Barockbloggen

Härligt med riktig vinter då jag med gott samvete kan rida min lurviga varma ponny barbacka. I veckan har det varit kring minus 25 varje dag och jag har inte hunnit rida på fyra dagar. Jag hade alltå inget för att säga till mina hästar att vi skulle promenera lugnt runt byn. Herr Bråddjup hade händerna fulla med ivrig Smilla som dessutom halkade vart och vartannat steg. Hans nya motionsdigra liv för att själv bli mindre diger fick visa vad det duger till. Promenaden blev rask. Chateau travade och galopperade på stället helt olikt det lugna och värdiga skrittempo jag hade planerat i kylan för att skona hennes lungor.

 

Efter denna byatur med stor konditionseffekt lämnade jag Smilla i stallet och tänkte att det blir en lugnare skrittur i skogen under stjärnhimlen utan annat sällskap än hundarna. Chateau tyckte det var ett tillfälle att trava och galoppera hela ridvägen runt. Jag tog tillfället i akt att jobba med skolorna och piruetter när hon nu var så energisk. Det gick bra med all denna energi. Ovanför oss strålade alltfler stjärnor och värmen från Chateau strålade underifrån. Jo, jag är lyxdrabbad också.

Lars och Klaus skriver så mycket vist om välfärdssamhället att jag publicerar det här så även de som inte läserkommentarer får veta hur välformulerade och kloka de är:

Lars: Något jag reagerar över i artiklen: 

"Med tiden följer ett förändrat sinnelag där människor blir allt mer krävande och där man börjar ta hjälpen för given. Och välfärdsstaten hjälper inte enbart de mest utsatta utan snart sett alla, genom barnbidrag, studiebidrag, föräldraersättning, hälsovård, skattesubventionerade sim– och idrottshallar, lönebidrag med mycket mera. 
På så sätt blir vi alla en del av en bidragskultur där vi löper risk att sätta våra förmenta rättigheter före vårt personliga ansvar för oss själva och vår nästa" 

aådana här tankar är inte ovanliga i dåliga tider när man skuldbelägger dom fattigaste och kräver hårda nypor , sänkta bidrag till människor med psykiska problem och missbrukar problematik som lever på social eller aktivitetsstöd som ska "skylla sig själva".ett slags förakt att hade människor bara tagit sig i kragen så hade deras liv varit annorlunda...väldigt dålig psykologi och människokunskap säger Lars. 

Lars: Javisst. Och väldigt egoistiskt. Fruktansvärt att ursäkta sitt kallnade hjärta och snålhet med att de fattiga får skylla sig själv eller att det bara är bra och karaktärsdanande för sjuka och arbetslösa att bli beroende av rika människors godtycke.

Visst finns det en viss risk för att man förslappas om saker och ting blir för bekväma, men de överdriver risken och dessutom är risken betydligt större för människor som är avskurna, lider och saknar sammanhang och mening, dvs sådana som blir allt fler i låt-gå ekonomier. Och de som orkar behålla någon initiativkraft blir inte så sällan kriminella. 

Och varför låta det stanna vid pengar vad gäller risken för förslappning? Finns inte den risken där även vad gäller mataffärer, transporter och religion. Låt oss jaga med påkar, blocka vilda bär, bara använda våra fötter till transporter och ha en åskgud! 

Framförallt så fungerar inte det samhälle som artikelförfattarna pläderar för. Det har prövats och provas alltjämt. Konsekvenserna är hemska och man måste antingen vara okunnig eller sakna medkänsla för att propagera för något sådant. Det funkar ironiskt nog inte ens ur marknadens synvinkel! 

Skulle dygden skadas om de fattiga får lite mer resurser av det gemensamma istället för att jag ska känna mig så god, så god, när jag givit en spottstyver? Det förhåller sig tvärtom. 

Och gissa vilken bok detta är taget ur. Kan det vara Nalle Puh? 

1 Akta er för att utföra goda gärningar för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen. 2 När du ger en gåva*, blås då inte i trumpet för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människor skall berömma dem. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. 3 Nej, när du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, 4 så att din gåva ges i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. 

Sant Klaus när du skriver att detta prövats 
Jag tänkte på USA där vissa kyrkor och företag tar hand om sina egna på ålderns höst och har hem för åldringar, men ändå finns det "bagladies" och äldre män som sover på parkbänker. Kanske för att dom inte hör hemma någonstans, tycker att det är tryggheten med vårt svenska system som gäller alla. 

