Auguries of Innocence V– some are born to sweet delight and some are born to endless night



The whore and gambler, by the state
Licensed, build that nation's fate.
The harlot's cry from street to street
Shall weave old England's winding-sheet.

The winner's shout, the loser's curse,
Dance before dead England's hearse.

Every night and every morn
Some to misery are born,
Every morn and every night
Some are born to sweet delight.

Some are born to sweet delight,
Some are born to endless night.

We are led to believe a lie
When we see not thro' the eye,
Which was born in a night to perish in a night,
When the soul slept in beams of light.

God appears, and God is light,
To those poor souls who dwell in night;
But does a human form display
To those who dwell in realms of day.

Auguries of Innocence IV – The Strongest poison ever known


The questioner, who sits so sly,
Shall never know how to reply.
He who replies to words of doubt
Doth put the light of knowledge out.

The strongest poison ever known
Came from Caesar's laurel crown.
Nought can deform the human race
Like to the armour's iron brace.

When gold and gems adorn the plow,
To peaceful arts shall envy bow.
A riddle, or the cricket's cry,
Is to doubt a fit reply.

The emmet's inch and eagle's mile
Make lame philosophy to smile.
He who doubts from what he sees
Will ne'er believe, do what you please.

If the sun and moon should doubt,
They'd immediately go out.
To be in a passion you good may do,
But no good if a passion is in you.

Auguries of Innocence III– the Infant's faith

The babe is more than swaddling bands;
Throughout all these human lands;
Tools were made and born were hands,
Every farmer understands.
Every tear from every eye
Becomes a babe in eternity;

This is caught by females bright,
And return'd to its own delight.
The bleat, the bark, bellow, and roar,
Are waves that beat on heaven's shore.

The babe that weeps the rod beneath
Writes revenge in realms of death.
The beggar's rags, fluttering in air,
Does to rags the heavens tear.

The soldier, arm'd with sword and gun,
Palsied strikes the summer's sun.
The poor man's farthing is worth more
Than all the gold on Afric's shore.

One mite wrung from the lab'rer's hands
Shall buy and sell the miser's lands;
Or, if protected from on high,
Does that whole nation sell and buy.

He who mocks the infant's faith
Shall be mock'd in age and death.
He who shall teach the child to doubt
The rotting grave shall ne'er get out.

He who respects the infant's faith
Triumphs over hell and death.
The child's toys and the old man's reasons
Are the fruits of the two seasons.

Auguries of Innocence II– Joy and woe are woven fine

The prince's robes and beggar's rags
Are toadstools on the miser's bags.
A truth that's told with bad intent
Beats all the lies you can invent.

It is right it should be so;
Man was made for joy and woe;
And when this we rightly know,
Thro' the world we safely go.

Joy and woe are woven fine,
A clothing for the soul divine.
Under every grief and pine
Runs a joy with silken twine.

Auguries of Innocence I – To see the world in a grain of sand

 Lars delade med sig av denna långa dikt av en av romantikens stora, William Blake (1757-1827). Den är därför uppdelad i delar som jag själv rubriksatt efter  vad jag uppfattar som olika motiv som alla spinner runt samma tema, skuld och oskyldiga, syndens lön och dygdens. Som synes är detta en mycklet citerad dikt, den börjar med titeln på en låt av Bob Dylan, elelr nästan, men visst kom insprationen härifrån.
 
Läs och njut:
 
To see a world in a grain of sand
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand,
And eternity in an hour.

A robin redbreast in a cage
Puts all heaven in a rage.

A dove-house fill'd with doves and pigeons
Shudders hell thro' all its regions.
A dog starv'd at his master's gate
Predicts the ruin of the state.

A horse misused upon the road
Calls to heaven for human blood.
Each outcry of the hunted hare
A fibre from the brain does tear.

A skylark wounded in the wing,
A cherubim does cease to sing.
The game-cock clipt and arm'd for fight
Does the rising sun affright.

Every wolf's and lion's howl
Raises from hell a human soul.

The wild deer, wand'ring here and there,
Keeps the human soul from care.
The lamb misus'd breeds public strife,
And yet forgives the butcher's knife.

The bat that flits at close of eve
Has left the brain that won't believe.
The owl that calls upon the night
Speaks the unbeliever's fright.

He who shall hurt the little wren
Shall never be belov'd by men.
He who the ox to wrath has mov'd
Shall never be by woman lov'd.

The wanton boy that kills the fly
Shall feel the spider's enmity.
He who torments the chafer's sprite
Weaves a bower in endless night.

The caterpillar on the leaf
Repeats to thee thy mother's grief.
Kill not the moth nor butterfly,
For the last judgement draweth nigh.

He who shall train the horse to war
Shall never pass the polar bar.
The beggar's dog and widow's cat,
Feed them and thou wilt grow fat.

The gnat that sings his summer's song
Poison gets from slander's tongue.
The poison of the snake and newt
Is the sweat of envy's foot.

The poison of the honey bee
Is the artist's jealousy.
 

A Valediction of Weeping

Vinter och poesi hör ihop
 

Let me pour forth
My tears before thy face, whilst I stay here,
For thy face coins them, and thy stamp they bear,
And by this mintage they are something worth,
For thus they be
Pregnant of thee;
Fruits of much grief they are, emblems of more,
When a tear falls, that thou falls which it bore,
So thou and I are nothing then, when on a diverse shore.

On a round ball
A workman that hath copies by, can lay
An Europe, Afric, and an Asia,
And quickly make that, which was nothing, all;
So doth each tear
Which thee doth wear,
A globe, yea world, by that impression grow,
Till thy tears mix'd with mine do overflow
This world; by waters sent from thee, my heaven dissolved so.

O more than moon,
Draw not up seas to drown me in thy sphere,
Weep me not dead, in thine arms, but forbear
To teach the sea what it may do too soon;
Let not the wind
Example find,
To do me more harm than it purposeth;
Since thou and I sigh one another's breath,
Whoe'er sighs most is cruellest, and hastes the other's death.

 

Nu är det dags för John Donne! Januari är den månad jag oftast läser mest. Helst poesi. Det har väl med vädret att göra. Allt utomhusjobb tar längre tid att göra vintertid och poesi är korta koncentrat av långa tankar. Inte minst Donnes texter kan hålla tankarna sysselsatta under långa pass med snöräven eller stallpysslet som tar dubbelt så lång tid när det är kallt och snöigt.


Hans dikter är inte alltid lätta att förstå och det kan bero på att de skrevs för en liten krets vänner som kände varandra väl och sedan svarade med en ny dikt. Vad jag skullle vilja vara med där! Men det går ju inte. Då är det inte så dumt med en blogg där kloka vänner läser och kanske vill svara med en dikt tillbaka.

 

Därför valde jag denna dikt som exempel den handlar ju om hur vi alla hör ihop på denna jord, att vi andas samma luft och ska dela lika på jordens resurser om någon tar för mycket får någon annan för litet, det bara är så. Där är vi lika, John Donne och jag, vi tror att vi alla behöver varandra och beror av varandra. Därför tjatar vi om det.


Ett sanningens ord

‹‹ Si la richesse était le résultat inévitable du dur travail et de l'entreprise de projets, chaque femme en Afrique serait millionaire.›› George Monbiot  Photo: Finbarr O'Reilly
 
Läs mer här.
 

Bok-Madonnan

Sandro Botticelli målade denna målning som på många sätt sammanfattar renässansen. Jag vet, det är före barocken, men i denna målning börjar man se det som barocken sedan blev mästare på, detaljrikedom, ett stilleben, symboler, skickligt återgivna textilier och ornament.
 
Den unga madonnan med Jesus i famnen ser milt på sitt barn och deras blickar visar kärlek, så annorlunda mot högmedeltidens stränga kvinnor med ett lika strängt Jesusbarn i famnen. Båda sitter på en tron och ser rakt fram på betraktaren absolut inte på varandra. En sträng och mäktig Madonna med ett allvarsamt barn avbildat som en liten fullvuxen man. Här ett typexempel, en underskön träskulptur från Tidersrums kyrka snidad på 1200-talet:
 
Det är skillnad på att göra konst utifrån sina mentala bilder och att använda en levade modell och verkligen se henne. Det står klart att träskulpturen från  1200-talet är en mental bild av en gudinna med ett gudabarn snarare än en skulptur med en levande förebild. Ännu tydligare blir det när vi ser på Jesusbarnet, det är inget barn utan en miniatyrvuxen medan Maria själv har barnets proportionellt stora huvud. Medeltiden var inte heller intresserad av att avbilda så verklighetstroget som möjligt, men det var Botticelli. Han målade en förädlad verklighet ett slags idealvärld men ändå verklighetstrogen som bilden i en spegel får ett speciellt skimmer över sig trots att verkligheten avbildas exakt.
 
