Bloggtips

Fick tips om en mysig hästblogg av Anna Lyckoprickar. Se och njut av hästar som liksom mina har bilfria vägar att springa lösa på, det är en lyx få förunnat så här kan ni se föredömligt många bilder och filmer och drömma om er egen gård i glesbygden.
 

 

Smilla tonåringen

Smilla visade sig som den tonåring hon nu börjar vara när hon vägrade ta det lugnt på långfredagen. Så här gick hon på i vårsolen tills hon var alldeles blöt av svett:
 
 
 
 
 
 

Matteuspassionen

Långfredagen blev Matteuspassionens dag för mig. Här ett smakprov:
 
 
Här kan ni höra samma version som den som blev min långfredagsgudstjänst när den sändes på förmiddagen.

Långfredag-en lång dag

Årets långfredag är inte slut ännu, men dagen har varit just lång och innehållsrik. Vi i Norden är tämligen ensamma om detta namn på denna passionstidens höjdpunkt i de flesta länder heter denna dag den Heliga fredagen. På engelska heter den Good Friday och mina holländska vänner berättade att den heter likadant på nederländska: Goede Vrijdag. Tyska är också ett undantagsspråk men det heter inte Langfreitag utan Karfreitag som betyder ungefär gråtfredag, ropa- högt- fredag.
 
När jag var barn, och ännu mer när mina föräldrar var barn, gjorde man medvetet så att dagen skulle kännas lång och tråkig. Ingen musik fick höras utom när man sjöng själv. Alla affärer var stängda och på TVn visades när jag var barn första delen av Jesus från Nazareth av Bertolucci. Lite märkligt eftersom den delen handlade om Jesu födelse. Jag minns att mamma Maria spelades av den undersköna Olivia Hussey. Jag uppfattade däremot inte tråkigheten i långfredagen utan läste den dramatiska berättelsen om vägen till korset och döden i Barnens bibel * eller lyssnade till Jesu lidandes historia i gudstjänsten med största inlevelse och tänkte mig att dagen kallades lång eftersom den måste ha känts oändligt lång för Jesus.
 
Denna dag hade farmor, kantorn i Tuolluvaara, inget annat att göra än att leda psalmsången a capella och en av mina sorgefavoriter "Skåda, skåda nu här alla" sjöngs alltid, vad jag kan minnas. Tårarna snörde ihop talorganen redan då när vi kom till versen: "Har du människa ett hjärta, är din bäste vän dig kär? […] Så som Jesu kärlek var aldrig någons varit har."
 
Fast min andra sorgefavorit på den tiden "No woman , no cry" med Bob Marley ville pappa att jag inte skulle lyssna på denna enda dag på året. Jag gnällde säkert över det men tyckte nog att det inte gjorde så mycket, jag har alltid gillat tystnad. När jag blev äldre gick jag till gudstjänsten i Jukkas utan någon i familjen med mig och hörde de välkända orden om korset samtidigt som jag försjönk i Bror Hjorts version av den lidande människosonen och Christos Pantochrator i Getsemane örtagård på den färgstarka altartavlan.
 
Denna långfredag blev inte så alldeles lik mina långfredagar i Tuolluvaara och Jukkasjärvi kyrkor. Men den blev en långfredag som jag kommer att minnas med samma värme i framtiden. Solen, djuren, barnen och deras kompisar. Matteuspassionen på P2 i hörlurarna och på eftermiddagen ringde Ann-Helen. Andliga samtal är det bästa sättet att fira högtider med vänner som förstår sig på innersidan.
 
Långfredag 2013
 
* Anne de Vries mästerverk med underbara dova illustrationer av högsta konstnärliga kvalitet.
 
 

Johannespassionen på Skärtorsdagskvällen

Jag kan aldrig glömma hur underbart det var att tillsammans med några av Norrbottens vassaste körer och Erik Westbergs vokalensemble sjunga Johannespassionen av pappa Bach. Denna musik är himmelsk i ordets alla bemärkelser.
 

