Julkalendern blev inte avslutad exakt på rätt dag eftersom det som vanligt var fullt ös medvetslös hos Barock-Olga.

 

Jag tillhör den gamla stammen som firar jul i tjugo dagar. Men inte den urgamla stammen som lever efter den julianska kalendern och precis började fira jul förra helgen. Men när man än börjar fira julen tar den slut efter tjugo dagar. Vikten av ordentliga avslut kan inte nog betonas. När saker sakta bara får rinna ut i sanden blir tillvaron till ett grått gungfly och där vill inte jag vada omkring. Höga berg, djupa dalar och tydliga avslut är min melodi.

 

Därför är tjugondag knut en dag som jag inte slarvar med. Samtidigt hatar jag avsked och sörjer alltid länge över att skiljas. Drömmen om att mötas igen dör heller aldrig ut hos mig, där finns inga ordentliga avslut. Därför är tjugondag knut en  dag jag gillar för vi sjunger ju: "Nu är glada julen slut, slut , slut. Julegranen kastas ut,ut, ut. Men till nästa år igen kommer han vår gamle vän, för det har han lovat!"

 

Det första belägget för namnet Gunnar på Oklundaristningen-märk väl att Gunnar var den som ristade runorna, han var allltså en språkkonstnär. Bild: Västgöten/Wikipedia

Gunnar är ett riktigt gammalt namn,det första belägget finns på en runsten från 800-talet. I början av seklet blev fornnordiska namn mycket populära i Sverige. Namnet Gunnar blev då ett av Sveriges vanligaste mansnamn och var så till 1950-talet. De flesta som heter Gunnar i tilltalsnamn är alltså medelålders och äldre, men det är absolut ett namn som funkar i alla åldrar, det är inte alls så dagsländebetonat som Kenny eller My.

I mitt liv finns därför flera generationer Gunnar. Min farfar Gunnar, min pappa Per-Gunnar och min son som har Gunnar i tredjenamn, efter min far och farfar. Naturligtvis finns bekanta som heter Gunnar och en gång fick min äldste, mest långhårige, son en bok av sin dagmamma som heter "Gunnar vill inte klippa håret". Varje dag jobbar jag ihop med en Gunnar och min man jobbar ihop med en annan Gunnar. I mina hemtrakter är Kunnari/ Gunnare också ett vanligt efternamn.

När man läser forntida texter så är de alltid på vers och man tänker: Men så här pratar väl ingen? Ingen? Då har ni inte träffat farfar, han rimmade alltid, vadhelst han sa blev det vers. Gunnar rimmar inte på så många ord, men det rimmar roligt; t ex på munnar, brunnar, tunnar och nästan med ungar, kungar eller gungar. Jag har nog hört alla möjliga och halvmöjliga rim på Gunnar. Farfars favorit i all sin geniala enkelhet var: "Hej jag heter Gunnar, det är namnet man mig unnar." Elektriker som han var kunde han gjuta olja på de mest svallande känslor i det branddrabbade hushållet med att hälsa på den upprört kortslutna med orden: "Goddag, goddag min fru, har elden brunnit färdigt nu?"

Min farfar var också ett kommunikationsgeni,flerspråkig från barndomen, och  när hans olika språk inte räckte till i mötet med en turist tog han till teckenspråket, som han lärt sig när han arbetat med döva barn på sommarläger. Turisten tyckte då synd om farfar som han uppfattade som döv och gav honom en peng. Så hoppas jag inte döva blir bemötta idag-allt var inte bättre förr.

Gunnar är sammansatt av orden för strid och krigare och tror man att namn och karaktär hör ihop så borde detta betyda att Sverige är ett av de mest krigiska länderna i världen. Som tur är funkar inte namnmagi på det sättet. Men om det finns någon gemensam nämnare hos de flesta av de Gunnar som jag känner så finns där en tydlig ordlekfullhet och språklig briljans. Bland kända Gunnar finns flera författare och kompositörer. Och Gunnar Sträng, den monumentale finansministern från forntiden, var ju en retoriker av rang. Kanske valde alltså föräldrar namnet Gunnar för dess rytmiska klang? Så i stället för en massa stridsmän blev det poeter av gossarna Gunnar.

