Ridningens första myrsteg med Smilla

Idag red vi tillsammans för första gången på varsin häst jag och Linnea. Hon red Chateau och jag Smilla. Och när Smilla väl förstått vart hon skulle gå och vad hon skulle göra gick det så bra. Hon börjar förstå framåtdrivande hjälper och hon kan stanna. Stå still när man sitter upp och av är hon redan expert på.
 
Vi är inte vana vid två ridhästar så efter en tur med Smilla lös får vi sadla av Chateau och så rider jag Smilla. Idag fick Linnea rida Chateau barbacka när det vanligtvis är så att Chateau får gå bredvid.
 Smilla är bra på att stå still, men att börja skritta är lite svårare. Här funderar hon på om hon gör rätt om hon följer efter Chateau eller om det är meningen att hon ska stå kvar.
 Här börjar hon förstå att smackandet verkligen gäller henne och skänkelhjälper har vi tränat på sedan hon var liten genom att vi använt en hand som drivande hjälp vid skänkelläget när hon ska fram. Det verkar hon ha kopplat.
 
Aron tappade tyvärr intresset efter en minut att fota men Hr Bråddjup förevigade detta myrsteg för mänskligheten, men för oss det möjliga att ta, meddelst mobilkamera. Snart blev hon i alla fall på det klara om vad som skulle göras och hon klev på i lagom friskt tempo nerför backen ner till vägen bakom Chateau och brydde sig inte alls om snö som föll från träden, skotrar i skogen eller bilar på byvägen. Återigen är det som om hon aldrig gjort något annat i sitt korta liv.
 
 
 
 
När vi kom tillbaka från den lilla utflykten fick Aron tillbaka fotoinspirationen. Det syns antagligen att jag är galet glad. Vilken härlig känsla att allt funkar så bra med lilla Smilla.
 
 
 
 

Morgonstund

Den trogne följaren vet att jag är en riktig morgonmänniska. Morgonstund kanske inte har guld i mun men allt fint händer på morgonen; barn föds, gamla människor får möta sin frälsare mätta på att leva, fåglarna sjunger, hundarna skuttar som mest och min Chateau är som piggast. Smilla sover gärna på morgonen och då rider jag ut med bara Chateau men en gång i veckan har jag lite senare morgon på jobbet och veckan som gick fick jag låna vännen Mauris bil så jag inte behövde ta bussen och då fick jag möjlighet att ta med båda hästarna på morgonturen.
 
 
 

Första gången på Smillas rygg

 
 
Idag var det dags för mig att sitta upp på Smilla för första gången. Efter en tur i skogen då hon fått springa lös och busa av sig spänningar tog jag Chateaus sadel och satte på Smilla som tog det hur lugnt som helst. Hon brydde sig inte om dinglande stigbyglar eller pallen som jag satt upp från. Jag försökte att inte skrämma henne med överlivet men snart märkte jag att hon var så avspänd att jag kunde sitta rakt upp i sadeln. Sadeln passade lika bra på Smilla som på Chateau det är en perfekt sadel. Sadelgjorden är ju lätt att länga några hål så det var inga som helst problem med tillpassningen.
 
Många assistenter hade jag: Elis höll Chateau så Smilla skulle känna sig trygg, godsägare Bråddjup fick gå bredvid och hålla Smilla i grimskaftet i händelse av händelse. Aron paxade kameran, man måste ju föreviga sådana här lyckliga tilldragelser.
Lite svårt med framåtbjudningen var det förstås i början.
 
Men sedan förstod hon vad som förväntades av henne och att hon fick godis av godisassistenten när hon gick fram och stannade på kommando.
 
 
Mycket beröm och stora kramar är hon värd min lilla tjej. Chateau har också en sådan förmåga att sprida lugn omkring sig så hon fick också banan efter väl förrättat värv.
 
 
Avsittningen gick också bra. Stå still är Smilla bra på.
Godis; banan och krafft, får hon förstås hela tiden men också efteråt.
Mycket beröm får min duktiga tjej. Det är med ridningen som med allt annat hon introduceras för, det är som om hon aldrig gjort annat än varit ridhäst. Hon förväntar sig bara bra saker tillsammans med oss människor. Det är en nåd att uppleva en sådan tillit.
 

