Första påskveckans slut



Dirk Bouts målade denna tolkning av uppståndelsen omkring 1455 som var en tid av stora omvälvningar pestepidemier härjade ännu och kunde slå ut hela byar med alla dess invånare. Adelssläkter dog ut och gav utrymme till begåvade människor ur andra samhällsklasser att ta sig fram. Shakepseas i Stratford -upon-Avon fick en liten gosse ett av de sista stora peståren: 1564. Det blev brist på arbetskraft vilket gjorde att arbetare kunde sätta sina villkor mer än vanligt i historien. Bland annat kom en hel mängd nya helgdagar till under denna period för medeltidsmänniskan hade på ett område väldigt lite gemensamt med oss; man valde hellre mer fritid än mer pengar och prylar.

Mer Bysantinsk musik under den glada påsktiden:


Sjuk häst

Chateau med uppspärrade "arabnäsborrar"

Julia Eldh har en fin blogg som jag tipsat om tidigare och som också finns i länkskafferiet här till höger. Hon har berättat att medlivslängden för en häst i Sverige är 15 år medan fria hästar ofta lever till 40 års ålder. Det är anmärkningsvärt eftersom det normala är att vilda djur lever kortare liv än tama djur eller vilda djur i fångenskap. Julia intresserar sig för friskvård för hästar och ska plugga detta intressanta ämne till hösten, jag kommer att följa hennes studier genom bloggen framöver för visst är väl friska hästar något vi alla vill ha.

Idag fick jag anledning att fundera lite extra på detta med hästhållning och sunda djur. Min lilla älskling Chateau blev riktigt akut sjuk med svårigheter att andas och en djup otäck hosta. När jag lyssnade på hennes lungor lät det som om hon hade en gurglande pipleksak i luftrören och hennes flanker jobbade snabbt som hos en häst med svårt kvickdrag. Hennes näsborrar var uppspärrade så hon såg ut som ett arabiskt fullblod efter en galopptävling, snyggt, men knappast ett tecken på hälsa.

Veterinären som hade jour denna valborgsmässoaftonsmorgon* har en häst med samma problem och jag fick veta att det är en astmaliknande sjukdom som kan drabba äldre hästar. Hennes ponny år 26 år och har haft detta i 10 år men denna vinter har han varit mycket sämre än vanligt och hon har måst medicinera honom. Sjukdomen heter RAO=recurrent airway obstruction. Förutom en luftrörsvidgande medicin med cortison som påminner om människans pulmicort för astmatiker när hon är akut sjuk som nu, måste hon helst vara ute jämt alltid få uppblött hö, pellets eller hösilage.

Chateau äter sin nya medicin blandat med örtmedicinen för hosthästar och Irish Mash

Jag fick turligt nog tag i hösilage att ta till i stället för det torrhö vi har nu, det har varit svårt i år med det pga den regniga period som var när höet skulle skördas i somras.Sjukhusapoteket hade den medicin som Chateau behöver framöver tills detta akuta skede med blommande sälg och snömögel är över. Men hon kommer aldrig att bli helt frisk.



Efter en stund började hon faktiskt andas lugnare, men hon hostade fortfarande och som ni ser är näsborrarna vidgade till max fortfarande.

Chateau blev hosthäst när hon bodde i ett stall där hästarna måste var inomhus på natten även under somrarna. Hade jag haft ett val, vilket man inte har i Kiruna kommun, hade jag naturligtvis valt en stallplats med mer uteliv för min häst och ett betydligt bättre ventilerat stall med mer utrymme. Till slut fick Chateau flytta ner till kusten och då försvann hennes hosta som kom då och då. Men denna vinter har hon hostat mycket. Det har varit en dålig vinter för astmatiker och allergiker i år, lille Elis äter nu sin tredje penicillinkur sedan nyår och har aldrig haft så mycket eksem som i år.

Så här glad blev Majan när hon och Chateau får dela hage, och från och med i morgon höbal, igen

Onaturlig hästhållning skapar alltså problem i längden. Trots min i grunden väldigt friska häst så klarade hon inte inomhusliv i trånga oventilerade utrymmen även om hon nästan helt slutade hosta när hon flyttade till kusten så har det byggts på genom åren. Nu bor hon i Ingas underbart luftiga och välventilerade stall men de gångna åren straffar sig efter en lång kall vinter och en hastig snösmältning med mycket snömögel och häftig sälgblomning de senaste dagarna.

Om hästen får vara häst såmycket det bara går mår den bäst i vårt sällskap.

*Kul att man kan göra så långa ord på svenska!

Påskgodis

Lite påskgodis för ögon och öron. Trogna Barockbloggare har klagat, "varför har vi sett så få av Caravaggios fantastiska målningar kring fastetiden och påsk? Jag har ingen vettig förklaring faktiskt, så här kommer tre målningar som ej tidigare visats på Barockbloggen:


Jesus fängslas i Getsemane örtagård



Jesus gisslas och begabbas



En annan variant av Emmaus-motivet

Jag bara måste höra mer av VocaMe och bysantinsk musik så här i påskens glada tid:

Dagsaktuellt

Barockbloggen sätter visserligen en ära i att vara otidsenlig men just idag måste jag bara visa och länka till en riktigt kul serie, Parsmos penna i Dagen detta blir min kommentar till Bråddjups dagsedel:


Emmausvandrarna



Gabriél Velásquez målning av brödsbrytelsen i Emmaus när de bedrövade lärjungarna bjöd, ovetande om vem det var, Jesus att dela deras husrum och kvällsvard

En gång bodde jag på ett Emmaus-hus i Mwanza vid Victoriasjön i Tanzania. Numera betyder Emmaus exempelvis billigt boende i kristen anda men helt religiöst och politiskt obunden runt om i världen. Emmaus-rörelsen startade i Frankrike av den älskade prästen Abbé Pierre, eller egentligen Henri Grouès. Under andra världskriget tillhörde han den franska motståndsrörelsen och räddade judar från förintelsen därför tog han Abbé Pierre som täcknamn. Pierre är den franska varianten av Petrus.

Efter kriget engagerade han sig för fattiga och hemlösa i olika solidaritetsprojekt och så sent som 2004 startade han ett uppror mot hemlöshet i Frankrike. Då hade redan hans Emmaus-rörelse vuxit till en organisation som verkar i 350 grupper i olika länder över hela världen. Förutom att driva härbergen, säljer man t ex second-handkläder och prylar i Sverige, överskottet går till systerorganisationer i tredje världen. Där driver man sjukhus, skolor och olika utvecklingsprojekt.

Abbé Pierre var en god retoriker, i ordets bästa bemärkelse. Citatet här intill låter betyder:

«Inför våra bröder som dör av fattigdom, bör bara en åsikt existera bland människor: viljan att göra det omöjligt att detta fortsätter.»

Nu lite mer påskgodis från pappa Bach:

Att rida akademiskt I

Majan och Chateau på uppvisning en regnig junidag förra sommaren.

Akademisk ridning är vad jag och min lilla tjej Chateau pysslar med. Tillsammans med kompisarna Majan och Chateau har vi verkligen utvecklats. Det ser absolut inte perfekt ut, för det är det inte, men vi har roligt och min häst mår bra.  Vi är ju inte färdiga. Ridning är som yoga, man kan blir bättre och utvecklas hela livet.

Redan vid foten av Kebnekaisemassivet i Kaalasjärvi började vårt ryttargäng läsa in oss på det akademiska tänket, men vi kom aldrig i kontakt med en akademisk instruktör. När Chateau flyttade ner till kusten träffade hon Inga och sedan jag också träffat henne genom skolan blev vi hyresgäster i hennes stall i Vånafjärden. Inga är med i styrelsen för Akademisk ridkonstföreningen här i Kalix och på så sätt kom vi med på clinics med Ewa-Kristina Pettersson (då Jälmbrant).

Akademisk ridkonst innebär inte att man radikalt rider bakvänt mot det man lär sig på vanliga ridskolor. I Western till exempel, lutar man sig liksom utåt i svängar, tvärtemot vad man gör med min lilla ponny, och på ridskolor. Chateau följer vikthjälper jättebra, men hon skulle aldrig gå åt vänster om jag lutar mig åt höger. Det gör man inte heller i akademisk ridkonst eftersom man där eftersträvar så små och naturliga hjälper som möjligt. Det innebär inte att en westernryttare inte kan rida akademiskt, eller en som sysslar med trav eller är islandshästryttare. Disciplinen spelar ingen roll , det är hästens styrketräning och ryttarens sätt att tänka som är akademisk ridning.


Att rida akademiskt II


Det annorlunda med akademisk ridkonst är det jag fastnade för så fort jag fick se en video om samling på min vanliga ridkurs med min ridlärare Nina Sjöstrand i Kiruna. Det handlar om att tänka mer och kämpa mindre. Det handlar inte om att rida "skänkel mot hand" bara uttrycket ger en krampaktig känsla och att verkligen rida så ger hästen och ryttaren problem. En stor och stark ung rekryt, kunde kanske få de oskolade hästar som de red på i början av 1900-talet att "lyda" på det sättet. Men det funkar ju inte för känsliga hästar och svaga små ryttare som Barock-Olga. Jag tror inte att de där unga soldaterna och deras hästar heller mådde så bra av ridningen, men "går det så går det". Trist bara att den där brutala inställningen till ridningen ibland lever kvar.

Äkta samling handlar om balans och dit kommer man med eftertanke och reflektion och med att man låter hästen söka sig framåt neråt och ur denna riktning börja samla in hästens bakben under ekipagets tyngdpunkt. Man får aldrig äkta samling med våld, hästen måste orka bära sig och ryttaren i balans, därför tar det tid att få hästen stark nog för äkta samling. En bra muskelstyrkeövning är att helt enkelt rida uppför och nedför i backar. I Nerförslut blir det naturligt för hästen att trampa under sig och därmed stärka musklerna och muskelminnet som säger "det här känns bra, så här ska vi alltid göra, det blir lättare då". Detta är ridning som ger energi till både häst och ryttare, därför kallar Ewa-Kristina detta för "Kraftskapande ridkonst".



Majan och Chateau på vårpromenad.

Emmaus



Vilken tur att lärjungarna som mötte Jesus på vägen till sitt hem, flyktingar från det hemska som hänt i Jerusalem, gick till en by med ett så vackert namn. Tur för det här är en sådan fantastisk berättelse och namnet Emmaus ger ett så underbart vemodigt och ändå hemlikt intryck. Denna berättelse om de av sorg förblindade lärjungarna som får den uppståndne Jesus till färdkamrat har inspirerat konstnärer, musiker och författare genom tiderna.

Här ovan min käre Caravaggios tolkning av ögonblicket när Jesus bryter brödet och lärjungarna känner igen honom. Här nedan en bit ur en av de vackraste litterära tolkningarna av denna ur "The Waste Land" av TS Eliot och sist en musikalisk tolkning "Abide with me, bliv kvar hos mig" som är en mycket älskad psalm vilken bygger på denna händelse och citerar lärjungarna när de ber Jesus komma in med dem eftersom det snart är kväll. De är trötta men vill ändå inte sluta samvaron med denne främling som fick deras hjärtan att brinna.

Ur The Waste Land av T.S. Eliot
If there were water
And no rock
If there were rock
And also water
And water
A spring
A pool among the rock
If there were the sound of water only
Not the cicada
And dry grass singing
But sound of water over a rock
Where the hermit-thrush sings in the pine trees
Drip drop drip drop drop drop drop
But there is no water
Who is the third who walks always beside you?
When I count, there are only you and I together
But when I look ahead up the white road
There is always another one walking beside you
Gliding wrapt in a brown mantle, hooded
I do not know whether a man or a woman
- But who is that on the other side of you?
Det öde landet översättning:Karin Boye
om det fanns vatten
och inte sten
om det fanns sten
och vatten också
och vatten
en källa
en källsjö i stenen
om det bara fanns sorl av vatten
inte cikadan
och torrt gräs som sjunger
utan sorl av vatten över sten
där eremittrasten sjunger i tallarna
dripp dropp, dripp dropp, dropp dropp dropp
men det finns inget vatten.