Detta vill jag tro på
att det kan bero på;
namnet Gunnar klingar
så ordlusten får vingar
och fantasin sig svingar
i språkets sköna gunga
som ger en frisläppt tunga
att säga- eller sjunga:
Ur tidens djupa brunnar
vi högtidligt förkunnar;
Du ska heta Gunnar,
det är namnet vi dig unnar!

I östkristen tradition var de vise männen från österns länder tolv till antalet, inte tre som vi i väst vant oss vid. Det står inget om antalet i evangeliet. Så här berättar evangelium enligt Matteus om dessa berömda vetenskapsmän:

 

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.”

Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Matteus evangelium, som skrevs på arameiska för en judisk läsekrets börjar med att Jesus hyllas av vetenskapsmän från österns länder* och slutar med dessa ord: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Tydligare än så kan det inte bli; Jesus kom för alla människors skull. Kristendomen är en kosmopolitisk rörelse, inom kristendomen är alla lika mycket värda och alla har rätt att vandra och bosätta sig var de vill för : "Gud är allas pappa och jorden är vårt bo, gör en familj av alla en enda jättestor!"

 

* Namnet som används i grundtexten; mager, betecknar den persiska regentens rådgivare som var både  vetenskapsmän, präster och hovastrologer. I kristen tradition har de förutsatts vara representanter för alla då kända folkslag, vilket inte alls vore omöjligt att magerna gjorde, då perserriket låg mitt emellan Rom i väst och de stora högkulturerna Indien och Kina i öst samt hade många handelskontakter med den afrikanska kontinenten.

Åh, vad vi alla sett fram emot denna dag.

 

För vår familj är det nog den roligaste dagen av alla de tjugo juldagarna. Trettondagsafton och Trettondagen lärde jag mig att fira när jag var 13 år och fick en kompis från Uruguay/Chile i parallellklassen. Hon hade släkt från alla möjliga håll; hennes italienska mormor var den första som hälsade mig med kindpussar och hennes pappa hade arabiskt påbrå och judiskt. Hemma hos henne talades italienska, spanska, franska och svenska och trettondagen var en jättefest. När jag sedan fick storsonen fyra år senare tänkte jag att han och alla mina kommande barn alltid skulle få fira trettondagen.

 

Inte har vi piniatas och presenthögar men vi ser En trettondagsafton med Imelda Staunton, Ben Kingsley, Imogen Stubbs och Helena Bonham-Carter, bland många andra fantastiska skådespelare. Till den dricker vi brittiskt te med hembakta varma scones och marmelad. Nu förbereder vi kvällens festligheter som bäst så jag avslutar med ett klipp från denna film förutan vilken trettondagsaftonen och hela julen känns mindre skimrande:

 

Den 3 januari 1892 föddes John Ronald Reul Tolkien av tyskättade brittiska föräldrar i Sydafrika. Redan som fyraåring skrev han flytande och lärde sig latin av sin begåvade mamma. Hans pappa dog i reumatisk feber när Ronald var liten och han blev helt föräldralös redan vid 12 års ålder. Tillsammans med sina kusiner Mary och Marjorie Incledon började han sin livslånga karriär som konstruktör av sagospråk. Inte konstigt att jag blev alldeles betagen av Sagan om Ringen när jag först läste den, en språknörd hittar en annan. För det är nog mest språken, poesin i Sagan om ringen som fångade mig.

 

CS Lewis Narnia-serie var för mig mycket mer lättillgänglig och det är också böcker jag läser om oftare. Lord of the Rings, Sagan om ringen, läser jag långsamt men nästan ständigt och det beror nog på språket och alla påhittade språk i berättelsen. Bilbo/The Hobbit läste jag senare i livet i sena tonåren och den är nog favoriten av böckerna om ringens värld, men samtidigt är min favoritkaraktär i Tolkiens produktion Sam Gamgi, den främste trädgårdsmästaren.

