Barockbloggen

Nu är det september och höst. Vinterhagen blev klar idag. Smilla och Chateau fick först mellanlanda i lillhagen:

Jag älskar att se på konstdans; balett, streetdance eller TV-tävlingen So you think you can dance, så ofta jag hinner (tyvärr väldigt sällan) ser jag på dansföreställningar. Förra veckan såg jag och h-f en egensinnig föreställning om rädslor som delvis utspelade sig vid "vår" strand här vid Bjumisträsk. En underbart stimulerande halvtimme mitt i stallbygget. Den gav oss ny ork.

 

Idag blev jag påmind om en fantastiskt vacker och tänkvärd dansföreställning av och med koreografen och dansaren Héla Fattoumi som kommer från Tunisien men nu är bosatt i Frankrike. SE hur hon uttrycker så mycet med ögonen när allt annat av kroppen är dolt. Så vacker och våldsam denna kvinnliga tvångströja och trygghetsbarriär mot en bedömande värld är; den heltäckande niqaben. Till slut åker den ändå av och kvinnan blir synlig och herre över sin egen kropp.

 

Se och njut!

 

 

Hösten är här sedan länge. Nätterna kan vara frostigt kalla och dagarna soligt klara eller så regnar och blåser det dygnet runt. Mycket täcke på blir det för både hundar och Smilla och Chateaus fantastiska regnpäls får verkligen göra skäl för sig. Höst betyder skörd och det är nu sommarens frukter skördas. Blåbär, hallon, lingon, vinbär, jag har till och med plockat mitt livs första kantareller. Rosorna som trivs i de stenpartier som finns här på gården blommar så det ser ut som om vi bodde mycket längre söderut än vi gör. Stenarna bevarar dagens värme till natten och rosor är betydligt tuffare än somliga tror. På Poikkijärvi kyrkogård var det rosor och cyklamen som blommade längst i lä av en värmande gravsten ibland ända till Allhelgona. Deras rosa eller röda blommor stack helt sturskt upp ur snön när den första snön just fallit.

Rosen har alltid varit en symbolmättad blomma. Denna härdighet måste vara en orsak. En annan är säkert doften. Det är ju också en kontrasternas trädgårdsväxt- känslig och spröd i vissa lägen. Fullständigt oslagbart tålig i andra. Ljuvliga kronblad och en taggigt ogästvänlig stjälk. Blomman som är lika självklar vid bröllop som vid begravning, vid barnafödslar och som kärleksgåva i förälskelsens början och som sista gåva släppt ner i graven i livets bortre ände.

 

Rosen är en viktig symbol i den kristna kyrkan. Den räknas som mamma Marias speciella blomma och den är i sig en liten minipredikan. En långskaftad mörkröd ros står alltid på bibelbordet i sakristian i Kiruna kyrka som en påminnelse om Jesu lidande och kärlek till oss.Doften ska påminna oss om bönen och det inre livet tillsammans med den livskraftiga ros som sprang upp ur Isais rot och stam.

 

I vårt samtal om konst och hantverksskicklighet kom Lars att tipsa om denna målning av Pieter Brueghel. Följ länken så kan ni se tavlans detaljer i förstoring. 

 

Pieter Brueghel d,ä är förstås långt äldre än barockens konst, men visst barockar han fett? Så här skrev Lars i en kommentar om denna symbolmättade budskapsdigra målning:

"tydligen föreställer den en misantropisk fin herre som uppenbart blir av med börsen och bruegel har ett ganska moraliskt budskap enligt undertexten till tavlan: 

The hooded misanthrope, who refuses to look at the world, is being robbed by the small figure in a glass ball, a symbol of vanity. The inscription on the painting reads: ‘because the world is perfidious, I am going into mourning’. The moral of the painting is that this belief brings only harm and first of all to its owner. It’s immoral to live in the world and abandon responsibility for it."

Jan Lievens 1607-1674 målade detta porträtt av aposteln Paulus 1619-20. Under denna tid jobbade han så nära Rembrandt att det är svårt att se skillnaden på deras verk. Är det då en förfalskning eller ett plagiat? Nej, på 1600-talet sågs måleri som ett hantverk och målargesäller och -lärlingar målade en stor del av de målningar som vi förknippar med endast mästarens namn. Precis som Lievens och Rembrandt kunde också konstnärer arbeta tillsammans som två byggare kan bygga ett hus utan att den ena sägs härma den andra.

      Ett hantverk var bildkonsten och ingen ville provocera någon med sin konst. Fastmer ville man behaga, få beställaren nöjd och få målningarna sålda. Detta är numera en hållning som anses föraktlig och korrupt. Romantikens förhärligande av konstnären har helt förvänt synen på oss.

       Nu är konstnären inte sällan fullständigt ohändig och allt utom en skicklig hantverkare. Därför tycker jag att det är sann konst när en man tar upp en antik tradition och förfalskar mynt för att smäda kungen. Det måste ju ha krävt en viss hantverksinsats att ha lyckats förfalska och förändra mynten. På något märkligt sätt känns det fräscht och intressant med ett konstverk som inte bara innebär att man har en kul eller provocerande idé som inte kräver något mer än påhittighet från "konstnären". En riktig motsats till dessa mynt är för mig Lars Vilks som ställer ut klotter för att provocera muslimer.

       Jan Lievens konst ligger så långt ifrån Vilks provokativa klotter som man kan komma. Paulus är målad med respekt för en tradition och dess bärare och visar prov på  utsökt hantverkskunnande. "Det var inte bättre förr, det är bara sämre nu." brukar jag säga då och då, men konst var bättre förr, den var mer välgjord och den hade också ett konstnärligt djup som mycket konceptkonst saknar. Ja tror ingen betalar för Lars vilks klotter om 400 år,  Jag tror också att Lievens konst lever vidare även sedan performances och rondellhundar för länge sedan har sjunkit ner i glömskans djupa hav.