Vem är den tredje som går bredvid dig hela tiden?
Räknar jag, är det bara du och jag tillsammans
men när jag ser upp längs den vita vägen
är det alltid en till som går bredvid dig
glider fram i en brun kåpa med huva
jag vet inte om det är man eller kvinna
-men vem är det på din andra sida?


"Du vet att jag har dig kär"

"De trodde att Jesus var borta, de trodde att Jesus var död, då kom han på stranden en morgon som lyste röd." sjöng jag med gråtdarrande stämma i söndagsskolan. Det finns nog ingen utanför min släkt som är så gråtfärdig som jag. Man kan lugnt säga att intet öga är torrt när vi släktträffas till dop eller andra högtider där sång förekommer, speciellt "jesussånger" som min äldsta dotter säger. Denna fina lilla söndagsskolesång är på så sätt en typisk Jesus-sång: man blir så glad av den att man blir rörd och berörd. Jesu praktiska kärlek blir så synlig. När han uppstått från de döda, lagar han frukost till sina sorgsna vänner i stället för att gå upp till Pilatus och säga: Vad var det jag sa?

Nej, Jesus hade helt andra prioriteringar. Jesus hade sagt till kvinnorna som mötte honom vid den tomma graven att han skulle gå före dem till Galliléen och han sa: "Hälsa särskilt Petrus." Petrus, som är så lik mig; så ivrig och passionerad i allt, men ändå en svikare när det gäller. En tanklös person som vill väl men ändå inte gör rätt. Han och hans fickarekollegor återvänder till båtarna, på morognen ser de en eld på stranden. Johannes är den som först upptäcker vem som tänt den. Petrus undrar: Kan det vara sant? Jo, det är HAN, det kvinnorna berättade är sant, han har gått före oss till Galliléen! Petrus, ivrig som vanligt, kastar sig ur båten och vadar i land, för otålig för att orka vänta tills båten lagt till.

Efter den underbara frukosten med bröd och stekt fisk, tar Jesus och Petrus en egen promenad på stranden. Tre gånger hade Petrus förnekat att han ens kände Jesus den där hemska natten då Jesus fängslades. Nu frågade Jesus honom tre gånger: Petrus, älskar du mig mer än de andra? Så här berättas det i Johannes evangelium:

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete."

Petrus låter inte pinsamheten och skammen stå ivägen för den kärlek som han innerst inne känt för Jesus hela tiden. Han låter inte skammen ta över så som det blev för Judas som i förtvivlan tog sitt liv. Petrus tog skammen, han vågade bete sig löjligt och kasta sig ur båten trots sin förnekelse, sitt svek. Så modig vill jag bli.


Mercy Street, Peter Gabriel- en sång om nåd tillägnad poeten Anne Sexton.

Påskfirandets världsmästare



På Filippinerna och i Spanen tar man Stilla Veckan på djupaste allvar, man ska ha levt på en annan planet för att inte någon gång ha sett en bild eller hört något om Semana Santa eller de hängivna filippinska katolikerna som låter sig korsfästas på långfredagen. Protestanterna har pappa Bach som skrev den underbarast tänkbara musik både för Stilla Veckan och Påsken. Påskropen skallar i kyrkor fårn Ryssland i öster till Alaska i väster och i afrikanska kyrkor tar påskgudstjänsterna aldrig slut. Överallt där kristna finns firas just nu påsk med klang och jubel.

Men jag vill ändå utnämna mästare i Påskfirande och de återfinner man i Öst, de gamla kyrkorna i mellanöstern och de ortodoxa kyrkorna i det som förr var det Bysantinska riket eller Östrom. Påsken är aldrig gladare, färgstarkare eller mer genomfirad än hos dessa kristna. Påskrop och midnattsmässor i svenska kyrkan och vackra påskägg har tagit mycket av sin inspiration härifrån. Aldrig har jag firat påsk så grundligt som med mina trosfränder från Irak, Turkiet, Israel och Palestina och Afrika. I Tuolluvaara kyrka * firade vi tillsammans hela natten med kristna från öst och syd och aldrig kändes natten lång. Påskvänner som Barock-Olga reser därför gärna mentalt åt sydost i heliga påskatider.

Lyssna till Kassias musik från det gamla Bysantinska rikets 800-tal. En nunna som några sekel före Hildegard av Bingen skrev himmelsk musik. Ensemblen VocaMe sjunger med fjällbäcksklara stämmor. Först hörde jag denna påskiga musik hos den gode Vassilis Boulonassos- alltid lika hörvärd.

* I Tuolluvaara finns en stor flyktingförläggning därav många nationaliteter på de välbesökta påskgudstjänsterna där.




Vårskrik och påskrop



Raffaelino del Garbo målade sin vision av uppståndelsen 1510, som ni ser uppfattade han den som en mycket politisk händelse, och visst var uppståndelsen en politisk händelse- maktens människor förlorade rädslan för döden som vapen mot dem som satte sig emot dem. Bara en sådan sak!

När Ronja Rövardotter möter våren gör hon det med ett illtjut som ekar över fjäll och skogar. När Jesus uppstår från det döda, det omöjliga slutet på denna hemska berättelse om smärtande kärlek ,var det bara några förskrämda vakter som ropade av skräck-de var inte vana vid änglar och döda som bröt sig ut från sina  gravar.

Senare på morgonen kom Maria från Magdala med balsameringsmyrra tilll graven. Hon grät så att hon inte kände igen Jesus utan misstog honom för trädgårdsmästaren. Det är inte konstigt ingen förväntar sig att någon alls ska uppstå från det döda, allra minst en som dött så lemlästad, så fullständigt söndertrasad som den korsfäste Jesus.

Men precis som våren gör att döden går baklänges i naturen gjorde den smärtande kärleken att döden verkade baklänges och ute i solen går Jesus. Då kommer det första påskropet: Maria springer in till de gömda lärjungarna och ropar ut att Jesus lever.

På samma sätt ropar ännu kyrkan i hela världen just idag* "Kristus är uppstånden-Ja han är sannerligen uppstånden!"


Så här föreställde sig pappa Bach att en av Mariorna vid graven påskropade efter mötet med Jesus**: Vi behöver inte myrra till att balsamera kroppen med, nu passar det bättre med en segerkrans! sångerskan heter Agnès Mellon och det är Collegium Vocale i Gent, Belgien som framför stycket:



*Jo, för i år firar både öst- och västkyrkan påsk samtidigt, det händer inte varje år pga att östkyrkan följer den julianska kalenderna medan väst följer den gregorianska kalendern (den vi tycker är den normala).

**Föredömligt nog textat till italienska så jag får utlopp för min italienska längtan och förstår mer för jag har ännu inte så mycket kunskaper i tyska att jag förstår allt av Bach underbara kantater-men det kommer!

Snart är det påsk


Pietà. Quadro della Sala Paolo VI dell'ex convento di San Simpliciano a Milano (oggi sede della Facoltà Teologica). Foto di Giovanni Dall'Orto (Pietà. Tavla i Paulus VI's sal i före detta klostret San Simpliciano i Milano (idag säte för teologiska fakulteten.) Fick lite sug efter italienska här, sådant händer, speciellt på våren.


Vi förbereder oss nu för att åka på påsknattsmässa. Men jag vill fortfarande frossa i fastans ljuva musik. Jag hörde en gång ett  barn som ställde frågor till Kulturradions telefonväkteri, han frågade varför det inte finns några påsksånger när det fanns så mycket julsånger. Barnet fick svaret att det finns mycket musik kring påsken och jag säger detsamma, fast man har över 80 dagar på sig hinner man inte bli less på all denna ljuvliga musik.

Fastans musik är smärtsamt ljuvlig, det finns förstås härligt mycket jublande påskmusik också-men den får vi frossa i de 40 påskdagarna och de börjar i morgon.

Här får vi alla frossa några timmar till i fastemusik. Här med Vivaldi och hans version av Stabat Mater Dolorosa och en video som innehåller många vackra pietà-bilder:



Ruht wohl

Rogier van den Weyden målade Jesu nedtagande från korset någon gång strax före 1443.

Josef och Nikodemus är de rikt klädda männen på bilden, mamma Maria i blått, som vanligt.

 

Påskafton är ett mellanrum, den mesta mellandagen av alla. Mitt emellan långfredagens grymma postludium och påskdagens jublande preludium* kommer påskaftonens dämpade interludium. I kyrkorna läser man texterna om Jesu gravläggning, för inget står om denna dag av tomhet och sorg i Bibeln.

I Johannes evangeium läser vi: Josef från Arimataia, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla för judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. Nikodemos kom också dit, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära.

I Markus evangelium står det att Josef från Aramitea "tog mod till sig och gick till Pilatus" jag gillar denna lilla avvikelse från bibelns princip om händelser, inte beskrivningar och känslor, tydligen var det en så viktig detalj-och det är det ju-alla de elva lärjungarna hade flytt och gömt sig. Josef och Nikodemus, som  hade så mycket att förlora tog hand om Jesu begravning trots alla risker. De blev dessutom rituellt orena av att röra en död kropp inför påskfirandet. Det är mod. Sådan vill jag bli.

*jo jag vet att det är bakvänt, men som Aslan säger i "Häxan och lejonet" av CS Lewis: "döden verkar baklänges" liksom våren går från död till liv.

Påskaftonens självklara musik blir min kära Passio secundum Johannem et Johannem, som vi latinare säger, Andra säger till exempel Johannespassionen av Johann Sebastian Bach, Ruht wohl= vila väl ordagrannt. Vila i frid säger man väl på svenska.


Långfredagslänk

Via Dolorosas stationer visas här i form av konstverk.


Förberedelsedagens afton, Långfredagskväll



På alla andra språk jag känner till heter långfredag heliga fredagen, goda fredagen eller något liknande, på svenska heter den långfredagen och jag tycker inte det är helt fel. Det måste ha varit en mycket lång dag, men till och med de värsta dagarna tar slut. "Även detta kommer att ta slut" är ett vanligt trösteord-det är inte en tom tröst, för precis så är det. Långfredagen tog slut. På ett eller annat sätt slutar allt plågsamt en gång.

Maria som omfamnar korset som dödade hennes barn fick till slut vila, hon gick antagligen hem till sig kanske ledsagad av mariorna och Johannes som hon skulle ta hand om som sin egen son-han som levt nära sonen, som kände sig som den älskade lärjungen. Det var säkert också en tröst att inte vara ensam Så är det ju inget är värre än att sörja ensam-så är det också ibland, men lycklig är den som inte behöver sörja ensam.



Förlamad av sorg

Alla evangelier berättar noggrannt om Jesu sista timmar i livet, timme för timme, allt han sa som de kunde minnas-tillsammans kom de ihåg sju meningar. Dödsögonblicket skildras som dramatiskt; Jesus ropar högt berättas det och någon av kvinnorna som följde Jesus minns att han sa: Fader i dina händer lämnar jag min ande. Johannes nämner också att han sa "Det är fullbordat" innan han gav upp andan. De som stod på avstånd berättar att templets förlåt rämnade mitt itu och det blir en jordbävning. Men när han dött tystnar berättelsen. Som om minnet förlamats av sorgen, varför berätta något, allt var ju slut nu?

Eller berättade kvinnorna som stod på avstånd och de som stod vid korset om hur de förvirrat försökte få ta ner kroppen och tvätta den? Berättade de att de kände sig lättade, nu var hans hemska plåga slut? Spottade de på soldaterna som dödat och torterat Jesus? Ropade de förbannelser mot prästerna som utlämnat honom till romarna? Vad gör soldaterna när de krossat benen på dem som fortfarande levde och stuckit spjutet i Jesus för att se om han var död?