 

Den fredsapell som finns i porträttet av Sam är den starkaste jag läst i efterkrigslitteraturen. Trista existensialister och modernister som sägs vara mot krig, göre sig icke besvär. Ingen har skrivit så vackert och lockande om freden som Tolkien. I många krigsskildringar som ska vara emot kriget kan man inte komma ifrån att kriget framställs som så mycket intressantare än freden och den onde verkar intressantare än den gode. Så är det absolut inte hos Tolkien, ondskan och dess hantlangare framstår i all sin sjaskiga ynkedom och freden strålar i de varmaste , mest lockande färger i det harmoniska Fylke. Som någon citerade i kommentarerna till klippet nedan: "But where our hearts truly lie is in peace and quiet and good, tilled earth. For all hobbits share a love for things that grow." Den karaktär som är mest intressant och mångbottnad är den genomhederlige trädgårdsmästaren Sam. Ytterligare två karaktärer som fascinerar i sin absoluta fredlighet, helhet och helighet är skogvaktarna Hjortrongull och hennes make Tom Bombadill. Det har inte många lyckats med sedan Dostojevskij.

 

Svea har namnsdag och det är ju ett både snyggt och praktiskt namn. Det får ibland personifiera Sverige som Moder Svea på samma sätt som Frankrike har sin Marianne som förekommer på frimärken och andra officella sammanhang. Modellen för denna frihetssymbol byts ut med tiden och senast var det Catherine Deneuve som stod modell för  Marianne. Någon liknande skönhet skulle inte komma ifråga för Storbritanniens knubbiga John Bull eller USAs gamle skäggige Uncle Sam. Mig veterligt har vi ingen modell för moder Svea i Sverige. Skulle vi ha någon sådan skulle jag förespråka Alice Bah Kunke. Hon står för allt som är bra med Sverige.

 

Vi i Sverige har  tyvärr inte den franska seden med vackra och begåvade skådespelare som nationalsymboler. Nej vi dras med ett mindre begåvat, inte alls särsklit vackert eller representativt kungahus. Dessutom ett kungahus som aldrig känt sig speciellt intresserat av bonniga  Sverige och vår fredliga traditon. De franska bernadottarna bytte sida från Frankrike till Tyskland under Oscar II och hans efterträdare Gustav V var ännu mer tyskvänlig. Han försökte få med Sverige på Tysklands sida i första världskriget och förblev tyskvänlig livet ut vilket gjorde att vi hade en kung som stödde Tyskland också under andra världskriget och vår egen kung är ju barn till en nazi-charmad pappa och en mor som var dotter till en nära vän till Hitler och Göring, en kvinna som enligt utsago aldrig lärde sig svenska och aldrig tog avstånd från sin ungdoms nazism. Prinsessan Sibylla och prins Gustav Adolf gifte sig på Sibyllas uppväxtslott i Tyskland med höga nazikoryféer som hedersgäster.*

 

Kung Carl-Gustav och hans fru Silvia har förstås inget nazi-förflutet och vårt kungahus älskas mest i Tyskland. Ett Tyskland som verkligen gjort upp med sitt förflutna mer än något annat land i världen. Tysklands hållning gentemot det förflutna är ett exempel att nämna när man välsignar och ingen skugga ska falla över deras kärlek till det svenska kungahuset. Men nog är det tragiskt att vårt kungahus inte alls gjort upp lika tydligt som Tyskland i nazi-frågan. När Silvias pappas nazi-förflutna kom upp kunde drottningen enkelt sagt: "Jag älskade min pappa, men tar totalt avstånd från nazismen."

 

Det gjorde hon inte. Jag kan inte se något annan anledning till det än att hon på något vis sympatiserar med nazismen. Alternativet är förstås att hon är demenssjuk, vilket inte är otroligt med tanke på att hennes mor dog i alzheimers sjukdom. Att kungen inte är tydlig i frågan beror nog på att hans förståndsgåvor helt enkelt inte räcker till, men tråkigt är att det hov vi betalar för inte kan hjälpa kungahuset att hålla en tydlig profil gentemot det tysk- och nazivänliga förflutna.

 

Antisemiter i Sverige idag hyllar också kungahusets val av kronprinsessans dotters namn; Estelle, som de ser som en hyllning till Folke Bernadotte (mördad av judiska Stern-ligan) och ett avståndstagande från staten Israel och judar i allmänhet. Gud bevare oss för ett kungahus som vårt!

