Symeons lovsång hos Rembrandt

Rembrandt visar hur Jesus är ljuset som ska uppenbaras för hedningarna i denna målning.
 
Klaus skrev i en kommentar att människorna på medelltidsmålningen av Kyndelsmässodagens evangelium och att Rembrandts bilder visar en helt annan inställning till det stora undret i det lilla barnet.
 
Måleriets utveckling visar på hur samhällets syn på människor och Gud förändrades och, som jag ser det, kom närmare sanningen. Precis som Jesus säger att den Heliga Anden ska leda oss vidare i sanningen när vi låter oss påverkas av henne och varandra i kärlek.
Här får även Hanna vara med, en kvinna som verkar ha valt att bli nunna när hon tidigt blev barnlös änka.
 
Jag kommer att tänka på Ordspråksboken där Visheten talar om sig själv så här:
 
Hör, visheten ropar,
insikten låter höra sin röst.
Hon står uppe på höjderna,
vid alla vägar och vägskäl.
I portarna ljuder hennes rop,
vid ingången till staden:
Människor, jag ropar till er,
jag vänder mig till alla och envar.
Ni oerfarna, förvärva klokhet!
Ni dåraktiga, förvärva förstånd!
Lyssna, ty det jag säger är rätt,
sanna ord kommer över mina läppar.
Min mun säger sanningen,
mina läppar skyr det onda.
Alla mina ord är rättfärdiga,
i dem finns inget falskt eller förvänt.
De övertygar den insiktsfulle,
den som nått kunskap vet att de är riktiga.
Ta emot min fostran hellre än silver,
kunskap hellre än rent guld,
ty visheten är mer värd än pärlor,
inga skatter går upp emot henne.
Jag, visheten, är granne med klokheten,
hos mig finns kunskap och omdöme.
Att frukta Herren är att hata det onda.
Jag hatar högfärd och övermod,
onda handlingar och falska ord.
---
Jag älskar dem som älskar mig,
och de som söker mig skall finna mig.
Hos mig finns rikedom och ära,
varaktigt välstånd och framgång.
Mina gåvor är bättre än finaste guld,
mina frukter förmer än rent silver.
Jag går det rättas väg,
rättfärdighetens stigar.
Jag lönar rikt dem som älskar mig
och fyller deras förråd.
Herren skapade mig som det första,
som begynnelsen av sitt verk, för länge sedan.
I urtiden formades jag,
i begynnelsen, innan jorden fanns.
Innan djupen blev till föddes jag,
när det ännu inte fanns källor med vatten,
innan bergen fått sin grund,
innan höjderna fanns föddes jag,
när han ännu inte gjort land och fält
eller mullen som täcker jorden.
När han spände upp himlen var jag där,
när han välvde dess kupa över djupet,
när han fyllde molnen däruppe med kraft
och lät djupets källor bryta fram,
när han satte en gräns för havet
och vattnet stannade där han befallt,
när han lade jordens grundvalar,
då var jag som ett barn hos honom.
Jag var hans glädje dag efter dag
och lekte ständigt inför honom,
jag lekte i hela hans värld
och gladde mig med människorna.
---
...den som finner mig finner livet
och vinner Herrens välbehag.
Men den som försmår mig skadar sig själv,
de som hatar mig älskar döden.
 
Symeon vann livet och det har Rembrandt skildrat så väl i denna målning
 

Bok-Madonnan

Sandro Botticelli målade denna målning som på många sätt sammanfattar renässansen. Jag vet, det är före barocken, men i denna målning börjar man se det som barocken sedan blev mästare på, detaljrikedom, ett stilleben, symboler, skickligt återgivna textilier och ornament.
 
Den unga madonnan med Jesus i famnen ser milt på sitt barn och deras blickar visar kärlek, så annorlunda mot högmedeltidens stränga kvinnor med ett lika strängt Jesusbarn i famnen. Båda sitter på en tron och ser rakt fram på betraktaren absolut inte på varandra. En sträng och mäktig Madonna med ett allvarsamt barn avbildat som en liten fullvuxen man. Här ett typexempel, en underskön träskulptur från Tidersrums kyrka snidad på 1200-talet:
 
Det är skillnad på att göra konst utifrån sina mentala bilder och att använda en levade modell och verkligen se henne. Det står klart att träskulpturen från  1200-talet är en mental bild av en gudinna med ett gudabarn snarare än en skulptur med en levande förebild. Ännu tydligare blir det när vi ser på Jesusbarnet, det är inget barn utan en miniatyrvuxen medan Maria själv har barnets proportionellt stora huvud. Medeltiden var inte heller intresserad av att avbilda så verklighetstroget som möjligt, men det var Botticelli. Han målade en förädlad verklighet ett slags idealvärld men ändå verklighetstrogen som bilden i en spegel får ett speciellt skimmer över sig trots att verkligheten avbildas exakt.
 
Han hade helt säkert levande modeller för Madonnan och barnet. En liten knubbig bebis som får de först impulserna till läsning av sin mamma och detta var inte heller en helt orealistisk renässansbild. Det ålåg mamman att lära sina barn läsa och man började tidigt. Detta var kanske en scen Botticelli sett och tänkte att detta blir en perfekt bild eftersom den har den rätta triangulära kompositionen och satte sina modeller i den positionen.
 
Under senmedeltiden och renässansen läser Maria ofta, speciellt vid bebådelsen. En läsande kvinna, en bildad kvinna som dessutom lär sitt barn att läsa verkar vara renässansidealet. Så skulle också kvinnan lära sina barn läsa och skriva. Man började tidigt med ordbilder och prästen kollade upp att det inte slarvats med läsinlärningen och kristendomskunskapen. I Emil i Lönneberga får vi bevista sådana husförhör där husmors pedagogik utvärderades fast man kan få för sig att det var husfolkets flit och begåvning som examinerades.
 
Humanismen, den var alltid kristen, hade börjat formuleras. Renässansen brukar sägas upptäcka människan, under Europas ungtid: medeltiden var man mer intresserad av kollektivets förhållande till Gud och möjligen också mitt eget förhållande till Gud, nu började människan bli intresserad av människan som individ. Det syns i samspelet mellan mor och barn, de ser på varandra med ömhet och upptäcker tillsammans läsande och kunskap. Det enda som antyder att det är just Jesus och Maria är deras till synes knypplade guldglorior och Marias mantel som är själva himlapällen, djupblå med guldbroderade stjärnor , hon har liksom svept om sig  EU-flaggan. Hon är ju Caelum Regina=Himlarnas drottning, inte bara en ung kvinna som lär sitt barn umgås med böcker.
 