Ja inget av det får vi veta. Berättade de om detta så är det inte vad som bevarats till vår tid. Sådan är ju den här gamla berättelsen, vi ser bara förgrunden, inga känslor refereras, bara händelser och citat. Kanske är det därför de fortfarande fängslar oss-vi får fylla i känslorna hos kvinnorna som står på avstånd och bara hör det Jesus ropar på korset, vi får föreställa oss själva hur de tre som släppts fram till korsets fot reagerar när Jesus adopterar bort Johannes till sin mamma Maria eller när de hör hur soldaterna och de meddömda hånar honom. Den inre monologen var inte uppfunnen och hade förmodligen ändå skalats av genom den muntliga traderingen tills berättelserna skrevs ner 20 till 50 år efter att dessa händelser inträffade.

Just i avsaknaden av inre monolog, beskrivningar och utvikningar kan vi alla identifiera oss med historien och ställa oss vid korset; som soldaterna som kastar tärning om Jesu kläder, som Marias väninna Maria eller Maria från Magdala som hade stött hela Jseus-projektet med sina goda inkomster, som officeren som yttrade att Jesus var Guds son trots allt eller i gruppen av kvinnor som står på avstånd och bara hör Jesu höga rop.


Långfredag 15.00, nionde timmen




Långfredagsmorgon

Vanligen är jag i Kiruna backiga stad på långfredag och på morgonen brukar jag ta en långpromenad med radion på i lurarna. Långfredagsmorgon brukar vara ett litet äventyr på P1 så också i år. Först ett oerhört intressant och givande samtal med fd. ärkebiskopen KG Hammar, sedan ett program om världsbilder lett av Kerstin Wixe i Luleå. På hemvägen lyssnade jag till P2 Matteuspassionen av J.S. Bach. Den pågår just nu, det går att lyssna senare kolla länken längst ner på sidan.

Programmet om världsbilder fick in ett mejl från en lyssnare som tackade för programmet eftersom det gav perspektiv på världsbilder som visar att man kan byta världsbild och så ändra sig själv och sin värld. Hon sa alltså det fasteloggan jag använt här säger:

 

Om någon levt ett liv och dött en död som förändrade världen så var det Jesus, här berättar Bach om hans lidande och död i Matteuspassionen.



Det är bara att tacka och ta emot

Nattvarden var en måltid med lamm och ojäst bröd för att minnas slaveriet och uppbrottet, friheten och den långa vandringen till det där landet där de skulle ses som inbyggare och inte främlingar. Men Jesus gjorde något mer av den festen-det blev till en fest där alla tiders vänner till Jesus fick vara tillsammans med varandra och honom igen. Under denna påskfest var det som Jesus tvättade lärjungarnas fötter. Precis som han själv fått fötterna masserade med nardusbalsam några dagar tidigare tog han nu hand om sina lärjungars trötta fötter.

Att tvätta gästernas fötter var normalt ett slavgöra, alltså en syssla reserverad för slavar, fria människor nedlät sig inte till sådant. Det kändes väl allra bäst att bli ompyssald på detta intima sätt om man inte tyckte att den som gjorde det var en jämlike eller ännu värre, en som stod över en på statusskalan. Så tyckte också lärjungarna att det var genant att deras mästare Jesus tvättade deras fötter.

Den som skulle komma i närkontakt med mina självsprickor, liktornar och gula nagar skulle var en som var knappt mänsklig, slavar var ju ansedda ungefär som vår llla åsna på palmsöndagen. När en slav dog fick de ingen ordentlig begravning, en frigiven slav kunde dock få en markerad grav, men gravmonumentet var på sin höjd en byst, en fri född person kunde däremot få ett porträtt i helfigur på graven-vilket säger en del om hur mänsklig man ansåg en slav vara; dvs inte alls.

Med dessa de lägsta av de lägsta i samhället identifierade sig Jesus så starkt att han sa att den som inte fick sina fötter tvättade av honom kunde inte ha gemenskap med honom. Det gäller även för den som tar emot en sådan tjänst att vara ödmjuk, det finns få saker som vi människor är sämre på än att ta emot gåvor av andra och bli ompysslade av andra anses av många som så förnedrande att man hellre dör (tror man i alla fall) än att bli ompysslad av andra människor när man blir sjuk eller gammal.

Denna konst att ta emot fick lärjungarna öva på; den konsten kunde Jesus och hans vän Maria i Betania. Jag är inte bra på det, man vill ju liksom betala tillbaka för att inte stå i "tacksamhetsskuld" (vilket puckat ord!) men jag vill absolut bli bättre på det. Att bli en sådan människa som glatt tar emot med ett tacksamt sinne de gåvor som medmänniskor, Gud och livet vill ge mig är ett viktigt mål denna fastetid-än har jag inte nått dit-men vägen är utstakad.

Tack alla mina vänner för allt ni ger mig av både materiella och andliga ting; vänskap, te, nybakt bröd, uppmuntran, böcker, räkmackor, vantar och tålamod med mina konstigheter.


Skärtorsdag

Leonardo da Vincis målning nattvarden avmålad på 1500-talet. Det är bra, för den har farit illa på väggen där den en gång målades al fresco:

Klicka på bilden om ni vill se förfallet bättre.

Nu börjar fastan gå mot sitt slut. Denna skärtorsdag har börjat lugnt med En underbar vårroman: Germinal av Emile Zola. Den stämmer väl med fastans innehåll om rättvisa, frihet och en ny vår. En riktig arbetarroman av samma snitt som Moa Martinson, Ernst Didring  och Eyvind Johnson skrev, med många personporträtt som etsar sig fast i minnet; speciellt Catherine, 15-årig handlastare, är en karaktär som är lätt att gilla och svår att glömma och sura Chaval en karaktär lätt att ogilla men lika svår att glömma.



Dagens bibeltexter handlar om två saker: befrielse ur slaveri och instifandet av nattvarden som helig gemenskapsmåltid. Israels folk tågar ut ur Egypten och äter raskt ojäst bröd och nyslaktat lamm, vars blod räddade dem från mordängeln som gick genom Egypten för att till slut övertyga farao om att släppa sina slavar till friheten i ett land de bara hört talas om, men där de skulle räknas som invånare och inte främlingar.

Nattvarden var en måltid med lamm och ojäst bröd för att minnas slaveriet och uppbrottet, friheten och den långa vandringen till det där landet där de skulle ses som inbyggare och inte främlingar. Men Jesus gjorde något mer av den festen-det blev till en fest där alla tiders vänner till Jesus fick vara tillsammans med varandra och honom igen. Under denna påskfest var det som Jesus tvättade lärjungarnas fötter. Precis som han själv fått fötterna masserade med narudsbalsam tog han nu hand om sina lärjungars fötter, en sista kärlekshandling av den som i praktiken redan var dömd till döden på ett kors- och visste om det.





Linnea Teresia fyller år!

Mitt i Stilla veckan blev hennes födelsedag i år min lilla pepparkaksgumma. Några aktuella bilder på denna skönsjungande, humoristiska skönhet:



I galopp denna fina stilla vecka på en pigg snart 19-årig Chateau.



Med lillebror Aron.



Här får födelsedagsbarnet en puss av Majan.

Här kollar hon upp noter till en låt från Ameilie från Montmartre som hon vill spela på pianot.



Tonåringarna förbereder sig för födelsedagens morgonpass.

I full galopp mot framtiden!



Musiken blir förstås ett stycke från födelsedagsskivan med hennes idol Sarah Brightman:



Avspänning och vila = koncentration

Idag fick Chateau lite koncentrationsmassage enligt TTEAM-metoden innan ridningen. Den lugnar hästar och lille Lubbe, tre år vild, tyckte mycket om den och blev så fin att rida efteråt. Scooby som skrämde de små rideleverna blev en snäll och lydig ponny av behandlingen. Chateau och jag gillar det mest för att det för oss närmare varandra och jag önskar att jag alltid hade tid till det. Det är bra med lov och stilla veckor.

Massage av öronsnibbarna är toppen och lugnar varje häst. Öronspetsarna är ställen där man kan stimulera endorfiner hos hästar och Chateau nästan somnar av det.



Scooby Doos favoritmassage, rulla huden på huvudet mjukt mellan fingrarna. Mysigt tycker också Chateau och det funkade bra på spände och kittlige Frasse innan borstning så man slapp bli sparkad under rykten.



Det är mysigt med mulmassage också, i stället för brems och funkar nästan lika bra. Efter denna lugnande koncentrationsmassage ryktar jag hästen eller klappar lätt och snabbt över hela kroppen sedan går ridningen oftast som en dans. Önskar jag alltid hade tid med detta.


Tisdag i Stilla veckan


Jesus med sina vänner Maria och Marta i Betania

En fin tisdag i stilla veckan har gått över i kväll. När jag och dottern for till stallet klädde de yngsta påskbusken utanför huset och dottern spelade "Jesus-sånger" som min andra dotter kallar det. "Jesus is my friend" och nu tänker jag på Sakarja 9 igen, versen innan Palmsöndagens GT-text säger:
Aldrig mer skall någon förtryckare komma.
Nu är mina ögon öppna.


För mig är det mycket av vad denna fastetid handlat om, både ute i världen och hemma i mitt liv. Jag hoppas innerligt att demokratirörelserna i Mellanöstern håller ögonen öppna för nya förtryckare så de inte har en chans att kidnappa dessa rörelser.

Samtidigt så inser jag själv att det är lätt att ta på sig nya träldomsok, helt självvalda, men likafullt tvingande och begränsande. Det gäller att hålla ögonen öppna för nya förtryckare både inre och yttre och ta till sig, våga vara så fri som Jesus som inte sneglade på popularitet utan gick sin väg rakt fram.

Jag håller också ögonen öppna för befriare och befrielse, Sakarja fortsätter ju sin framtidsvision:

Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Nu "Jesus-sången" min dotter sjöng och spelade för mig på väg till stallet i dag:


Stilla veckan måndag

Måndagen i Stilla veckan brukar man särskilt minnas Jesu vänner Marta. Maria och Lasarus i Betania. Det var ju dit han drog sig tillbaka efter Palmsöndagens dramatiska händelser. Betania betyder beit= hus och dadel-eller fikon en del tolkar det som betryckets hus. Jag väljer det positiva dadelhuset. Tamar, en av Jesu stammödrar enligt stamtavlan i Matteus evangelium, har ju ett namn som betyder dadelpalm. Dadlarna som var så viktiga och symboliserade fruktsamhet och liv. Här återkommer de i namnet på byn där Jesus så ofta vistades och dit han också drog sig när det hade stormat kring honom under denna hans sista vecka i livet.

Idag har vi haft glädjen att sitta kring fullsatt bord med Mirjam, Fredrik, Emma-Lie och Jasmin, precis som Jesus låg till bords hos de tre syskonen, av vilka systrarna verkar ha stått honom allra närmast. Denna dag på kyrkoåret brukar vi minnas hur Lasarus uppväcks från de döda av Jesus, men vanligtvis är han bara nämnd i förbifarten medan hans systrar är de framträdande personerna. Så är det också när Lasaros väcks upp, det är samtalet mellan Marta och Maria och Jesus som är det centrala i berättelsen.

Att fira denna dag med sina kära vid bordet passar utmärkt. Jesu vänskap med systrarna i byn som heter som hans egen stammoder Tamar, påminner om hur viktigt det är att ha vänner att dela måltider och sorger med. Jesus kunde visserligen trösta bättre än de flesta genom att han gav livet åter till den bror som systrarna sörjde. Men han behövde också sina vänner nu i denna stund när snaran börjar dras åt kring honom av hans mäktiga fiender.

Vi kan alla vara vänner som gläder varandra, tröstar varandra eller helt enkelt bara sitter ner tillsammans och känner oss mindre ensamma för en stund-en nog så viktig sak. Vi människor är inte gjorda för evig ensamhet. Vi behöver alla ett Betiania att komma till. En plats att vila på. En plats att hämta kraft ifrån. En plats att känna oss trygga oh älskade på när alla andra i hela världen verkar vara emot oss.