 

Varför kunde hon åtminstone inte ha fått heta Svea, som symboliserar Sverige och vad jag förstår saknar moderna antisemitiska vibbar? Vill hovet förklara detta eller ska vi vända blad och fortsätta hoppas att lilla Estelle aldrig behöver bli varken kronprinsessa eller drottning?

 

 

*Gustav VI Adolf däremot var ett intellektuellt ljus i ett kompakt kungligt mörker som vände om från Tyskland till Storbritannien och bevisligen kunde tänka och läsa eftersom han var en okej arkeolog med etruskerna som specialitet.

 

 

 

 

 

I dag har Natalie och Natalia namnsdag en namnsdag som betyder födelsedag och det kommer naturligtvis från julen som på många språk, speciellt de romanska, heter just födelse eller födelsedag; Noël, Navidad, Natale t ex. Natalie är förstås ett franskt flicknamn och Natalia ryskt, men båda har bildats ur latinets dies natalis= födelsens dag/Jesu födelsedag.

 

Det är förstås naturligt att Natalie får sin namnsdag under de heliga juldagarna när vi firar olika aspekter av Jesu födelse. Idag uppmärksammar Barockbloggen flykten till Egypten som följde på Herodes barnamord i Betlehem. Despoten Herodes var inte att leka med, det visste alla. Josefus, judisk krönikör skriver om hur Herodes till och med dödade sina egna små söner för att behålla makten hos sig själv, kanske passade han på i samband med att han dödade barnen i Betlehem? Om han ändå lät döda ca 20 småbarn kunde ju några till slinka med som var ett mycket tydligt hot mot hans makt.

 

Josef blev varnad av en ängel i en dröm och flydde med Maria och Jesus till Egypten. Tur att det var Egypten han valde och inte exempelvis Sverige av idag. De hade knappast fått asyl här på så lösa grunder som att Josef blivit varnad av en ängel för att Herodes ville döda Jesus. Att vara förföljd som grupp räknas ju aldrig som asylskäl i Sverige och Herodes ville ju döda alla gossebarn under 2 år i Betlehem, Jesus var inte speciellt namngiven och utpekad.

 

Är du förföljd som kristen, kvinna eler homosexuell har du ju ingen asylchans, du måste ha underskrivna dokument som visar att just du personligen är hotad och knappt ens det räcker. Det finns människor som haft med sig domar från domstolar, underskrivna och ingen tror att de är förfalskade, asyl får de ändå inte. Migrationsverket säger glatt till folk, utan att skämmas: "Ta det inte personligt, du blir bara mördad för att du är kristen/kvinna/homosexuell så åk hem du!"

 

 

 

 

 

Så här skriver åttabarnsmodern Birgitta om hur hon såg Maria ta hand om sitt lilla nyfödda Jesusbarn:

”Var välkommen min Gud, min Herre och min Son!”
Då började gossen gråta och liksom skälva för köldens och det hårda golvets skull, där han låg, vände sig sakta, sträckte ut lemmarna och sökte sin moders vård, och modern tog honom i sina händer, tryckte honom mot sitt bröst och värmde honom vid kinden och bröstet med stor glädje och moderlig medlidsamhet. Sittande på golvet lade hon sin son i famnen och tog med fingrarna varsamt om hans navelsträng, vilken genast skars av utan att vätska eller blod trängde ut. Sedan begynte hon nogrannt att linda honom, först i linne, sedan i yllekläderna, varvid hon band kroppen, benen och armarna med en linda som var fastsydd i det övre ylleplaggets fyra ändar. Sedan svepte hon in barnets huvud i de två linnekläden som hon hade till hands för detta ändamål."

 

Vi lever efter Kristus, eller A.D. i Herrens år, som man skriver på engelska. Därför kan vi aldrig komma ifrån, inte ens den mest fundamentalistiska ateist, det inflytande som kristendomen haft på samhället. Ett sådant inflytande är synen på mammor och barn. Vi vet att det fortfarande inte är så lätt att vara kvinna här i världen och att barnen har det värre. I krig och konflikter är det kvinnor och barn som dör och lider mest. Under svensk stormaktstid var det den svenska trossen man fruktade mest i Europa, för de var många och de plundrade städer och byar för att försörja sig. Mången bondgård brändes till grunden med alla sina invånare kvar i huset. Idag vet vi hur kriget i exempelvis Kongo  och Syrien slår mot civilbefolkningen.

