Aron fem år och Chateau 18 år.

Värnlösa barns dag handlar om att lyfta fram barns mänskliga rättigheter. Barn har samma rättigheter som vuxna. Naturligtvis omfattar de flesta dessa åsikter i teorin ändå ser jag många exempel på att barn inte ens i vårt samhälle får finnas för sin egen skull. Den nya Mama-trenden med barn so lyxigt tillbehör till karriärsugna föräldrar som vill visa sin status med dyra baby-prylar och därmed jobbar mer än någonsin när barnen är små. Man anställer barnflickor för x antal tusen skattesubventionerade kronor i månaden, men har inte "råd" att låta pappa vara föräldraledig några futtiga månader. Ett vanligt exempel i dagens Sverige.

Inom klassisk ridning kan man också höra att små barn inte ska rida annat än på gammalt brutalsätt. Det där sättet som ovilliga manliga rekryter fick lära sig att rida på när man hade kavalleri och som kräver både muskelstyrka, tyngd och ett visst mått av okänslighet i sinnet. Jag känner många ridande barn och inget enda av dem har muskelstyrka, tyngd i sadeln eller är speciellt okänsliga för djurets känslor.

Vår lilla Chateau är för stor för att riktigt behärskas av mina små söner, men hon är så tålmodig och snäll med små människor att de ändå kan lära sig att sitta och styra med balansen på henne. Hon är dessutom ganska så röststyrd och barnen kan därför lära sig hur det ska kännas med galopp, trav och halt bara genom att följa med.

Jag förstår inte snobberiet som hävdar att barn inte ska rida på ordentligt skolade hästar för att hästarna ska bli okänsliga, tvärtom tror jag hästar som kan ridas av barn är de allra bästa hästarna. Men jag tycker också det är viktigt att även små ponnyer rids av vuxna, någorlunda kunniga, ryttare då och då. Ponnyer är mycket starkare än man tror. En del har för sig att väger man över 40 kilo så kan man knappt ens rida en D-ponny. Medan man fått för sig att gubbar på 100 kilo kan rida islandshäst eller taniga, långbenta varmblod.

Svammel säger jag! Ponnyer är betydligt mer viktbärande än de flesta varmblod. En normalbyggd c- eller d-ponny kan med lätthet bära en balanserad vuxen som inte är alltför lång även om han väger 60-80 kg. Starka och välbyggda b-ponnyer klarar absolut av korta vuxenryttare och vi är många som inte är jättelånga i fullvuxet skick och sysslar med ridning.

Ridanorexin som kan drabba även den smalaste ryttare borde för övrigt inte existera, det finns faktiskt hästraser som avlats på förmågan att kunna bära ryttare i strid bärandes en rustning på mer än hundra kilo. Men det var inte islandshästar som avlades för detta ändamål!

Men åter till barns rätt att lära sig att rida med små hjälper från början: jag hävdar att det går med rätt häst och trygga vuxna kring barnen och hästarna. Mina döttrar lärde sig rida på en liten envis a-ponny som heter Oscar och numera har lärt många barn grunderna i ridning. Han var också inkörd och van att tömköras, vilket är nödvändigt med så små hästar där de flesta vuxna släpar fötterna i backen när de rids. Grunden är alltså välinridna, väluppfostrade små hästar så barnen kan känna sig trygga och så en vuxen kan gå bredvid när barnen är mycket små.

Mina barn har börjat sitta på häst när de kunnat sitta upp, alltså vid ca ett halvårsålder. Då kan man inte ha en 170 cm häst om inte barnet ska sitta framför i sadeln. Ska de sitta helt själva behövs en vuxen som kan gå bredvid och hjälpa till om balansen är svår att finna. Jag måste dock upprepa, grunden är en väluppfostrad häst. En del har för sig att små hästar inte behöver samma fostran som stora. Det är lika fel när det gäller hästar som när det gäller hundar. 


Alltså, låt barnen komma till stallet och lära sig rida och umgås med hästar från det de är små och jobba på att få din häst så känslig och lydig att även barn kan rida den. Kanske kan just din häst aldrig riktigt komma dit, men det är ett bra mål att sträva mot.