Röda korset bedriver vänskapsverksamhet så att människor som pga ålder och handikapp kan ha blivit ensamma får besök och nya vänner, den som besöker får också en menigsfull sysselsättning och nya vänner-en vinna-vinnasituation som vi alla kan stödja på olika sätt.


Stretch

Så här brukar jag stretcha hästar efter ett träningspass, tricken har jag lärt mig av Dennis som jobbat i travstall och hade ett eget varmblod, Astro, som han travtränade men vad jag vet startade han aldrig i någon tävling. En del är också hämtat från Linda Tellington-Jones TTouch–metod.


Först drar jag upp knät och räknar till 20 sedan sträcker jag ut frambenet helt rakt med lite stöd under framknäet. . Med andra handen tar jag tag i tån och håller medan jag räknar till 20. Sedan böjer jag mjukt och långsamt upp knäet igen och släpper sist lugnt ner benet.



Bakbenen stretchas rakt fram och rakt bakåt, åt sidan är visst inte bra att stretcha för det är inte ett naturligt rörelsemönster för en häst.





När man släpper ner benet igen har man stretchat lagom när hästen släpper ner och vilar benet på tå:



Sedan stretchar jag ryggen genom att dra i svansen, det tycker hon är jätteskönt. Man ska dra mjukt men ordentligt, man kan liksom hänga bakåt i svansen och man kan dra lite åt sidorna också, men långsamt och mjukt. Man släpper inte svansen tvärt utan drar den först neråt och sedan släpper man gradvis och mjukt.

Se här hur hon myser av svansstretchen:



Sedan avslutar vi stretchen med lite yoga för hästar:

Jag knackar Chateau på insidan av hasen, då lyfter hon upp benet och vrider sig så hon kan ta en godisbit ur min hand under bakbenet. Det gör vi förtstås på båda sidor så hon får sträcka ut båda sidorna:



Sedan får hon buga och sträcka ut nacken:



Som avslutning får hon räcka vacker tass med båda frambenen och just idag ville hon buga mer, hennes sätt att tigga morötter, vi faller för det varje gång.


Palmsöndagskväll

Palmsöndagens texter handlar också om hur hela skapelsen är viktig för Jesus. Var och en som sysslat med hästar vet att man inte bara sätter sig på en oinriden unghäst, ännu mindre en ungåsna, från landet och får den att lugnt och sansat traska dit man vill omgiven av en skränande folkhop mitt i storstadens ovana larm. Detta fascinerade mig redan när jag var barn. Hur kunde Jesus rida på en oinriden fölunge så där lugnt som det verkar ha gått till på bilderna?

Egyptisk arbetsåsna


Jag tror denna text också handlar om Jesu förhållande till djuren. Åsnehingsten känner igen honom, känner förtroende för honom och går därför dit han vill. Det är intressant att den som hyllas som kung ska rida på en åsna, lastdjuret och småfolkets riddjur. Hästar var för kungar och mäktiga, åsnor för kvinnor och fattiga. Alla dagens texter vittnar om ett omvänt sett att värdera människor och djur, den störste blir den minste och det minst värdesatta djuret bär snickaren som hyllas som kung.

Fattiga människors arbetsåsnor har det fortfarande svårt. Brooke's hospital ger gratis vård till fattigas åsnor och andra djur bland annat i Kairo.

Ylva Eggehorn har skrivit en rar och humoristisk dikt med många bottnar om denna åsna:

HOSIANNA

Det var en gång en åsna, jag säger inte vem
Som stod och smått funderade vid dörren till sitt hem:
då kom det två figurer och ledde henne bort
den ene ganska lång och smal, den andre tjock och kort
för någon ville rida på åsnans smala rygg
han satte sig på henne och hon var glad och trygg
men när de kom till staden det blev ett väldigt liv
För folk sprang ut på vägarna med stora långa kliv
och ropade och hurrade och sjöng och hade sej
och åsnan börja kråma sig och tänkte: se på mej,
dom lägger fina tyger och kvistar vid min fot
och bugar sig och ber att jag ska äran ta emot
det var väl det jag trodde och det har jag väntat på
att någon skulle upptäcka min glans till slut ändå
jag antar det är borgmästarn som ordnat till det här
jag får väl låtsas häpen över allt deras besvär
så omtänksamt av honom som satte sig därbak
att vilja ställa upp och göra PR för min sak....
_ _ _

Det var en gång en åsna jag säger inte vem
som trött och lycklig återvände sedan till sitt hem
hon hörde några rop och skrik men sedan blev det tyst
det var om nån förbrytare som Judas hade kysst
men åsnan ställde sig och sov med huvudet på sne -
för hon var trött. Det blir man när man just har gjort
succé....

Ja, tänk den store Johann Sebastain Bach skrev till och med en kantat om denna lilla åsna!




Palmsöndag

Bild från ytterligare en katolsk sajt med ett humoristiskt namn "Fisheaters". Här kan man också läsa om hur man gör traditionella palmbladskors av palmsöndagens palmblad.

 

Palmsöndagen fortsätter att vara politiskt radikal. När Jesus ridit in i Jerusalem som de fattigas kung och befriare går han till templet där barnen skrålar Hosianna så högt att prästerna i templet säger till Jesus att be dem vara tysta. På Jesu vanliga kantiga, lite gåtfulla,  sätt säger han bara: Har ni inte hört: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig. Sedan gör han något föga sansat och milt:

 

De kom till Jerusalem, och han gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: "Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste." Detta hörde översteprästerna och de skriftlärda, och de sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning.

 

Blinda och lytta kom fram till honom i templet, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: "Hosianna Davids son", blev de förargade och sade till honom: "Hör du vad de säger?" Jesus svarade: "Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?" Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.

 

Varför driver Jesus ut månglarna ur templet med våld? Han har ju med sådan ömsinthet tagit sig an penninghungriga, giriga personer förut? Matteus, lärjungen, var skatteindrivare åt romarna, likaså den lille Sackaios  som lurade till sig mer än som var angivet. Dessa två skojare och skattmasar var han vänlig mot .Sedan festade ihan hop med dem till den grad att de ordentliga gudfruktiga fariséerna anklagade honom för att vara en vän till skatteindrivare och skökor, en drinkare och lössläppt partytyp. Men affärsmännen i templet blir helt simpelt utkastade, i Johannes evangelium står det att han till och med gjorde en piska av repstumpar för att köra ut handelsmännen och deras djur.

 

Varför han gör så här vet jag förstås inte. Men det är tydligt att Jesus inte alltid gjorde likadant mot alla. Det de som var nära honom minns av honom är helt olika förhållningssätt mot olika människor. Han botar dem på olika sätt och bemöter dem alla på olika sätt. Den rike ynglingen som ville följa honom fick höra att han skule sälja allt och ge bort allt till de fattiga. Sackeus fick inga direktiv utan sa självmant att han skulle ge bort sitt överflöd till de fattiga och betala tillbaks till dem han tagit för höga tullavgifter av. Månglarna i templet kör han bara ut på gatan.

 

Det Jesus gör hela sista veckan i livet gör honom mer och mer till en given måltavla både för den romerska kolonialmaktens missnöje och de mäktiga religiösa ledarnas avsky. Nu hade han också affärsmännen i templet emot sig. Jag gillar att han aldrig verkar bry sig om att bevara sin popularitet och suga på förmiddagens hyllningskaramell. Jesus är ju verkligt vänlig och kärleksfull mot barn, kvinnor och utstötta mobbingoffer som Sackeus, men fullständigt hänsynslöst rak mot dem som har makt och positioner i samhället utan att snegla på obekväma konsekvenser av sin hållning.

 

Så fri vill jag också vara.

 

Dagens fastetips:Håkan Arenius är alltid vass och salt och här tar han upp flera olika organisationers kritik av den alltmer vidlyftiga svenska vapenexporten.

 

Musiken en bysantinsk hymn som sjungs under Stilla/Heliga veckan i den orthodoxa liturgin: Din brudgum kommer.

 


Palmsöndagsmorgon

Palmsöndagens händelser sammanfattar hela fastans politiska sprängkraft. Genom att avstå säger vi ju: mig köper ingen! Vi säger till oss själv: vi är fria, vi kan välja bort, vi är inte beroende av pengar och statusmarkörer. Vi säger till dem som sitter på pengapåsarna; du kan inte köpa mig, men du får följa med mig ut och se på fåglarna under himmelen och liljorna på marken. Vi säger till den fattige: ska vi dela? Vi säger till dem med makt: det finns den som är mäktigare och är du en rättvis ledare så är det okej, men räkna inte med mitt stöd om du säljer den fattige, utförsäkrade eller hemlöse för ett par skor.

Dagens text ur gamla testamentet är hämtad från Sakarjas bok:
Så har Herren Sebaot sagt: "Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra."

och den fortsätter:
Så säger Herren Sebaot: Fastedagarna i fjärde, femte, sjunde och tionde månaden skall för Juda bli till fröjd och jubel, till glada högtider. Älska sanning och fred!

och därefter kommer dagens text:
9:9Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.

Självklart är detta ett politiskt budskap. Men det är inte alls på den sida den officiella kyrkan ofta stått. Om kristendomen tog detta budskap på allvar skulle världen se helt annorlunda ut så: älska livet och lev fastan-förvandla din värld!



Förkyld? Gå i kloster, Ofelia!

Jesus ber i Getsemane och blir tröstad av en ängel. En bild från benediktinerbrodern father Marks blogg.

Mina kära hundbrorsor hos Godzdogz skriver inför Stilla Veckan om Jesu sju ord på korset. Varje dag spelar de också nyskriven passionsmusik byggda på Jesu sista ord i livet. Helt underbar musik även om den är ny, det måste inte vara barockmusik för att vara bra-men det hjälper.Jag gillar humorn och den höga kvaliteten på deras hemsida/blogg.
De tar sig själva med härlig självdistans och livet på djupaste allvar, en attityd som jag verkligen uppskattar. Det finns många kloster med roliga, intressanta och snygga hemsidor och bloggar.

För mig, som allid haft en viss dragning till klosterliv är det bekvämt med dessa snygga hemsidor och bloggar som kloster runt om i världen driver med vacker sakral konst som de gärna delar med sig av. Alla är inte lika humoristiska som de britiska dominikanbröderna men nästan alla har någon kul devis typ "the more Catholic the better" eller fasteloggan som sprids av mig och på facebook.

Själv är jag ju en glad protestant men fastan har jag hållit mig till länge, därtill inspirerad av min humoristiske katolske vän Andreas. Jag försöker alltid lägga i en lägre växel och ta det lugnare med allt under denna tid på året. Men det är svårt att riktigt få det där klosterlugnet med var sak på sin tid, som jag önskar med barn, häst och stressigt-men roligt- jobb och allt annat jag ska hinna med.

Nu inför påsklovet och Stilla veckan sa min trogna gamla kropp stopp! Jag blev dunderförkyld och orkade inte ens med en fasterapport här i går utan sov 12 timmar i sträck. Idag har det varit en lugn dag med Godsdogz och en Ridsport special som jag inte hann läsa när den kom för sex månader sedan nerbäddad i soffan. Så idag blev det lentus-tempo äntligen. Jag har på sätt och vis gått i kloster en stund.

Här musik av barockmusikern Heinrich Schütz som finns på en sådan där rolig katolsk sajt.


Hemlängtan

Ibland längtar jag hem till Kiruna och särskilt till naturen där. Backar och fjäll, sjöar och glesa skogar. Visst är plattland och granitkullar, hav och högväxta skogar också fint, men jag längtar ändå hem. Det behöver inte vara bättre, det är på många sätt bättre här; enklare att ha häst. Lättare att utveckla ridningen tillsammans med likasinnade. Närmare till allt möjligt intressant. Chateaus stallplats är helt annorlunda än det lilla fuktiga kyffe där hon delade stall med två andra hästar på betydligt mindre yta och med hälften av takhöjden hos Majan. Stallet som gjorde min lilla tjej till en hosthäst.