 

För tvåtusen år sedan hade barnen knappt någon ställning alls, inte kvinnor heller. I dagens text får vi bevittna ett av otaliga massmord på barn som utförts genom historien. Vissa har ifrågasatt äktheten i Matteus evangeliums beskrivning av barnamorden i Betlehem eftersom inga andra källor från tiden nämner dem. Då bortser man ifrån att knappt några massmord på barn rapporteras i de gamla källorna. Där refereras stora slag i detalj, men kvinnor och barn är helt utraderade ur historien. Finns det ingen ära för en konung att vinna så finns ingen historieskrivare där helt enkelt. Eftersom barnamord händer och alltid har inträffat tror jag denna historia är fullständigt äkta:

 

En text som Birgittas, och en text som denna jag skriver nu, är helt beroende av att Jesus lyfte fram kvinnor och barn på ett sätt som ingen gjort innan hans predikogärning startade. Inte ens idag har kvinnor och barn en lika självklar respekt och position i samhället som männen har. Fortfarande struntar svenska migrationsverket i FNs barnkonvention och mängder av länder har vägrat skriva under den.  Men jag är väldigt glad att Gud i  Jesusbarnet blev ett barn, född av en kvinna-bara en kvinna! Jag är glad att de krönikörer som skrev för de kristnas räkning inte skrev som de dåtida härskarnas historieskrivare utan att de skrev från de fattigas och från kvinnors och barns perspektiv.

 

 

 

Sankt Staffansmusik finns det hur mycket som helst av. Här kommer en av mina favoriter Vittskövlevisan:

 

Birgitta Almeby, hemma i Pakistan tillsammans med skolelever

Julens bibeltexter är lättillgängliga och svarar mot en djup längtan inom oss, längtan efter den framtidstro som ett nyfött barn ger oss. Den ger oss också den ömsinthet som ett litet hjälplöst barn kan inge. Det är en högtid av godhet och generositet, av fred på jorden, eller åtminstone en vapenvila. Julen gör oss glada och så ska det vara.

 

Annandag jul är som annandagar är i kyrkoåret; en dag för eftertanke, igen. Glädjen fördjupas mot en mörk relief och den som firas är nu Stefanos, den förste som blir dödad för att han vill leva som Jesus lärde. Den förste av "vägens folk" som blir martyr. En av dem som var med om att stena honom var Saulus, på latin Paulus, som också skulle dö som martyr för den vägen, men inte ännu.

 

Stefanos dag firas med offer till yttre missionen i Missionskyrkan som nu är en del av Gemensam framtid eftersom det bästa sättet att minnas en som dödats för sin tro är att hjälpa dem som lever nu till värdiga liv och kanske kan vi också förhindra att fler blir martyrer. Tyvärr var december en mörk månad på den fronten.

 

I Pakistan, som ett exempel, har minst två människor dödats pga sin kristna tro under loppet av två veckor. En kristen man lynchades av en mobb som påstod att han bränt koranen för några dagar sedan och missionären Birgitta Almeby sköts i huvudet och avled senare av sina skador på luciadagens morgon. Hon förestod bland annat ett flickhem i Pakistan och troligen var motivet både att hon var kristen och att hon var med om att ge flickor utbildning och självkänsla. I länder som Pakistan anses kristendomen vara en feministisk rörelse. Det har de ju rätt i anser Barock-Olga, även om det inte märks så ofta här hemma.

 

Denna annandag villl Barockbloggen påminna om Birgitta Almebys livsgärning med att dela med sig av hur man kan stödja hennes flickhem och skolan där hon arbetade.

 

Jesusbarnets födelsedag

Du lilla vackra Jesusbarn som ligger där på strå.
du borde ha en bädd av dun med fina lakan på.

För att du föddes denna dag har hela världen fest,
och därför borde väl just du bli firad allra mest!

men ingen julklapp alls du fått, jag kan det ej förstå.
För din skull alla jordens barn ju fullt av klappar få!

Jag ville duka dig ett bord med små paketer på,
och alldeles i bordets mitt en tårta skulle stå.

Och runt omkring en vacker krans av blommor och av blad.
Du lilla vackra Jesusbarn, då bleve du väl glad?