Lycksdrabbad

En morgon kände jag mig svårt olycksdrabbad. Det var verkligen synd om mig, tyckte jag. Mina hästar rymde på natten. Jättelika hundspår ledde in i hagen och den som gjort spåren måste ha skrämt mina vanilgtvis coola hästar. De hade sprungit rakt igenom grinden som flög iväg tiotals meter. På spåren såg jag att de sprungit genom skogen till mannen som plogar ridvägen. För länge sedan hade han hästar så de kände väl någon slags trygg stalldoft där. Men de måste passera en större väg för att komma dit så jag fick panik.
 
När jag gick med grimskaften och letade hästspår var det så där hemskt synd om mig.Det var kallt, det var mörkt det var halkigt och mina hästar var antagligen överkörda av en timmerbil. När jag såg deras spår på gården där det fanns hästar för länge sedan och jag ropade deras namn kom två hästar galopperande från skogen bakom huset i full fart, ivrigt hälsningsgnäggande. Smilla pussade mig och Chateau lade huvudet på min axel. När vi promenerade hem i mörkret kände jag mig bara enormt lycksdrabbad.
 
Så fort vänder det ibland. Andra gånger tar det lång tid för humöret att vända och olyckan att ersättas av lycka. Men jag ska påminna mig om min natt när hästarna försvann ur hagen nästa gång jag känner mig svårt olycksdrabbad.
 

Inridningen påbörjad

Som ni sett på bloggen har Aron börjat klänga på Smilla. Perfekt med en så liten och lätt ryttare att tillgå när man ska börja vänja henne vid ryttare. Här följer en sammanfattninga va vad vi jobbat med under julen:
 
Här utan sadel
 
Med skräpsadeln, en ponnysadel i syntet, väger inget och är ohalkig så en bra sadel att börja vänja sig för
Smilla med sadel.
 
Först får man hänga ner för att inte skrämma hästen med överkroppen enligt alla böcker. Kanske ett onödigt steg för Smilla bryr sig inte alls. Hon tycker allt är så naturligt.Men det skadar ju inte att ta det lugnt.Om man går för fort fram kan det bli bakslag.
 
Här en liten ridtur.Så här i början får Chateau gå bredvid och  pappa Bråddjup får också vara med om något skulle tillstöta, men hittills har det inte varit några komplikationer.
 
 
 
 
 

Bra betyg

Ibalnd rider någon annan min fina flcika Chateau och det 'r underbart att få höra att hon är lika fin att rida som Majan och dessutom blevd enna ridtur det bästa Linda gjort i år. Det känns som ett bra betyg för att ridningen fungerar och att Chateau mår bra av den.
 

Barbackahäng

 
 
Nu börjar Aron hänga på Smilla utan sadel och hon bryr sig bara om godis. härligt med en häst som är så trygg med alla våra upptåg.
Bra också med en liten och lätt kille som kan klänga på Smilla så här i början av hennes karriär som ridhäst. särskilt som hon uppfattade detta som ett hästpilatestrick vi brukar köra som är alldeles tillräckligt tungt utan någon  på ryggen. 
 
 

Väderlek

I vinter leker vädret med oss i de djupa skogarna mer än vanligt. Ena dagen minus 25 mitt på dagen:
 
 
Andra dagen regn elelr blötsnö som faller hinkvis och metervis över oss:
 
Så fryser detta till och nästa tur med hästarna blir ett styrkeprov i slowmotion-galopp för att alls orka genom snön. Då är det skönt att variera med skritturer på plogad väg som omväxling:
 
 
Man kan säga med fog att vädret ger oss en omväxlande ridning och träning och det verkar fungera bra för Chateu är i fin form och Smilla börjar muskla på sig hon med.
 
 
 

Smilla växer

Smilla är så lätthanterlig nu. Hanna som pluggat ett halvår i Umeå och träffar henne med långa mellanrum tycker att hon är så lätt att handskas med nu och hon reagerade över hur mycket hon vuxit. Vi gav oss ut på byn som jag inte gör ensam annat än om jag leder båda hästarna hem när de varit på rymmen. Det är enklare att rida i skogen när man är ensam.
 
 
Chateau var taggad och jobbade bra men bara i skritt fast helst skulle hon gå fortare. Bra då att ta den energin till styrketräning och det gjorde Hanna. Smilla skulle bara traska på och miljöträna. Hon fick se sin egen spegelbild i ett villafönster det var lite läskigt, men hon är en så cool häst. Hon förstod att det inte var farligt efter en sekund.
 
 
Jag hade satt på Smilla grimskaftet på T-Team-vis om hon skulle få för sig att stegra sig, vi har inte riktigt fått bort den ovanan ännu. Mitt fel, jag har för lite tid. Undrar hur jag hann med allt jag gjorde med Chateau när hon var ung som exempelvis att stegra på kommando som helt botade hennes stegrande? Då brukar min käre Bråddjup påpeka att vi hade bara tre barn och en häst på den tiden och det kan ju påverka en del.
 
Men T-Team-fastsättningen av grimskaftet behövdes inte, Smilla var hur lugn som helst, grimskaftet hade bara en rent estetisk funktion, det är så snyggt i färgen mot Smillas blåsvarta vinterpäls:
 
På den här bilden syns det också hur stor Smilla blivit. Hanna tyckte detsamma och när jag nu hade assistans i stallet kontrollerade jag den mätning jag gjorde för två veckor sedan ensam. Nu med hjälp av Hanna blev den mer tillförlitlig med en mätsticka över manken; jo, hon ÄR 150 cm hög nu! Dessutom biffigare än förut. Lösgalopp i djupsnö är verkligen effektivt för muskeluppbyggnaden.

Busridning

I helgen var snön för tung för att kräva större samling av Chateau i stället hade vi kul och busred i snön.Galopp så snabb att inte ens Smilla hann ikapp oss roade vi oss med för skritt och galopp var de enda möjliga gångarterna. Vi hade riktigt roligt!  Mitt på dagen for vi ut och ändå blev bilderna usla eftersom det snöade och var mulet, men som dokumentation får de duga.
 
Aron fotade oss innan vi for ut sedan tog jag med kameran. Det är kul när barnen fotar för då ser vi så stora och ståtliga ut jag och mina ponnyer.
 
 Suddiga bilder men ni ser hur djup snön är.
 
Här syns det hur fort Smilla galopperar genom snön, men hon hann inte ikapp mig och Chateau!
 
 
 
 

Coola brudar

Det är kallt nu, kring -25. Hästar tål kyla bättre än värme och blir pigga av det. Smilla som varit ett paradexempel på lättledd och lydig unghäst har börjat stegra sig och busa igen så man får ha grimskaftet på T-team sätt för att slippa bråka med henne. Det vill man ju inte med någon som är så här söt med rimfrost kring mulen.
 
 
 
 

Slowfood

Min matglada ponny behöver hjälp med sitt matmissbruk. Samtidigt måste Smilla äta hela tiden för att växa ordentligt. Jag fick tips om slow feed-nät och det var hur bra som helst. I stället för att sätta på en green guard på Chateau har vi höet i ett jättenät så det räcker längre utan att hästarna behöver gå och svälta emellan högivorna.
 
 

Vinterutflykt

Idag var det kallt och klart väder -24 mitt på dagen men väl påpälsad är det inte obehagligt med hästutflykter om man rider barbacka. Det gjorde Aron idag när jag och pojkarna tog med oss hästar och hundar på en tur runt ridvägen. Vår granne har varit snäll och plogat upp den så den är perfekt för ridning med ca 15 cm lössnö på slätt underlag.
Tänk hur det kan bli. En man som levt för sina hästar och pga sjukdom inte kan syssla med dem mer kan ändå ploga sin hästväg för nya hästar. Tänk att kunna glädja en gammal hästkarl med mina fina tjejer!
 
 
Och tänk att den gamle hästkarlens väg är till så mycket glädje för oss. Det är underbart med en så fin väg långt från trafiken där Smilla får lösgaloppera och träna på allt en unghäst måste kunna utan att behöva göra det i trafiken.
 
Det är så skönt att göra utflykter med både barn och hundar utan rädsla för lastbilar eller otrygga möten med rädda människor som inte känner sig lugna med stora hundar eller lösa unghästar. För på vintern kommer man inte så lätt till vår hästväg utom från vår gård och den plogande grannens.
 

Julavslutning

Aron fick Lotta på julavslutningen uteritt och sedan fika. Jättekul tyckte vi alla som var där, särskilt Aron.
 
 
 

vänner

 
Smilla och Elva har ett komplicerat förhållande som börjar stabiliseras på en högst vänskaplig nivå. Elva vill ju helst valla och för att inte bli för jobbig för hästarna försöker jag lära henne att ligga och vakta i tystnad och bara säga till om Smilla kliver genom stängslet. Det går väl så där. Men oftare och oftare ser det så här harmoniskt ut mellan de båda.
 
Det är ett mirakel ni ser på bilden egentligen. Hästen är ett gräsätande flockdjur som trivs bäst med andra hästar i ständig rörelse efter mat. Det är de stora grässtäppernas karaktärsdjur på norra halvklotet. På den södra halvan är det andra hästdjur; åsnor och zebror som har den ekologiska nischen. Betande flockdjur ses som skafferi av de stora rovdjuren och därför råder ingen vänskaplighet mellan stora rovdjur och hästar. Hästar springer så långt de kan från vargflockarna på de sibiriska stäpperna.
 
Vargarna å sin sida vill inte bo på blåsiga grässtäpper, de föredrar skogar med kuperad terräng där de kan hitta torra hålor att bo i och klippor att ligga på för att spana ut över omgivningarna. Stäppen tar de sig till endast för att i flock jaga tex hästar. Hästarnas hovar och tänder har de respekt för och hästjakt lyckas långt ifrån varje gång en vargflock försöker fånga en häst. Men när den lyckas har de mat för flera dagar åt hela flocken.
 
Men så blev hunden människans första husdjur och bästa vän och hästen dess andra husdjur och nästbästa vän och nu händer det märkliga att vargar och hästar också börjar leva i fred med varandra. Vissa hundraser till exempel Jack Russel terriern och dalmatinern har utvecklat egenskaper som gör att de är speciellt förtjusta i just hästar och kan springa med hästarna mil efter mil för att vakta en postskjuts (dalmatinern) eller jaga räv (Jack Russel terriern).
 
För mig är det en försmak av paradiset. I Eden skulle ju människan leva i fred med djuren och råda över dem så att djuren kunde leva i fred med varandra. Fortfarande och redan nu kan häst och hund leva som vänner med männsikan som vägvisare och gemensam vän. På kyrkoårets första dag tycker jag därför denna bild passar så bra eftersom denna dag både blickar bakåt mot hur det var och ser framåt mot hur det kommer att bli. Det är den dag som sammanfattar historien från Eden till Betlehem fram till när jorden ska bli sig själv igen och lejon och lamm, häst och varg åter fredligt leker med varandra i berg och på slätter.
 

"Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst" Upp 19:11

Jessicas knabstrup-valack Emil här riden av Inga för representera den himmelska vita hästen. Emil var inte alls  foglig, tyckte vi tills det visade sig att han led av kissing spines. Vi insåg då hur oerhört foglg han varit. Han vilar nu i frid utan ryggsmärtor
 
 Mycket av det viktigaste jag lärt mig i livet har jag lärt mig av djur, inte minst hästarna. Det speciella med dem är att de lever längre än andra husdjur och de har en social struktur som liknar människans som lär mig mycket om mig själv. Hästar kräver också en rejäl självdisciplin och det är ju alltid bra att öva på för en slarvpotta som jag. Av djur lär jag mig också teologi. Klaus S undrade om vita hästar tex. varför de står för sig själv och söker mänsklig kontakt före övriga hästar i en flock. Då gick hjärnan igång.
 
Det vet ju vi hästmänniskor att skimlar och skäckar är flockens strykpojkar, dessa iögonenfallande individer som kunde avslöja en hästflock på kilometers avstånd för en vargflock, även i motvind. De vita undantagen som inte är som andra får inte vara med på samma villkor som de "normala" bruna, blacka, fuxfärgade och svarta hästarna. Men vi männsikor gillar dem. Vi gillar att de är sällsynta, lättämjda och flashiga. Hela hästraser har utvecklats med enbart avblekbara skimlar, skäckar eller tigrerade individer.
 
Till vänster: Peter Paul Rubens bild av en vit krigshäst
 
På cirkusar är vita lipizzanare vanliga, på Spanska ridskolan i Wien är de obligatoriska och trots risken för upptäckt ville de flesta antika kungar ha en vit stridshingst, ett mode som höll i sig. Napoleon Bonaparte hade en vit arab som fick namnet Marengo efter ett, för fransmännens del, lyckat slag. Han föddes i Egypten och kom 1799 till Napoleon som red honom i de flesta fälttåg och slag där han deltog. Förutom alla stridsskador hade Marengo en dålig ryttare. Napoleon var inte förtjust i ridkonst. Bätttre ryttare red säkert Marengo emellanåt, men det går ändå att förstå att han var en ytterligt tålig häst. Hästen sårades allvarligt åtta gånger men överlevde sin husse och dog 38 år gammal i England där han tillbringade sin krigsfångenskap efter slaget vid Waterloo som avelshingst.
Marengo, Napoleons tåliga arabiska stridshingst
 
Vita och tigrerade hästar är mer lättlärda och männsikovänliga än andra. Det är som om deras utstötthet i hästvärlden gör dem mer följsamma i samarbetet med människan*. Som jag skrev tlll Klaus S är det som om vi människor får var Gud för de vita hästarna. Det som saknar värde i hästvärlden utväljer vi hästmänniskor på samma sätt som Gud upphöjer den yngsta och minst statusbärande individen framför starka och ståtliga it-girls and  boys i Bibeln.
 
Vår hovslagare Lasse med sin fantastiskt väldresserade kompis Kasper
 
*Det beror nog på att temperamentet följer med hårfärgen eftersom när ägget delats i fyra folliklar efter befruktningen är det follikeln som utvecklar hjärna och ryggmärg som också utvecklar hud och hår. Inom alla djurarter följer ett visst temperament med hårlaget. Detta är mest synligt för oss människor i halvdomesticerade djur som renar och chinchillor. En vit ren är i allmänhet lätt att få riktigt tam och vill man vara någorlunda säker på att få en riktigt kelig chinchilla ska man välja en beige eller vit hanne. Hos människor stämmer inte detta på samma sätt på grund av vår hjärnas och våra sociala förhållandens komplexitet.

Ridbana

Har hittat en härlig äng att rida på inringad av träd så Smilla kan vara lös med oss där.helkul tycker vi alla, men det tar ett tag att få koncentration hos Chateau. Energin är det dock inget fel på.
 
 
Chateau orkar med att bralla hon också som synes.Bra att ha en sadel som man nästan inte kan ramla ur.
 
 
Men efter en stund återfår hon värdigheten hos en barockponny.
 
 
I sorglös ungdomsyra bryr sig Smilla alls inte om värdighet, men stilig är hon!
 
 
Fast ibland stannar Smilla och äter lite medan Chateau jobbar vidare, gräset växer fortfarande, helt märkligt för mig som kommer från trakter där det är vinter så här års, varje år.
 
 
Hästarna fyller grå novemberdagar av tomhet och saknad med liv och rörelse. Just nu är jag gladare än någonsin över att jag har mina busflickor. Det krävs verkligen full koncentration att pyssla med dem, speciellt när den tredje busflickan också vill vara med och busa:
Eis var med som fotograf, här fotograferad av pappa:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tömkörning


 
Numera är det så lätt att sela på Smilla, man gör det lätt alldeles ensam. Här är det Linnea som fått den äran.
 
 
 
 
 
Första gången var Smilla så irriterad av svanskappan men nu är hon hur lugn och avslappnad som helst.
 
Vi kan till och med ta promenader runt byn med allt vad det innebär av möten med hundar, motorfordon och små inlinesåkare eller sparkcykelåkare. Hela tiden lika avspänd, men rakriktningen kräver en hel del av kusken. Linnea var också helt trött efter turen runt byn.
 
 
 
 
 
 
 
 

favorittjejer

Tre av mina älsklingsflickor på samma bild. Jag är en mycket rik människa.
 
 

Smilla busar

 
 
Smilla sätter ofta igång bus när vi är ute. På denna plats där det finns mycket utrymme rusar hon alltid iväg helt plötsligt utan förvarning. Här ovan lunkar hon lugnt vid Chateaus sida och ögonblicket efter rusar hon ut till vänster och får igång hundarna:
 
 
Så rusar hon fram till väghindret, en rest från kalixlinjens skräckslagna tid, och slickar på den rostiga vajern och busutflykten tar ett plötsligt slut.
 
Detta är rent dokumentärt foto som ni ser, jag tog ofrivilliga självporträtt hela tiden.
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0