Men vårvintern i Kaalasjärvi kunde också vara så underbar. Leriga hästar, stora pooler av lera i rasthagarna, långa galoppturer till Fjällnäs och svanar, strömstarar och fjällgås vid utloppet till Kalixälven. Redan nu i april börjar kvällarna bli ljusa och riktigt mörkt blir det inte längre på natten så här års. Ridbanan tinar fram och vi kunde börja med hoppning, frhetsdressyr och trailbanor igen efter vintern med mina härliga stallkompisar Maj-Britt, Elin och Linda-och mina barn förstås. Det är ännu långt kvar tills myggen gör skogsturer outhärdliga för både häst och människa och min ponny blir pigg och glad trots pälsbytet.

Den här bilden påminner om allt det härliga i Kaalasjärvi och när jag hittade den blev längtan norrut stark. Tur att det är påsklov och vi snart är där.


Nåd bara nåd

Maria och Marta är välkända systrar i Bibeln. Där Marta får stå för det flitiga och Maria för det kontemplativa i tillvaron. Vi har väl alla en tendens att tycka som Marta att de där lata Mariorna borde hjälpa till lite mer. Jag är inget undantag.

På något sätt vågar varken jag eller Marta tro på att vi kan få saker utan att förtjäna det på ett eller annat sätt. Vi vågar inte lita på att den som tar hand om sparvar och klär maskrosorna i guld skulle mäkta med att ta hand om oss. Vi tror att vi kan lägga både en och annan aln till vår livslängd med all vår möda. Men så står man där alldeles maktlös och ser att det är faktiskt inget jag kan göra nu.

Jo nog har jag fått tänka på sparvarna under himlen denna fastetid. Nog har jag fått luta åt Gud mer än en gång som det så ofta blir när man saknar fast jobb fast man jobbar mer än heltid. Om man någon gång råkar få sin lön i tid får man betala hiskelig restskatt eftersom systemet är gjort för fastanställda och inte den växande skara vikarier, korttidsanställda och uthyrda som jag tillhör. Det är inget val, absolut inte, men så ser arbetsmarknaden ut nu för tiden. Man anställer inte folk om man kan undvika det.

Jag har alltså fått lita på nåden ofta denna fastetid.

Nu ska ni få höra en berättelse om ett vardagsmirakel: den 16 december 2010 tappade jag min börs just innan jag skulle åka till Halmstad för sluttentor i min kurs. Jag letade över allt, den var för ovanlighetens skull full med kontanter ca 500 kronor eftersom lille Elis sålt panda-prylar och jag tagit betalt för några av dem under dagens lopp. Den stod inte att finna. Det var bara att spärra kort och fixa nytt körkort och allt annat tjorv som blir.

Men så i morse, när den dyre maken jagade lille Elis runt gården eftersom den sistnämnde vägrade sätta på sig ytterkläder, hittade maken min börs som i godan ro legat i djupsnön och bidat sin tid tills den verkligen behövdes. Det var som om Gud lagt in över femhundra kronor på ett sparkonto för att användas vid nödtillfälle.

Detta tillfälle är verkligen nu. Nu kan vi låta barnen få påskägg på Påskdagens morgon och det löser sig med en massa saker som vi inte haft någon lösning på. Över femhundrakronor och en hel hoper frimärken(låg också i börsen) till alla påskkort vi ska tillverka nu när det finns utrymme för lite lyx när fastan är över.

"Vissa dagar flyter som en mäktig norrländsk älv-andra dagar står man knappast ut med sig själv.
Andra dagar är det Nåd, bara nåd" så skaldar Ingmar Johánsson. Och det är ju sant, alla dagar är inte likadana. Men just nu är det Nåd bara nåd som gäller och det är ett väldigt vilsamt tillstånd.


Dagens fastetips



Dagens fastetips hittar ni här.

Ewa-kurser 2011

Ewa-Kristina Pettersson

kommer till Kalix igen i vår och sommar för sina inspirerande kurser. Kurserna hålls som vanligt på KRF och i Vånafjärden. Kurser finns inplanerade för helgerna 28-29 maj, 23–24 juli och 10–11 september.

Pris: 630:– per ridpass. Markdeltagare: 300:– för en dag, 500:– för hela helgen. 70 :– för lunch.

Anmälan till Inga på mejl: 17gustavsson@telia.com eller tfn:070–5958603. Uppstallning kan ordnas på KRF, då betalar man hyra till KRF. Några platser i Vånafjärden finns också. Sista anmälningsdag för maj-kursen är 26 april – först till kvarn gäller. Tre veckor före kursen är anmälan binande och då ska också kursen betalas, men du får sälja ditt pass till vem du vill om du förhindras deltaga. Kursen betalas till plusgiro 553741–0 senast 6 maj.




Kärleken till pengar contra nåd bara nåd

Joakim von Anka är rik, men han är inte född rik. Hans originalnamn på engelska är Scrooge mac Duck för han kom från Skottland som 13-åring till Ankeborgstrakten och skapade där, ur sin första intjänade turkrona, sin oerhörda förmögenhet. Det är hans heligaste föremål och den onda Magica de Hex vill ständigt stjäla den för att kunna bli så rik som han. De religiösa inslagen fattas verkligen inte i denna berättelse. Joakim von Anka blottlägger verkligen mammonismens sanna natur och vårt eget slaveri under den-för vi sympatiserar ju med Joaikims kamp för att behålla sin turpeng och sina enorma pengavalv.

Joakim är en riktigt amerikansk self made man från en enda turkrona har han med list och girighet byggt upp sin enorma förmögenhet så att han nu är den rikaste ankan i världen. Ord som tur eller nåd ser han som en skymf. Det är hans egen förtjänst att han blivit rik. Att han haft tur med sin första krona, med att hitta guld, fast många jobbade mycket hårt utan att någonsin hitta något annat än sand, vägrar han inse. Tacksamhet ligger inte för Joakim von Anka, han har bara sig själv att tacka för allt-tycker han.

Hur ofta är inte jag precis som Joakim. Jag inbillar mig att det på något sätt är min förtjänst att jag fötts i Sverige just nu med fri skola, sjukvård och utan svält en för den arbetslöse. Jag tycker att jag minsann jobbar så hårt, pluggar så mycket är så flitig som mamma att jag förtjänar alla fina barn, maten på bordet, min hälsa, min underbara häst, alla fina vänner.

Nej, vännerna inser jag faktiskt att jag inte förtjänar, jag är en usel vänvårdare just för att jag försöker förtjäna mitt uppehälle så frenetiskt. Men denna fastetid har jag ständigt blivit påmind om fåglarna under himmelen och liljorna på marken. Jag inser att jag lever av nåd- mitt liv är en lång turlista: Vilken tur att jag föddes i Sverige. Vilken tur att jag föddes nu och inte under stormaktstiden till exempel. Vilken tur att jag var på BB när två av mina söner var tagna av att nästan strypas av navelsträngen under förlossningen. Vilken tur att jag lär mig så lätt och kommer ihåg allt jag läser. Vilken tur... ja listan är hur lång som helst, den tar aldrig slut.

Jag hade en gång när jag var mycket ung en metalgrupp tillsammans med min bror och hans bästis Tomppi (teologiskt tvilling till min make). En låt jag skrev till vår föreställning "Jakten på Hakkas-Berra"handlade om tacksamhet:

När jag tänker på den tid som gått,
på allt som är borta och på allt jag fått,
vill jag dela med dig-det som Jesus gett till mig:
Vänner att lita på , kärlek trots mitt humör
Herrens hela livet och himlen när jag dör

Jag har börjat hitta till den tacksamheten igen. Jag lever av nåd, bara nåd, och det enda jag vet är att nåden räcker.

Joakim von Anka-kom ut ur ditt kassavalv och se på fågarna under himmelen och liljorna på marken med mig. Vi tar emot våren tillsammans med tacksamhet, låt Magica de hex få din turkrona och Björnligan kan gott få slita med att vakta dina instängda kassavalv-det är din tur nu-det är din TUR nu att leva!




Hästar jag minns II: Lubbe

Hästar jag minns behöver inte vara döda hästar. Så är det med Lubbe, han lever i högönsklig välmåga i Poikkijärvi. Numera är han inte en stor del av mitt liv. Men när han var tre år var han en väldigt viktig del i mitt hästliv.


Han var en av fem kallblodstravare som fick flytta till Puoltsa ca en mil öster om byn där Pik bodde och och två mil väster om Kaalasjärvi där Chateau sedan bodde. Hela vägen till Nikkaluokta längs med Kalixälvens övre lopp är full av hästar, hästvänner och hästminnen för mig. Där i Puoltsa har det funnits hästar under en mycket lång tid i obruten tradition. Så där fanns både körbara och ridbara hästvägar i skogarna, vilket är mycket ovanligt i Kiruna kommun.

Mina kompisar hade blivit förtjusta i westernridning och efter en tremånaders kurs hos en westerntränare i södra Sverige vågade de steget att starta eget företag i hästbranschen. Min vän Sonja ordnade vackra skyltar och jag och min hästkompis Maria K. fick hjälpa till med att få ordning på hästar och stall med mina ganska hästovana westernkompisar.

Jag kan inte rida western och inte heller Maria, men hästarna var ju "vanligt" ridna så det gick bra ändå. Dessutom är det ju, som alla vet, mestadels annat stalljobb än ridning så det lilla vi hann rida gjorde nog varken till eller från på den lilla westerskolning hästarna hade fått.

Det var fem bruna kallblodstravare som klev ur hästlastbilen där en vårdag för 15 år sedan. När jag först fick se dem tänkte jag att det aldrig skulle gå att skilja dem åt, men efter några dagar gick det inte att fatta att jag någonsin haft problem med att skilja bulliga Bullen (Almprinsen) från ståtlige Ture (Turimus, en Lapp-Nils-son), spenslige Dacke, gamla urfula Spito med svanhalsen, revbenen lätträknade och en hömage som på en seriefigur och så den söte skönlockige Lubbe. Ingen var lik den andre. Men Lubbe var sötast, yngst och busigast. Liten var han som en d-ponny. Listig var han också, det var svårt att hålla honom inom hagens hank och stör, han kom alltid på hur man öppnade alla grindar.

En dag när han stod uppbunden och myste i solen medan jag masserade honom, han älskade T-team-massage, hade han lyckats ta sig ur grimman och när hans ägare  kom gående och ropade till när han såg detta galopperade han raskt iväg på äventyr. Till slut kom han till mig så jag fick tag i hans pannlugg och då gick det hur lätt som helst att leda honom så elak var han inte. Men det blev mer och mer "min häst" för han var lite unghästvild. Han var den av hästarna som mest tyckte om att jobba på trailbanan med allehanda hinder och labyrinter som vi byggt upp: gungbräda av en gammal dörr, bildäck att trampa ner i, cavaletti i solfjädersform, labyrinter av gamla hässjestörar m.m. Det läskigaste var att gå under ett renskinn, tyckte alla hästar utom Lubbe.

Han var en mycket lättlärd och fin ridhäst också. Jag har många fina minnen av fjällturer i brant terräng med honom han var mycket säker på hoven. Men egentligen var han nog lite för ung att ridas in, var han ens tre år kan man undra? För denna lill-häst är nu mycket stor och ståtlig, ingen spenslig d-ponnyliknande kallblodstravare alls. Manen är lika lockig och humöret lika spjuveraktigt, men vilken biff han blivit!

När gården och hästarna såldes kom Lubbe turligt nog till Jukkasjärvi och där står han ännu på somrarna och då hälsar jag förstås på så ofta jag hinner. Annars står han numera i Poikkijärvi där bilderna är tagna och en tur till Lubbe och hans kompisar hör till min och Lindas hästturné, som vi gör så fort vi ses. Tyvärr blir det alltför sällan nu när vi blivit kustbor-men vad vi kunnat konstatera på dessa turnéer är att Lubbe mår finfint! Det är roligt att kunna se det när man möter en älskad häst.

Här rider återigen vännen Linda på Lubbe i skogen i Poikkijärvi:


Tidens flykt

Så här efter en skön helg med mycket sol och häst, vaknar som vanligt  härliga hästminnen till liv. Min lilla vän Chateau fyller faktiskt 19 år 1 juni.och så här såg hon ut för 14 och 10 år sedan.


 

 






















Här betar Chateau på Hjalmar Lundbohmsgårdens tomt (Kiruna) när hon var en liten nybliven femåring med vännen Daphne, som hon verkligen älskade, det var först när hon mötte Majan som  hon fick en lika god vän igen.



Här var Linnea snart sju år och Chateau snart 9 år i Kaalasjärvi, nu är Linnea snart sjutton år och Chateau snart 19.

Så här har tiden farit fram med dem:




Hästar jag minns I: Belanti



Belanti var en vacker dansk varmblodsdam. Hennes morfar var engelskt fullblod och hans sköra nerver och ädla utssende hade hon fått i arv. Hon hade också fullblodets grace och luftiga galopp och när hon slappnade av var det som att rida på ett moln. Belanti var ridskolehäst på Kiruna Ridklubb och som sådan var hon exemplariskt pålitlig vid handikappridning, men många andra ridelever tyckte inte om att rida denna lite nerviga dam.

En dag kunde hon få för sig att ett hörn på ridbanan var farligt eller att hon absolut måste skutta högt om någon viskade på läktaren. Men som sagt var, hissen som behövdes för vissa rörelsehindrade för att komma upp på henne var inga problem och hon skötte sig perfekt i dessa sammanhang där många mindre tunnhudade ridskolehästar hoppade ur sitt tjocka skinn.

Aldrig har jag varit med om att Belanti försökt bocka av sin ryttare eller att hon gjort annat fuffens som en del ridskolehästar lär sig med åren. Det var under hennes lady-lika värdighet. För en lady var hon "through and through". När hon stod och vilade sig i spiltan stod hon med ena bakbenet vilande i kors över det andra som den fina dam hon var. Det kunde gå väldigt fort på Belanti (vilket jag märkte vid hopptävlingen vi en gång startde i hon och jag), men allra finast var hon i samlade gångarter-hon hade blivit en exemplarisk barockhäst.

Jag och Belanti tyckte om varandra från första rykttaget. När det var sommarridläger för "tanter" var hon alltid mitt val, jag fick henne också varje gång eftersom hon av många ansågs som lite opålitlig och svårriden. Det tyckte inte jag, man fick bara var snäll mot henne och inte dra i munnen på henne,då gav hon tillbaka hundrafalt. Gjorde man någorlunda rätt gjorde hon det man bad om, men man fick vara exakt, annars blev det något annat och mycket stelt och skumpigt. Man lär sig mycket av en sådan häst och Belanti lärde mig mycket.

Vi var inte ett jättegäng som älskade Belanti, men min stallvän Linda tillhörde också hennes trogna beundrare. Linda ordnade så att hon och jag fick ha Belanti tillsammans med d-ponnyn Fonzie Belantis sista somrar i jordens vackraste hage i Pirttivuopio, en mil från den mer kända byn Nikkaloukta. Utsikten var över samma sjö som från Piks hage. Gamla hästar kan ju inte gå i storflock för då blir de utmobbade och de måste också ridas hela tiden för att inte tappa formen så det passade inte att hon gick med resten av ridskolehästarna på sommarbete. Fonzie var inte så gammal, men han är en skimmel som står lågt i rang och av det skälet var de ett perfekt par i beteshagen.


Belanti blev 25 år gammal.


Här ovan ser ni Linda på en ridtur där i fjällen. Jag red Fonzie de där sista ljuva åren för Linda är lång och jag har evig ponnystorlek.


Poisson d'avril

Barock-Olga är usel på att hitta på aprilskämt. Jag kan på rak arm inte minnas ett enda som jag hittat på eller lyckats lura någon med. Det kan bero på min trist barockdammiga personlighet som liksom inte hänger med och april hinner nästan bli maj innan jag fattat att det är dags att skämta. Det kan också bero på min höviskt undfallande karaktär som ogillar att driva gäck med intet ont anande medmänniskor. Men idag fick jag veta att jag spelat en inte helt undanskymd roll i ett aprilskämt som blev lyckat.

Jag hade uppmanat mina härliga elever i franska att säga «poisson d'avril» till folk som de lurade under dagen som hemläxa. De pigga små liven tog genast fröken på orden och utsatte den stackars elev som var tvungen att frånvara från denna underbart intressanta och givande fransklektionen, för ett aprilskämt. Det gick ut på att resterande elever lurade eleven att de skulle skriva en uppsats, en deckarhistoria på franska omfattande minst fem sidor och första inlämning var till fredag, alltså dagens lektion. Att de fick så kort tid på sig för att utföra en så pass komplicerad uppgift berodde på, enligt mina skämtande elever, att måldokumenten för franska stipulerade ett sådant projekt.

Den stackars frånvarande eleven misstänkte inget utan drabbades av panik och började genast ge sig i kast med det omöjliga projektet men fick då höra de retliga orden "poisson d'avril". Det blev alltså ett lyckat skämt i många avseenden; eleven trodde verkligen att hon skulle skriva en deckare på franska på en vecka, de skämtande eleverna blev glada och den utsatta eleven blev lättad över att inse att det var just ett skämt.

Detta skämt inrapporterades av mina  lydiga adepter idag och jag funderade över min roll i det hela. Uppfattas jag alltså som en lärare som utan minsta förvarning ger elever omöjliga uppgifter utan minsta tillstymmelse till handledning eller förklaring? Till saken hör nämligen att veckans första lektion utgick pga friluftsdag så denna uppgift skulle alltså utföras helt i blindo av mina stackars elever? Tjatar jag dessutom hela tiden om skolans måldokument? Antagligen. Man skulle kunna gråta åt det, men jag väljer att skratta.

På detta sätt blev min "hemläxa" det enda lyckade aprilskämt jag någonsin varit inblandad i och det gav mig dessutom dagens godaste skratt. Tack kära elever för det!

Ständigt lika inaktuell, passar Barock-Olga på att önska er en trevlig 1 april!


Kärleken inverterad-kärleken till pengar II


Men självklart började inte kärleken till pengar och utnyttjandet av de fattiga i och med att man erkände kapitalismen som statsbärande princip och världens enda fullt accepterade religion. Så fort människorna började kunna samla på sig större förråd än man behövde för sitt dagliga uppehälle blev det så. Redan de gammaltestamentliga profeterna talade mot de rikas utnyttjande av fattiga. Profeten Amos progeterade mot att "Man säljer den fattige för ett par skor" för flera tusen år sedan.

Ja, inte är det någon rik som betalar för de dyra springskorna. Den som verkligen betalar är ju den som gör skorna. Hur mycket får de fattiga fabriksarbetarna för ett par skor? Ja, de kan hur som helst aldrig köpa sig sådana skor själv. Men jag springer också med dessa skor på fötterna-vad annars? Vi har ju inga verkliga valmöjligheter. Men ändå prisas vår stora "frihet" som pengar köpt åt oss. Förr fanns alltså profeter som Amos, nu verkar alla ha köpt den kapitalistiska världsbilden utan större protester.

Ett exempel på denna världsbild som vi slukat med hull och hår:
När Bibeln säger att allting är skapat skönt för sin tid säger kapitalismen att allting är skapat fult för sin tid och ska därför korrigeras. Turligt nog går denna korrektion alltid att köpa för pengar! Därför tar den med små bröst banklån för att få stora och den storbystade betalar lika dyrt för att äntligen bli en "normal" b-kupa. Den lockiga kämpar med plattången och den med rakt hår betalar för att lockpermanentas. Och alla kvinnor måste ständigt minnas att de aldrig kan vara för unga eller för smala och är man inte naturligt utmärglad och dör vid 15 års ålder, så går det att köpa hjälp även mot det  för pengar.

Så kan listan göras oändlig på hur kapitalismens kroppshat driver oss till den ena knasigheten till den andra för att kanske , kanske duga. När det hade räckt med att ta till sig den mångtusenåriga sanningen från Predikaren: Allting har sin tid. Allting är skapat skönt för sin tid om det får ha sin tid.

Medan Bibeln hyllar skapelsens skönhet  hatar kapitalismen den levande skapelsen och den mjuka människokroppen den ska tuktas och späkas och omformas och det får absolut inte finnas för mycket av den-speciellt inte av kvinnokroppen. Till och med den vackra Boule de Suif har på bio gestaltats av Hollywoodslanka skådisar och i min utgåva av boken står en liten brasklapp i en fotnot om hur det kunde komma sig att Maupassant beskriver en tjock kvinna som vacker, alltigenom aptitretande och attraktiv. Detta är tydligen en otänkbar tanke i vårt samhälle.

Kärleken till pengar är roten till allt ont, för kärleken till pengar driver bort all annan kärlek. Kärleken har bara föremålet för kärleken för ögonen inte sin egen vinning. Kärleken till pengar är precis tvärtom men ändå likadan; penningen blir till slut ett självändamål. Vad har Joakim von Anka sina pengar till egentligen? Kunde han inte bada i vilket metallskrot som helst egentligen? Hur kul är det att bara vakta sina pengar mot Björnligan och Magica de Hex?

Många hävdar att även vi kristna ska sträva efter att få så mycket pengar som möjligt, med motiveringen att vi kan göra så mycket gott med dem. Samma personer blir ofta som Joakim von Anka och gör snart bara gott mot sina pengar. Också hos dem drev kärleken till pengarna bort all annan kärlek. Men själva argumentet låter ju bra.

Då vill jag svara med ord av Moder Teresa; "Jag är inte säker på exakt hur himlen kommer att se ut, men jag vet att när vi dör och det börjar bli dags för Gud att döma oss, kommer han inte att fråga 'Hur många goda gärningar har du gjort i ditt liv?'. Han kommer snarare att fråga 'Med hur mycket kärlek har du gjort vad du gjort?'"

Stöd Caritas som bl.a stöder Moder Teresas Barmhärtighetsystrar. Fastemusiken för dagen: Man blir så lycklig av Johnny Clegg att vi tar en låt till. Nu en liveversion med en härligt vacker kvinna med MYCKET kropp i en manifestation för AIDS-hiv offer och -forskning. Tyvärr gick inte hela låten att lägga in här, men följ den här för hela slanten, som man så vackert säger.


Kärleken inverterad-kärleken till pengar

När kristendomen slutade vara den enda etiska grunden i samhället kom den heliga penningen in i Guds ställe och den allmänneliga kapitalismen blev till slut statsreligion i hela världen. Nu blev det verkligen tuffa tider för mjuka mänskliga kroppar.

Kapitalismen hatar nämligen kroppen och kan utnyttja och plåga den minst lika skoningslöst som romarna behandlade slavar och dödsdömda.Under början 1800-talet var det barn och kvinnor som slet i trånga kolgruvegångar sedan blev det förbjudet och de använde små gruvponnyer som aldrig kom upp ur gruvan igen innan de dog. De blev blinda av att gå i ständigt mörker. Den där allomfattande kärleken som gäller även djuren finns det inget utrymme för i kapitalismen. Det blr för dyrt. Ja all kärlek, utom den till själva pengarna är olönsam och kapitalismen strävar därför mot att göra mänskliga relationer flyktiga och nyttobaserade. Karl Marx kallar det alienation=förfrämligande.

Ett annat innehållsrikt begrepp från Marx är reifikation= förtingligande. Man gör människor och djur till saker, medel för att uppnå vinstmaximering. Människans välmående är inte längre målet, det är bara penningen i sig som blivit målet. Gruvgossen, gruvponnyn, gruvmadamen-alla var de endast medel för kapitalets vinstmaximering. Men även den rike fabriksägaren blir ett medel för penningen själv, inte ens han är ändamålet, det är penningen själv. För handen på hjärtat, Joakim von Anka, hur bekvämt är det egentligen att dyka på huvudet ner i en hög metallbitar?

Idag pågår industrialismen på armslängds avstånd i Kina eller Indien, men det är samma mönster där som i Europa under 1800-talet: tills kapitalisterna blir tvungna pga den så förkättrade "sociala ingenjörskonsten", lagar och regler från det demokratiska samfundets sida, utnyttjar man skoningslöst den fattige, barn som vuxen. Dessa alieneras i stora industriområden dit de flyttat från sitt sammanhang och blir bara en kugge i maskineriet. Den gamla Grottekvarnen maler alltjämt, men utom hörhåll för oss:

Gör med minsta kraftförslösning
guld av muskelenergi!
Det var frågan. Här dess lösning
i praktik och teori.
Grottes hållande i gång
dagen lång och natten lång
kräver, i ett överslag,
tio tusen liv per dag.
Var sekund, dess draghjul dansar,
skänker guld åt Frodes tron
och ger tempelguld och plansar
åt hans dyra religion.
Slika massors närande
vore för besvärande,
tid- och guldförtärande.
Utan vederlag förbrukad
arbetskraft är billigast.
För envar av kvarnen slukad
fös en annan fram i hast!
Varför ock en lag förkunnar
statsaritmetikens dom:
ej ett bröd åt deras munnar,
ej en dryck åt deras gom! Drevs du inom Grottes stätta,
vräks du ut som lik.
Grymhet är det ej i detta,
blott aritmetik.
Ur den nya Grottesången av Viktor Rydberg

Köp rättvisemärkt! Leta efter denna logga


Man kan bli galet ilsken av barocka företeelser som den allsmäktiga kapitalismen, men det är inte den enda sanningen. Lyssna på Johnny Clegg och Savuka och bli energiskt glad och fit for fight!


Kärlek på lasarett

Jesus intresserade sig alltså för kroppen och visade det bland annat genom att bota sjuka. Att bota sjuka borde ju vara ett enormt slöseri med tid om det ändå bara är en odödlig själ som betyder något på riktigt. Och Moder Teresas hem för döende är väl om något ett onödigt orangeri när det finns så många andra fattiga som fortfarande kan göra lite nytta. Men kristendomen har från första början alltså handlat om att ta sig an kroppar som lider. Jesus drog sig inte ens för att umgås med de äckligaste av sjuka; de spetälska. Han botade dem och han åt, som vi minns, i Simon den spetälskes hus när kvinnan med nardusflaskan kom till honom.

Hildegard av Bingen var erkänt bra på läkekonst och sysslade mycket med kroppens välmående. De allra flesta kloster, hur avskilda de än var hade lasarett eller hospital där man to emot sjuka, även spetälska och på medeltiden fanns ingen bättre vård och medicinsk kunskap att uppbringa i Europa. Många mediciner vi har i dag kommer från klostrens trädgårdar, många av våra kryddor och många av våra "onödiga" prydnadsväxter likaså.

Lasaretten har fått sitt namn av Lasarus som Jesus berättar om, inte i första hand Lasarus som uppväcktes från de döda, bror till Jesu nära vänner Marta och Maria. Nej, de kommer från en annan Lasarus som Jesus berättar om:Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. (i Lukas evangelium kapitel 16: 19-31 kan du läsa mer om honom).

Ingen annan religiös urkund som jag läst pratar så mycket om kärlek och om kärlek till så många som Bibeln. Kärleken gäller alla, även fiender, även resten av skapelsen. Jag tror de enda som inte tas upp som kärleksobjekt är änglar och demoner. Annars kan jag inte se annat än att listan är komplett. Barn, fattiga, kvinnor,Gud,vänner,främlingar, fiender, djur och växter allt ska omfattas av och bemötas med kärlek.

För att anknyta till Stefan Einhorns utmärkta bok om att vara snäll, så insåg de första kristna att ska man visa denna kärlek så räcker inte den varma tanken, ja den behövs inte: kärleken ska ta sig konkreta uttryck. Därför räddade man utsatta spädbarn från avskrädeshögarna och tog dem som sina. Därför byggde man lasarett och barnhem med vackra trädgårdar för att de sjuka skulle tillfriskna lättare. Därför var det första missionärerna byggde i Sverige, i Kongo eller Kina sjukhus och sedan skolor. Kärlek som inte tar sig annat uttryck än vackra tankar är ju inget föremålet för kärleken har någon glädje av.

Läkare utan gränser är en fransk organisation som når över alla gränser med sin konketa kärlek och vård. Här får du veta hur du kan sprida kärlek genom att stödja dem.





Förhållandet till tingen som förgår-eller "det bröd vi behöver" II

Italiensk renässansmålning av Jesu bergspredikan

Förhållandet till tingen som förgår är ju också förhållandet till kroppen. Under medeltidens långa kristna "guldålder" tappade kyrkan tron på sin mästare Jesus på vissa områden. Jag vet att kyrkan och teologin också blomstrade på många håll och inom de olika grenarna av den världsvida kyrkan. men något som en glad amatör som jag funnit vara gemensamt i de stora traditionerna är att ett kroppsförakt inspirerat från hellenismens grekiska tankegods bredde ut sig. Religioner sysslar ofta med något slags förnekande av kroppens realitet och det materiellas verklighet.

Kristendomens urkund Bibeln gör det absolut inte. Det evangelium som predikas av Jesus är ett kropppens evangelium. Till och med hans lärjungar tyckte det blev för mycket av den varan ibland. De såg inte Jesus som en religionsstiftare, men han var ju ändå en religiös lärare och då försvarar man inte dyrbar äkta nardusbalsam från en syndig kvinnas händer. Jesus kallades om och om igen för en vän till skökor och publikaner och han kritiserades för att han delade måltid med dem och inte deltog i fastemanifestationer och bönenätter tillsammans med dem som tog sin tro allra mest på allvar i det judiska samhället på Jesu tid: fariséerna.

Jesus tog kroppen på allvar och det lidande den kan uppleva tog han också på allvar. Varför söka lidandet själv, det kommer ändå? Varför bekymra sig i förväg, var dag har nog av sin egen plåga? Ta emot gåvor av dem som vill ge, de fattiga har ni ändå alltid ibland er.

Den kristna fastan handlar alltså inte om att plåga sin kropp, utan att ge den vad den verkligen behöver för kroppen är helig. Det är inte som grekerna tyckte att kropppen är ett smutsigt skal som döljer den verkliga människan "Själen". Människan är sin kropp och hur vi mår i "själen" bestäms också av hur kroppen mår och av hur vi uppskattar den kropp vi har fått.

PS.Den alltid lika välinformerade hr. Bråddjup firar denna bloggs ettårsdag!

Dagens fastetips är Hildegard av Bingens musik Här «O Jerusalem» med rader som denna om Jesus som en vän till skatteindrivare och syndare som blir till levande stenar i templet Jesus, delar av Kristi kropp som Paulus uttryckte saken.

Quod vas decorum tu es, o Ruperte,
qui in pueritia et in adolescentia tua
ad Deum anhelasti in timore Dei
et in amplexione caritatis
et in suavissimo odore bonorum operum.

O Jerusalem, fundamentum tuum positum est
cum torrentibus lapidibus,
quod est cum publicanis et peccatoribus,
qui perdite oves erant,
sed per Filium Dei invente ad te cucurrerunt
et in te positi sunt.

Deinde muri tui fulminant vivis lapidibus,
qui per summum studium bone voluntatis
quasi nubes in celo volaverunt.


Förhållandet till tingen som förgår-eller "det bröd vi behöver"

Så här i passionstider funderar jag på mitt förhållande till saker, till materiella ting. Jag tillhör en krympande minoritet som behåller saker jag tycker om tills de faller isär. Jag lagar kläder och vädrar ömtåliga plagg i stället för att tvätta dem ständigt. Jag sörjer dessutom verkligen när kläder står utom all räddning. Fånigt att fästa sig vid förgängliga ting så där, jag vet, men det finns fördelar med mitt förhållningssätt också.

Jag köper sällan nya saker för dem jag redan har är de jag helst vill ha. De är minnen av någon kär anhörig som till exempel koftan jag ärvt av min farmorsmor, det är en fin köpeskofta, grön med skimrande gröna knappar, från 1940-talets slut. Farmorsmor hade mest hemstickade koftor dessa slet hon på så de finns tyvärr inte kvar. Detta var en gåbortskofta och i en sådan storlek att hon inte använt den sedan 1950, men såklart hade hon den kvar-det ligger nog lite i generna för mig att inte kasta bort saker i onödan. Den vädras och knapparna sys fast då och då. Jag använder den mycket men med omtanke. Tvättar gör jag sällan, ull är ju ett sådant material som klarar vädring bra men inte för mycket tvätt .

Min duffel fick jag sprillans ny av mamma när jag var 17 år och min äldste son var nyfödd. Den är en äkta engelsk duffel i ull den med. Vädras i fuktigt väder, borstas på eventuella fläckar-som ny-år ut och år in. Varm och skön speciellt i råkalla fuktiga förhållanden med blåst och duggregn. Jag förstår att det är ett brittiskt plagg med tanke på deras långa perioder av just sådant väder.

Skor är ett större problem, man vill ju ha dem på sig och de slits nog värst av alla kläder. Mina mockastövlar med frans hade jag längtat efter i 15 år innan jag köpte dem. Redan när jag som barn läste pappas gamla indianböcker om Hjortfot bestämde jag mig för att ha sådana där platta mockastövlar med frans som Hjortfot hade på bokomslagen. När jag hittade de perfekta stövlarna var det i en vanlig postorderkatalog och de har följt mig troget sedan dess, numera är de ganska slitna, men jag använder dem försiktigt och vårdar dem så gott det går. Det sorgliga är att nu vet jag ingen skomakare längre sedan Kirunas eminente dito tagit välförtjänt pension. Men det finns säkert någon i Luleå för nu börjar de behöva nya sulor de har hängt med sedan Linnea, snart 17 år, låg i min mage.

Andra kläder minns jag med glädje fast de nu är hädangångna. Min gulprickiga kjol som jag köpte till skolavslutningen i nian. En femtiotalskjol med härlig vidd i kjolen. När den blev för sliten tog mamma delar av den och sydde gardiner av  till mina farstufönster. De spred sedan solsken i min mörka trapp och farstu i många års tid tills de föll sönder och blev solblekt gulvita mattrasor. Då önskar jag att jag hade råd att köpa bättre kvalitet på sakerna för jag vill ju inte slänga dem efter en säsong, som det nog var tänkt med den där kjolen. Sängkläder som blivit slitna har också fått fungera som gardiner några år innan de återuppstått som trasmattor. Det finns många återbruksmöjligheter för älskade textilier.

Nu fylls jag av tacksamma tankar över att jag, trots långa perioder emd riktigt skraltig ekonomi, ändå alltid blivit klädd i fina kläder, ofta alldeles gratis, genom snälla människor som försett både mig och barnen med vackra och ändamålsenliga kläder. Jesus hade rätt när han sa det där om lijorna på marken.

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.


Fotograf: Elis Andersson 9 år idag. Han står också för låtvalet Hildegard av Bingens O Euchari Åh Eucharius som gick glädjens väg. Den handlar förstås om flera saker, men bland annat om eukaristin-nattvardens gemenskap där vi får del av det bröd vi behöver-livets bröd. Det är en väg fylld av sann glädje!


Passionstider

Påsk-Polly hette den fiktiva person som inledde Barock-Olgas radiokarriär. Tillsammans med min kreativvän Å:et i Ålengålåle, spelade vi in Påsk-Pollys passioner på dåvarande Sameradion och stegade iväg med det till Kirunas närradiostation som på den tiden var helt enastående bra radio på alla sätt. Vi tyckte att vi platsade där med vårt allra första egna program. Hur vi kom på den tanken minns jag inte, men övertygade var vi.

Konstigt nog hade vi rätt och sedan blev det mycket gjort för Radio Kirunas räkning  som hade en kommunalanställd chef och även gjorde helt egna program, inte bara föreningar alltså. Alla lyssnade på Radio Kiruna på den tiden, åtminstone alla under 25.