Detaljerna är inte lika många som i en senare målning från barocken, men de finns där, en skål med blommor, en korg som ser flätad ut och en svepask som kunde vara tillverkad i Tornedalen, en blå bok, Marias den också, hennes blå färg kommer igen lite varstans i målningen. Barn man ville skydda från allt ont fick filtar och kläder i denna färg, Marias beskydd fanns i den. Jesus har en filt i ljusblått, inet för att han är pojke utan för att Maria är hans mor. Så blev barn i babyblått Marias barn. Senare kom modet att klä pojkar i den dyra röda färgen, om man hade råd. Hade man det knapert var det gamla blekta röda, eller växtfärgade rosa kulörer på pojkar, för de ansågs värdefullast. Flickor fick Mariablått om man hade råd.
 
Färgerna är lugna och skimrande martyriets röda färg på Marias klänning är milt rosa och Jesus och hon är blonda. Inget i utseendet skvallrar om att de är judar. Kyrkan har redan för länge sedan förnekat judarna och skäller dem för Kristusmördare och allt annat ont.
 
Maria har bara en tunn slöja, som för att visa konstnärens skicklighet mer än hennes ödmjukhet och jungfrulighet. Det är ju trevligt att den inte syns, alla vet ju att någon mödomshinna inte existerar och dessutom tror jag på Bibeln som säger att Josef och Maria var ett vanligt äkta par efter att Jesus fötts och fick fler barn. Det trodde inte Botticelli. Han läste nog inte så mycket själv utan hörde texterna läsas högt och förklaras i kyrkan. I slutet av sitt liv blev han anhängare till Savonarolas stränga väckelserörelse med politiska ambitioner. Savonarola var inte intresserad av sanningen om Marias äktenskap, det passade inte in i hans asketiska ideal.
 
I bakgrunden accentueras friden av ett toscanskt landskap i gryningsljus. Allt andas harmoni men sist stannar blicken på barnets leksak, något så barnovänligt som en virad törnekrans hänger runt hans oskyddade knubbiga arm. Inte ens i denna idyll är ondskan frånvarande. Mor vet redan och sonen kommer att få erfara världens ondska inpå bara huden.

Skönheten och godheten, Chipmunkarnas bidrag till denna blogg III

Kaspar Memberger d.ä (ca. 1555 – 1618) målade en serie bilder om Noas ark detta är del 1 och 2 målade 1588 först Byggandet av arken där hela familjen hjälps åt klädda i vackraste söndagsstassen och sedan ser vi det klassiska motivet när alla går ombord. Hela serien ser ni här och den avslutas med: Maria och Jesus-barnet
 
Bibeln är ofta skriven med det retoriska greppet tes-antites. Antitesen till Lemek, med sina två hustrur och sin självförhävelse både över Gud och sin anfader Kain heter också Lemek. Denna anti-Lemek blir 777 år gammal * och verkar inte ha tagit sin namne Lemeks sedvänja att "ta sig" flera fruar och i stället för att bli pappa till den förste vapensmeden blir han pappa till Noa, som betyder tröst och räddar hela skapelsen med sin ark.
 
Noa är en människa som har kontakt med himlen , det är därför han börjar bygga båten långt innan regnmolnen skockar sig och han hinner samla in de djur som inte lever i vatten:  "Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken kom ett par av varje art in till Noa i arken". Jag föreställer mig en storm, ett piskande regn och en ark som flyter omkring på vågorna lika trygg som påsen i American Beauty, för det är en lika välvillig vind, den vind som blåste över vattnen när Gud sade sitt "Ljus bli till!"
 
Samma vind är det som agerar när regnet upphört: "Då tänkte Gud på Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan." Vinden leder arken på grund på berget Ararat och så klarade sig Noas familj och djuren som han samlat in i tvåflodslandet och vinden vilade på den rentvättade bergssluttningen.
 
  Den välvilliga vinden som blåser vart den vill fann en dag vila hos en nyförlovad flicka i den lilla staden Nasaret i den romerska provinsen Judéen. Senare följde samma medvind henne och hennes man till en annan stad i landet, till staden som kallas brödhuset-Betlehem. Där födde hon ett barn som fick namnet Emanuel-Gud med oss och Jesus – Gud räddar och befriar.
 
Här har arken strandat
 
Det står en stjärna över Betlehem,
och hela världen har stannat.
Oxen och åsnan,
de lärda främlingarna och de
enkla vallpojkarna,
gråsuggan vid tröskeln och eldflugan
som ksymtade i mörkret,
cikadorna från ingenstans och
igelkotten under trappan,
till och med enhörningen i sässkap med en sädesärla och en snigel
har hejdat sig.
Här har arken strandat
oerhört
med sin tunga last av frid.
                                       Ylva Eggehorn ur Jesu älskar dig
 
 
 
 
*Att hans levnadsår var det heliga talet 7, multiplicerat med 111 så sjuan upprepas tre gånger, är nog inte en slump. Primtal har tidigt räknats som speciella och matematikens mysterium sågs som närmast gudomligt under forntiden och antiken. Dessutom räknades talet 7 som heligt och fullkomligt eftersom det var summan av jordens tal 4 och himlens tal 3. Barock-Bloggen, som alltid sätter en ära i att vara otidsenlig, tillhör förstås dem som fascineras av matematikens skönhet och i  litteratur av denna ålder är ytterst lite ren slump så Lemeks ålder är en viktig detalj i berättelsen.
 
 
 
 
 

Den polske ryttaren

 Rembrandt van Rijn är en av Elis favoritkonstnärer. Han målar ljus i mörker med en sådan värme men han kan också fånga rörelse och styrka hos en häst som få andra. Den polske ryttaren är ett av hans hästporträtt:
 
Vilken fara anar hästen som ryttaren i sitt övermod (ännu) inte märkt?
 
Precis som idag ser det ut att ha varit en blåsig dag. Rembrandt levde långt innan impressionisterna i Frankrike på 1800-talet, men ändå tycker jag denna målning är just impressionistisk. Himlen och berget i bakgrunden endast antyds och hästen är mer rörelse än exakt avbildning. Tittar man närmare så är den inte alls så där perfekt geometriskt balanserad och övermusklad som barockens ryttarmålningar oftast presenterar hästen. Nej, det här är en häst i rörelse, dessutom lite ouppmärksam på sin ryttare. I stället spetsar den öronen mot något i vinden medan dess ryttare självsäkert visar upp hela sin prakt utan att bekymra sig om att hans häst har fokus på annat håll än hans tjusighet.
 