Elsa Beskow

Nu på Kyndelsmässodagens morgon sitter jag med ett ljus tänt i köket. Ännu sover alla i huset. För mig är denna dag förknippad med så mycket positivt: det är min kära farmors födelsedag och med henne firade vi Kyndelsmäss på ett sätt som tycks ha försvunnit i södra Sverige.

Eftersom den kyrkliga helgdagen flyttades till första söndagen i februari redan på 1700-talet så är det inte födelsedagsfirandet jag minns. Farmor gillade nog egentligen inte att fylla år, hon firade namnsdagar mycket hellre. Och Kyndelsmäss.

Vi tände levande ljus i fönstret och fick extra-gott fika, vilket inte vill säga lite när det gäller min farmor som verkligen älskade att baka. I kyrkan i Jukkas hade vi barn i kyrkans barnverksamhet ett kyrkospel om när Jesus bars fram i templet och mötte Hanna och Symeon. När jag blev äldre sjöng vi Nunc Dimitis "Herre, nu låter du din tjänare fara hädan, i frid efter ditt ord. Ty mina ögon har sett din frälsning vilken du har berett till att skådas av alla folk: ett ljus som ska uppenbaras för hedningarna och en härlighet som ska givas till ditt folk Israel."

Förr var Kyndelsmäss en stor dag i hela Sverige. Den sista stora helgdagen som förknippades med julen och den kom därför att kallas "Lille-jul" eller "Kärringa-jul" eftersom den tydligen firades allra mest av kvinnor på ett stillsammare vis än när männen "drack jul". Därför kommer denna dag förstås med i Barock-Bloggens julkalender.

Jämthundstik och grönlandshund, jag har ingen digital bild av Tösen så här får ni bilder som ger en liten aning om hur hon såg ut.  Hon var speciellt lik grönlandshunden på bilden, samma färg hade hon men med mörkare nos. Klicka på bilderna för att se dem bättre.

Varje 7 januari minns jag min första egna hund. Hon föddes den 7 januari och fick flytta hem till mig redan 7 dagar senare för hennes ägare tänkte avliva valparna som var resultat av en tjuvparning. Hundmamman hette Bella och var renrasig jämthund, hundpappan var grönländare, en ovanlig ras i Jukkasjärvi även nu, men på den tiden var  han ensam. Bella fick flera sådana där tjuvkullar, de flesta valpar dränktes av hennes husse, Bella hade ett tufft liv och hon dog tidigt pga epilepsi, som många jämthundar bär på anlag för.

Min lilla valp fick heta Tösen efter en hästbok där ett föräldralöst föl hette så. Min lilla tösabit, hon gnällde och gnydde när hon kom från sin mamma så hundkorgen blev inte mycket använd, hon sov med mig i min säng. Lyckligare unge kan man inte hitta hur man än söker. Jag läste hundböcker av Anders Hallberg och mycket om vargar för nu skulle jag inte bara värma mjölkersättning i vårt iskalla kök på natten när elden falnat i spisen, och mata henne med nappflaska för smådjur. Nej, jag skulle också lära henne allt som en hundmamma lär sina små.

Jag vet inte om jag lyckades, men jag lärde mig mycket om hundars och vargars beteende och blev ännu mer fascinerad av dessa djur. Tösen blev en riktig alphatik, mycket egensinnig. Ibland fick jag ligga på henne och bita henne lätt i örat för att hon skulle ta reson. Hon hade behövt en sträng mamma och jag var nog alltför vek som stand-in.

En gång fäste hon sig vid en kompis till mina föräldrar och han bad att få köpa henne-då fick mitt barnahjärta erfara vad svartsjuka var. Vad jag ångrar att jag inte lät honom ta över henne. Jag hade vid det laget ett litet draghundsspann som bestod av henne och några av hennes valpar. Hon var en riktig enmanshund och blev ändå så förtjust i mammas och pappas kompis, som är en riktig hundmänniska. De hade fått det bra tillsammans.

Tösen blev alltså draghund och dem av hennes valpar vi behöll. Hon tjöt av glädje så fort hon hörde klirret av selen. Det var hur kul som helst att åka skidor med henne över isen till Poikkijärvi och tillbaks. Tösen drog pulkan med mat och ved. Om jag och min bror blev trötta av att åka skidor kunde vi sitta i pulkan, även när hon var ensam - hon var så stark.

