Imse Vimse spindel



Imse Vimse på besök i Barock-Olgas kök

Den kända barnvisan Imse Vimse spindel har varit en sann tröstevisa för mig ända sedan jag var liten. Sången om den envisa lilla spindeln som aldrig ger sig utan ständigt klättrar upp igen avhandlar för mig en enkel men livsviktig visdom: inget regn varar för evigt, solen kommer tillbaka och torkar bort allt regn och då är det bara att ta nya tag och klättra upp igen.

Så enkelt så det känns fånigt, men varje gång ett skyfall spolat bort tillvarons grund för mig får jag ny kraft av denna enkla visa. Är det riktigt illa gör jag också rörelserna till, då brukar jag orkar ta ett nytt tag och klättra upp igen. Ibland tar det lång tid för solen att återkomma och torka bort regnet, ibland går det fortare. Men jag och Imse klättrar idogt upp igen så fort det går, envist och med nyttfött mod.

Vill man få en riktigt pampigt triumferande känsla över Imse Vimse spindel kan man sjunga den på denna melodi, i stället för "land of hope and glory" sjunger man Imse Vimse spindel-texten med repris på "Imse Vimse spindel klättra upp igen":


Siknäs revisited; en trösteplats

När en liten welsponny-flicka var på väg till sitt nya hem i Kiruna för mååånga år sedan, rastade hon här i Siknäs. Nu är hon en grånad dam på 19 år och har inte varit där på mer än ett och ett halvt decennium. Ändå verkade hon känna igen sig:



Hon visste var vägen var.



och godaste gräset



Lite mer bilar har det kommit hit sedan sist



Men samma gubbe körde mig hit då för länge sedan



Men den här lilla killen fans inte då, tänk vilken stor familj det blev som jag kom till.



Fika med grovdoppa med mommo är perfekt, då får jag äta hårtbröd! Fast matte säger att jag blir tjock av det.









Minsta "fölet" Aron, spelar brännboll i stället.



Så åker vi hem igen.


Tjejer, jag är hemma nu!





Barockridning och synen på naturen V


Denna tid under kyrkoåret kallas pingsttiden och den liturgiska färgen är grön, det passar våra årstider , men det ska egentligen symbolisera växande och mognad, inte sommar-så färgen stämmer även i Australiens kyrkoår. Församlingen som bildades den första pingsten ska under denna tid bli klokare och mer självständig och sträva mot en mognad som leder till den fullständiga friheten som av Augustinus formulerades som « Älska Gud och gör vad du vill.»

Den kristna människans frihet är att växa mot att bli lik sig själv att hitta den unika person man var skapad att vara. Den kristna människans frihet är också att låta andra växa till denna mognad utan avund eller jämförelser. Det innebär alltså att människan i sig innehåller en grundform av perfektion och godhet och denna grundform ska växa fram i församlingens gemenskap och genom den Heliga Andes kärlek och mod ingjuten i våra hjärtan.

Under barocken gjorde man strikta trädgårdar som vi nu tycker är särdeles onaturliga. Man tuktade träd till regelbundna geometriska former enar blev perfekta koner, popplar blev runda klot och buxbomshäckar blev helt rektangulära. Hur rimmar det med barockens natursyn att naturen i grunden är god? Jo, man ansåg sig ha funnit dessa växters grundform, granens inneboende strävan efter konisk form, förstärktes och accentuerades av människan som på så sätt lät granen komma till sin längtans mål. Och det är just i denna strävan efter att låta naturen nå sin längtans mål som barockens tankesätt gjorde att ridningen nådde sin höjdpunkt då.

Det låter konstigt, hästens naturliga tillstånd är ju inte att bli riden. Vad såg man som uppfyllelsen av hästens längtan i ridningen? Jo, man läste de antika skrifterna igen och då kommer man förstås alltid att stöta på Xenofon som skrev väldigt mycket på en lättfattlig klassisk grekiska. Tillsammans med Julius Caesar som skrev på rak och relativt lättförståelig latin brukar Xenofon tillhöra de första autentiska texter som elever läser på de antika språken. Mest känd bland oss hästmänniskor är förstås Xenofons ridlära. Där skriver han bland annat om hur man ska se på hästen när den imponerar på andra hästar i hagen och så låta hästen se likadan ut under ryttare eftersom det är med denna stolthet hästen vill föra sig.

Så bygger all sund ridkonst på att förfina och förstärka de rörelser hästen gör i frihet utan ryttare så att den stärks till att orka bära sig med en ryttare på ryggen. Men hur förklara ryttaren? Jo, ryttaren ska bli hästens kära ledare och följeslagare, "den gode herden" och då älskar hästen att bära sin ryttare och härmar sin kära ryttares rörelser. Om då ryttaren blir medveten om sin kroppshållning och sitt förhållningssätt till hästen kommer den förr eller senare att nå sin "grundform" och se så vacker och stolt ut som den gör när den i full frihet stilar för andra hästar.



På samma sätt formas människan till sin godhets fulla mognad genom en förtrolig relation med den Heliga Ande och därför kallas denna långa gröna tid i kyrkoåret för Pingsttiden. Den här tiden vill jag därför ägna åt fördjupning och mognad i min relation till min fina häst och i relation till den där Alma-Lena som "före världens skapelse har utvalts till att stå helig och fläckfri inför Gud i kärlek." Precis som alla andra människor och hästar, elefanter och myror, nyponrosor och sjöborrar ska vara just det de är och hitta just sin perfekta form.

Men denna mognad och tillväxt måste alltid ske i en gemenskap som är mogen och kärleksfull. En häst som plågas och torteras blir rädd och till slut farligt aggressiv. En människa som av någon anledning förpassats till ensamhet kan också bli aggressiv i gemenskaper av andra ensamma och bittra avsigkomna personer som kanske till slut har börjat se sig som bättre än andra. Hos dessa rädda avsigkomna är risken att man blir de-formerad och förlorar kontakten med sin goda grundform. Kanske slutar man då som en bitter massmördare med übermänniskoideal. Låt oss alla motverka den isolering som skapar dessa deformerade sinnen-so help us God!



Här jobbar Jessica med att hitta Majans sanna form och jag försöker hitta den sanna Chateau under överinseende av Inga



 

 

 



Imse vimse spindel



Imse Vimse på besök i Barock-Olgas kök

Den kända barnvisan Imse Vimse spindel har varit en sann tröstevisa för mig ända sedan jag var liten. Sången om den envisa lilla spindeln som aldrig ger sig utan ständigt klättrar upp igen avhandlar för mig en enkel men livsviktig visdom: inget regn varar för evigt, solen kommer tillbaka och torkar bort allt regn och då är det bara att ta nya tag och klättra upp igen.

Så enkelt så det känns fånigt, men varje gång ett skyfall spolat bort tillvarons grund för mig får jag ny kraft av denna enkla visa. Är det riktigt illa gör jag också rörelserna till, då brukar jag orkar ta ett nytt tag och klättra upp igen. Ibland tar det lång tid för solen att återkomma och torka bort regnet, ibland går det fortare. Men jag och Imse klättrar idogt upp igen så fort det går, envist och med nyttfött mod.

Vill man få en riktigt pampigt triumferande känsla över Imse Vimse spindel kan man sjunga den på denna melodi, i stället för "land of hope and glory" sjunger man Imse Vimse spindel-texten med repris på "Imse Vimse spindel klättra upp igen":


Trösterik läsning kring sorgen i Norge

Ann Heberlein har skrivit så bra om reaktionerna efter händelserna i Norge:

«Det finns fog för den rädsla många människor känner i dag. Men det finns också goda skäl till besinning. Rädslan begränsar människan och beskär hennes frihet. Rädslan tar makten över henne och styr hennes beteende. Inte sällan leder rädsla till att människor beväpnar sig och därmed bidrar till att göra världen till en ännu farligare plats. Det måste vi akta oss för. Människan behöver inte mer vapen och misstänksamhet. Människan behöver tillit, inte blind tillit, men tillit till att de allra flesta människor vill väl och att världen för det mesta är en trygg plats.»

 

Läs hela artikeln här.

 

Ett requiem av Tomas Luis de Victoria (1548-1611) skrivet 1605. Kören i Westminster Cathedral sjunger


Tröstesånger för Norge från Norge

Åge Aleksendersen skrev den här sången till sina barn för längesedan, men den känns aktuell för Norges alla barn idag, speciellt för de många som inte längre är till:





Oslo Gospel Choir får också sjunga en sång av uppmuntran denna sorgens dag:



Mingel med damerna i hagen

I sommarhagen finns många fina platser och här bor det alver och dvärgar. Lill-alven Aron har klättrat upp i sitt bo.

Alv, dvärg och örtkunnig i samspråk.

 

Alvhästen Majan övervakar örtinsamlingen.

 

Hon vill också kontrollera om den där gatuförsäljaren verkligen sålde en "äkta Rolex" till alv- och dvärgpappan:

Alv- och dvärgmamman rider runt på hobponnyn Chateau:

Pila kontrollerar hållfastheten i alvboet:

 


Vila

Nyduschad och nurullad vilar Chateau i solen

Efter ridpasssen blir vi svettiga och Chateau myser av att bli avduschad med kallt vatten. Sedan rullar hon sig så hon inte ska bli ohälsosamt ren och därefter ställer hon sig på någon solig plats och sover.


Grundkurs i kraftskapande ridkonst

Grundkursen i kraftskapande ridkonst blir framflyttad till augusti, exakt datum meddelas senare.

Hur mycket kan man egentligen rida?

När Chateau hör mig komma springer hon till grinden och väntar på att

få jobba, trots att hon rids flera gånger om dagen under sommaren.

För att hålla Chateau någorlunda smal under sommarens ständiga ätande rider jag henne tre gånger om dagen och ibland rider mina barn på eftermiddagen om det inte är för varmt. Innan jag stötte på kraftskapande ridkonst hade jag för mig att man inte skulle hämta hästen för ofta i hagen för att rida den under sommaren. Hästen kunde bli utsliten och svårfångad i hagen. En del idéer inom alternativa ridsätt anser ju att man ska rida väldigt lite men effektivt och inom traditionell ridning vill man skritta hästen i maskin eller under ryttare och tar ett träningspass om dagen med vilodagar en gång i veckan.

 

Ridskolehästar anses ofta slita ont som får jobba varje dag i två-tre timmar utspritt över dagen. De får ju ett sommarbete utan ridning i flera veckor och det mår de säkert bra av. Men Chateau skulle antagligen bli sjuk av ett sådant bete. Redan efter några dagar i sommarhagen blir hon rund om magen och skulle hon inte ridas alls i en vecka i sträck blir hon rent fet.

 

För några år sedan var jag bortrest tre sommarveckor och det gick knappt att känna igen henne när jag kom hem-så tjock har hon aldrig varit varken förr eller senare. Långa sommarresor är alltså otänkbara utan att någon annan tar sig an hennes motion. Det kan vara svårt att hitta någon som vill rida tre gånger om dagen, så jag njuter av sommaren med min häst  och tar kortare turer från min häst på högst en vecka i stället.

Hungrig ponny med hanterligt rund sommarbetesmage


Klipp från Lars

Måste bara få dela med mig av ett klipp från klippan Lars, som ofta hörs med kloka kommentarer här på bloggen:


Barockridning och synen på naturen IV

 


John Bauer* fångade den känsla av att världen är stor och förunderlig som präglar mycket av det som skrevs under barocken

Barockens idévärld var undersökande och nyfiken på det naturvetenskapliga området. Stora skepp seglade jorden runt och i Europa uptäckte man att världen var mycket större än man någonsin trott. Reseskildringar blev storsäljare och fler och fler kunde läsa dessa populära skildringar av avlgnsa länder och främmande kulturer. Fortfarande berättades visserligen gamla sägner om troll och haldi, ulda och de underjordiska och sommarnätter med dis över ängarna trodde man sig säkert fortfarande se älvor dansa. Men långsamt blev man ändå mindre rädd för dessa väsen.

John Bauers bild av en älva i mötet med en människopojke. När den målades 1905 hade man för länge sedan slutat vara rädd för älvorna.



I Norden pågick visserligen häxprocesserna som värst under 1600-talet, men de stoppades faktiskt av en präst, Ericus Noraeus, och en läkare, Urban Hjärne, som använde tidens vetenskap och sin utbildning i kampen mot häxtron. Ute i Europa var det den katolska inkvisitionen med sina välutbildade jesuiter som först började bekämpa den folkliga skräcken för häxor, naturväsenden och demoner.


John Bauer igen, här en ung prins som söker sin lycka men naturligtvis stöter på en häxa som vill lägga sig i hans planer.


Universiteten och skolväsendet började växa fram på alla områden. De ridakademier som bildades gjorde att man funderade kring hur man bäst utbildar häst och ryttare och det man kom fram till systematiserades i skrift. Den som fick mest inflytande, och fortfarande har det, är François Robichon de la Guérinière, ryttmästare i Saumur, och hans böcker om «École de la cavalerie» har inte blivit omoderna.


Plansch som illustrerar en tidig engelsk upplaga av Guérinières ridlära

*Special thanks to Ceri för reminding me of the works of John Bauer.




Reklamavbrott

Ibland måste även hästar resa och då kommer en transport väl till pass. Hos Camilla hyr jag en rejäl transport som är lätt att köra med, säker och välventilerad för min lilla Chateau och så välhållen och ren att jag alltid skurar ur den med såpa innan jag kör tillbaks den.




Transporten är så lätt att använda och Chateau är så lättlastad och resvan att jag kan resa ensam med den land och rike kring.



Ja, jag gör reklam här! Men det är Camilla värd, hon är alltid så serviceminded och trevlig och har ett så mysigt ställe med ridskola för de allra minsta.



Här ser ni Camilla ute och finåker med 18-åriga russet Juva II, en underbart snäll ridskoleponny med massor av arbetsglädje.


Barockridning och synen på naturen III

Medeltiden var en vildvuxen trädgård av idéer och nya framsteg i Europa. Men det var inte så mycket akademiserande kring många av dem, mer av görare än funderare kring det mesta utom teologin som verkligen blomstrade. Ur de teologiska fakulteterna växte dock också fram naturvetenskap som vi alla har nytta av idag-exempelvis när vi bloggar. När digerdöden satte punkt för detta blomstrande Europa i ungdomlig yra, började man akademisera alla möjliga delar av vetandet, så ock ridningen.

När medeltidsmänniskan hade känt sig skrämd av den vilda naturen, mörka skogar var ju också farliga för en ensam människa och vägnätet var ju som nämnts rent obefintligt på sina håll med stråtrövare på öde platser och varg och björn dessutom, tyckte barockmänniskan att naturen i grunden var god. Människan skulle fullända Guds intentioner med naturen. Den typiska barockträdgården visar hur man tyckte att naturen skulle fulländas:

 

För hästarna och ridningen var akademiserandet bra. Att rida är en konst som inte är lätt att lära sig och knappt någon kan nog känna att de lärt sig precis allt om ridning ens om de ridit hela sitt liv. Medletidens riddarordnar hade nått väldigt långt i ridningen. Man hade märkt att Xenofons ord alltjämt gällde om att det hästen gör av tvång blir inte vackert, bara det hästen gör med glädje  blir skönt.

 

Renässansens första skrivna ridläror hade med många grymheter som att få en trög häst att gå fram genom att binda brinnande halm i svansen på den. Men barockens ridläror fokuserade på att använda och förfina hästens naturliga rörelser och instinkter för att skapa skön konst och då går misshandel bort som väg till briljans. Även om en barockträdgård ser överdrivet tuktad ut var utgångspunten för barockens tänkande att naturen var god i sig men i sampselet med människan kunde naturen fullkomnas och hitta sin uppfyllelse. De ville upphöja och förstärka, inte förstöra, den inneboende förmågan hos naturen. Detta tänkande ledde till den ridkonst som ännu inte överträffats sedan dess. Den som rider idag strävar mot samma mål och använder vi barockridninegns medel når vi förr eller senare dit.

En bit natur med en naturlig häst "och Gud såg att det var gott"




Ful frisyr

" Mamma, jag tycker inte om när hästar travar i sådana där travlopp" utbrister Elis. Den ömma modern, jag alltså, tänker stolt, "Åh min lille son tycker att det är en hästovänlig sport,han är en sådan djurvän." Då fortsätter han: "...för de får så fula frillor då."

I behov av stylister?


Barockridning och synen på naturen II

Entrée de l'empereur Charles IV à Saint- Denis en 1378(Karl IVs intåg i Saint-Denis)

Om man diskuterar ridning och djur under medeltiden framkommer en ganska hård syn på hur man skulle lära sina hästar att jobba för människan. Precis som den skrämmande naturen i övrigt, är hästen något att kuva och hålla i schack. Och det var inte bara hästar man var hård med, barn, kvinnor och trälar var nog ännu grymmare behandlade, hästar var ju i alla fall väldigt dyra statusdjur. Från denna tid kommer idén om "breaking the horse" som det fortfarande heter att rida in hästar på engelska. Denna allmänt stränga fostran gjorde att riddaren var minst lika hårt hållen som hästen och ett kompanjonskap utvecklades oftast mellan häst och ryttare trots till synes hårda metoder vid utbildningen.

Nu red ju nästan alla i medeltidens Europa. Antingen gick man eller så red man åsna, mula eller häst. Ox-eller hästdjursdragna vagnar funkade på ytterst begränsade resor mellan städer där romarrikets vägnät inte helt förfallit. Alla red nog inte så bra, endast riddarklassen hade någon utbildning för sina barn i ridning. Det man idag kallar "gångartshästar" alltså hästar med fler gångarter än de tre vanliga skritt, trav och galopp, var vanliga för ridning. Det är ju erkänt bekvämt att rida töltare, som på tyska kallades zelter.

Under renässansen utvecklades ridakademier för kavallerister och andra människor av överklass. Vägnätet byggdes upp i stormakterna i Europa så vagnshästar blev vanliga och gemene man slutade rida, det blev i stället ett specialintresserat överklasskikt is amhället som fortfarande red. Visst red allmogen i Norden och i träskmarker och bergstrakter där vägmetet inte var utbyggt, men i städrna var det vagnar och bärstolar som var det vanliga fortskaffningsmedlet. "Gångartshästarna" bevarades bara i avlägsna utkanter av Europa och i de nya kolonierna där paso/walking hästar var fortsatt efterfrågade.

Barockens människor såg att naturen kunde tämjas och man hade åsikten att Gud hade satt människan till att fullända den i grunden goda naturen. Detta gjorde livet lite lättare både för barn och djur. För tankemönstren styr hur man handlar. Det är viktigt i ridningen även idag. Hur ser vi på ridningen och hästen? Med en medveten hållning blir ridningen bättre nästan automatiskt.

Barockridning och synen på naturen I

 

Medan medeltidsmänniskan i konsten och litteraturen framstår som en ytterst social människa, gärna stadsbo, trots att de flesta bodde i små byar, och den "vilda" naturen beskrivs som en farlig plats, som här i Dantes komedi:

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.

Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.

Den ödslig var som tomheten, som döden -
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.

var man under barocken positivare till naturen. Israel Kolmodins psalm, som alla svenskar sjunger på skolavslutningen är ett exempel på det:

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

I bibeln, som var välkänd under medeltiden och flitigt lästes av barockens människor, finns förstås båda synsätten. Där är Edens lustgård en ytterst positiv plats, men när en stad förvandlas till en ödemark då är det ett tecken på att platsen är förbannad och bör undvikas. När Sodom och Gomorra föstördes eftersom de hade rikedom och fred men vägrade ta hand om sina fattiga, uppmanar änglarna Lot att ta sin familj upp i bergen, men han vill inte dit:
När de förde ut dem sade han: "Fly nu för livet, se dig inte tillbaka och stanna inte förrän du har kommit över slätten. Rädda dig upp i bergen, annars kommer du att förintas." - "Nej, Herre", sade Lot till dem. "Du har visat din tjänare ynnest och har varit barmhärtig mot mig genom att skona mitt liv, men jag kan inte fly ända upp i bergen. Jag skulle aldrig hinna undan olyckan, jag skulle dö. Men staden här framme ligger så nära att jag kan fly dit. Det är bara en liten stad, låt mig få söka min tillflykt där och rädda mitt liv - den är ju så liten!" Han svarade: "Ja, det skall bli som du vill, också den här gången. Jag skall inte förstöra den stad du talar om. Men fly dit så fort du kan, jag kan ingenting göra förrän du är där." Så fick staden namnet Soar.

Inte ens Gud själv kunde få Lot att vilja ta sig ut i vildmarken. Men det motsatta finns också skildrat, Johannes döparen och Jesus kände sig hemma i bergen och ödemarken.

Sommarvarm ridning

Ja, jag rider i klänning just nu. Har länge tänkt att det skulle var bra med en ridklänning när det är varmt och så kom denna från Miriam som passar perfekt för ändamålet.

Sommaren är härlig men ibland är det lite varmt att rida och Chateau måste ridas flera gånger om dagen för att inte bli sjuk av det rika betet i hagen. Efter varje pass får jag duscha av henne med kallt vatten. Ju varmare det blir desto kortare pass, vi kompenserar med att rida fyra-fem gånger då.

 

 

 


Lugn i sommarhagen



Nu har Pila hittat sin plats i flocken och det är numera helt lugnt i vår lilla samling av fuxston med bläs.



De har massor av hektar betesmark till förfogande men de tränger sig ändå ihop på knapp replängds avstånd, hästar tycker inte om att vara ensamma. Dessutom lämnar de den största delen av hagen helt obetad, medan de renrakar vissa favoritställen. Med detta torra varma väder blir dess fläckar i det närmaste ökenartade efter ett tag.



Nu är det inte mycket till cirkus, Majan och Pila är naturligtvis med när vi jobbar, men de lunkar mest runt och betar, bara när vi galopperar hakar Pila på några steg innan hon återgår till lunkandet.

En talande bild

"Bernard von Galen, biskop i Münster, till häst" målad 1674 av Wolfgang Heimbach

Denna biskop fick vi stifta bekantskap med som illustration till kursen i kraftskapande ridkonst 23-24 juli. Lars och jag fick ett intressant samtal om bilden som kan bli en bloggpost för sig:

Postat av: Lars

Biskopen till häst gillar jag :) fäst vig sadlen vid höger knä har han en flintlås pistol, som även gustav 2 adolf hade på sin sadel.

http://www.livrustkammaren.se/default.asp?id=4930&ptid=&refid=4930&filename=&xmlfilename=

Sen kan man så klart undra vad en herrens man behövde pistol till, kanske var det stråtrövare i skogen eller på vägarna ;)

http://www.youtube.com/watch?v=E6NMnIjqvmI&feature=related

2011-07-05 @ 17:20:19
URL: http://www.youtube.com/user/123larsnilsson?feature=mhee#g/f
Postat av: Alma-Lena

Lars: Ja, kyrkan släppte ju en hel del av sina ideal när kristendomen blev statsreligion i romarriket. Pacifismen var ju en sådan sak. Det fanns nog också stråtrövare i de ständiga krigens Europa. Avsigkomna soldater som vant sig vid att döda levde på rånmord, en förmögen biskop var nog ett jagat byte.

Kul att få veta detta. Jag är ganska så pacifistisk och vet inget om vapen.

2011-07-05 @ 18:34:30
URL: http://barockbloggen.blogg.se/
Postat av: Lars

Det var väl inte ovanligt att dom fina herrarna hade värja eller huggare vid denna tid som beväpning + pistol och dolk gömt i kläderna eller i stövel skaftet . Biskopen ser bara ut att ha ridspö och en pistol , flintlås pistol laddades genom mynningen och tog sin lilla tid att ladda och precitionen inget vidare, jag tippar på att pistolen var självförsvars grunka eller status pryl,pistoler var dyra.

2011-07-05 @ 19:29:43
URL: http://www.youtube.com/user/123larsnilsson?feature=mhee#g/f
Postat av: Alma-Lena

Lars: Ja, på den tiden var ju prästerskapet en del av samhällets översta skikt. Den här biskopen är i sanning avbildad i sin största prakt. Allt som gav status finns med i bild. Hästen är inte så realistiskt målad, men den är en isabell, ovanlig=dyr hästfärg. Tygerna är desto mer realistiskt återgivna, man ser alltså vilket vackert ylle och sammet han är klädd i. Hästen har också ett dyrbart tenn- eller silverbroderi på schabraket. Detta var en man med makt, pengar och status i samhället. Han hade dessutom råd att låta måla sitt porträtt när han red ut i all sin prakt. Han behövde nog sin beväpning, bara schabraket var nog säkert skäl nog att rånmörda honom. Troligen red han alltid i följe med livvakter också.

2011-07-06 @ 08:40:21
URL: http://barockbloggen.blogg.se/
Postat av: Lars

Jag fastnade också för sadeltäcket och tänkte oj det där ser fint och dyrt ut för sin tid :)

2011-07-06 @ 17:44:09
URL: http://www.youtube.com/user/123larsnilsson?feature=mhee#g/f
Postat av: Mamma

Lars: Jo, vi har en kåpa i Jukkasjärvi kyrka från 1776 i svart sammet, för långfredag, så den har hållt genom åren,i samma stil med tennbroderier. Mycket dyrbart hantverk på sin tid. Ja, även idag. Tänk att han kostade på detta på ett schabrak till hästen!!

2011-07-08 @ 06:46:29
URL: http://barockbloggen.blogg.se/
Postat av: Alma-Lena

Lars: Ja, det är lyxigt. I Jukkasjärvi kyrka finns en kåpa från 1776 i svart sammet med liknande broderier i tenn. Den används bar på långfredag så den har hållt. Tänk att man satsade en sådan lyx på ett sadeltäcke! Även i dagens läge är det verkligen inget billigt hantverk,men då var tyger dyra jämfört med i dag och tennbroderier ovanpå det! Detta var en man med makt och pengar.

2011-07-08 @ 06:56:16
URL: http://barockbloggen.blogg.se

Man kan också se på bilden att den verkar målad av olika människor, biskopen är realistiskt avbildad och tygerna likaså, medan hästen ser ut som om en mycket begåvad 12-åring målat den. Antagligen var det också precis så. Under barocken var måelri ett hantverk som snickeri eller rörmokeri anses vara idag. Man hade en verkstad kring en mästare och för att bli målare måste man först vara lärling och gesäll. På alla verken står mästarens signatur, men enklare saker som bakgrunder målade gesäller och lärlingar. Här verkar en begåvad gesäll ha fått ta sig an hästen och stövlarna medan mästaren Wolfgang Heimbach har målat biskopens ansikte och tygerna för att få fram de olika strukturerna.

 


Cirkus

När jag var liten tyckte jag inte alls cirkus var roligt. Clownerna var trista och jag tyckte synd om elefanterna, men hästarna och trapetskonstnärerna gjorde att jag ändå satt kvar framör TVn. Trapetskonstnärerna mest för att jag själv ville hoppa ner i det stora skyddsnätet, det verkade så kul! Hästarna-tja, det var ju hästar. Allt som hade med hästar att göra var lika intressant då som nu.

Jag har läst mycket om hur de som visar upp sina hästar jobbar. Tänk att få upp till 10 hästar att lyda min minsta vink som Diana Rhodin:



Nu har jag plötsligt blivit som hon-nästan=) När jag rider nu med Pila i flocken rider jag i hagen och både Majan och Pila följer mig; så här kan ett pass se ut:


Vi skrittar in i cirkusmanegen.



Går in på volten, lite oordnat, men helt okej.



Chateau går ytterst på volten och Pila blir voltens nav.





Så tackar vi för oss!


Hästars hälsa VII

Jag har skrivit om varierad ridning som en grund för god hälsa. Snappade denna fantastiskt inspirerande film på Josäfins snygga blogg. Gå in och titta och inspireras av denna fantastiskt varierade gemenskap mellan häst och människa!

Nykomling i hagen-om hästars sociala liv

Att ni fick mig som referenspunkt för att se hur hög Pila är beror på att det är svårt att se på bilder med alla tre. Det i sin tur beror på att Pila är en nykomling i en mycket etablerad flock. Även två hästar är en flock och i denna lilla flock har Chateau och Majan samspelat i många år-så kommer lillflickan Pila in. Det gillar inte ledarstoet Majan. Inte direkt i alla fall. Det blir alltså svårt att få en bild där de står lugnt och precis på samma avstånd från kameran alla tre.

Så här såg det ut i hagen första timmarna när Pila kom:



Pila står ensam och betar. Chateau och Majan befinner sig inom synhåll, men vill inte beta med henne. Så fort Chateau försöker hälsa på lilla Pila gör Majan så här:



Ovänligt och bestämt säger hon "Stick! Du rör inte min kompis!".



Men själv får hon förstås bekanta sig med Pila. Chateau "mumlar" vänligt till Pila, men det gör aldrig Majan. Hon är ju ledare och nu accepteras Pila så länge hon håller sig på sin plats, man behöver inte bli överdrivet vänlig så där i brådrasket, tycker Majan. Låter Majan åt Pila är det med ilskna stoskrin. Annars är hon tyst.



Nu betar de ganska fridfullt alla tre tillsammans men Majan står alltid mellan Chateau och Pila.

Ny häst på bete

Pila har kommit till sommarhagen. Hon är så snygg!

 

Tycker ni, "vadå, snygg, hon är ju så tunn och omusklad" så beror det på att hon är tre år och ska ridas in. Inga hjälper till med det och därför bor Pila hos våra tjejer i sommar.

 

Som ni ser är hon betydligt mer högställd än Majan och Chateau. Men vi ser henne ändå som "lilla Pila" för hon är så gosig och barnslig.

 

Lägst i rang, förstås. Mer om hur flocken nu beter sig i följande inlägg.


Kraftskapande ridkonst nybörjarkurs

"Studie av hästhuvud" målad av Glowa Michalowski  i Polen 1846

Grundkurs i
Kraftskapande ridkonst


23-24 juli I Vånafjärden, Kalix

Denna kurs vänder sig till dig som vill veta mer om grunderna i kraftskapande ridkonst. Det spelar ingen roll om du är helt ”ny” inför detta eller har en viss förkunskap.



"Bernard von Galen, biskop i Münster, till häst" målad 1674 av Wolfgang Heimbach

Kursen hålls i Vånafjärden och du kan ta med egen häst, vi erbjuder hagplats under helgen. Det finns även möjlighet att låna häst av oss.

Kursen kostar 1200 kr och då ingår massor med teori, två ridpass samt lunch.
Instruktörer: Anki Niska och Inga Gustavsson.


Anmälan och frågor till Inga: 070-595 86 03
eller Inga-Britt.Gustavsson@edu.kalix.se Välkommen!



"Whistlejacket" målad av George Stubbs, England, 1762

Hästars hälsa V

 

Herdepojke med sin häst och hund målade av Karel Dujardin i Italien

Jag brukar tänka på skillnaden mellan Ulla Håkansson och den unga tävlingsryttaren, de tillhör varsin ytterlighet vad gäller inställningen till hästar och ridning. Ulla Håkanssson rider först och främst utomhus, i skog och mark, varje dag. Hennes hästar är nästan aldrig halta. När hon nyligen vann dressyren i Strömsholm avstod hon från NM eftersom hon tyckte att hennes sto Richelle hade rest tillräckligt för en tid : "Jag har tackat nej till NM, det bilr för lång resa så här tätt inpå för Richelle." sa hon till Ridsport efter en lång rad lysande tävlingsresutat.

 

Vanliga tävlingshästar är alltid "halta" på boxvila och när de rids är det i ridhus till vardags. Dessa hästar får inte ens gå i hage dagtid utan på sin höjd i en skrittmaskin eller skrittas ut på jämna skogsvägar eftersom man är rädd för de hältor som ändå drabbar hästarna hela tiden. Aldrig får de långa galopper i skogen och vem har hört talas om att någon ung ryttare vågar tacka nej till en tävling för att hästen behöver vila från långa resor?

 

Kanske behövs den mognad och säkerhet som Ulla Håkansson (f.1937)har för att våga gå mot strömmen? Men jag tycker att det finns många unga hästmänniskor som också tänker rätt och sätter hästens bästa först. Fast det är nog svårt att stå emot trycket att ställa upp i nya tävlingar och nå högre mål när man är ung. Då kan man ju alltid härma Ulla Håkansson och ha hennes exempel som stöd för att våga säga stopp när hästen behöver det. För när allt kommer till kritan så är det en minimal del av ditt och hästens liv som ni rider det där ärevarvet, först och främst är vi ju kompisar med våra hästar och vänner vill man vara med så länge som möjligt.

 

 

Ulla Håkansson på Richelle


Hästars hälsa III

 

 


Italienska lanthästar och mulor i arbete målad av Karel Dujardin (1622-1678), en holländsk barockmålare representerad på Rubens-muséet

En annan viktig orsak till att hästar får kort livslängd är att det är så sjukt vanligt att även vana hästmänniskor avlar på ston som inte håller för ridning/körning. Hästar som Chateau, som alltid funkar, får tävla och man vill inte störa ridningen med dräktighets- och digivningsperioder. I jordbruket såg man förr ston med sitt föl vid sidan medan de jobbade. Detta gjorde förstås fölen förtrogna med sitt framtida jobb och det visar ju att mammorna höll för jobbet och antagligen nedärvde sin hållbarhet till fölen.

 

Idag är det vanligt att till och med vana hästmänniskor avlar på ston som inte håller för ridning/körning. Orsaken är förstås att ett dyrt sto ska betala sig på något sätt om hon inte funkar i tävling. Det är däremot inte bra djurskyddstänk att låta svagheter förärvas i flera generationer för snöd vinnings skull. Återigen måste vi hästmänniskor se hästar som levande varelser och inte investeringsobjekt. Det är skillnad på om soet fått en skada av en olycka n om stoet har medfödda svagheter. Åtminstone borde man kunna sluta avla på bevisat ohållbara ston med dåligt temperament för att minska lidandet hos deras föl och göra hästar i allmänhet mer hållbara.

 

Att sto och föl får vara utomhus så mycket som möjligt i kuperade hagar är också viktigt. I närheten av storstäder och länder som Holland är markpriserna galet höga samtidigt som EUs jordbruksstöd i princip utesluter den vanliga svenska skogshagen med stenar och skogsdungar så man får inget stöd fär svenska hagmarker, det innebär att platta ängar blir vanligare att föda upp hästar på. Ofta är också dessa ängar för små för att unga hästar ska utvecklas optimalt.

 

Här syns i alla fall en ljusning, lösdrift blir allt vanligare, det är ju också mest hästanpassat även för vuxna hästar. Chateau är uppfödd på lösdrift och gick ute året runt sina första år i livet och det har jag igen i en härdig och hållbar häst idag. Har man små hagar själv kanske man kan låna från någon som blir glad att det går betande djur på deras igenvuxna marker. Då vinner man också ett garanterat maskfritt bete för fölen. Har man inte denna tur kan man hyra in sin unghäst hos någon uppfödare med lämpliga kuperade hagar.

 

Lars kommenterade också detta med avel:

Kan inte säga att jag är så jätte häst kunnig men har haft hundar, dobberman en gång i tiden rasen blir ofta inte så jätte gammal 8-12 år fick förklarat för mig att dobberman har väldig över kapacitet med hjärta och lungor dom är ju avlade så ursprungligen för att springa i fatt och sedan orka slåss (kamphundar)och det tar ut sin rätt åldersmässigt till sist.

Funderar om dom ridhästar man ofta ser (fullblod?) kanske dom med är väldigt snabba men att det straffar sig hälso och åldersmässigt, läste lite om gustav den 2:e adolfs häst streiff som var en oldenburgare dom verkar inte varit så raket snabba men verkar rätt stabila och lugna, kanske dom hästarna blev väldigt gamla om dom överlevde krigen funderar Lars.

Du har helt rätt där Lars, även när man är noggrann med avelsmaterialet både på sto och hingstsidan väljer man "fel" ur hållbarhetssynpynkt. Hästar med långa smäckra ben, höga som Shirehästar men lätta i typen som ett litet fullblod, måste ju helt enkelt få mindre hållbara ben. Dessutom är det där med hjärtat en sak som påverkar speciellt hästar som står högt i blod. Ett engelskt fullblod är ju gammalt vid 15 års ålder, medan grundhästen, araben, vanligen blir minst 30 år gammal.

Hästar under medeltiden och barocken var ju betydligt mer lågställda, uthålliga och "biffiga" än dagens hästar.

 

 

George Stubbs: Ston med föl i hage

 

 



Hästars hälsa VI


Caravaggio målade Pauli omvändelse 1600-01 som om Paulus ridit till Damaskus på en italiensk lanthäst. Här ser man att hästen inte alls är överviktig men muskulös.

Johanna tog upp en intressant vinkling på detta med hästars hälsa:

"Jag tror du är inne på rätt spår.
Sen ökar "välfärdssjukdomarna" också, som fång till exempel, för mycket mat & för lite motion."

Absolut är detta med fodret en viktig orsak till hästars korta liv. Ofta får hästar som promenadrids för mycket specialkraftfoder och dessutom massor med godis. Även elithästar får en underlig balans i foderstaten.

Jag hade en gång i min vård en travare, den enda "million dollar horse" jag varit i närheten av. Innan sin pensionering hade han sprungit in mer än en miljon kronor till sin ägare. Hans mage var en katastrof. Han var mager som ett spjälstaket, man kunde räkna hans revben på långt håll, varje kota stack ut men magen var som en jätteballong och vad han än åt var hans avföring grön och rinnande. En gång när han fick en högiva i hagen kom det ut foder ur näsborrarna på honom, det närmaste jag sett en häst spy, pga att han hade svårt att svälja grovfoder. Det var ingen foderstrupsförstoppning som jag först trodde utan bara ovana, och löste sig efter en tid, men magen var alltid hans känsligaste punkt.

Han hade fått äta minimalt med hö och maximalt med kraftfoder för man trodde då att hästar i tävling blir för tunga med hö och får för lite energi och muskler. Man hade alltså satt honom på en slags protein-only-diet för hästar hela tiden. Den som vet vad deffning inför fitness-tävlingar innebär förstår nog varför denna häst, som alltid gick på sådan diet, mådde.

Nu visar forskning att detta var helt fel:
"Tävlande hästar behöver inte äta stora mängder kraftfoder, till exempel havre, för att kunna prestera. Det är fullt tillräckligt med ett bra grovfoder (hö eller hösilage) för att ge hästen tillräckligt med näring och energi. Genom att i huvudsak fodra hästen med grovfoder kan man dessutom undvika negativa effekter. Stora kraftfodergivor (till exempel havre) har visat sig ge såväl kolik, magsår, muskelproblem som beteendestörningar hos hästarna. Det visar ny forskning som agronom Malin Connysson vid SLU på Wången har gjort." läs hela artikeln här.Andra intressanta vetesnkapliga rön kring detta ämne publiceras i Journal of Medical Science.

 

Sedan är ju även betet nu för tiden ofta gödslat med konstgödsel, vall gödslas ibland, men framförallt är det läckage från åkermarker runtomkring som orsakar övergödningen. Min vän Maj-Britt hade två curlys ett tag och de fick tom fångliknande allergisymptom om de åt kvävegödslat hö. Man måste vara noga med varifrån man köpte hö till dem. Hur många tänker på det när man har en fånghäst eller, som jag, en häst som lätt blir tjock?

Fram till 1950-talet gick hästar i mina hemtrakter ute i skogen och letade mat själva under sommaren. Man inhägnade ängar och odlingar på de bördigaste markerna för att stänga hästar och andra betesdjur ute från dem, inte tvärtom. Från de ängar som nu är bete skulle man ju på den tiden ta hö till vintern. Det var alltså ett helt annat bete än dagens harvade och ibalnd till och med gödslade vall.

Vår luft är också koldioxidmättad. Detta påverkar både klimatet så växtsäsongen för gräs blir längre, men koldioxid göder också gröna växter väldigt bra, det vet de som koldioxoidgödslar i sitt växtakvarium. Betet är alltså mycket frodigare nu än under barocken och våra hästar har inte hunnit anpassa sina kroppar till detta näringsintag-precis som vi människor inte klarar en kosthållning som folk bara kunde drömma om 1950.

 

Fjällbete, magert bete som passar nordsvenska hästar och ponnyer som Chateau, hon blir aldrig tjock av att beta på fjällängar.Här en underskön jättehage i Alalahti vid Paittasjärvi, vid foten av Kebnekajse. Det liknar antagligen det bete barockens hästar hade tillgång till.





Pyyhinpirtti

Vi har varit i Pengsjö på pyyhinpirtti (heligt pörte) som man säger i Torndedalen när man går hem till ett nyfött barn och ger det presenter och gratulerar syskon och föräldrar. Jag älskar tanken med heligt pörte, som om varje nyfött barn var en liten Jesus och så är det ju också, Jesus satte ju barnen väldigt högt och kallade dem sina minsta bröder. han var mycket noga med att just de skulle behandlas allra bäst och att de egentligen är de största i Himmelrikets ögon. Här lite bildbevis på Signe Anderssons pyyhinpirtti:




Signes mamma heter som Jesu mamma, Miriam, den hebreiska formen av Maria. Här flankerad av röda rosor, en vanlig symbol för Maria och en bild av det lidande det också innebär att få ett barn och se det barnet lida, vilket alla föräldrar måste stå ut med. Men alla behöver inte se sitt barn torteras till döds, som Mamma Maria. Vi hoppas förstås alla slippa begrava våra barn. Må Signe få minst ett lika långt liv som hennes máttarahkka Signe Andersson d.ä. som blev nästan 90 år.


Hästars hälsa II

Först vill jag tacka för kommentarer på gårdagens inlägg, det kommer poster om dem!

Peter Paul Rubens har målat St. Göran och Draken. Hästar som fick slåss mot drakar hade antagligen ofta skador och levde väl inte så länge-men det gjorde knappast riddarna heller-värst var det dock för drakarna  förstås

Men trots att medeltidens hästburna krig för länge sedan kommit ur modet lever inte dagens hästar så mycket längre än medeltidshästar, medan vi människor fyrdubblat medelivslängden sedan dess. Framförallt tror jag sporthästar står för den låga medellivslängden. Kanske slaktar man hästar som skulle ha bra mycket längre liv om de fick bygga upp sin muskulatur på rätt sätt och vila sig frisk, men i tävlingscirkusen finns inget tålamod samtidigt som det handlar om stora pengar. En bra tävlingshäst kan kosta många miljoner. Om en sådan häst blir skadad måste man nästan slakta den genast för att kunna använda försäkringspengarna till en ny häst.

 

 

Ja märkte denna inställning när jag ringde mitt försäkringsbolags veterinärservice när Chateau fick RAO. Jag ville inte störa min ordinarie veterinär bara med oroliga frågor men tänkte att jag betalt mitt försäkringsbolag skrämmande summor under åren trots att jag aldrig, tack Gud, behövt använda försäkringen till veterinärvård och därför kunde unna mig att fråga deras telefonveterinär. Hon var stressad och trött och tyckte jag skulle avliva Chateau! På några dagar med medicin var Chateau helt frisk och just nu är hon i bättre form än någonsin efter att ha ätit sin medicin i 3 veckor. Jag gissar att veterinären var van vid att folk ville avliva sina hästar och få ut högsta försäkringsbelopp så fort som möjligt.

 

Men de är ju helt tokigt att avliva en vän när den behöver medicineras tre veckor om året för att orka vara den underbara häst hon är resten av året. Tävlingscirkusen har dock aldrig intresserat mig och även om den gjort det hade det knappast varit intressant att slakta min vän ändå för några veckors konvalescens. Tydligen tänker många annorlunda och det är ju ett tänk man måste ändra på.Om man inte kan se att även en tävlingshäst är en levande varelse ska man byta ut den mot en cykel !



Sommarens fröjder III




















Att rida i lufsiga svala kläder som här när Linnea rider i pappas gamla träningbyxor från 90-talet.














Hästars hälsa

Peter Paul Rubens instruktionsteckning av en ridhäst för användning på ridakademier, till vänster syns hur frampartiet ser ut på hästen vid maximal samling, dvs när hela vikten bärs upp av hästens bakdel

 

Barockbilder av hästar visar rejäla muskelpaket i spansk PRE-stil, med romarnäsa. Så var också barockens hästar mycket hårt arbetande djur. Skulle man få hållbarhet hos stridshästar som kunde få jobba hårt i 12-14 timmar i sträck gällde de att ha ridit dem på så sätt att de inte gick sönder. De skulle inte hoppa tekniskt avancerade banor högt och snabbt, istället var tyngd och massa viktigt för att orka bära en stridsutrustad fullvuxen man i krävande situationer.

 

Dagens europeiska sporthäst är både mer långbent och slankare i typen, samtidigt som den rids helt annorlunda. Jag tror det kan vara en orsak till att hästar idag har en låg medellivslängd. Naturligtvis levde medelhästen inte länge under barockens ständiga krig i Europa. Men nu dör hästar pga ihållande och återkommande problem med rörelseapparaten. Människans medellivslängd har ökat avsevärt sedan 1600-talet, varför har inte hästens medellivslängd ökat lika mycket? Det tänkte jag fundera kring här och hoppas få hjälp av er mina kära läsare.

 


Sommarens fröjder III



Sommarnätter är ljusa även i Pengsjö trots att det ligger söder om polcirkeln. Mitt i natten ser det ut så här. Sommarnätter är ljuvliga, ofta tar insekterna paus så hästar och andra som är ute i natten får vila från den sommarplågan.









Men det är härligt att komma till Björkfors igen.där man ser solen i norr klockan 1 på natten och där det är så här ljust när man tränar piruetter mitt i natten:



RSS 2.0