I den här bilden tycker jag mig också se hur myten om den "noble vilden" börjat slå rot i Europeisk kultur långt innan Rousseau. Kanske är inte den polske ryttaren så nobel, men exotisk är han i jämförelse med de strama ryttare som lät sig avporträtteras i Europas mer västliga delar. Han har flashiga kläder, men inget i jämförelse med det överdåd av spetsar, siden och sammet som en fransk eller spansk ryttare vanligen visade upp på barockmålningar. I stället är det skinn och pälsar med byzantinska mönster, det polska kavalleriets uniform. Hans vapen är lätta och eleganta i motsats till de tunga musköter och sablar som visades upp vid västeuropeiska hov. Han ser ut att kunna rida snabbt och lätt i stil med "indianerna" i westernfilmer från Hollywood. Likheten med First Nations i Nordamerika finns också i schabraket som inte är ett guldbroderat sammetsschabrak utan en djurhud som inte ens kantskurits.
 
Rembrandt hade inte sett westernfilmer men den grundläggande historien som ligger till grund för westernfilmens dramaturgi återkom åter och åter i hans verk, nämligen den bibliska historien om hjälten som segrar i en omöjlig situation. Många konstvetare har tolkat denna bild som en allegori över den kämpande tron. Andra har läst in liknelsen om den förlorade sonen i den. Rembrandt tycks ha älskat den berättelsen och återvände ofta till den i sina verk. Detta skulle i så fall vara lillebror som fått ut sitt arv och just är på väg ut i världen. Därav av hans övermodiga uppsyn.
 
Själv tänker jag på en berättelse som också hämtat sin näring ur Bibelns rika mylla; C.S Lewis Hästen och hans pojke, bok nummer tre i Narnia-serien. Slavpojken som förklädd rymmer med en talande häst från slaveriets Calormen till det fria Narnia, hästens hemland, kunde det vara på bilden. Hästen är den obestridde ledaren men de ska låtsas att pojken rider sin egen ägandes häst för att lättare färdas obemärkt genom fiendeland och över dem vakar det stora lejonet Aslan.
 
Hur som helst är detta en bild som är mer än en vanlig ryttarmålning. Det finns en spänning i den som inte lämnar mig ro. Jag måste veta mer, se mer, följa ryttaren och hans hästs äventyr. Så ska konst vara.
 
 
 
 
 

Renässansmänniskor

Ambassadörerna av Hans Holbein d.y
 
Renässansen är barockens föregångar och på många sätt dominerar renässanstänket ända fram till sent 1700 och 1800-tal med sitt romantiska ungdomsuppror. Därför har ordet renässansmänniska en mycket vidare betydelse än en person som levde under renässansen. Ja, de flesta som levde under den period som vi sena tiders barn kallar renässansen hade ingen möjlighet att bli renässansmänniskor.
 
En renässansmänniska är nämligen en person som inte specialiserar sig utan behärskar allt från naturvetenskap till ridning; dans, fäktning och konsthantverk är lika viktigt som matematik,filosofi, språk och geografi. Renässansmänniskan behärskar musikinstrument liksom sextanter och kompass. Det lär man sig inte på en kafferast och det klarar man inte utan resurser i form av tid , pengar och kunniga ciceroner i de olika ämnena.
 
Därför finns det sannolikt betydligt fler renässansmännsikor idag än under renässansen. Skolan i Sverige är tack och lov uppbyggd kring renässansidealet; svenska skolelever får lära sig både bild och musik vid sidan av matematik, läsning, skrivning och engelska. Tyvärr gäller detta numera bara på grundskolan. På gymnasiet är estetisk verksamhet borttaget och man renodlar yrkesförberedande och studieförberedande program.
 
Det är inte särskilt smart om man ser till vad vi vet om hjärnans funktioner. Ju fler förmågor vi övar upp desto bättre blir vi på alla andra förmågor också. Fotbollsspelare fick testa att lära sig spela piano tre månader utan att spela fotboll. Som förväntat blev dessa fotbollspelare bättre på fotboll av sina pianostudier trots att de inte tränat organiserat under tre månader.
 
På samma sätt har fysisk träning i kombination med kognitiv träning  bättre effekt på kognitiva förmågor än rent kognitiv träning som exempelvis minnesträning. Aristoteles hade fel när han menade att en del var praktiska och andra teoretiska. Dessa förmågor går hand i hand. Trist att Björklund lever kvar i antikens föreställningsvärld när modern forskning visar att renässansens ideal är så bra för människohjärnan.

"Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst" Upp 19:11

Jessicas knabstrup-valack Emil här riden av Inga för representera den himmelska vita hästen. Emil var inte alls  foglig, tyckte vi tills det visade sig att han led av kissing spines. Vi insåg då hur oerhört foglg han varit. Han vilar nu i frid utan ryggsmärtor
 
 Mycket av det viktigaste jag lärt mig i livet har jag lärt mig av djur, inte minst hästarna. Det speciella med dem är att de lever längre än andra husdjur och de har en social struktur som liknar människans som lär mig mycket om mig själv. Hästar kräver också en rejäl självdisciplin och det är ju alltid bra att öva på för en slarvpotta som jag. Av djur lär jag mig också teologi. Klaus S undrade om vita hästar tex. varför de står för sig själv och söker mänsklig kontakt före övriga hästar i en flock. Då gick hjärnan igång.
 
Det vet ju vi hästmänniskor att skimlar och skäckar är flockens strykpojkar, dessa iögonenfallande individer som kunde avslöja en hästflock på kilometers avstånd för en vargflock, även i motvind. De vita undantagen som inte är som andra får inte vara med på samma villkor som de "normala" bruna, blacka, fuxfärgade och svarta hästarna. Men vi männsikor gillar dem. Vi gillar att de är sällsynta, lättämjda och flashiga. Hela hästraser har utvecklats med enbart avblekbara skimlar, skäckar eller tigrerade individer.
 
Till vänster: Peter Paul Rubens bild av en vit krigshäst
 
På cirkusar är vita lipizzanare vanliga, på Spanska ridskolan i Wien är de obligatoriska och trots risken för upptäckt ville de flesta antika kungar ha en vit stridshingst, ett mode som höll i sig. Napoleon Bonaparte hade en vit arab som fick namnet Marengo efter ett, för fransmännens del, lyckat slag. Han föddes i Egypten och kom 1799 till Napoleon som red honom i de flesta fälttåg och slag där han deltog. Förutom alla stridsskador hade Marengo en dålig ryttare. Napoleon var inte förtjust i ridkonst. Bätttre ryttare red säkert Marengo emellanåt, men det går ändå att förstå att han var en ytterligt tålig häst. Hästen sårades allvarligt åtta gånger men överlevde sin husse och dog 38 år gammal i England där han tillbringade sin krigsfångenskap efter slaget vid Waterloo som avelshingst.
Marengo, Napoleons tåliga arabiska stridshingst
 
Vita och tigrerade hästar är mer lättlärda och männsikovänliga än andra. Det är som om deras utstötthet i hästvärlden gör dem mer följsamma i samarbetet med människan*. Som jag skrev tlll Klaus S är det som om vi människor får var Gud för de vita hästarna. Det som saknar värde i hästvärlden utväljer vi hästmänniskor på samma sätt som Gud upphöjer den yngsta och minst statusbärande individen framför starka och ståtliga it-girls and  boys i Bibeln.
 