Han hade helt säkert levande modeller för Madonnan och barnet. En liten knubbig bebis som får de först impulserna till läsning av sin mamma och detta var inte heller en helt orealistisk renässansbild. Det ålåg mamman att lära sina barn läsa och man började tidigt. Detta var kanske en scen Botticelli sett och tänkte att detta blir en perfekt bild eftersom den har den rätta triangulära kompositionen och satte sina modeller i den positionen.
 
Under senmedeltiden och renässansen läser Maria ofta, speciellt vid bebådelsen. En läsande kvinna, en bildad kvinna som dessutom lär sitt barn att läsa verkar vara renässansidealet. Så skulle också kvinnan lära sina barn läsa och skriva. Man började tidigt med ordbilder och prästen kollade upp att det inte slarvats med läsinlärningen och kristendomskunskapen. I Emil i Lönneberga får vi bevista sådana husförhör där husmors pedagogik utvärderades fast man kan få för sig att det var husfolkets flit och begåvning som examinerades.
 
Humanismen, den var alltid kristen, hade börjat formuleras. Renässansen brukar sägas upptäcka människan, under Europas ungtid: medeltiden var man mer intresserad av kollektivets förhållande till Gud och möjligen också mitt eget förhållande till Gud, nu började människan bli intresserad av människan som individ. Det syns i samspelet mellan mor och barn, de ser på varandra med ömhet och upptäcker tillsammans läsande och kunskap. Det enda som antyder att det är just Jesus och Maria är deras till synes knypplade guldglorior och Marias mantel som är själva himlapällen, djupblå med guldbroderade stjärnor , hon har liksom svept om sig  EU-flaggan. Hon är ju Caelum Regina=Himlarnas drottning, inte bara en ung kvinna som lär sitt barn umgås med böcker.
 
Detaljerna är inte lika många som i en senare målning från barocken, men de finns där, en skål med blommor, en korg som ser flätad ut och en svepask som kunde vara tillverkad i Tornedalen, en blå bok, Marias den också, hennes blå färg kommer igen lite varstans i målningen. Barn man ville skydda från allt ont fick filtar och kläder i denna färg, Marias beskydd fanns i den. Jesus har en filt i ljusblått, inet för att han är pojke utan för att Maria är hans mor. Så blev barn i babyblått Marias barn. Senare kom modet att klä pojkar i den dyra röda färgen, om man hade råd. Hade man det knapert var det gamla blekta röda, eller växtfärgade rosa kulörer på pojkar, för de ansågs värdefullast. Flickor fick Mariablått om man hade råd.
 
Färgerna är lugna och skimrande martyriets röda färg på Marias klänning är milt rosa och Jesus och hon är blonda. Inget i utseendet skvallrar om att de är judar. Kyrkan har redan för länge sedan förnekat judarna och skäller dem för Kristusmördare och allt annat ont.
 
Maria har bara en tunn slöja, som för att visa konstnärens skicklighet mer än hennes ödmjukhet och jungfrulighet. Det är ju trevligt att den inte syns, alla vet ju att någon mödomshinna inte existerar och dessutom tror jag på Bibeln som säger att Josef och Maria var ett vanligt äkta par efter att Jesus fötts och fick fler barn. Det trodde inte Botticelli. Han läste nog inte så mycket själv utan hörde texterna läsas högt och förklaras i kyrkan. I slutet av sitt liv blev han anhängare till Savonarolas stränga väckelserörelse med politiska ambitioner. Savonarola var inte intresserad av sanningen om Marias äktenskap, det passade inte in i hans asketiska ideal.
 
I bakgrunden accentueras friden av ett toscanskt landskap i gryningsljus. Allt andas harmoni men sist stannar blicken på barnets leksak, något så barnovänligt som en virad törnekrans hänger runt hans oskyddade knubbiga arm. Inte ens i denna idyll är ondskan frånvarande. Mor vet redan och sonen kommer att få erfara världens ondska inpå bara huden.

Skábma är slut-kaamosmörkrets tid är förbi

Idag är det Henrik-dagen och då tar vintermörkret slut, det som började på Anders-dagen 30 november.
 
Bilden tagen igår vid 11:30, det är inte ljust nu på morgonen ... ännu
 

Djupsnöridning

Allt präglas av snö nu, mängder av snö, det snöar som i mars-april just nu. Jag plogar, skottar och skyfflar dagarna i ända men det är sannerligen alltid ogjort allt jag gjorde dagen innan. Hade Sisyfos bott i Sverige hade han skottat snö. Idag gav jag upp. Vägen är någorlunda framkomlig , det får räcka. Äntligen ut och rida i djupsnön.
 
Skoterspår hade dock fördärvat ridvägen bitvis, det är svårt för hästar att gå på skoterspår, de trampar igenom men måste lyfta benet rakt upp för att ta sig lös-varje steg. Nå större delen av ridvägen var dock oförstörd och vår häststig var framkomlig med en pigg och stark ponny. Smilla och lilla Elva kämpade på i hennes spår. Kapten valde att springa efter skoterspåret och vänta på oss tills vi skulle vända mot stallet igen-latmasken.
 
Vi pausade ofta, jag satt av en gång och lät Chateau pusta lite. Men det var knappt det behövdes, hon är i god form trots överätandet efter nyår. Rosa soluppgång vid horisonten. Tystnaden som bara en snöig skog kan erbjuda och en glad ponny som älskar att gå fram som en bandvagn genom snön. Sedan fick Chateau pusta ut i hagen medan Smilla fick träna på at gå runt i cirkel, stanna och gå på kommando och hon börjar bli så bra på det. Ibland är det bara så underbart att ha häst!
 
Godsägare Bråddjup kom ut och tog en bild av oss när vi pulsat uppför sista backen. Lite bildbevis från en härlig söndagmorgon skadar inte.
 
 
 
 

Älskade, busiga djur- snörapport

 
 
Katter väljer sina människor och påfallande ofta människor som är jätteallergiska mot dem. Mina är inget undantag i morse fick jag lyfta bort Modesty från allergiske husses fötter. Hon ska absolut inte var ens nära honom men hon hittar sina kryphål när någon går ut genom dörren, i detta fallet jag.
 
Modesty vill ofta promenera runt med mig också, inspekterar och kontrollerar att jag inte glömmer något. Berättar om saker jag borde känna till, som nu i morse att hästarna inte kommer ut. Jag förstod inget förrän jag kom till stallet och såg att dörren blivit blockerad av ett snöras, blöt, tung snö. Modesty har alltid rätt har jag nu lärt mig efter att hon förra året visade varför vi inte hade någon fungerande telefon i huset.
 
Elva har varit risig och matvägrat. med hennes energiska livsstil blir det fort allvarligt och jag har fått mata henne med lyxig burkmat som snabbt gav resultat och täcke har hon hela tiden för pälsen blev så tunn att hon skakade utomhus. Kapten däremot, har ingen brist på aptit och måste motioneras medan Elva får sova inne på soffan framför spisen.
 
Pga det envisa snöfall hinner jag bara skotta, 90% av den vakna tiden. Smilla blir uttråkad när jag inte hinner träna med henne så hon kliver ut ur hagen hela tiden och klampar upp på bron, hon vill också in i huset och lägga sig vid husses fötter kan man tänka. Hon springer sedan glatt efter mig in i hagen. Nu är hon inlåst med vatten och hö lite lugn behöver jag efter skottandet.
 
Så är min vardag just nu och jag funderar på min relation till dessa djur, de fyrbenta i familjen. Känner mig trött och uppgiven. Då kommer en av mina favoritbloggar med denna fina bloggpost. Plötsligt får min förvirrade snöpulsande dag mening och ett helighetens skimmer.Så här skriver vardagspilgrimen Tomas Jarvid bl.a: "Vi är på ett sätt på samma nivå som skapelsen inför Gud men vi har fått ett hedersuppdrag att engagera oss och ha omsorg om skapelsen. Det är fint, eller hur?"
 
Ja visst är det något magiskt i att djuren vill ligga vid våra fötter, leva med oss och jobba med oss. Kapten och Elva vet inte till sig av förtjusning när de får vara med mig när jag skottar snö och skuttar runt som värsta valparna. Men går jag in en sväng intar Kapten sin värdiga position utanför dörren, han är ju vakthund, och imponerande som sådan. Elva vallar glatt in Smilla när vi är ute i snön och Smilla vill , som sagt var, vara med mig jämt så hagen är inget hinder. Det bästa lämnar jag till sist: Chateaus mjuka gnäggning när jag kommer hem trött från jobbet, när jag tittar till henne i hagen, när jag kommer med frukost, ja varje gång vi ses.
 
Det är verkligen ett hedersuppdrag jag fått när de kom in i mitt liv.
 

Tage - en motbild till alla hotbilder

Lås era dörrar!
Friden är slut!
Vapenvägraren har sluppit ut!
Tänk om han kommer där,
kristen och galen,
och vägrar att anfalla
folk på centralen.
Tage Danielsson
 
 Tjuren Ferdinand som vägrade anfalla folk på tjurfäktningsarenan


Lilla gumman

Pippi Långstrump har en häst, Lilla gubben, han bor på hennes veranda. Smilla vill inte vara sämre och mötte mig ute på bron i morse, som så många gånger förr. Det myckna snöandet har gjort att stängslet som vajade så högt och stolt för en månad sedan nu bara är att kliva över för långbenta hästar och då är Smillas vana att knacka på dörren.
 
Härligt med en häst som vill vara med sin matte och härligt med en häst som får en att känna sig som världens starkaste flicka. First Aid Kit sjunger:" I'll be your Emmy-Lou, I'll be your June and you'll be my Johnny and my Graham too.". Till Smilla kan jag sjunga: " Jag blir din Pippi och du blir min Lilla gumman".
 
Smilla vill bo på bron och hälsar mig godmorgon, jag hade turligt nog kameran i närheten i morse. Jo, hon har reflexgrimma på sig eftersom hon tycker att staketet är rent symboliskt och när det passar kliver hon ut.

Matmissbruk och slow feed

 
Här står Smilla och tittar på mig som skottar snö. Hon följer efter mig på sin sida av stängslet och är nyfiken på allt som händer. Hon letar inte bara efter mat. Annat är det med Chateau. Hon äter oavbrutet vid slow feed nätet som sattes upp när jag var i Kiruna och lämnade över tlll resten av familjen att sköta djuren när den här bilden togs. Det nätet är borttaget. Chateau bara åt och åt och åt. Sadelgjorden som alltid passat fick längas två hål.
 
Nej slow feed lösningen funkar inte för en matmissbrukade ponny i sina bästa år. Det som funkar bäst är att sprida ut höet i hagen, gömma det i snön och bakom träd. Då tar det tid också för Chateau att äta och hon får motion medan hon letar. Dessutom hinner Smilla ofta före till maten och det är ju en avgjord fördel på alla sätt.
 
 

Tjugondedag Knut dansas julen ut

 
Lite vemodigt ska nu julen dansas ut och vår fina gran bli hästleksak
 
Julens tjugonde och sista dag är idag. Förr var det ett ytterligare tillfälle att festa om i mörkret och kylan innan "oxveckorna" tog vid och sparsamhet måste råda fram till våren. Nog tog man små "julfester" även efter Knut, men den där sammanhägande perioden av mysigt undantagstillstånd är nu över.
 
Knut som firas denna dag var en dansk kung som räknas som helgon i Norden på något oklara grunder. Han mördades i en kyrka av människor som ville ta över makten i det stora danska riket. Det krävdes mycket politik och förhandlingar med Vatikanen för att få honom helgonförklarad och en legendtecknare fick uppdraget att skriva hans legend för att sälja in tanken på honom som helgon.
 
Trots det finns inget som antyder mirakel eller extrem generositet han sägs bara ha haft sitt folks goda för ögonen. Det låter i och för sig anmärkningsvärt för dåtida kungar men ändå. Han ville starta krig mot England för att återta det stora Danska riket som Knut den store en gång regerade han krigade med tyska furstar och dessa krig blev dyra för folket som gjorde uppror och sedan dödade Knut och hans män i en kyrka. Han dog framför altaret. Kanske var det detta faktum som bevekade Vatikanen så danskarna fick sig ett helgon.
 
Föga helgonlik i mina ögon är han i alla fall, som så många av dessa helgonförklarade kungligheter. Under medeltiden är just kungligheter inte speciellt helgonlika utan helgonförklaringen av dessa var politik och diplomati. Några kungligheter var åtminstone engagerade i kyrkan. Inte ens det var Knut. Han grundade inte heller kloster, som var den tidens sjukhus och läroanstalter för obemedlade barn. Han påminner mer om en muslimsk kalif som mitt i kriget förhärligas.
 
Men det sägs att han tog emot slagen utan att göra motstånd** . Det påminner mycket om berättelserna om kalifen Ali, Shia-muslimernas store kalif, som hyllas med gråt och klagan varje år. Ali attackerades den 25 januari med ett förgiftat svärd av Abdur Rahman bin Muljam al-Sarimi när han var upptagen med morgonbön i moskén och avled två dagar senare. Han räknas av muslimer som en framstående martyr som på många sätt motsvarar de kristnas helgon.
 
Ali begråts varje år mitt i vintern, muslimerna har ju månår så det är olika datum varje år. Så blev Ali odödlig bland Shia muslimerna med gråt och klagan. Knut fick sin dag 13 januari även om han dog 19 januari och så blev han odödliggjord genom festliga upptåg. Tjugo dagar firas julen, hälften så länge som påsken och i Sverige fick Knut denna dag-praktiskt med tanke på rimmet. Det är lite kul att ett av Danmarks helgon Knut den helige* och shiamuslimernas Ali påminner så mycket om varandra. Även om Ali firas med sorg och Knut med glada upptåg. Det vore något för de många islamfientliga i Danmark att bita i.
 
Fredlig musik om det stora mysteriet att Gud kom till oss, blev människa och valde bort den krigiska kungarollen för att bli ett spädbarn till fattiga föräldrar född utanför staden, hyllad av herdar omgiven av stallets djur. King's College Choir sjunger Palestrinas odödliga musik:
 
*Det andra internationellt erkända helgonet i Danmark heter också Knut, med tillnamnet Lavard.
**vilket motsägs av arkeologiska undersökningar av hans kropp
 

Kyrie eleison-erbarme dich

Just nu är tiderna svåra och lite låg blir till och med den vanligtvis så muntra Barock-Olga. Vad tröstar då bäst? Bach.
 
Matteuspassionens "Erbarme dich" är min egen bön just nu:
 
 
Erbarme dich, mein Gott, um meiner Zähren willen!
Schaue hier, Herz und Auge weint vor dir bitterlich.
 
Förbarma dig Gud för mina tårars skull!
Se här, hjärta och ögon gråter bittert inför dig.
 
 
Den i dubbel mening vackra kontraalten är Delphine Galou, soloviolinisten heter François-Marie Drieux och dirigent är François-Xavier Roth. Matteuspassionen uruppfördes i Thomaskyrkan i Leipzig 1727.

Pulshöjare

Chateau har ju överviktsproblem, min gissning är att det löser sig nu. På en vecka har snödjupet ökat med ca 50 cm på vår ridväg och det blir ett rejält pulshöjarpass för henne att pulsa runt i snön. När hon klättrat upp på gården igen har jag en hyfsad ridbana uppplogad på gården där vi kan finlira lite när hon fått pusta lite. Det funkar riktigt bra. Inga bildbevis finns på detta men  en aning om snömängden kan ni få av dessa bilder från morgonen när jag själv pulshöjde med en hundpromenad i djupsnön.
 
 
 
 

Julens sista söndag

Nu är det snart slut med de tjugo  juldagarna på tisdag är det tjugondedag Knut och då dansas som bekant julen ut. Nu är det alltså julens sista söndag och då firar vi Jesu dop. I Östkyrkan firas Jesu dop minst lika mycket som hans födelse, här kan man läsa om den festen i Etiopien.
 
Här njuter vi förstås, liksom hela julen, av Bach juloratorium. Vi har gjort det till en sådan grad att Hr. Bråddjup och Barock-Olga råkade se en snutt av ett TV-program där en dansk illusionist skulle visa att han kunde läsa tankar genom att fråga oss tittare vad vi tänkte på för instrument när vi tänkte på en symfoniorkester. Hr. Bråddjup tänkte på trumpet och jag tänkte på pukor. Den stackars illusionisten trodde dock att vi båda tänkte på violiner.
 
Men lyssnar man på juloratoriet är det inte det instrumentet som sätter tonen. Lyssna själv på de häftiga pukorna i inledningen, en snabb verison är detta med mycket trumpet så Hr. Bråddjup blir nöjd:
 

Zoroastriker från Persien och Pilatus fråga III

 
I kristendomen är det samma fråga som för judendomen som mötte zoroastrikernas tankar i sin babyloniska fångenskap, vad kan vi ta till oss, vad är del av Guds vishet och kärlek till hela världen och vad är ett villospår? Kanske var det där med en mäktig och ondskefull Angra Mainyu inte del i den sanna kosmologin? Kanske var grekernas åtskillnad mellan kropp och själ en utspädning av judendomen och kristendomen som lett fel? Men det kan också vara så att Zoroastrismen ledde judarna närmare hela sanningen precis som Jesus säger att den heliga Ande med tiden ska uppenbara mer av Guds hemligheter för hela mänskligheten. Ska vi kasta ut allt inflytande från andra än judar så förvinner tron på de dödas uppståndelse, tron på änglar och en osynlig värld mitt i den synliga, jungfrufödseln och annat "övernaturligt" går också bort. Om vi ser på det som Mose och Josua trodde får en stor del av allt Jesus sa och det större delen av judendomen lärde vid hans födelse och framgent rensas bort.
 
Hur ska vi veta vad som stämmer? Många kristna grupper har valt saddukeernas metod och förkastar allt som inte står uttryckligt i Nya testamentet. Men vad står det då? kan man förstå Nya testamentet utan det Gamla testamentet? Och hur ska vi ställa oss till de tre vise männen? Ska vi tillåta slaveri eftersom Paulus accepterar det? Ska vi tro på Paulus ord om att vi inte är man/kvinna/jude/grek utan ett i Kristus?Eller är Paulus bara en farisé som hittar på  en lära som Jesus som aldrig skulle godkänt?
 
Vår ärkebiskop Antje Jackelén är en representant för synen att vetenskapen kan vara bra men allt det andra som zoroastrikerna kom med: änglar och en osynlig verklighet där normala naturlagar sätts ur spel under speciella förhållanden förkastar hon. Lite grann som saddukéerna som inte förkastade vetenskap och teknik men däremot folosofin och teologin från Babylonien. Jag tycker det är intressant med en sadduké som ärkebiskop.
 
Jag är däremot inte en sadduke utan tror på Jesus och Paulus som säger att vi ska pröva allt och behållla det goda . Men hur ser vi att det är gott? Jo, på frukten ska trädet kännas, säger Jesus. Zoroastrismens pacifism blev en viktig del av den första kristna  kyrkans lära och den hade med sig god frukt. Livet efter döden tror jag är en verklighet, liksom Jesus och där var zoroastrismen mer nära sanningen än David, som skrev Psaltaren 6. Zoroastrismens syn att männsikan är sina tankar och görningar och kroppen är lite onödig* och grekernas uppdelning av människan i själ och kropp där själen av sig själv är odödlig, ser jag som ett villospår som saknar stöd både i erfarenhet, Bibeln och traditionen och den har haft med sig ond frukt.
 
En gång sjöng jag lärarens roll i "Pappa", musikalen av Ingemar Olsson. Läraren sjunger på ett ställe: "Läroboken kan väl inte ha fel, då kan ju ingenting fungera. Då står ju faktiskt själva livet på spel, då blir det till att balansera:" läraren får svaret av en elev som är Pappas barn: " Att balansera är väl inte så svårt, om man håller pappa i handen. Då kan man också fråga honom till råds, pappas sanning, den är sann den!"

Jag känner mig ofta som den rollkaraktären. Jag ställer mig ofta Pilatus fråga: "Vad är sanning?" Det gäller att hålla den himmelska föräldern hårt i handen men också att tala och dela frågor med andra som är barn till samma kärleksfulla förälder.  Som Petrus skriver i sitt andra brev till de första kristna församlingarna, de som inte hade ett nya testemente, inte heller ett enda nedtecknat evangelium ännu; bara Tanach, den heliga Ande – och varandra: "framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand." Precis som de vise från Österns länder rådfråagde lagkloka och förmodligen pratat ihop sig om hur de skulle agera, ska vi göra det.
 
Vi har bara varandra och det är inte så lite!
 

Zoroastriker från Persien och Pilatus fråga II

De tre vise männen på en mosaik från
700-talets Byzans. De har på sig frygiska mössor
vilket under antiken signalerade människor från
"Österlandet", Persien och Indien.
 
Innan judendomen mötte Zoroastrismen hade judar inte en dualistisk syn på tillvaron. De trodde att JHWH var den enda riktigt mäktiga guden och alla andra gudar var fel och onda. Judar trodde inte heller på en tillvaro efter döden Gud var de levandes gud väldigt konkret. Ps. 6 säger: "ingen åkallar dig bland de döda./ Vem lovsjunger dig i dödsriket?"
 
I Jobs bok framgår att det finns en fiende till Gud och människor som har tillträde till Himmelen, åklagaren, och denna gestalt blir väldigt lik Angra Mainyu i zoroastrismen och kallas numera Satan/Djävulen. Paradiset som plats efter döden kommer från zoroastrismen och tolkningen av ormen i Edens lustgård som en manifestation av Satan är inspirerad av denna religion. Att de tre vise männen hyllar Jesusbarnet kan man också se som ytterligare ett tecken på Jesus som en Messias som inte kommer med våld och erövringskrig. men också ett slags godkännande av andra religioners tankar.
 
Hur ska man som kristen se på att evangeliet enligt Matteus, det som sägs riktat mer än andra, till skriftlärda judar, lyfter fram dessa representanter för en annan religion? Min pappa tyckte det var ett bevis för att det finns sanningar även i andra uppfattningar om livet. Jag ser hur Matteus här ger stöd för tanken att vetenskapen kan användas till det goda och förklara ännu mer om det stora mysteriet skapelsen och Guds del i den. Vad tror andra om om de delar av judendom/kristendom som tydligt har influerats av Zoroastrismen?
 
Saddukéerna på Jesu tid var radikala på den punkten. De trodde inte på de delar av religionen som kommit in i judendomen efter babyloniska fångenskapen; änglar, demoner och livet efter döden avfärdade de helt. Dessa renläriga, som man tycker borde få allt stöd av Jesus, får det inte alls. Tvärtom varnar Jesus för deras lära: "[…] akta er för fariseernas och saddukeernas surdeg. Då förstod de att det inte var för surdeg i bröd han varnade dem, utan för fariseernas och saddukeernas lära. " Matt.16:11-12
 
Och när saddukeer tvistar med honom om livet efter detta står Jesus för den mer moderna zoroastriska synen på liv efter döden: "Samma dag kom det fram några saddukeer och sade att det inte finns någon uppståndelse, och de frågade honom: ”Mästare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös, skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun. På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju. Sist av alla dog kvinnan. Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne.” Jesus svarade: ”Ni tänker fel därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt. Vid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen. Och vad de dödas uppståndelse beträffar, så har ni väl läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande.” Matt 22: 24-32
 
Denna syn på att uppenbarelsen kan bli större, förståelsen av livet bättre i mötet med andra religioner och filosofier har alltid varit omtvistad i judendomen, se på Mose som lever med prästen i Midjan, Jetro Reguel, och gifter sig med hans dotter Sippora. Jetro är inte bara asylgivare och svärfar, han är också den som hjälper Mose att styra och döma i Israel och han inspirerar till de lagar som moseböckerna är fulla av efter att Gud gett folket stentavlorna med de tio budorden. Sedan uppskattar Mose att en israelit som gifter sig med midjanitiskan Kosbi blir mördad tillsammans med henne i deras säng och därefter beordrar Mose en massaker på midjaniterna av religiösa skäl trots att midjaniterna också var Abrahams ättlingar och dyrkade JHWH, Israels Gud, men på lite annorlunda vis.
 