Tyvärr fick Tösen samma epilepsi som sin mamma Bella och dog i förtid av den.* Jag hittade henne död en höstmorgon hon såg alldeles sovande ut, men hon var kall och stel. Hon begravdes i pulkan som hon dragit mig och min bror i. Jag ser fram emot att få återse henne och hennes valpar; Tussa, Tapper och Trofast när himlen landar på jorden. Då ska vi ha en fin Björkissläde och ge oss ut på isarna och inga hundmammor får sina valpar dränkta mer.

Musik av John Tavener**: As one who has slept the Lord has risen
And rising he saved us. Alleluia.



*Tänk om Helge hade fått ta över henne? Hade han haft tillgång til veterinär där han bodde? Hade hon levt längre och friskare då? Jag har aldrig varit lika svartsjuk igen-och jag lärde mig att älska är att vilja den älskades bästa. Nej, svartsjuka är inget jag underhåller mer-det var i alla fall något gott som det onda hade med sig.

*Pyyhinpirtti heter det i Tornedalen när man hälsar på hos en familj med ett nyfött barn, det betyder helig stuga. Den stuga där ett barn nyss fötts var en helig plats för varje pyyhinpirtti påminner om de vise männens hyllning av Jesusbarnet. Så är också varje nyfött barn heligt och ett mirakel precis som Jesus.

I dag har Rut namnsdag. Hon är en av dessa märkliga kvinnor som finns nämnda i Jesu stamtavlor. De släktregister man skrev i romarriket kring år 0 upptog aldrig kvinnor om de inte var särsklit bemärkta typ Cleopatra, drottning av Egypten, eller så. I Jesu stamtavla nämns inte heller många kvinnor, man samtliga som nämns är antingen: icke-judar/utlänningar, eller prostituerade. Ibland är förmodern både utlänning och prostituerad som Tamar.

Rut är dock "bara" utlänning, inte prostituerad. Hon kommer till Israel som "ekonomisk flykting" som SD-anhängare brukar uttrycka saken, när folk flyr svältdöden i stället för att bara lägga sig ner och dö. Förutom att vara en av ytterst få namngivna kvinnor i Jesu stamtavla är också Rut föremål för en hel bok. Detta var inte vanligt i forntiden. Rut står ganska ensam bland psykopathjältar som Gilgamesh, Odyssevs och Herkules. Forntida skrifter som avhandlar vardag är över huvud taget ovanliga. Det mesta är hovpoesi om fantastiska äventyr och dramatiska drabbningar.

Ruts bok handlar om två kvinnor, Rut och Noomi som flyr till Noomis gamla hemland. Där försöker de klara sig genom att plocka överblivna ax efter skörden. Egentligen är båda kvinnorna huvudpersoner. Svärmor Noomi som mist båda sina söner och svärdottern Rut som väljer att följa sin älskade svärmor i exil till ett land där hon är en ensamstående barnlös främling. Boken har ändå den främmande yngre kvinnans namn, Ruts bok.

Kanske för att det är Rut som agerar när hon och Noomi valt en make de anser passande, Boas, och helt sonika lägger sig i hans säng när han sover och på så sätt helt oblygt friar till honom i en kultur där det var fullkomligt otänkbart att kvinnor valde något alls. I bokens sista rader är Boas helt undanskuffad och det är Noomi som jublar när Rut fött en frisk liten gosse som blir farfar till kung David. Grannkvinnorna kommer för att gratulera: "Då sade kvinnorna till Noomi: ”Lovad vare Herren, som i dag har låtit dig få en skyldeman. Han skall bli ryktbar i Israel. Han skall ge dig nytt livsmod och sörja för dig på din ålderdom. Det är ju din sonhustru som har fött honom, hon som älskar dig och är mer för dig än sju söner.”

Behöver det sägas att denna korta bok om dessa tuffa kvinnor med sitt feministiska budskap om att vägra vara undergiven och i stället välja kvinnlig vänskap framför allt är en av Barock-Olgas favoriter?

Musik av en feminist passar här, en triosonat av Elfrida André: