Ett av mitt livs stora passioner är körsång och har så varit sedan min mamma hade en liten barnkör hemma i Jukkas. Stora ögonblick med körsång är lätta att räkna upp. Ett av dessa stora minnen var när vi från Tonys Frost-kör sjöng Johannespassionen av pappa Bach tillsammans med sångare från hela Norrbotten och Erik Westbergs vokalensemble. Vi övade hemma och sedan i Luleå tillsammans med hela kören och sedan sjöng vi till påsk i Kiruna kyrka. Trots denna kyrkas välbekant usla akustik var upplevelsen fantastisk.

När jag idag hämtade min fina lilla Linnea från Kirunabussen i Töre lyssnade vi på hemvägen på ett program om en kör som gjort Johannespassionen på annorlunda vis geonom att stå ute mitt i publiken. En av körsångarna sa att hon tyckte Johannespassionen hade mycket att säga nutidsmänniskan, bland annat hur lätt det är att dras med i dömanden och födömanden av oskyldiga människor. Hon sa ungefär så här: "Man har så lätt att dras med och kollar inte alltid fakta utan man litar på vad andra säger för de har ju haft rätt förr."

Det var konstigt nog första gången jag tänkt på passionshistorien som en mobbingshistoria. Något så tydligt och självklart har jag missat, jag som till och med sjungit med i de hemska ropen i Johannespassionen. Men visst är det så; mobbing som bara drar iväg hur långt som helst och den stora mobben helt utan förbarmande, ser nöjda på hur offret plågas till döds. Bara någon enstaka därtill kommenderad soldat visar något bevis på minsta ånger. De andra går hem och äter påskmiddag och känner sig som bra människor.