Stilla frihet-en balansakt

Katter kan konsten att leva ett stilla liv. Till och med balanserande på fackverket till förstubrotaket ser de helt och hållet avspända ut
 
Det svenska namnet på denna vecka är stilla veckan. På andra språk heter den oftast den heliga veckan. Onsdagen i stilla veckan kallas Dymmelonsdag i Sverige och  bl.a Spy Wednesday på engelska, vilket sägs syfta på att Judas började tänka ut hur han skulle förråda Jesus på onsdagen i stilla veckan. I romersk katolska länder heter dagarna helt enkelt le mercredi saint, le jeudi saint, le vendredi saint, le samedi saint.
 
Helighet är vackert och mäktigt men jag tycker ändå bäst om det svenska namnet. Kanske eftersom en stor bit av mig alltid längtar efter ett stilla och kontemplativt liv. Den andra delen längtar ut i världen, till dammiga gator och nya människor Den här delen som längtar efter möten och äventyr är också den som vill ströva mot horisonten och leva i den frihet som saluförs i westernfilmer och sagans berättelser om barn som ger sig ut i stora världen för att finna lyckan.
 
Men den friheten är ett intet mot den frihet som tillkommer "de stilla i landet"*. Den frihet som det stilla livet ger. Friheten att inte sakna något.  Jag har egentligen en perfekt plats i livet nu med fullt av liv och möten hela dagarna men mina morgnar är stilla och kontemplativa. Så har det varit alldeles speciellt dessa två sista veckor i fastan, passionstiden."Rik nog som nöjd är" stod på bonaden i köket hos en av mina stallhyresvärdar. Jag kan inte nog understryka hur klokt det är. Jag är i alla fall rik nog, för nöjd, det är jag.
 
Med hundarna i släptåg kan man gå långt bortom Soria Mora land för att söka äventyret
 
* Ps. 35:20

Hemma igen hos alla kära

Nu har jag varit hemma en vecka och det är också skönt att vara nära alla mina käraste kära. Jag illustrerar känslan med denna bild av Kapten som gossar med vår yngsta katt, Nemi:
 

Barock köbildning eller Kampen om oblekta blondiners hjärtan

 
 
 
Tre oblekta blondiner rider dromedar
Marrakech manliga befolkning var artig och trevlig. Visst drar en mellanblond dam med tre ljusblonda flickor (ingen av oss blekt) många blickar till sig, men uppmärksamheten var nästan helt uteslutande av mycket vänlig och respektfull art. Alla fördomar om "kamelbyten" och bortslitna blonda hårtofsar kom på skam. Det är betydligt jobbigare en vanlig lördagkväll vid korvisen i en vanlig svensk håla. Det beror på mycket men en orsak är definitivt spriten. Så härligt det är att möta en massa nyktra unga människor även en festkväll, även i discotekskvarteren. Söta marockanskor med tajta jeans och tydlig sminkning, unga män med stylat hår och läderjackor-alla var de lika trevliga och nyktert glada. Inga tjejer trakasserades, inga män ens visslade föraktfullt.
Oblekta blondiner och brunetter alla lika vackra
Man kunde efter en vecka få för sig att Marocko är ganska jämställt. Så trodde också vi tills vi kom till flygplatsens säkerhetskontroll. Vi valde den kortaste kön, men blev snabbt bortmotade av korrekta poliser: "Ladies, ladies, this way" Vi skulle byta kö, men inte "the lords". Sedan vi flyttat längst bak till en mycket längre kö såg vi skylten som indikerade att bara män skulle gå i den kortaste, snabbast flytande kön. Vi såg en skylt till som visade en man, men det var knökfullt i kvinnokön, som förstås var en blandad kö med både män och kvinnor, de flesta går ju med familjen i kön och ingen sa "Lords, this way" åt dem, så kvinnor fick gå till en av de mansskyltade köerna.
 