Vår hovslagare Lasse med sin fantastiskt väldresserade kompis Kasper
 
*Det beror nog på att temperamentet följer med hårfärgen eftersom när ägget delats i fyra folliklar efter befruktningen är det follikeln som utvecklar hjärna och ryggmärg som också utvecklar hud och hår. Inom alla djurarter följer ett visst temperament med hårlaget. Detta är mest synligt för oss människor i halvdomesticerade djur som renar och chinchillor. En vit ren är i allmänhet lätt att få riktigt tam och vill man vara någorlunda säker på att få en riktigt kelig chinchilla ska man välja en beige eller vit hanne. Hos människor stämmer inte detta på samma sätt på grund av vår hjärnas och våra sociala förhållandens komplexitet.

Tom Bombadill och Melkisedek, mystiker som inte passar in III

Johannes Döparen halshuggs på order av kung Herodes, barockmålning av Caravaggio
 
En förmögen bekant ansåg att fattiga troende var mindre värda än rika troende eftersom de rika klarade sig ändå medan de fattiga bara trodde på Gud för att de inte hade någon annan att lita på. Bibeln håller inte med.
 
Även det tredje bibelstället som nämner den mystiske Melkisedek, ensam präst i en monoteistisk religion långt innan Abraham blivit anfader till de tre stora monoteistiska religionerna på jorden, berättar om det. Detta bibelställe återfinns i Hebréerbrevet. Ett brev som skrevs till judekristna i Rom, människor som kände igen sig på denna beskrivning: "Andra torterades till döds när de vägrade att låta sig befrias, eftersom de ville nå en bättre uppståndelse. Andra fick känna på hån och prygel, ja, också bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade, avrättade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, de led brist, förföljdes och misshandlades; världen förtjänade inte att hysa dem. De måste hålla till i ödemarker och bergstrakter, i grottor och jordhålor."
 
Till dessa förtryckta slavar, fredlösa och främlingar i världsstaden Rom skrev någon, kanske aposteln Paulus:
 
"Jesus öppnade vägen för oss då han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek. Denne Melkisedek var kung i Salem och präst åt Gud den Högste. Det var han som mötte och välsignade Abraham när denne vände tillbaka efter sin seger över kungarna. Det var åt honom Abraham gav tionde av allt. Först och främst betyder hans namn ”rättfärdig konung”, vidare är han kung i Salem, det vill säga ”fredskonung.[…]"
 
 Jesus själv hade stor tro, trots att han inte tillhörde de förmögna och räknas förstås som vårt exempel på tro, även han vände sig till Gud just för att Gud var den enda han kunde lita på:
 
Hebréerbrevets kapitel  5: "Så är det också med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst utan fick den av honom som sade: Du är min son, jag har fött dig i dag, liksom han på ett annat ställe säger: Du är för evigt präst, en sådan som Melkisedek. Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja."

Hela Hebréerbrevet tycker jag handlar om hur vi ska leva ett fritt liv som Melkisedeks eller Jesus; i den fattiges totala rikedom, precis som Tom Bombadill.  Tolkien själv kommenterade alla spekulationer kring Tom Bombadill så här:

"I might put it this way. The story is cast in terms of a good side, and a bad side, […]but both sides in some degree, conservative or destructive, want a measure of control. But if you have, as it were, taken 'a vow of poverty', renounced control, and take your delight in things for themselves without reference to yourself, watching, observing, and to some extent knowing, then the questions of the rights and wrongs of power and control might become utterly meaningless to you, and the means of power quite valueless […]"

Tom Bombadill och Melkisedek ser jag som representanter för ett liv i oberoende där fredskungen Melkisedek kan ge mat till krigförande utan att själv delta i kriget, precis som Tom Bombadill stöder hobernas uppdrag på sitt sätt utan att själv vara intresserad av kontroll. Man kan hävda att det vore trist om alla goda krafter gjorde som Tom och Melkisedek i sin pacifistiska nit, men det är mycket mer relevant att säga att det vore bra om alla levde som Tom och Melkisedek utan behov av att bestämma och kontrollera. Heliga luffare som dricker vatten ur bäckarna vid sin väg utgör inget dödshot för någon men utmanar oss alla till ett helt och helande liv.

Detta om helande helhet tycker jag Tolkien beskrivit så bra i sitt porträtt av Hjortrongull, så henne skriver jag om i morgon.


Tom Bombadill och Melkisedek, mystiker som inte passar in I

Renässansmålaren Dirk Bouts d.ä från Antwerpen målade sin bild av hur Abraham tar emot bröd och vin av Melkisedek präst och kung i Salem 1464-1467
 
Tom Bombadill har blivit föremål för spekulationer av alla dem som bergtagits av Tolkiens värld, dem som lär sig Quenya, tar sig en Midgårdsidentitet och ritar kartor med utgångspunkt från Tolkiens kartor och berättelserna i Silmarillion, Bilbo och Ringen -trilogin. Han passar nämligen inte in. Hur passar han ihop med alla folken i Midgård? Varifrån är han? Varför lyder träden honom? Varför är han helt opåverkad av ringen som till och med Gandalf och drottning Galadriel fruktar?
 
I Bibeln finns en sådan där gestalt som inte passar in, som vi Bibelnördar aldrig upphör att fascineras av medan de som desperat vill att Bibeln ska "stämma" i varje enskild detalj, hoppar över eller hittar på en massa som får honom att passa in; Melkisedek. I 1 Mosebok 14 nämns denne märkvärdige gestalt första gången. Efter att Abraham* har dragit ut i krig och segrat tillsammans med kungarna i Sodom, Gomorra, Adma, Sevojim och Bela för att befria Lot och andra krigsfångar från kungar som angripit dessa välmående städer på Jisreel-slätten kommer kungen i Salem ut till dem:
"När Abram hade slagit Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom kom han på återvägen till Shavedalen, den nuvarande Kungadalen. Där kom kungen av Sodom honom till mötes.

Melkisedek, kungen i Salem, kom ut med bröd och vin; han var präst åt Gud den Högste, och han välsignade Abram:

”Välsignad vare Abram av Gud den Högste,
himlens och jordens skapare.
Välsignad vare Gud den Högste
som gav dina fiender i ditt våld.”

Och Abram lämnade honom tionde av allt."

Efter mötet med Melkisedek tycks Abram ha blivit ännu mer självständig och hans integritet börjar närma sig Tom Bombadills:

"Kungen av Sodom sade till Abram: ”Ge mig folket och behåll själv bytet.” Abram svarade honom: ”Jag lyfter min hand och svär vid Herren, Gud den Högste, himlens och jordens skapare: Aldrig skall jag ta så mycket som en tråd eller en skorem av det som är ditt. Aldrig skall du kunna säga att du har gjort Abram rik. Jag själv skall ingenting ha. Det räcker med det som mina män har förbrukat och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eshkol och Mamre skall ha sin del.”


Så slutar kapitel 14 och nästa kapitel börjar med att Abram en tid efter mötet med Melkisedek får möta Gud själv och får sitt nya namn Abraham.

Peter Paul Rubens har här målat sin bild av hur Abraham offrar tionde till Melkisedek, jag gillar att Melkisedek ser ut som Sankt Nikolaus, vår jultomte, Rubens Sinter Claas.
 

 

*Detta hände innan Isak kom på tal och då hette Abraham Abram och hans fru Sara hette Saraj. Namnen betyder detsamma men detta signalerar troligen en språklig förändring som visar att det hebreiska språket börjar få sina egna särdrag som så småningom gör hebreiskan till ett eget språk avknoppat från akkadiskan, modern till alla de semitiska språken varav arabiskan och hebreiskan är mest bekanta för oss.

 

 

Tom Bombadill-en Midsommarbetraktelse om förnöjsamhet

 
 
 
Tom Bombadill som nörd-sajten Middle Earth Centre föreställer sig honom
 
En karaktär som de flesta adaptioner av Sagan om ringen hoppar över är mystikern Tom Bombadill. Glädjande nog gör LEGO det otippade att ta med honom som en figur i sin datorspelsverison av Sagan om ringen .Man kan bli Tom Bombadill med vissa av hans egenskaper efter att ha klarat ett antal levlar. I datorspelsvärlden borde han naturligtvis vara självskriven med sina speciella krafter och sin totala makt över tillvaron, en makt så stor att inte ens Den enda ringen har något som helst inflytande på honom. Enda orsaken till att man inte kan ge den åt honom är att den är så ointressant så han skulle tappa bort den med risk  att ringen hittas av någon annan som inte har Toms integritet. Av någon anledning är dock LEGO de enda speltillverkarna jag vet som tagit med honom.
 
Likadant är det med dramatiseringarna av Ringen-trilogin. I filmer och seriealbum, ja till och med den bästa dramatiseringen som finns av Tolkiens sago-trilogi; radioteaterns version från 1995 lyser Tom Bombadill med sin frånvaro; också den enda varelse som har makt över honom, hans älskade Hjortrongull, glöms bort. Jag tror det handlar om att Hjortrongull och Tom Bombadill är svåra att förstå sig på för de flesta människor. De är som illustrationer till ordspråket "Rik nog som nöjd är" och det är tydligen svårt att förhålla sig till sådana karaktärer för dramaturger av idag.
 
Min och Tolkiens favorit är det rika paret i Gamla skogen i alla fall. Mina barn tycker detsamma nu när vi läser första delen tillsammans som sommarlovsläsning; högläsning ur klassiker hör sommaren till i vår familj. Tolkien skrev om Tom Bombadill innan Ringen-trilogin kom till redan på 1930-talet och Tom följde honom genom livet vad jag kan förstå. Från början var Tom Bombadill en docka från Holland som Tolkiens barn lekte med och Tolkien berättade sagor om honom för barnen som han skrev ned som rimmad vers; "Tom Bombadills äventyr" och "Tom Bombadills flodfärd" är de två första berättelserna om Tom. Under flodfärden träffar Tom Hjortrongull, eller ska vi säga att Hjortrongull hittar Tom och fångar hans uppmärksamhet genom att kasta honom i floden, hon är ju flodens barn. Flodfärden leder honom också till Fylke och där har han en god vän i bonden Maggot, som också är en stark karaktär utesluten i den senaste filmatiseringen av Sagan om ringen.
 
Att jag skriver om honom just idag är för att vi firar Johannes Döparen i dagarna tre just nu och det finns några bibliska karaktärer som påminner mycket om mystikern Tom Bombadill, en av dem är just Johannes som lever i vildmarken i fullständig välmåga av vildhonung och källvatten. En annan karaktär som påminner om honom är den outgrundlige Melkisedek, honom ska jag skriva om i morgon.
 
Johannes Döparen i vildmarken målad av Caravaggio ca. 1608
 
 
 
 
 
 
 

Hitta formen

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas; av kärlekens många definitioner är den att se den andres högsta potential och göra sitt bästa för att den personen ska kunna nå den, en av de tydligaste. Barocken hade ju som mål att hitta den perfekta formen i trädgårdar eller hästar, men också i sig själva och andra i sin omgivning. Granen klipptes till en fulländad kon, hästen skolades till att även under ryttare föra sig som när han i full frihet imponerar i sin mest bäriga och ståtliga form.
 
Idag slog det mig att det också är det jag gör som lärare. Varenda en av mina elever har en högsta potential i de ämnen jag undervisar dem i och dit hoppas jag alla når och jag försöker verkligen coacha dem dit , var och en. Det kanske inte uppskattas av alla, det kräver ju ett och annat att närma sig sin egen högsta potential, men fler än man tror uppskattar att få utmaningar. Sådana elever har jag i franska och av dem som nu haft sin sista fransklektion efter tre år på  gymnasiet fick jag denna vackra bukett i rosa. Då grät jag förstås, inte bara av glädje över buketten , allra mest av tacksam glädje över åren som gått och den höga potential dessa härliga elever har uppnått.
 

Bruegel-vinter

 
Den nederländska målarfamiljen Bruegel målade vardagslivet i de nederländska städerna i helg och söcken, sommar som vinter. Dessa vinterbilder gör mig glad med sin uppenbara förtjusning i detaljer. Den övre visar både barn och vuxna som fröjdar sig åt isen medan man nedan ser en bild där både arbete och glädje samsas. Men det måste ha varit rejält kallt när allt vatten frös så där mitt i stan. De där tegelhusen nedan ser dragiga ut med tanke på istapparna. Det var kanske inte bara kul, inte på natten i alla fall. Men vinter på bild är alltid vackert tycker jag. Egentligen är jag en vintervän det har nog bara varit lite väl mulet och snöigt på sistone. Tog fram dessa bilder för att påminna mig om vinterns krispigt kristallklara skönhet.
 
File:Pieter Bruegel d. Ä. 104.jpg

Skokloster

Bildens webbplats är också värd en titt.
 
När jag var i Sigtuna fick jag höra att Skokloster ligger väldigt nära om än i grannkommunen, och när jag berättade om min passion för barocken och Skoklosters samling av ryttarporträtt fick jag en broschyr om detta välbevarade barockslott. Den trevliga informatören berättade för mig att slottet är så välbevarat eftersom det är ett fideikomiss, dvs egendomen har aldrig fått delas upp utan äldste sonen (dottern om det inte fanns någon son) ärvde allt.
 
Övriga barn fick gifta sig rikt eller söka sig en karriärväg inom det militära eller kyrkan. Någon gång har en del inventarier delats upp på fyra arvingar, men hon sa att det inte går att fatta var de sakerna haft plats för nu är slottet fyllt från golv till tak med barockkonst och konst från slottets alla epoker, vackra möbler och andra föremål. Fideikommisset fastställdes 1701, då slottet ännu inte ens var 100 år gammalt och sedan dess har ytterst lite förändrats i detta slott som uppfördes på uppdrag av greve Carl Gustaf Wrangel mitt under svensk stormaktstid.
 
När Carl Gustaf Wrangel dog i Tyskland lade arbetarna ner arbetet på den sal de då jobbade med av rädsla att gå miste om lönen. Inte ens den salen är förändrad utan allt är som det lämnades med alla verktygen kvar, dem tog hantverkarna inte med sig. Det var tydligen ärligt folk fastän de inte litade på Wrangels arvingar.
 
För mig var Skokloster tidigare bekant för sina ryttarmålningar och sin rustkammare, nu fick jag veta om de övriga skatterna på slottet; en clavicembalo, barockens piano, till exempel. På slottet finns också sådana där underbara renässans/barockmålningar där en mans ansikte byggs upp av olika frukter och grönsaker för att illustrera olika årstider eller månader.
Vertumnus-årstidernas gud av Arcimoldo
 
Här kan man njuta av en stor del av konstsamlingen från 1400-tal till 1960-tal . Tveka inte, klicka dig dit! Jag tvekar inte om att jag ska åka till Sigtuna snart igen och blir det på sommaren tar jag båten till Skokloster för en guidad tur genom detta praktfulla barockslott, det mest välbevarade i världen.
 

Barock företeelse; slavhandel

Här ser vi den förlorade sonen roa sig med prostituerade som den nederländska barockmålaren Dirk van Baburen föreställde sig scenen 1623. (Fotot från Lessing Archives) Min tanke går till hur den förlorade sonen kunde se så glad ut i sällskap med människor som enligt konstnärens titel på målningen; "Den förlorade sonen bland prostituerade", är köpta för att gilla honom.
 
När jag tänker på slavhandel och trafficking för sexuella syften; det som med en eufemism kallas prostitution, tänker jag alltid på det märkliga i att marknaden finns över huvud taget. Vi vet att 95% av marknaden består av väletablerade män mellan 35-50 år gamla.
 
Den överväldigande majoriteten "kunder"/slavköpare är alltså väletablerade män, gifta män, med god ekonomi i åldern 35-50 år. Ser man till marknadsekonomiska principer är detta naturligtvis inte det minsta förvånande, det är den grupp som är mest köpstark och shoppar mest. Men ser man på sexuell slavhandel som moralisk och psykologisk företeelse är det svårare att förstå. Vad får kunden ut av denna konsumtion?
 
Alla män i Europa mellan 35-50 som har råd att utnyttja barn, kvinnor och män från svåra förhållanden eller fattiga länder sexuellt är ju läskunniga och medvetna om att barnet/kvinnan/mannen de betalar för att få ha sex med inte har någon glädje av den erotiska biten av affärsuppgörelsen och då undrar jag; vad ger det då mannen som betalar för detta. Det normala är ju att en stor del av den sexuella tillfredsställelsen är att partnern uppskattar intim gemenskap med mig.
 
Även om mannen lurar sig till att tro att barnet/kvinnan/mannen är där av fri vilja, för att hen bland tusentals lockande alternativ valde just detta "yrke", måste de väl ändå fatta att hen inte uppskattar sex med honom för hans egen skull utan för hans pengars skull.
 
Det känns bara ödsligt och tragiskt för mig att tvingas köpa vänner som skrattar åt mina skämt bara så länge jag betalar. Den unge förlorade sonen på målningen ovan är kanske lite naiv, men etablerade vuxna män? Nog fattar de att flickor som misshandlas tills ryggraden splittras för att de ska gå med på att ta emot sina "kunder" inte har den minsta lilla glädje av att ha sex med dem. Nog förstår de att Lilia forever eller Call Girl är mycket mer realistiska bilder av prostitutionens väsende än Pretty Woman.
 
Återstår alternativet att dessa män är fullt medvetna om barnets/kvinnans/mannens obefintliga njutning, alltså består då köparens njutning  endast i känslan av oinskränkt makt över en annan människa för en kortare eller längre period. Njutningen består i att, liksom den vidrige godsägaren Svidrigajlov i Brott och straff av Dostjevskij, veta att jag kan mörda min livegne eller fru, ligga med henne/honom eller klösa en massa arbete ur denna person utan att riskera något som helst straff hur jag än behandlar denna utlämnade person.
 
Då kommer den riktigt rysliga frågan: hur kan så många till synes vanliga män ha ett sådant sjukligt behov av oinskränkt makt över en försvarslös människa i totalt underläge, även i Sverige, även idag? Borde vi ta vår kloka prostiutionslag ett steg längre i Sverige och döma "kunderna" till obligatorisk terapi på obestämd tid, tills den gjort verkan? Ja, det tycker jag nog. Vi borde helt enkelt stoppa efterfrågan på denna vidriga lyxkonsumtion.
 
För utan marknad skulle flickor i Rumänien verkligen få arbeta som hemsamariter eller restaurangarbetare med bevarad kroppslig integritet när de flyttar till Sverige eller Tyskland. Barn i Thailand skulle slippa lida av inkontinens vid 9 års ålder och flickor från känslokalla familjer skulle inte luras att ha värdelöst sex med män i farfarsåldern av charmiga bordellmammor.
 
För trafficking/slavhandel/prostitution har bara med lönsamhet att göra och så länge väletablerade män mellan 35-50 år glatt köper slavar per timme kommer flickor och pojkar att få sina ryggrader och liv sönderslagna av giriga hallickar. När de slutar köpa maktfullkomlighet försvinner marknaden och då säljer lata hallickar och bordellmammor hellre andra saker, och vad som helst är bättre än att sälja människor.
 
Lyssna på dagens Konflikt.

Trolska regnväder

 
 
Man ska inte bara klaga på vädret denna våta höst. I regn blir hela världen ibland som en saga. Dimmor och regn var romantikens målares favoritväder. Barockens plottrighet stämmer väl egentligen inte ihop med dis och dimma, men en och annan konstnär kunde naturligtvis inte heller då låta bli detta artistiska väder, speciellt som man under barocken lärde sig tekniken att måla moln i stor skala för första gången i konsthistorien. Som här i detta jaktstilleben av den nederländske konstnären Jan Fyt målat 1655:
 

Den rättvisa döden

 
Bilden här är av en sort som man kan se dekorera begravningsprogram nu för tiden. Döden tänker vi oss som vacker och fridfull, som den sjungande odalmannen i Bo Setterlinds kända dikt. Under barocken var däremot skrämmande vanitas-motiv vanliga. De var bilder som visade hur fåfäng all vår strävan är eftersom döden till slut kommer att göra allt om intet. Här är ett typiskt sådant motiv:
Denna bild visar hur bräcklig makten och härligheten är, som de sköra såpbubblorna som ofta finns med på dessa vanitas-målningar. En kung med världsherravälde, kommer också att dö. I graven är kejsaren lika maktlös som tiggaren. 1600-talsmänniskan verkar av Vanitaskonsten att döma ha en betydligt större respekt för döden än vi 2000-talingar.
 
På samma gång verkar man ha sett på döden som en rättvisa, om man ser på denna bild. Det spelar ingen roll vem du var när du levde, inför döden är vi alla lika.
 
På 2010-talet ser döden fridfull ut på bild men ändå verkar vår kultur i grunden vara skräckslagen för döden i betydligt högre grad än barockens människor var. Ingen möda sparas för att hitta botemedel mot åldrande och det tror jag inte alls har med utseendefixering att göra utan en skräck för åldrande och död. På 1600-talet kände de flesta att det mesta i tillvaron inte gick att fixa till. Nu lever människor i västvärlden i en inbillning om den stora valfriheten. Vi stressar oss själva och varandra med hurtfriska plattityder om att du kan bli allt du vill och få allt du önskar bara du tror tillräckligt på att du kan uppnå det.
 
Alla når ändå till slut det oundvikliga som ingen valt; döden.Då hjälper inga affirmationer framför badrumsspegeln.  När barockmålarna försökte besvärja döden med Vanitas-motiv som visade hur slutgiltig och oundviklig döden är kommer nya new age-inspirerade idéer om döden som ett steg mot större perfektion nu under 2010-talet. Buddhismens och hinduismens fasa för återfödelsen har i denna tappning blivit ett slags evighetshopp om mysiga reinkarnationer. "Jag ska återfödas som delfin", "Jag vill bli en fjäril", sällan hör man någon säga att de förmodligen återföds som kackerlacka, sumpråtta eller gråsugga. Bortglömd är också strävan mot utslocknandet; nirvana, som präglar buddhismen och hinduismen. I dessa religoner är reinkarnationen den stora tragedin och att slippa återfödas det högsta goda.
 
Men den västerländska reinkarnationen däremot är ett ytterligare val i livets oändliga snabbköp; "ska jag bli delfin eller fiskmås?" Reinkarnationen blir en fortsatt konsumtionshets av upplevelser och intryck. I den nya västerländska dödsfilosofin är ingen lik den andre. Kungen blir i dödens stund något han förtjänat och tiggaren något hen förtjänat. Vi blir inte lika ens i dödens stund...i alla fall rent teoretiskt. I verkligheten tror jag inte alla dessa affirmationer håller i skarpt läge. Men det gjorde förmodligen inte heller Vanitasmotivens spröda såpbubblor.
 
 
 

Brueghel busar

I vårt samtal om konst och hantverksskicklighet kom Lars att tipsa om denna målning av Pieter Brueghel. Följ länken så kan ni se tavlans detaljer i förstoring. 
File:Pieter Bruegel d. Ä. 035.jpg
 
Pieter Brueghel d,ä är förstås långt äldre än barockens konst, men visst barockar han fett? Så här skrev Lars i en kommentar om denna symbolmättade budskapsdigra målning:
"tydligen föreställer den en misantropisk fin herre som uppenbart blir av med börsen och bruegel har ett ganska moraliskt budskap enligt undertexten till tavlan: 

The hooded misanthrope, who refuses to look at the world, is being robbed by the small figure in a glass ball, a symbol of vanity. The inscription on the painting reads: ‘because the world is perfidious, I am going into mourning’. The moral of the painting is that this belief brings only harm and first of all to its owner. It’s immoral to live in the world and abandon responsibility for it."
 
Visst kan alltså ett samhällskritiskt budskap paras med hantverksskicklighet, jag tycker att det är just hantverksskickligheten som gör samhällskritiken vass. Och visst har Brueghel helt rätt; det är omoraliskt att leva i världen och vägra ta sin del av ansvaret för den genom att snobbig och cynisk vägra hysa hopp om mänskligheten.

Paulus och hantverksskicklighet

Jan Lievens 1607-1674 målade detta porträtt av aposteln Paulus 1619-20. Under denna tid jobbade han så nära Rembrandt att det är svårt att se skillnaden på deras verk. Är det då en förfalskning eller ett plagiat? Nej, på 1600-talet sågs måleri som ett hantverk och målargesäller och -lärlingar målade en stor del av de målningar som vi förknippar med endast mästarens namn. Precis som Lievens och Rembrandt kunde också konstnärer arbeta tillsammans som två byggare kan bygga ett hus utan att den ena sägs härma den andra.
      Ett hantverk var bildkonsten och ingen ville provocera någon med sin konst. Fastmer ville man behaga, få beställaren nöjd och få målningarna sålda. Detta är numera en hållning som anses föraktlig och korrupt. Romantikens förhärligande av konstnären har helt förvänt synen på oss.
       Nu är konstnären inte sällan fullständigt ohändig och allt utom en skicklig hantverkare. Därför tycker jag att det är sann konst när en man tar upp en antik tradition och förfalskar mynt för att smäda kungen. Det måste ju ha krävt en viss hantverksinsats att ha lyckats förfalska och förändra mynten. På något märkligt sätt känns det fräscht och intressant med ett konstverk som inte bara innebär att man har en kul eller provocerande idé som inte kräver något mer än påhittighet från "konstnären". En riktig motsats till dessa mynt är för mig Lars Vilks som ställer ut klotter för att provocera muslimer.
       Jan Lievens konst ligger så långt ifrån Vilks provokativa klotter som man kan komma. Paulus är målad med respekt för en tradition och dess bärare och visar prov på  utsökt hantverkskunnande. "Det var inte bättre förr, det är bara sämre nu." brukar jag säga då och då, men konst var bättre förr, den var mer välgjord och den hade också ett konstnärligt djup som mycket konceptkonst saknar. Ja tror ingen betalar för Lars vilks klotter om 400 år,  Jag tror också att Lievens konst lever vidare även sedan performances och rondellhundar för länge sedan har sjunkit ner i glömskans djupa hav.

Ungdomsfixering

Vår tid är ungdomsfixerad sägs det. Alla vill vara högst 25, eller åtmintone se ut så. Så var det minsann inte förr, sägs det. Men försök att hitta gamla kvinnor på målningar från 1600-talet. Då inser man att ungdomsfixering ärl ångt ifrån en ny företeelse, åtminstone när det gäller kvinnor. 
 
De äldre kvinnor som förekommer på målningar är lätt räknade och de flesta är inte ens speciellt gamla. Den populära bildkompositionen Anna själv tredje, visar Jesus och hans mamma och mormor. Men mormor är väl knappt ens 40 på målningarna. Här Leonardo da Vincis berömda tolkning av Anna själv tredje-motivet där Anna ser ut att vara Marias storasyster trots att hon i legenderna sägs vara en gammal kvinna redan när Maria föds:
 
File:La Vierge, l'Enfant Jésus et sainte Anne, by Leonardo da Vinci, from C2RMF retouched.jpg
 
Några få äldre kvinnor syns i det nederländska borgerliga porträttmåleriet, som denna medelålders kvinna porträtterad av Jacob Jordaens:
 
Men oftast får de äldre stå tillbaka för de yngre även här, som i denna målning från mitten av 1500-talet av Johann van Hemessen där de gamla föräldrarna står i en dunkel bakgrund bakom en samling porträtt av sina telningar medan barnen står i rampljuset. Denna bild påminner för övrigt om "födda"-bilderna i Kirunatidningen där det ofta är väldigt stora familjer som får barn och även här försvinner föräldrarna i en avlägsen bakgrund för att alla barnen ska synas:
 
 
Här syns kvinnor som passerat tonåren i ytterligare en nederländsk interiör. Mor och dotter och kanske mormor som vaktar lillbebisen medan mor och dotter går ut och gör ärenden. De håller golvet skinande blankt också. Jag misstänker starkt att det inte är männen i hushållet som sköter den biten.Även här är det Johann van Hemessen som målat:
 
Men dessa är några exempel på undantag från regeln: kvinna på målning=ung kvinna. Målningen av den heliga Ursula av Giovanni Lanfranco, italiensk barockmålare, är betydligt mer representativ för gamla tiders måleri; inte en mogen kvinnas ansikte inom synhåll:
 
Därför presenterar barockbloggen stolt denna fina bild av farmorsmor Berit 60+ och lilla Signe 1+ som en motvikt:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mors dag på barockvis



Mors dag är en modern sedvänja men man kan få en present som barockar fett som gör högtiden mer barock-anpassad, så tänkte min familj och då fick jag en bildencyklopedi över barockens konst och arkitektur. Bättre kan det knappast bli om man vill barocka till det.

Barockbloggen för två år sedan: Lögardag

Lördagar tvättar jag både husets alla smutskläder, barn och mig själv. Alla andra dagar i veckan tvättas alla familjemedlemmar utom katterna och Chateaux, fiskarna badar jämt. Chateaux är på alla sätt en barockhäst hon tvättar sig med tvål och schampoo högst en gång om året (ändå är hennes vita tecken skinande rena utom under de lerigaste tiderna). Ungefär lika ofta badar katterna Chili och Tyson i sann barockstil.

Efter medeltidens excesser i badstugor, vilka nordmännen fick smak på när de tjänstgjorde hos kejsaren i det Östromerska/Bysantinska riket, blev bruket av vatten för utvärtes bruk helt omodernt i Europa och Sverige, ungefär samtidigt som den protestantiska ortodoxin och stormaktsväldet var som starkast. Med det nymodiga bruket av underkläder kände man att det räckte med att tvätta kläderna då och då (knappast en gång i veckan) så man slapp tvätta sin egen känsliga lekamen. Det gamla bastubadandet varje lördag levde bara kvar i svearikets mest avlägsna, konservativa och efterblivna delar; Värmland, Dalarna, Tornedalen och den östra rikshalvan, Finland.

Riktigt orenligt blev det framemot slutet av 1700-talet när franska hovets vattuskräck och överparfymerande var det innigaste inniga eftersom man var säker på att alla slags sjukdomar orsakades av vatten. Helt rätt, i och för sig, vad gäller dagvattnet i Stockholm och andra koleradrabbade större städer.

1800- talet kom sedan med Nightinggales och Zemmelweiss upptäckter om hygienens betydelse för hälsan och så, smygande, först i överklassen och senare bland allmogen, sipprade sig renligheten och vattenbadandet ut i samhället, även om det urmodiga bastubadet fortfarande ansågs som en konstig utbygdsvana ända fram till 1970-talet. Läs t ex Selma Lagerlöfs novell "Gudsfreden" i samlingen Osynliga länkar, inte bara för att bastubadandet där framställs som en urmodig företeelse, utan också för att det är en av Sveriges bästa författare någonsin och en av hennes bästa noveller.

Nu har pendeln slagit över till att den som badar/duschar endast på lördagar anses som en äcklig, Pelle Snusk och tonåringar duschar gärna tre gånger om dagen. Vi svenskar i alla fall. Fortfarande är det inte alla som har tillgång till lagom tempererat tvättvatten direkt från väggen. Men vi har ändå lite kvar av våra barocka vanor, vi som fötts i Sverige. Så känns det i alla fall när man kommer utomlands.

I varma länder är hygiennivån oerhört hög. På resa med svenska ungdomar i Uganda förvånades de över alla mängder kokhett vatten som gick åt till att tvätta inte bara händer, utan också fötter, innan man kliver in i ett hus, inte bara innan maten och i Ryssland förvånades vi av att alltid hänvisas till toaletten så fort vi kom in i en byggnad, offentlig eller privat. Medan vi svenskar stod och fumlade med skorna, väntade den skoförsedda värdinnan otåligt vid toalettdörren. Efter en stund fattade vi snuskiga svenskar att vi skulle tvätta oss innan vi gjorde något annat. I Östafrika är det lättare att fatta eftersom tvättfatet står i dörröppningen, där gör man inte lika lätt bort sig.

Vi behöver inte åka längre än över gränsälven österut till det som under 700 år var en självklar del av det svenska väldet för att känna oss sunkiga. Disken desinficeras meddelst många kokheta vattenbyten och för säkerhets skull kör man disken ett varv i diskmaskinen på 95 grader för att den ska bli riktigt ren Husen skuras nästintill på utsidan och vårstädningen har en självklar plats i det finska nationaleposet Kalevala. Vilken annan dylik skrift tar upp en sådan sak?

I Finland räknas inte en dusch som tillräckligt renande, för rejäl renhet gäller bara bastun och bastu bara på lördagar är en barock ovana från den tiden då en rikssvensk bara badade två gånger i livet, vid födelsen och döden. Lik tvättades nämligen, till och med under de värsta snuskåren. Då kunde ju hur som helst vattnet inte skada längre.

Någon form av uppfattning om badande hade man dock under barocken, annars hade knappast denna målning föreställande gudinnan Diana, nyss uppstigen ur badet, av Peter Paul Rubens 1577 - 1640 kommit till.


Tidigare inlägg
RSS 2.0