Helt Rätt Alma, jag har ju lönebidrag nu som artikel författaren tycks reta sig på , tycker det är tur att det finns ,för personer som jag som har vissa "psykosocial" problem att staten hjälper att förklara för en arbetsgivare att vi har en kille här som har lite problem och erbjuda arbetgivare att staten kan tänka sig betala en del av lönen och att det finns en chans att få ett arbete där man fungerar, dom som har skrivit artiklen tror jag begriper lite för inte blir det bättre i samhället för att man ska tvinga folk att vara sjukskrivna eller söka pension eller sitta på gatan för i slutet får ju ändå samhället betala.

 

 

 

 

Klaus och jag har läst samma debattartikel.

Kommentarsfunktionen stängde så Klaus kommenterade här i stället och då tänkte jag att vi får väl fortsätta prata här. Artikeln är skriven av två människor som tycks leva i en drömd liberal värld där staten är den Onde och den fria marknaden den Gode. För att representera den lilla människan, den Fule, måste jag reagera med dessa ord:

Moder Theresa

 

 

 

 

 

Chateau har sällan varit i så god form i december/januari som i år tack vare snälle grannen som plogar ridvägen i skogen. När resten av världen dränktes i meterdjupa drivor av blötsnö på julaftonskvällen gick han ut och plogade bort denna vederstygglighet så vi har haft sammanlagt två dagar med omöjligt ridföre. Jag har hunnit rida två gånger om dagen först en konditionsbyggande skrittur med Smilla och på eftermiddagen en mer styrketräningsbetonad tur med Smilla i stallet då hon får extramat som hon behöver och Chateau mer motion som hon behöver.

 

En morgon kände jag mig svårt olycksdrabbad. Det var verkligen synd om mig, tyckte jag. Mina hästar rymde på natten. Jättelika hundspår ledde in i hagen och den som gjort spåren måste ha skrämt mina vanilgtvis coola hästar. De hade sprungit rakt igenom grinden som flög iväg tiotals meter. På spåren såg jag att de sprungit genom skogen till mannen som plogar ridvägen. För länge sedan hade han hästar så de kände väl någon slags trygg stalldoft där. Men de måste passera en större väg för att komma dit så jag fick panik.

När jag gick med grimskaften och letade hästspår var det så där hemskt synd om mig.Det var kallt, det var mörkt det var halkigt och mina hästar var antagligen överkörda av en timmerbil. När jag såg deras spår på gården där det fanns hästar för länge sedan och jag ropade deras namn kom två hästar galopperande från skogen bakom huset i full fart, ivrigt hälsningsgnäggande. Smilla pussade mig och Chateau lade huvudet på min axel. När vi promenerade hem i mörkret kände jag mig bara enormt lycksdrabbad.

Så fort vänder det ibland. Andra gånger tar det lång tid för humöret att vända och olyckan att ersättas av lycka. Men jag ska påminna mig om min natt när hästarna försvann ur hagen nästa gång jag känner mig svårt olycksdrabbad.

 

Aron är en riktig liten hästkarl men han vill kallas hästkille. Det är roligt för mamma att ha en själsfrände i honom. Praktiskt också att jag kan koncentrera mig på Smilla medan han rider Chateau och att denna lilla 20-kilosperson kan sitta upp på Smilla så hon vänjer sig innan en trettio kilo tyngre person ska göra sammalunda om någon månad.

 

En söt dikt om en katt av en munk på 1100-talet. Tips från Lars.

Som ni sett på bloggen har Aron börjat klänga på Smilla. Perfekt med en så liten och lätt ryttare att tillgå när man ska börja vänja henne vid ryttare. Här följer en sammanfattninga va vad vi jobbat med under julen:

Fån den 22 december har vi varit utan telefon , internet och vid dåligt väder (dvs OFTA denna jul) ingen TV. Mysig julkänsla. Men igår kom en tekniker och satte tillbaks kabeln som hade rasat ner av istyngden och blåsten. Att jag överhuvudtaget visste att kabeln blåst ner berodde på min kloka katt Modesty. En kväll kom hon och var så enträgen om att visa mig något. Jag blev rädd, trodde det var någon av de andra katterna som var sjuk eller låg död. Men det var telefonkabeln under snön hon visade mig. Vi ringde från mamma till Telia och nu äntligen kom en tekniker. Fast egentligen var det rätt skönt att vara lite lagom avstängda från allt brus i världen. Men nu är det skönt att skriva lite om det som varit under julen och skryta om min kloka katt.