Här får man lätt intrycket att kvinnorna tar över totalt i Palais Bahia
Det fanns alltså två köer för enbart män och en för män och kvinnor, men nöden tvingade dem att tillåta vissa kvinnor att ta mittenkön avsedd för män. Det var så trångt så de räknade väl ändå med att mittenkön skulle besmittas av kvinnor som råkade stöta till "lorderna" i kön i trängseln. Så vaknade vi upp ur vår törnrosasömn. Det stod fullständigt klart att vi var i det land där man låter våldtäktsmän slippa straff om de gifter sig med sitt offer om offret är ogift. Därför tog en 16-årig flicka nyligen livet av sig. Hon våldtogs och knivskars när hon var femton år och stod alltså bara ut ett år. Hennes pappa leder nu ett uppror mot lagen som bestraffar offret.
Kvinnodagen firas med emfas på Khadijas sons skola i Marrakech. "det behövs" tyckte lärarinnorna
 
Det slog mig att så där blinda som vi var tills vi kom till säkerhetskontrollen är jag ofta här hemma. Jag tror att alla, inte bara Göran Persson, är feminister , alltså vill att alla människor ska ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett kön. Så händer något, en diskussion om språkligheten "hen/hän" till exempel och så ser jag att nej, det finns två köer här också! Det är bara att flytta på sig och ställa sig längst bak, längst bort för att skydda lorderna från tjejpesten, den som har som symptom att man får göra dubbla jobbet för halva lönen och måste gifta sig med mannen som våldtog en.
 
 
 

Hem från Marrakech

En dag av flygresor återstår nu av den intressanta resan till Marrakech. Farväl till alla nya vänner och farväl till denna spännande stad som alltid levt på handel och turism. Förr som en oas och marknadsplats för de långa karavanerna över Sahara till riken söder  om öknen och andra handelsstäder som Timbuktu.
 
Utsikt från El Badii-palatset
 
 

Solhästar

 
Det är inte bara katter som gillar solen, här står hästarna och myser i vårvintersolen och fyller på med D-vitamin.

Le jardin Majorelle

En riktig skönhetsupplevelse av barocka proportioner var jag med om i morse när vi besökte le jardin Majorelle, Majorelles trädgård, här i Marrakech. Ljuset flödade genom en kanapé av gröna växter; bambu, palmer, tropiska träd, klängväxter och kaktusar från fem kontinenter. I dammarna sam koi och guldfisk tillsammans med små söta vattensköldpaddor och fåglar sjöng eller letade efter mat på marken mellan blommorna och buskarna. Vissa blommor var planterade i färgstarka krukor av vilken den strakt blåa nyansen, som närmar sig violett dominerade. Trots de starka färgerna harmonierade allt perfekt. Man förstår att Majorelle var konstnär och man förstår ockå att yves Saint-Laurent inspirerades av denna trädgård så till den grad att han köpte den och sedan donerade den till marockanska staten så den nu hålls öppen för allmänhet och turister. I trädgården finns förstås en liten minnesplats över honom för vi är alla tacksamma för att kunna få vandra omkring i dena fantastiksa trädgård som vårdades av många trädgårdsmästare i blå och gula kläder. Ja ville knappt tala inne i denna fantastiska trädgård, bara känna dofterna och se på alla färger i det gröna och verkligen uppleva känslan som fyller denna berömda trädgård. Känslan som var närmast sakral, så det var en passande söndagsutflykt.
 
 
 
 
 
 
 

Solkatter

Katterna gillar att ligga på vår bro och sola nu när marssolen börjat värma när man är i lä:
 
Chili rullar ihop sig till en mysande hårboll i solen.
Tyson och Nemi är lika förtjusta i solen på bron
 
 

Lite mer om Marrakech-pedagogisk reflektion till mina kära kollegor

Här har vi kontakt med en gymnasieskola i en liten by utanför själva Marrakech och flickorna har genast fått vänner och bytt FB-adresser. Det är svårt att vara blyg med marockaner de är väldigt direkta i mötet med andra människor. Man kan förstå att många utlänningar flyttar hit till denna stora varma famn och uppriktiga intresse för andras seder och kultur. Marockaner är också generösa med sin egen kultur som kommer sig av en oerhörd stolthet över sin historia och över att vara så modernt, fredligt, mångkulturellt och framgångsrikt.
Vi och eliteleverna på gymnasiet i Sidi Bou Othmane, man räds inte sådan klassificeringar här även om det gör mig lite fundersam. Khadija drivs ändå väldigt mycket av Knowledge Is Power-idéer och vill verkligen helst jobba här med dessa elever som behöver henne i stället för rika innerstadselever.
 
Nu är det snart vår enligt marockanerna. Man letar inte efter vårtecken eller räknar på dygnsmedeltemperatur här, man har ett bestämt datum: 21 mars. Samma datum som nyåret, noruz ,firas i Mellanöstern. Men redan blommar apelsinträden med ljuvligt doftande blommor, som en blandning av syren och kaprifol. På morognen fram till ca 11 sjunger fåglarna men sedan är det nog för varmt för dem. På en skola som har elever från 0-15 år här i centrala Marrakech jobbar de med teman enligt något som påminner om Montessoripedagogiken. Så där sjöngs vårsånger och ritades fåglar för fullt just nu inför den 21 mars. På mig gav det intryck av att vara en festlighet i stil med midsommar för oss.
3-4 -åringarnas arbete med tema le Printemps
 
Det var lite likt en svensk skola, men all undervisning var på franska. Sedan barnen var helt små var det bara franska på skoltid och arabiska hemma. Dessutom började de redan i 6-8 årsåldern med engelska. Som Charlie sa: "De här barnen måste bli typ hjärnkirurger när de växer upp." De jobbade inte bara med språk utan också med konst, musik, dans, teater och film. Hela miljön var stimulerande och barnen var otroligt engagerade, även de större högstadiebarnen.
Förstaårseleverna  på högstadiet har franska, jag fortsatte sedan att filma pga av entusiasmen hos eleverna som verkligen hördes utan att det på något sätt blev odisciplinerat
 
Så visst är Marocko väldigt modernt på många sätt men ändå inte individualiserat, som vi förknippar med det moderna. Här gör man saker tillsammans och eleverna är stolta över sin skola tillsammans. Alla får samma undervisning i samma klassrum, även den nyanlända flickan från Guinea-fördelen med ett skolspråk blir tydlig där. Får jag vara så hemsk att jag säger att jag hoppas de aldrig kommer till en-till-en lösningar på problem utan fortsätter att göra det tillsammans. Klasserna är ganska små men att individanpassa till den grad att de gör allting ensamma, där hade de inte följt Montessori i spåren och på mig verkar det vara en fungerande strategi. Jag har sällan sett så glada och livligt engagerade elever trots att det var läraren som ledde klassrumssamtalet och forskningen hela tiden. Denna skola hade också mycket goda resultat.
 
Ett vårtecken för människor i Skåne är här ett tecken på att vintern ännu råder; storkarna =les cigognes på murarna runt det fascinerande Badii-palatset, en ruin av ett storslaget slott från 1500-talet när Marrakech var Marockos huvudstad.
 

 
Här visar Khadija mig Badii-palatsets blommande apelsnträd som är ett vårtecken för marockaner och viktiga i alla möjliga sammanhang. Doften ger välgång på resa, något att ta med sig för oss

Godis eller inte godis

Godis som belöning till hästar diskuteras i oändliga trådar på hästforumen. Jag är ju ingen fundamentalist i några frågor och som med allt annat behöver man vara förnuftig. Maddes Janne kan man inte mata med morötter och då respeketerar jag förstås det. Mina djur får däremot godis ofta. men Smilla har viss ransonering. Hon får massor med morätter när hon gör något nytt och svårt, men när hon lärt sig en sak, slösar jag inte med det eftersom hon då letar godis och blir trist närgången.
Svanskappa på= morotsslantar
 
Trick hon redan kan= inget godis bara massor med beröm
 
Här delar jag länken om forskningen som stöder min teori att godis är det bästa sättet att lära hästar saker, Tack Johanna!

Rapport från Marrakech

Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna göra det här, men nu bloggar jag från Marrakech. Väldigt annorlunda på Barockbloggen. Nästan för modernt med internet på hotellet och datorn med. Men det är klart att bloggens innehåll inte ändras ämnet blir förstås hästdjur här i första bloggposten från Marocko:
 
 
Vi bor i värsta hotellkvarteren och det första vi såg den första dagen  den första promenaden var dessa hästar. Marrakech vimlar av kalescher dragna av nätta berbiska hästar och andra små hästar av mer arabtyp. De flesta är väldigt vackra men många är magra och ingenstans i denna torra och varma stad ser man hur de får i sig vatten.
 
Här är en "parkering" för vagnshästar men inte en droppe vatten syns, ingen mat heller för den delen.
 
Trots detta icke-intag, blir det en del uttag och därför har de bajspåsar efter hästarna. Jag vet inte var de töms, men det luktar mycket konstigt på parkeringarna. Om det är gödslet som luktar märkligt eller om de har njurproblem pga för lite vatten kan jag förstås inte säga, men det luktar inte vanlig häst utan just djur med överbelastade njurar.
Åsnor och mulor ser man också mycket av, men de får man av någon anledning inte fota. Genast som man vänder kameran mot en åsna hötter en ilsken man åt en och skriker. Nu vågar jag inte ta bilder på åsnor längre. Så det blir en enstaka bild på alla söta, hårt arbetande åsnor här i Marrakech. Kanske får jag fler bilder senare när vi besöker Sidi Bou Othmane igen, byn där" vår" högstadie/gymnasieskola ligger.
 

Hanna och Chateau

Hanna och Chateau har ett speciellt förhållande. Är hon borta ett längre tag blir Chateau liksom sur på henne och lyssnar inte. Men nu när hon märkt att Hanna nästan alltid är hemma fungerar de hur bra som helst ihop.
 
 

Stallkatter

Tyson och Chateau säger hej till varandra
 
Nu är det vår och katterna vill ut, nu hnger de mest i stallet, vilket ju är helt enligt planen. Stallkatter vill jag ha så man slipper ett överflöd av små matsnyltande möss och sorkar.
 
Tyson jagar möss uppe på loftet, det behövs
Sedan vilar han överst i nissehyllan bland hästprylar och ridkläder
 
Nemi funderar på om hon ska ut i vårsolen-och snön, eller stanna inne i stallvärmen

Smilla och Linnea

Smilla tjorvar när hon känner av svanskappan
 
Ett tag var det bara jag som pysslade med Smilla, hon började lämna gulliga fölstadiet och blev busig och hade fötter både här och där. Då förtvivlade jag ibland, jag vill inte ha en ensamhäst av många skäl, främst för att alla barnen ska våga vara med mig i stallet och jag vill ju att de ska våga rida henne när den dagen kommer. Lilla Aron blir en perfekt liten människa att sitta på henne första gången till exempel, även om jag naturligtvis tänkt rida in henne "på riktigt". Sedan var ju planen att mina barn, som säkert kommer att växa om mig, skulle få en häst som är lite större än lilla Chateau så de inte växer ut henne och då blir det ju knäppt att ingen annan än jag, som aldrig lär växa ur en c-ponny törs rida vår större häst.
 
Smilla surar lite när Linnea sagt åt henne att inte bita i grimskaftet och Linneas hand, men hon fogar sig
 
 
Därför är jag så glad att Linnea morskat upp sig så hon alltid väljer att ta Smilla, även när hon trilskas och bänglar. Linnea och Smilla är ett sådant bra team. Det gör mamma/mattehjärtat glad!
 
Smilla brukar alltid trilskas när vi vänder hemåt genom vår allt smalare allé, denna gång går hon hur snällt som helst. De har blivit ett team!

Nu tar godsägare Bråddjup över

 Ni kommer att få glimtar av livet på gården varje dag men Hr. Bråddjup har ansvaret för stora och små i norra glesbygden medan jag har ansvar för franskelever i den sydliga storstaden Marrakech. Vill ni se vad vi har för oss finns francophile.blogg.se.
Bråddjup ser över stallrutinerna och Smilla äter:
 
Hundarna får nog vänja sig vid senare promenader, Bråddjup är inte känd för sina tidiga vanor:
En vecka utan stallrutiner, vintermössa och långa morgonpromenader i soluppgång och snö

Nya erfarenheter: Sele på 8 mars

Idag selades Smilla för första gången. Det gick lugnt till och vi gick en liten bit med den på också, men svanskappan irriterade henne lite . Nåja, snart tar hon även den med jämnmod:
 
Smilla lyssnar mot mig när jag selar på henne, tur i oturen att det varit en eländig vinter med mycket täcke på så hon är van vid att ha saker kring kroppen och hängande remmar som spänns fast är en barnlek. Men när hon haft selen på ca 10 minuter tog vi av den, hon ska inte behöva ha den för länge i början den är ju tyngre och mer skavsårsframkallande än ett täcke.
 
 
Promenaden runt byn blev inte lika lugn som vanligt, nu var vi ute när det var "rusningstrafik"; vi mötte en bil och en lastbil, men det Smilla reagerade på var traktorskopor som vi gått förbi hur många gånger som helst, men de var lite flyttade på. Det reagerar ju alla hästar på, fasta föremål som plötsligt flyttat på sig, en förändrad landskapsbild.
 
Lastbilschauffören stannade när han såg oss och lät oss gå in på en avtagsväg för byvägen är supersmal. Men på denna stora bil reagerade inte Smilla det minsta även om Chateau skuttade lite när den först dök upp bakom kröken. Så skönt med hästvana chaufförer!
 
 
 

Finfrämmande

Idag var Inga och Madde hit. Jag trodde ju stallet skulle vara helt klart innan de kom men allt tar mer tid än man tror i sina optimistiska stunder. Tidberäkningar på sådana jobb ska man göra när man är lite lätt deprimerad. Jag fick visa det som finns i alla fall och de fick häpna över hur stor Smilla blivit. Dessutom hade Inga med sig världens finaste tekoppar med fat, egenhändigt tillverkade förstås. Vi invigde dem genast:
 
Mycket hästprat blev det förstås. Inga fick mig att inse att jag haft Chateau i 17 år! Tänk vad tiden går fort när man har roligt. Maddes Janne har ju bott här i lite drygt ett år bara, så där är det fortfarande kalibrering på gång. Tänk vad det tog tid och tålamod i början med både Chateau och Majan. Men det är oerhört belönande att ha en häst länge, att inte ge upp när det kanske först verkar jobbigt. Alla hästar blir ju olika sig när de byter miljö, ibland till det bättre, andra gånger till det sämre.
 
Jag är nu en gång sådan att ett djur kommer till familjen för att stanna så alternativet att byta Chateau mot en mer erfaren häst existerade aldrig. Nu när jag tänker på åren som gått minns jag knappast det jobbiga och det är som det ska, det vore trist att bara minnas det som inte gick bra och det är inte så man bygger kärleksfulla relationer. De ska byggas på styrkorna* inte missödena.
 
Men nu när man ska börja om med en ny ännu yngre häst kan det vara bra att minnas också det som inte var perfekt från början och hur vi blev av med dumma beteende. Framför allt är det bra att minnas det svåra och jobbiga också för att orka hålla ut när det inte alltid går som man tänkt sig.
 
*Ås kloka mamma sa det en gång och hon har så rätt! Man kan inte fokusera på alla fel och brister om man ska bygga en lång relation tillsammans
 
 

Smilla växer och står i II

I morse satte jag på Smilla ett täcke som satt perfekt denna regniga höst. Det såg inte klokt ut , nu var det helt urvuxet. Sedan mätte vi henne på eftermiddagen då var hon 143 cm lång. Oj, vad det går fort! Vilken tur att jag har kameran för det är svårt att märka hur hon växer när jag ser henne varje dag.

143 cm var det:

Snöskottning som andlig övning

Igår fick jag skotta. Vi har långt till vägen och barnen skulle på provtagning på sjukhuset 14.30 så det blev till att skotta hela gårdagen. Först lite hopplöst då snön föll i sjok tills solen plötsligt bröt fram den sista timmen och energin kom åter.
 
Jag klagar inte, i heliga fastetider är det bra med långa pass med snöräven.* Till slut blir det en meditativ rytm i det tysta glidandet genom snön, lasta av, hämta nytt lass, glida genom snön, lasta av osv. Tanken och andingen hinner ikapp varandra. Jag har alltid haft lätt för det som numera kallas "mindfullness", jag uppgår lätt i nuet och bara är men ibland blir det mycket, som det varit detta skolår, och då  rusar planer genom huvudet hea tiden. "Vad har jag för lektion nu? Var lade jag filmen vi ska se sedan? Hur är det med barnens fiolläxa, hade de dans eller jujutsu ikväll, vilken veckodag är det? Vad heter jag? Vilken planet är det jag bor på?" Med snöräven försvann allt sådant och min enda plan var att lasta snö, glida genom snön, lasta av och hämta ett nytt lass.
 
Det som förstörde meditationen var tiden att passa. Tider att passa är ett otyg. Bodil Jönsson kallar det "styckad tid" och ingenting fördärvar lugnet så effektivt som tider som styckar tiden. Jag skulle kalla det för slaktad tid, för om något sabbar flow och upplevelser av mening så är det klockan. Industrisamhället kräver det, men är vi männsikor så där superindustrialiserade så vi mår bra av det?
 
Barn och djur reagerar ju väldigt starkt på tider att passa. Alla vet hur värdelöst ridpasset blir om man låter hästen på något sätt märka att man har bråttom. Barn som måste passa skoltider reagerar med att söla och tjorva, låtsas man som om det inte spelar någon roll när man kommer är det vanligtvis inga problem. "Raska på, Alfons Åberg" hade inte blivit en bok om inte pappa sagt "Raska på". Fast jag vet det så väl gör jag samma fel som Alfons snälla pappa, varje morgon.
 
Hoppas denna andliga snöskottningsövning kan lära mig att inte ständigt gå i den fällan.
 
 
*Märkligt namn, snöräv, men de säger så här och jag tar glatt efter alla spårkliga påfund vid kusten. Det är härligt med ett gammalt svenskt språk, inte alls den nybyggarsvenska som talas hemmavid.

Kurs eller inte kurs?

Kan denna tjocka ponny tillgodogöra sig intensiva pass i kraftskapande ridkonst i maj, tror ni?
 
Kan denna lilla dam som ska börja tömköras till sommaren och bara jobbas från marken ha nytta av en sådan kurs?
 
Hur som helst är det kurs i Kraftskapande ridkonst 11-12 maj (Kristi Himmelsfärdsdag och klämdagen efteråt) i Kalix/Vånafjärden. Inga kan förmedla anmälningar: inga.gustavsson@edu.kalix.se

Mer Joshi Helgesson och syster Victoria Helgesson

 
Jag bara måste bjuda på ett konståkningsklipp till med Joshi Helgesson, det är ju sportlov. Helt underbart! Balettmusik av Prokofjev; Romeo och Julia. Här också systern Victoria till jazzklassikerna My Funny Valentine:

Hovis

Vi har en bra hovslagare han hör själv av sig när det är dags för pedikyr. Men det är inte bara den servicen som gör Lasse så bra, han är så bra på hästhantering och det är ju extra viktigt när man har en liten unghäst som ska lära sig att livet är vänligt om man är snäll. Hennes ena framhov behöver verkas lite speciellt för hon biljarderar lite på det benet och det kan ta tid, men den tiden tar hovslagaren.
 
Hon är inte så bra på balans, men vi tränar varje dag med yogaträningen så hon blir bättre och bättre, då är det också skönt med en hovslagare som inte ryter åt henne när hon tappar balansen. Kanske alla hovslagare är sådana nu för tiden,jag hade en bra hovslagare i Kiruna också. Det kanske bara var när jag var barn hovslagare var hårdhänta bufflar utbildade för försvarets behov och sedan när kavalleriet lades ned fick de gå ut på ridskolorna och skrämma barn och hästar. Skönt att den tiden är förbi.
 
Balansträning med Linnea

Konsten att använda hela banan

 
Syskonen Andersson, Aron och H-F lär sig att använda hela banan
 
Konståkning har alltid varit ett av mitt livs stora passioner. Sedan mamma först tog mig till Matojärvis is har jag älskat känslan att flyga fram över isen och testa nya och svårare steg och trick. Sedan gjorde pappa en is åt mig hemma på gården i Jukkasjärvi där jag åkte varje ledig stund till Melodiradion. Konståkning är också den enda sport jag ser på TV, det är så oerhört vackert, musiken och kläderna lägger till den rätta barocka more is more-känslan. Dessutom har konståkningen lärt mig många viktiga saker om livet. Viktigast av allt: använd hela banan!
 
Att stå och fega i mitten med samma piruett som man behärskat till fulländning sedan femårsåldern är visserligen tryggt, men ack så trist. Både att göra och för publiken. Det blir definitivt fler blåmärken, benbrott och kanske riktigt svåra olyckor av att använda hela banan men om man räds det farliga blir livet som ett egenvalt fängelse i väntan på döden. Visst kan man falla när man satsar på ett trippelhopp, men man kan också få till en underbar trippel Salchov eller kanske ett vackert enkelhopp.
 
Om vi inte vågar använda hela livets bana tror jag också att vi gör andra människor en otjänst. Genom att visa att det går och att vi vågar ger vi mod till andra. Jag tänker på veckans evangelietext om kvinnan som led av blödningar i 12 år tills hon vågade sig fram till Jesus och när hon rörde vid honom blev hon fri från blödningarna. Hon som varit utstött i 12 år, för blödningar räknades som spetälska och den som rörde i en blödande person blev lika utstött och oberörbar som den med blödningarna.
 
Hade hon vågat sig fram till Jesus om han varit en sådan person som höll sig snällt på mitten av livets bana och bara gjorde det som inte stack ut? Vi vet förstås inte, det vi vet är att Jesus ständigt åkte ut i banans periferi och bröt mot samhällets normer och umgicks med prostituerade, skatteindrivare som jobbade för romarna, ja en romersk officer hade till och med fått hjälp av honom och Simon den spetälske var en bekant. Allihop  var människor som inte tilläts röra sig i samhällets centrum utan befann sig i gemenskapens periferi och ibland helt utanför den, som kvinnan med blödningarna. Så hon vågade ta den chansen för hon visste att Jesus inte var som de som tryggade sig i samhällets mitt.
 
Vi vet ju att det kostade Jesus livet till slut, men vi vet också att han startade en världsrörelse; Kyrkan, som i 2000 år ömsom ängsligt gjort enkla piruetter i mitten av banan, ömsom kört våldsamt in i sargen, men oftare ändå visat upp skön konståkning på hela den blanka is som den Himmelska Föräldern berett åt oss.
 
För att illustrera denna skönhet valde jag en av systrarna Helgesson, Joshi; ett vackert åk från Kinesiska mästerskapen 2010, när hon var 17 år. Musik: Nybarock av Chris Spheeris, Magaya. NJUT! och sedan ut och använd banan:
 

Brölloppsdag 3 mars

Söndagen firade vi brölloppsdag. Tack för alla åren och äventyren!

Kattbetraktelser

Sportlovet är här och nu börjar alla fröjder, jag börjar med att betrakta våra vackra katter:
 
Modesty
Chili
Tyson ville inte ut i snön och bli kall om tassarna.
Nemi
 
 

RSS 2.0