
 
 
 
 
 
Kontakta Rosie via e-post: [email protected]  elelr på telefon 070-395 21 33
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0