Zoroastriker från Persien och Pilatus fråga I

 
Magernas tillbedjan målad av Giotto Bondone (1267-1337)vid denna tid trodde en del lärda att stjärnan astronomerna från Persien följde var Halleys komet
 
De vise männen från österns länder var troligen vetenskapsmän och präster inom zoroastrismen som är en av världens äldsta monolatriska religioner, alltså en religion som tror att det finns fler gudar, men väljer att bara tro på och dyrka en enda gud, den goda guden Ahura Mazda. Det finns enligt dem en ond gud också: Angra Mainyu. När judarna kom till Persien under den babyloniska fångenskapen påverkades deras tro av Zoroastrismen på många plan och judarna påverkade zoroastrikerna. Daniels bok i GT visar detta: "En dag gav kung Nebukadnessar i uppdrag åt Ashpenas, sin överste kammarherre, att välja ut några israelitiska prinsar och ädlingar: 4unga män utan lyte, ståtliga att se på, bildade, kunniga och kloka, väl lämpade för tjänst i det kungliga palatset. De skulle få undervisning i kaldeernas litteratur och språk.". Bland annat hade judendomen ingen föreställning om liv efter döden, paradiset eller helvetet, inte heller fanns någon fiende till JHWH som kallades Satan men genom Zoroastrismen införlivades sådana tankar i judendomen.
 
Zoroastrikerna vill leva enligt asha som innebär att man har en klar bild av hur tillvaron är beskaffad naturvetenskapligt, samtidigt som asha är att leva i fred och harmoni med skapelsen med hjälp av att tränas i goda tankar, goda ord och goda handlingar. Människan är sina tankar, ord och gärningar och hon kan alltid välja antingen det goda som representeras av den goda anden Spenta Mainyu, eller den onda Angra Mainyu. De där skämtteckningarna med en ängel och en demon som övertalar en person till goda respektiva onda vägval har alltså mycket gamla rötter för Zoroastrismen utvecklades ungefär samtidigt som judendomen mellan ca 1800-1000 f.Kr. Zoroastrismen får inte spridas med våld så läran spred sig långsamt över Mellanöstern men vid tiden för Kristi födelse var den den dominerande religionen i Mellanöstern och zoroastriska vetenskapsmän/präster hade högt anseende för sin vetenskap och religiösa integritet.
 

Guld rökelse och myrra

 
 
På pyyhinpirtti har man med sig presenter till den nyfödda människan. De tre vise männen har fått sitt antal bestämt i den västkristna *traditionen genom att Matteus evangelium nämner tre gåvor, guld, rökelse och myrra. Genom de profettexter i GT som man kopplat till födelseevangeliet har man sedan utvecklat deras karaktärer som fått namnen Caspar, Melchior och Balthasar.
 
Caspar fick representera Europa, en gammal man i 60-årsåldern från nuvarande Turkiet han ger Jesus guldet, en gåva till en nyfödd kung, Melchior kommer från Arabien och ger Jesus rökelse som visar att Jesus är överstepräst och Gud- ett himlens barn, Balthasar kommer från Etiopien och ger honom myrra, myrra som används när man bereder en död kropp för begravning. Myrra ger man därför till någon som är dödlig, en människa.
 
Eftersom myrra gavs av drottningen av Saba enligt 1 Kungaboken 10 till just Salomo , vars namn betyder fred och frid, fullkomlig harmoni med hela skapelsen och alla människor , har myrran tolkats som att Salomo är en förebild till Jesus och därför är myrran också ett tecken på att Jesus är den Messias som judarna väntat sedan Salomos död då det enade riket delades i två delar och senare erövrades av assyrier och perser.
 
Jag tänker på att guld, rökelse och myrra också kan hela på olika sätt, de kan användas som läkemedel; guld kan exempelvis göra stela och reumatiska leder mer rörliga och mindre värkande,
 
Rökelse är rogivande, ångestdämpande och ger barn god sömn men användes också för att fördriva pestsmitta genom att bränna det på stora bål under epidemier vilket förklarar greve Orsinos beskrivning av sitt möte med Olivia i Shakespeares Trettondagsafton: "Methought she purged the air of pestilence."
 
Myrra doftar gott men stärker också hud och naglar och ingår i stärkande oljor för naglar och hud än idag. Myrra är lindrande, läkande, renande och upplyftande. Den läker och desinficerar skärsår, sår, skadad och sprucken hud samt eksem. Den kan lindra vid ömt tandkött och munsår. Myrra fungerar utmärkt för att rensa andningsvägarna och kan hjälpa vid förkylning, halsont, snuva och hosta och stärker immunförsvaret. Myrra är lugnande och tröstande vid ångest och upprördhet.
 
Jag tänker att Jesus med dessa gåvor utpekades som Messias och Gud, men också som världens Frälsare för i frälsningsbegreppet ingår också helande av sår, skador  och sjukdomar och stärkande av vacklande knän. Hela skapelsen behöver helande. Gåvorna från de vise påminner om att Jesus är hela skapelsens frälsare inte bara människornas kung och Gud.
 
Magernas tillbedjan målad av Andrea Mantegna ca 1500 . Gamle Caspar kommer med Guld från Turkiet, Melchior med rökelse från Arabien och den yngste, Balthasar, med myrra från Yemen/Saba eller Etiopien.
 
*I östkyrkan är de 12 till antalet.
 
 
 

Trettondagens internationalism

Murillo har målat denna fina bild av de vise männen på pyyhinpirtti hos Maria och Josef. De tillber Jesusbarnet och gåvorna av guld, rökelse och myrra finns med förstås. I den kristna traditonen fick de tre vise männen också representera ungdom, medelålder och ålderdom liksom de tre delar av världen man räknade med innan upptäckten av Amerika; Europa, Asien och Afrika. Kristendomen är ju en internationalistisk rörelse.
 
När Jesus föds är de första som hyllar honom som den av judarna efterlängtade Messias, kungaprästen som ska återupprätta Israel som kungarike, fattiga herdar som låg ute i marken kring Betlehem. Nästa grupp som nämns på pyyhinpirtti (heligt pörte, som det heter här i norr när man för första gången besöker ett nyfött barn med presenter till barnet) är vise män från österns länder.
 
Detta visar att Gud vänder sig till alla människor från den obildade herden med ett föraktat yrke , den tidens uteliggare, till den högutbildade högstatusmänniskan. Herdarna bodde i närheten av stallet och de vise männen kom långt ifrån. Dessutom kom de lärde från österns länder som i gamla testamentet stod för något skrämmande och hotfullt och något som inte var judiskt. Till österns länder skickade Abraham sina söner med Ketura för att de inte skulle ha del i Isaks och ismaels länder som arvedel. Från öster kom också erövrarna som krossade israel och Juda och förde dess elit i landsflykt till "Babels floder" där de satt och grät när de tänkte på Sion.
 
Men det var också i den fångenskapen Bibeln började nedtecknas och det ord som judarna förvaltade började samlas in och blev till slut det vi kristan kallar gamla testamentet, och judarna själva kallar Tanach. Lärdomen tog de snabbt till sig, de landsflyktiga. Österns länder fortsatte att vara jordens lärdomscentrum långt fram i tiden, ännu tusen år efter de vises besök i Betlehem var det därifrån all naturvetenskap och högteknologi härstammade.
 
De vise männen utgör alltså ett hot på flera sätt, de kommer från en mäktig högkultur som tidigare förslavat judarna och de själva betecknas ofta i traditionen som kungar, alltså människor med makt och hög status även i sitt eget sammanhang. de är ändå nummer två på plats, först kom herdarna sedan kungarna. Gudsrikets bakvända ordning om att de första ska bli de sista visar sig alltså redan från Jesu första månader i livet.
 
Jesus hyllas av samhällets fattigaste de som lever närmast naturen och djuren och av dem som står högst i status i hela världen och längst upp på civilisationsskalan långt från naturen och sedan blir han ett flyktingbarn som får asyl i Egypten.  Jesus fick tidigt dela flyktingens och den förföljdes lott precis som de första människorna han mötte utanför familjen var de fattigaste och mest prestigelösa i samhället.
 
Precis som det var tänkt om vi får tro Paulus ord i Filipperbrevet 2:
" Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära."
 
Alla tungor ska bekänna Jesus som Messias, Kristus på grekiska/latin, Jesus kom för att visa att alla människor ska ingå i den nya mänskligheten i det kommande Gudsriket. Alla fråne skrämmande vise från Österns länder till uteliggarna från trakterna kring Betlehem och alla däremellan.
 
 
 
 

Rut

Boas och Rut som  Gerbrandt van den Eeckhout (1621-1674) en av Rembrandts favoritelever föreställde sig den rike gudfruktige mannens möte med den fattiga invandrarkvinnan
 
Eva är Jesu och mänsklighetens första förmoder, en annan i raden av förmödrar till Jesus, och därmed den nya mänskligheten, är moabitiskan Rut: främling och kvinna från en annan folkgrupp, precis som Mose fru Sippora. Rut har en egen bok i GT. En kort och vacker berättelse om hur en vanlig familj från trakten kring Betlehem måste fly hemmet pga hungersnöd och bosätta sig i Moabs land öster om Jordan , i nuvarande Jordanien.
 
I det nya landet dör mannen i familjen och frun Noomi blir ensam med två söner som gifter sig med moabitiska kvinnor, Orpa och Rut. När också sönerna dör i denna drabbade flyktingfamlij är läget bättre i Betlehem och Noomi beslutar sig för att flytta tillbaka från alla sorger i Moab. Sondöttrarna vill absolut följa med men Noomi övertalar dem att vända åter för att finna ett lyckligt liv med nya familjer. Orpa vänder och tar avsked under tårar men Rut vägrar:
 
”Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt.”
 
Noomi lämnar då ämnet eftersom hon ser att Rut är fast besluten att följa med henne till Betlehem. Noomi är olycklig och när hon blir igenkänd vid ankomsten till Betlehem visar hon ingen glädje utan berättar om hur hon blivit drabbad av Guds frånvändhet, hur Guds välsignelse lämnat henne ensam och utfattig : "den Väldige har gjort livet bittert för mig! Rik drog jag bort, men tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig Noomi (den ljuva), då Herren har vittnat mot mig, då den Väldige har dömt mig så hårt?”
 
Hur kände sig Rut där och då? Noomi är så bitter att hon glömmer att hon har en rikedom med sig, en trogen vän och svärdotter. Men Rut lämnar inte Noomi åt sin bitterhet. Hon börjar samla mat till dem båda på en åker eftersom de kom precis när kornskörden börjat till Betlehem, brödhuset som namnet betyder. En rik släkting till Noomi, Boas, äger stora fält dit Rut går för att samla ax som fallit av skördefolkets kärvar. Boas kommer ut på åkern och ger Rut tilåtelse att i stort sett delat i skörden för atts amla mat till sig och Noomi. Rut tackar honom som ger en flyktingkvinna mat. Boas svarar:
 
”Jag har hört talas om allt vad du har gjort för din svärmor sedan din make dog, och hur du har lämnat dina föräldrar och ditt hemland och begett dig till ett folk som du inte kände förut. Må Herren löna dig för vad du har gjort, ja, må Herren, Israels Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar.”
 
Att söka skydd i ett främmande land är alltid en risktagning, i Bibeln återkommer de tre grupper som ska åtnjuta speciellt beskydd i landet: invandraren, änkan och den faderlöse. Rut och Noomi är både änkor och invandrare men möter en gudfruktig man som tar Mose lag på allvar där invandrare och änkor ska behandlas väl och tillåtas att plocka efterskörden på åkrar då de är helt egendomslösa. I Moab togs tydligen Noomi och familjen väl emot och vid återkomsten till Betlehem möter Rut Boas och får också möta gästfrihet.
 
Men inget säger att hon  måste träffa en god människa det finns många människor att vara rädda för som ung invandrarkvinna, Noomi säger: ”Det är bra att du går bland kvinnorna på Boas åker för på en annan åker kunde du bli antastad.” Trots de lagar som skulle efterlevas i hela Israels folk var inte alla så nogräknade. Det är ju en sanning som inte ändrats sedan Ruts tid. Alla bryr sig inte om Guds  eller landets lagar. Många krånglar sig runt kraven på generositet mot den utsatta. Men Boas bemötande visar att Noomi hade fel, Guds välsignelse har inte lämnat henne, tvärtom är hon och Rut speciellt välsignade.
 
I sin utsatthet fick de ge den rike Boas chansen att visa sin sanna natur. När Rut sedan gifter sig med Boas efter att Noomi planerat förförelseakten in i minsta detalj får hon barnet Oved som blir farfar till kung David och Rut blir en av tre kvinnor som nämns i Jesu stamtavla. Alla kvinnor i denna stamtavla är utsatta änkor och främlingar och dessutom sexuellt föga timida, de skaffar sig barn väldigt målmedvetet.Som Tamar, en anna kvinna av icke-judisk börd som blir stammoder till Jesus genom stor list många generationer innan Rut. Tamar nämns i den välsignelse som männen ger Boas inför hans giftermål med Rut: "Må din släkt genom de barn som Herren skall skänka dig med denna unga kvinna bli som Peres släkt – den Peres som Tamar födde åt Juda.”
 
Kvinnoidealet i Bibeln är mestadels väldigt mycket mer försigkommet än man föreställer sig. Det är kvinnor som jobbar hårt och tar för sig, styr sitt hushåll och tar sitt öde i sina händer som får uppmärksamheten. Kvinnor som pratar med Gud och inte verkar bry sig om att tiga i församlingar är de kvinnor som får bli viktiga länkar till världens befrielse. Rut är en i raden som avslutas med den frispråkiga Maria som prisar sig själv salig.
 
I Ruts bok är det grannkvinnorna som prisar Noomis lycka när Oved föds: ”Lovad vare Herren, som i dag har låtit dig få en skyldeman. Han skall bli ryktbar i Israel. Han skall ge dig nytt livsmod och sörja för dig på din ålderdom. Det är ju din sonhustru som har fött honom, hon som älskar dig och är mer för dig än sju söner.” Det är intressant att Noomis barnbarn inte nämns som Boas son utan hennes. Familjen benämns som Noomis familj och den familjen består av tre personer: Noomi, Rut och sonen Oved. Änkan, invandraren och den faderlöse.
 
Att denna familj nämns i Jesu stamtavla med Rut nämnd, där oftast bara männen nämns, tyder på att Jesus identifierar sig allra mest med dem som är skyddslösa och svaga i samhället, de som om och om nämns i Bibeln som om Bibelns centrum är just denna skyddsvärda treenighet: invandraren, änkan och den faderlöse.

Världens frälsare kom här Sv. Ps 112

 Den äldsta julpsalmen som fortfarande sjungs över hela världen är denna av biskop Ambrosius (340-397).
 
 Jag måste nog säga att denna julpsalm är den som jag inte kan vara utan. Den är både till text och musik lika gränsöverskridande som kristendomen och dess melodi påminner om hur lika vi människor är över tid och rum. Melodin kunde sjungits av Ofra Haza likaväl som den sjungs av Mari Boine och texten handlar om att Jesus är HELA världens frälsare.
 
Den är så anti-nationalistisk att den borde sjungas varje söndag som protest mot de förfärliga tendenserna vi ser och hör hela tiden nu. Den borde vara obligatorisk hemläxa för alla kristna och speciellt Uffe Christiansson borde lära den utantill, den är ju skriven i kyrkotonart liksom metalmusik och han har en hel del att lära om kristendomens internationella karaktär.
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1.
Världens Frälsare kom här.
Rena jungfrun moder är.
Ty en börd så underlig,
Herre Jesu, hövdes dig.

2.
Nådens under här vi sett,
av Guds Ande är det skett:
Ordet, utav Fadern fött,
har i tiden blivit kött.

3.
Utan synder buren är
den all världens synder bär.
Han, i oskuld född och död,
frälsar oss ur dödens nöd.

4.
Han med himmelsk fröjd och fred
kommit har till jorden ned,
ty han är båd' Gud och man,
som oss alla hjälpa kan.

5.
Han från Fadern gången var
och till Fadern han uppfar,
sitter på Guds högra hand,
råder över alla land.

6.
Stor, gudomlig är hans makt,
döden har han nederlagt,
nederlagt i väldig strid
mörkrets här till evig tid.

7.
Pris ske Gud i himmelshöjd!
Bäre jorden frid och fröjd,
och hans vilja med hans ord
kring all världen blive spord.

Här en snygg medeltidsinpirerad version:
 
 
 

Enkelhet i juletider: Saturnalier, Laestadianer och Mennoniter

 
 Smilla som föl, framför Jukkasjärvi kyrka, en kyrka som samlar laestadianer i trakten till gudstjänst. Laestadianer är en väckelserörelse inom Svenska kyrkan, Lutherska kyrkan i Finland och Norska kyrkan.
 
1800-talets liberalteologer fick igenom sina teorier om att kristna övertog hedniska fester som axiom inom humaniora. Julen sades som sagt var, firas i stället för en hednisk solfest och skulle efterapa Saturnalierna, den romerska skördefesten. Detta stämmer kanske med hur vi firar jul nu, men knappast stämmer det med traditionell kristendom. Saturnalierna firades ju samtidigt som kristna firar advent som är en fastetid då man inte konsumerar och äter i överflöd, vilket kännetecknade Saturnalierna. Advents- och jultid är alltså inget efterapande av hedniska riter för att göra kristendomen "roligare".
 
De första kristna var inte alls intresserade av att göra sin religion "underhållande". Tvärtom var idealet enkelhet och förnöjsamhet, egendomsgemenskap och generositet. De flesta kristna var fattiga och slavar som inte hade råd elelr traditioner att fira orgier i mat och dryck en hel månad mitt i vintern. Även sedan kristendomen blev legaliserad och en maktfaktor i Europa, Asien och Afrika, under medeltiden, rådde ett ideal av fattigdom och man tyckte inte att frosseri var något annat än en dödssynd.Saturnalier var något att distansera sig från.
 
Detta kristendomens enkelhets- och fattigdomsideal har ofta föraktats men också fascinerat. Att gå så på tvärs med allt mänskligt liv i övrigt kan vara hotfullt mot den som ser rikedom och välgång som ett tecken på gudarnas gunst, vilket hedendomen kännetecknas av. Samtidigt lockas männsikor av enkelheten och så här års, övermätta på konsumtion och god mat, brukar fler än kristna fundera på ett enklare liv. Åtminstone vill man äta mindre. Men många intresserar sig också för den andliga hunger som brukar följa av kroppslig övermättnad.
 
Numera är det flesta kristna svåra att urskilja i mängden av materilalistiska hedningar men vissa grupper av kristna är lätta att få syn på. De är mer lockande för en del och mer irriterande för andra. En sådan grupp kristna är de som tillhör vår väckelserörelse här längst upp i norr, laestadianerna.
 
När jag jobbade som guide hemmavid längts upp i norr mötte jag ofta frågor om laestadianismen och ofta hade folk föreställningar om laestadianer som Nordens Amishfolk som inte har bilar och klär sig på ett sätt som gick ur modet i slutet på 1600-talet. När de så stötte på riktiga laestadianer såg man att de tänkte: "jag sökte en mammut och fann en person, jag är besviken." Laestadianer har bilar och klär sig ganska vanligt. Men vid andra påseende blir de ofta intresserade.
 
För visst finns det skillnader. Klädmodet är inte lika jäktigt till exempel. Mina bekanta som tillhör den tuffaste grenen: "Den förstfödda leastadianska församlingen i Lappmarken", de har en egen stil. Tjejerna har alltid huivi (sjalett) knuten under hakan över det långa flätade håret och trekvartslånga randiga kjolar med påsytt randigt förkläde oftast hemsydda i härliga naturkvaliteter och milda amishfärger; lavendel, olika blå nyanser, gammelrosa och mildgrönt. Deras bröder ser ut som nedtonade Snoddas-kopior, eller hamnsjåare på 1930-talet med snaggade frisyrer under kepsen.
 
De har aldrig höga stövlar bara sådana som går en bit upp på vaden och skorna ska tåla att gå långt med. Mina kompisar promenerar/ åker spark överallt och sommartid åker de inlines med fladdrande kjolar mellan Kiruna och Kauppinen, en sträcka på ca 1,5 mil. På längre sträckor tar de bil eller buss. De har alltså sällan hästar som ersättning för förbränningsmotorn. Även om just mitt mål är att bli mer häst- än bilberoende.
 
Laestadianismen är också en gästfrihetsrörelse och som sådan mycket typiskt kristen. Enkelheten ger ekonomiskt utrymme för generositet. När jag som barn cyklade två mil till ridskolan rastade jag och fick bullar och mjölk hos mina bekanta i Kauppinen. Elva barn i huset gjorde inte att mamman blev snål mot andras ungar. Där kände jag mig alltid välkommen. Och ingen hemlös får sova utomhus i laestadianland vintertid om de inte propsar på saken. Många laestadianer röstar på KD*, men ingen höll med om KDs utspel i flyktingpolitiken, här har vi inte glömt hur lätt det är att själv bli fattig och flykting. Finska krigen under Andra världskriget lever tydligt i minnet och här predikas fortfarande om Jesus som fattig och flykting.
 
 På det sättet är laestadianer lika de Amish-familjer som ställde upp och bjöd på sig själva och sina hem för några engelska ungdomar i förra höstens bästa TV-serie Leva som Amish. Vill man veta mer om det enkla livet som levs av dessa konservativa och radikala kristna i utkanten av det samhälle vi andra uppfattar som normalt finns denna informativa och humoristiska hemsida att tillgå, Amish är ju en radikal gren av Mennoniterna som är så moderna att de använder datorer till skillnad från Amish, men de tillåter tydligen att Mennoniterna informerar om dem.
 
 
 En av de omålade, endast tjärade delarna av Jukkasjärvi kyrkas klocktsapel tycker jag representerar enkelhet trots att den byggdes under senbarocken och därmed anslöt sig till mottot, "more is more" . Denna dörr visar att enkelhet inte måste vara tråkigt. Man gör något vackert av det man har-i all enkelhet.
 
Mer om laestadianismen kan du läsa här och diskussioner inom rörelsen om de saker jag djupt ogillar med den; fientlighet mot att läsa Bibeln, bildningsföraktet, predikantväldet och tvånget att föda många barn som leder till förtal av barnlösa eller dem som fått få barn, kan du läsa här.

*KD längst upp i norr tar inte ens bidrag från distriktet och än mindre från KD nationellt för att visa att deras politik är helt motsatt den märkliga högerpolitik som KD nationellt numera står för.

 
 
 

Svea

Moder Svea brukar få representera denna dag och för varje år verkar detta datum bli viktigare att uppmärksamma. Barockbloggen repriserar förra årets inlägg som i år är ännu mer aktuellt eftersom Alice Bah- Kunkhe nu är vår vackra och intelligenta kulturminister:
 
Svea har namnsdag och det är ju ett både snyggt och praktiskt namn. Det får ibland personifiera Sverige som Moder Svea på samma sätt som Frankrike har sin Marianne som förekommer på frimärken och andra officella sammanhang. Modellen för denna frihetssymbol byts ut med tiden och senast var det Catherine Deneuve som stod modell för  Marianne. Någon liknande skönhet skulle inte komma ifråga för Storbritanniens knubbiga John Bull eller USAs gamle skäggige Uncle Sam. Mig veterligt har vi ingen modell för moder Svea i Sverige. Skulle vi ha någon sådan skulle jag förespråka Alice Bah Kunke. Hon står för allt som är bra med Sverige.
 
Vi i Sverige har  tyvärr inte den franska seden med vackra och begåvade skådespelare som nationalsymboler. Nej vi dras med ett mindre begåvat, inte alls särsklit vackert eller representativt kungahus som nationalsymboler. Dessutom ett kungahus som aldrig känt sig speciellt intresserat av bonniga  Sverige och vår fredliga traditon. De franska bernadottarna bytte sida från Frankrike till Tyskland under Oscar II och hans efterträdare Gustav V var ännu mer tyskvänlig. Han försökte få med Sverige på Tysklands sida i första världskriget och förblev tyskvänlig livet ut vilket gjorde att vi hade en kung som stödde Tyskland också under andra världskriget och vår egen kung är ju barn till en nazi-charmad pappa och en mor som var dotter till en nära vän till Hitler och Göring, en kvinna som enligt utsago aldrig lärde sig svenska och aldrig tog avstånd från sin ungdoms nazism. Prinsessan Sibylla och prins Gustav Adolf gifte sig på Sibyllas uppväxtslott i Tyskland med höga nazikoryféer som hedersgäster.*
 
Kung Carl-Gustav och hans fru Silvia har förstås inget nazi-förflutet och vårt kungahus älskas mest i det Tyskland som verkligen gjort upp med sitt förflutna mer än något annat land i världen. Tysklands hållning gentemot det förflutna är ett exempel att nämna när man välsignar och ingen skugga ska falla över deras kärlek till det svenska kungahuset. Men nog är det tragiskt att vårt kungahus inte alls gjort upp lika tydligt som Tyskland i nazi-frågan. När Silvias pappas nazi-förflutna kom upp kunde drottningen enkelt sagt: "Jag älskade min pappa, men tar totalt avstånd från nazismen."
 
Det gjorde hon inte. Jag kan inte se något annan anledning till det än att hon på något vis sympatiserar med nazismen. Alternativet är förstås att hon är demenssjuk, vilket inte är otroligt med tanke på att hennes mor dog i alzheimers sjukdom. Att kungen inte är tydlig i frågan beror nog på att hans förståndsgåvor helt enkelt inte räcker till, men tråkigt är att det hov vi betalar för inte kan hjälpa kungahuset att hålla en tydlig profil gentemot det tysk- och nazivänliga förflutna. Gud bevare oss för sådana nationalsymboler i denna tid med SD i riksdagen och främlingsfientligheten på uppgång!
 
Och gör Alice Bah- Kunkhe till vår nationalsymbol:
 
Den perfekta Moder Svea, tycker Barock-Olga
 
*Gustav VI Adolf däremot var ett intellektuellt ljus i ett kompakt kungligt mörker som vände om från Tyskland till Storbritannien och bevisligen kunde tänka och läsa eftersom han var en okej arkeolog med etruskerna som specialitet.
 

Nemi hemma!!!

Usla bilder pga att kameran inte har fungerande blixt längre, men det är Nemisom slickar sig om munnen.

Bästa djurklappen var att på nyårsaftonens kväll kom vår vackra lilla Nemi hem efter sex månader. Vi har annonserat och letat utan resultat. Vi hade gett upp hoppet och så var hon plötsligt där på katthyllan, jamade som vanligt och åt jättemycket. Tre katter igen. Hoppas det förblir så.
 
 
 

Bildbevis

Några bildbevis på att mina morgnar med hästarna är så där underbara som jag skrutit om. Det blir förstås de gånger Smilla fått springa lös eftersom det inte går att fota med två hästar i händerna.

 
 

Varför julen firas när den firas- de första kristna var inga härmapor

 
En östkyrklig ikon av Jesu födelse där traditionen är att stallet där Jesus föddes låg i en naturlig grotta.
 
De första kristna började fira jul under förföljelsetider på 200-talet e.Kr. ingen kunde ännu vara säker som kristen i det romerska riket som fortfarande omfattade nästan alla områden där det fanns kristna även om den också nått Afrika och Asien utanför Roms domvärja. Genom germaner och britter hade  till och med enstaka nordbor kommit i kontakt med den nya religionen.
 
Kring 250 efter Kristus började kristna fira Jesu födelse trots att man tidigare motsatt sig födelsedagsfirande. Judar firade vid midvintertid tempelinvigningsfesten Chanukka och ännu de tre första århundradena e. Kr. var många kristna judar. Det var också så att man läste Jesaja 9 som att Jesus borde födas under denna tempelinvigningsfest eftersom den handlar om ljus. Man tänder till exempel menorans åtta ljus ett efter ett under denna festvecka, en förebild till vår adventsljusstake.
 
December som födelsemånad var självklar då eftersom Maria fick besök av Gabriel i judarnas sjätte månad som är mars. Tertullianus berättar att de första kristna levde i tron att Jesus dog 25 mars vilket satte datum för Marie bebådelse till det datumet som också var vårdagjämningen i den julianska kalendern och sedan räknade man nio månader från detta datum till Jesu födelsedag. Detta gjorde man enligt en judisk tradition som sa att viktiga profeter föddes eller avlades på samma datum som de dog.
 
Under upplysningen började man ifrågasätta alla datum och faktauppgifter i Bibeln, Paul Ernst Jablonski, professor i Frankfurt** var först med denna teori som spred sig bland tyska liberalteoloer under 1800-talet och blev etablerad "sanning" och man gav sig också på kristna traditioner som datum för Jesu födelse. Grundtesen var att alla kristna traditioner var kristnade hedniska sedvänjor. De hittade då en solfest den 25 december; Sol invictus, som firades just den 25 december. Det 1800-talsteologerna "glömde bort" var att denna solfest inte firades före kejsar Julianus, * som placerade denna solfest just på den dag som de kristna redan, sedan över hundra år, firat till Jesu födelse. Innan Julianus försök att flytta solens dag till 25 december firades decembers solfest av romarna den 11 december vid den julianska kalenderns vintersolstånd.
 
Kristna var nämligen inte alls intresserade av att fira romerska fester utan ville distansera sig från dem men däremot ville de fira judiska festdagar eftersom de såg kristendomen som en uppfyllelse av judendomen eller så ville de göra helt egna fester för att markera det unika i kristendomen och det var helgondagar. Julen blev alltså en kristen Chanukka***, Den romerska skördefesten Saturnalierna 17-23 december, firades inte alls av kristna. Tacksägelsedagen i början av oktober (i USA en månad senare av klimatskäl) firar höstskörden vid tiden för den judiska lövhyddohögtiden som för judarna är årets första fest och höstens skördefest.
 
Många teologer menar att Jesus föddes vid denna högtid och Marie bebådelse skulle då ha ägt rum vid Chanukka för att uppfylla profetian i Jesaja 9. Lövhyddohögtiden, menar de, skulle ha förklarat Johannesevangeliets ord: "Ordet blev människa och bodde bland oss" där det på grekiska står: "slog upp sitt tält ibland oss" vilket kan tolkas som en av de lövhyddor som man bodde i under Lövhyddohögtiden. Det passar då inte med Lukas angivelse av sjätte månaden dvs mars för Marie bebådelsedag.
 
Men det spelar mindre roll för Barockbloggen, det viktiga är att ärerädda de första kristna som inte alls ville ta över hedniska festdagar. Vi vet ju alla som fött barn att om det verkligen var den 25 mars Gabriel kom till Maria vilket vi faktiskt inte kan veta, Lukas skriver ju bara om "sjättemånaden", kunde Jesus lika gärna ha fötts den 10 december eller 7 januari och alla dagar däremellan eftersom barn kan födas både två veckor före och efter beräknat datum****. Kanske har östkyrkan rätt i att Jesus föddes den 6 januari, Trettondagen/Epifaniedagen.
 
När det än var passar dock Jesu födelse in på denna vackra profetia om Jesus från Jesaja 9:
 
Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.
 
 *Kallad "avfällingen" eftersom han försökte återinföra en romersk hednisk statsreligion och göra kristna illegala igen efter att hans bror och företrädare Konstantin legaliserat och tom favoriserat kristendomen. I sin Hymn till Helios, skriven 363 mer än hundra år efter det första kristna julfirandet, förlägger han Sol invictus-dagen till 25 december.
 
** En annan forskare, Jean Hardouin, som framförde samma teori  är också känd för att ha menat att hela nya testamentet var skrivet på latin från början och antika skrifter var mestadels förfalskningar från 1200-talet, vilket man kunde komma undan med i dåtidens forskningsläge och samhällsanda med den akademiska hedern i behåll.
 
*** Intressant är att 25 december inföll under Chanukka bland annat år 7 f.Kr. som av många skäl ses som ett troligt födelseår för Jesus.
 
*** säger jag som luttrad "42-veckorsmamma" fem barn har samtliga fötts långt efter utsatt datum.
 
 
 
 

RSS 2.0