Vem var då Påsk-Polly? Ja det var en nyfiken tjej som trakasserade folk på stan med frågor om vad deras passioner var- en man i 80-årsåldern svarade "kvinnor och bad" vår kompis Håkan vår tekniker på Sameradion spelade bandet fram och tillbaka för att riktigt höra om han verkligen sa så, det tyckte han var kul-den mannen kom med i programmet. Så letade sig Påsk-Polly fram i vårvinter-Kiruna, bibeln och Sameradions och vårt eget musikarkiv. Det kanske låter som ett lättsamt program, men det skulle vara oss fjärran. Passionen tog och tar vi på blodigaste allvar. Vi avslutade programmet med uppslagsboken som beskrev ordet passion på följande sätt:

"Stark känsla, allt uppslukande intresse eller kärlek. Lidande, speciellt Kristi lidande."

Nu går vi in i den senare, djupare delen av fastan som kallas just Passionstiden, med eller utan Påsk-Polly. Musikaliska framställningar av denna smärtande, allt uppslukande, kärlek som ledde Jesus till korset kallas också passioner och vi ska få njuta av några av dessa musikaliska mästerverk av vilka vi redan hört del 1 av Johannespassionen av J S Bach.

Här inledningen till Matteuspassionen av JS Bach skriven 1727 med text ur Matteusevangeliets passionsberättelse och ariorna skrvna av Picander, den librettist som Bach också samarbetade med i andra verk. Den anses allmänt som Bach mäktigaste verk tillsammans med hans h-mollmässa. Jag är ju en glad amatör och absolut ingen expert så jag har svårt att rangordna Bach musik-jag har ännu inte hört eller sjungit/spelat något av Bach som inte berört mig. Just nu är förstås passionerna särskilt aktuella och då kommer tårarna av denna underbara musik.

Lyssna till inledningen av Matteuspassionen.



Midfastosöndagen-Passionshistorien berättad i en diligens

På sistone har jag återupplevt en resa med diligens genom ett krigshärjat Frankrike. Snön faller och utmattade besegrade soldater vandrar håglöst tillbaks från den förlorade fronten. Det meningslösa krig som Napoleon den tredje startade har slutat i nederlag för Frankrike. Rouen är ockuperat av tyskar och den vackra, ljuvliga Fettpärlan/Boule de Suif vill leta reda på en kär vän som kanske klarat sig ur kriget med livet i behåll. Hon beger sig ut på en resa tillsammans med ett urval av Frankrikes samhällsklasser; markisen och markisinnan de Bréville , den rike Loiseau, vinhandlaren med sin fru, politikern Carré - Lamadon med sin mycket unga hustru, två nunnor och Cornudet en radikal politiker.

Fettpärlan är vacker, men inte bara till det yttre, hon är vacker inifrån och ut. Hela hon är en solstråle i snögloppet, en väldoft i den unkna diligensens kväljande syrebrist. Suif är ett slags fin fårtalg som används till att göra tvål och precis sådan är Fettpärlan, det hon rör i blir rent och vackert. När diligensen stoppas vid en militärpostering och resan förlängs har de övriga inget att äta- men Fettpärlan delar med sig av sin matsäck till dem alla.

Fettpärlan är som en stor tjock, vacker urmoder. Hennes barm är alldeles speciellt framträdande och allt på hennes kropp liknar mat. Ju mer resan och berättelsen framskrider desto tydligare blir det att Fettpärlan är någonting mer än en ensam kvinna som reser genom ett krigshärjat land för att leta efter en förlorad anhörig.

Utan att leverera en spoiler kan jag nog säga att hon får offra sig för att hela sällskapet ska få livsmedel och frihet. Själv är hon dock en utstött, en som duger när hon levererar maten men sedan blir hon övergiven, förnekad och berättelsen slutar med Fettpärlans tårar när sällskapet i diligensen tagit avstånd från henne, med nunnorna i spetsen som låter sitt förakt för den livgivande Fettpärlan leda till ren mobbing av det subtila slag som vi alla någon gång givit vårt tysta stöd till.

Utan att alls ha planerat det så blev "Fettpärlan" den berättelse som präglat de två senaste veckorna för mig, samtidigt som midfastosöndagens text tar upp det under när Jesus delar en pojkes lilla matsäck så den räcker till tusentals åhörare. Åhörare som kort därefter blir del av den mobb som ropar "korsfäst" när den romerske ståthållaren försöker rädda hans liv.

Så här låter en bit av söndagens text hämtad ur Johannes evangelium.
Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv." De bad honom då: "Herre, ge oss alltid det brödet." Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta."

Fettpärlan som gör allting rent i sin närhet, som ger ljus i mörkret och bröd som människorna i diligensen behöver är förstås ingen annan än Jesus själv som överges av dem som fått äta av mirakelbröden. Hon är Mamma Gud som ammar sina barn och ger av sin egen kropp för att ge liv till sina barn.
Dagens fastetips blir naturligtvis Fettpärlan (i original La Boule de Suif) av Guy de Maupassant att läsas med eftertanke, en berättelse som får oss att tänka till om vad som får oss att stöta ut andra och vad ett desperat fasthållande vid en snygg men ekande tom fasad kan leda till.


Musiken är hämtad från Maupassants tid; Eric Satie Gnosiennes 1

Aprilväder och snöskottning och annat som kommer med på köpet

Ridning är, som så mycket annat riktigt intressant, 10% inspiration och 90% transpiration. Idag var förhållandet för min del 95% transpiration. Jag skottade en väg till Chateaus bantningshage, det börjar bli dags för den igen nu när det är vamare än -35 varje dag. Hon har hållit sig smärt i vinter trots fri tillgång till hö, men nu börjar magen växa oroväckande så hon behöver sin egen hage. I samma hage som Majan blir effekten att Chateau äter hela tiden och blir fet på kuppen och Majan blir tunn eftersom Chateau äter upp hennes andel av höet.
Innan vägen till hagen fanns, fanns snö.  


Sakta slingrar sig gångtunneln fram mot hagen.   



Denna vinter har bjudit på mycket snö. Nu i sammanpackat skick är den över en meter djup och dessutom kompakt nog att bygga igloos av.Detta i kombination med regnblandad snö gjorde oss genomblöta till och med min regntåliga ponny fick sitt jättestora täcke på. Så fick jag ett extra styrkepass i ca 2,5 timmar med en paus  i mitten när Linnea ville ha en ridlektion. När Linnea sedan kom och hackade sönder snön med en därför bättre anpassad spade än min skovel gick skottningen fortare och blev dessutom ett rejält konditionspass. Men när Chateau väl stod i snö upp över magen i sin hage blev Majan ledsen och täcket trasslade så hon fick flytta tillbaks till Majan igen. De får separera när vädret är lugnare, blåst och hästar är ju ingen harmonisk kombination.









Gott med morötter efter passet. Linnea är lycklig hon fick till trampet och galoppfattningarna blev också fina.

Sedan fick Linnea hjälpa till med vägen till hagen:





Grinden till Chateaus hage skottas fram, äntligen klart!



Plums så mycket snö-



Mums så mycket snö!



Hö till Chateau. Snö till oss alla.



Mums med mycket hö.
Men nu tillbaks till Majan, vi kan inte flytta isär i nuläget, vi behöver tänka över saken lite först-det kom så plötsligt.







Midfastosöndagen-Passionshistorien berättad i en diligens

På sistone har jag återupplevt en resa med diligens genom ett krigshärjat Frankrike. Snön faller och utmattade besegrade soldater vandrar håglöst tillbaks från den förlorade fronten. Det meningslösa krig som Napoleon den tredje startade har slutat i nederlag för Frankrike. Rouen är ockuperat av tyskar och den vackra, ljuvliga Fettpärlan/Boule de Suif vill leta reda på en kär vän som kanske klarat sig ur kriget med livet i behåll. Hon beger sig ut på en resa tillsammans med ett urval av Frankrikes samhällsklasser; markisen och markisinnan  de Bréville , den rike Loiseau, vinhandlaren med sin fru, politikern Carré - Lamadon med sin mycket unga hustru, två nunnor och Cornudet en radikal politiker.

Fettpärlan är vacker, men inte bara till det yttre, hon är vacker inifrån och ut. Hela hon är en solstråle i snögloppet, en väldoft i den unkna diligensens kväljande syrebrist. Suif är ett slags fin fårtalg som används till att göra tvål och precis sådan är Fettpärlan, det hon rör i blir rent och vackert. När diligensen stoppas vid en militärpostering och resan förlängs har de övriga inget att äta- men Fettpärlan delar med sig av sin matsäck till dem alla.

Fettpärlan är som en stor tjock, vacker urmoder. Hennes barm är alldeles speciellt framträdande och allt på hennes kropp liknar mat. Ju mer resan och berättelsen framskrider desto tydligare blir det att Fettpärlan är någonting mer än en ensam kvinna som reser genom ett krigshärjat land för att leta efter en förlorad anhörig.

Utan att leverera en spoiler kan jag nog säga att hon får offra sig för att hela sällskapet ska få livsmedel och frihet. Själv är hon dock en utstött, en som duger när hon levererar maten men sedan blir hon övergiven, förnekad och berättelsen slutar med Fettpärlans tårar när sällskapet i diligensen tagit avstånd från henne, med nunnorna i spetsen som låter sitt förakt för den livgivande Fettpärlan leda till ren mobbing av det subtila slag som vi alla någon gång givit vårt tysta stöd till.

Utan att alls ha planerat det så blev "Fettpärlan" den berättelse som präglat de två senaste veckorna för mig, samtidigt som midfastosöndagens text tar upp det under när Jesus delar en pojkes lilla matsäck så den räcker till tusentals åhörare. Åhörare som kort därefter blir del av den mobb som ropar "korsfäst" när den romerske ståthållaren försöker rädda hans liv.

Så här låter en bit av söndagens text hämtad ur Johannes evangelium.
Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv." De bad honom då: "Herre, ge oss alltid det brödet." Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta."

Fettpärlan som gör allting rent i sin närhet, som ger ljus i mörkret och bröd som människorna i diligensen behöver är förstås ingen annan än Jesus själv som överges av dem som fått äta av mirakelbröden. Hon är Mamma Gud som ammar sina barn och ger av sin egen kropp för att ge liv till sina barn.
Dagens fastetips blir naturligtvis Fettpärlan (i original La Boule de Suif) av Guy de Maupassant att läsas med eftertanke, en berättelse som får oss att tänka till om vad som får oss att stöta ut andra och vad ett desperat fasthållande vid en snygg men ekande tom fasad kan leda till.


Musiken är hämtad från Maupassants tid; Eric Satie Gnosiennes 1

Den ständigt aktuella Johannespassionen



Ett av mitt livs stora passioner är körsång och har så varit sedan min mamma hade en liten barnkör hemma i Jukkas. Stora ögonblick med körsång är lätta att räkna upp. Ett av dessa stora minnen var när vi från Tonys Frost-kör sjöng Johannespassionen av pappa Bach tillsammans med sångare från hela Norrbotten och Erik Westbergs vokalensemble. Vi övade hemma och sedan i Luleå tillsammans med hela kören och sedan sjöng vi till påsk i Kiruna kyrka. Trots denna kyrkas välbekant usla akustik var upplevelsen fantastisk.

När jag idag hämtade min fina lilla Linnea från Kirunabussen i Töre lyssnade vi på hemvägen på ett program om en kör som gjort Johannespassionen på annorlunda vis geonom att stå ute mitt i publiken. En av körsångarna sa att hon tyckte Johannespassionen hade mycket att säga nutidsmänniskan, bland annat hur lätt det är att dras med i dömanden och födömanden av oskyldiga människor. Hon sa ungefär så här: "Man har så lätt att dras med och kollar inte alltid fakta utan man litar på vad andra säger för de har ju haft rätt förr."

Det var konstigt nog första gången jag tänkt på passionshistorien som en mobbingshistoria. Något så tydligt och självklart har jag missat, jag som till och med sjungit med i de hemska ropen i Johannespassionen. Men visst är det så; mobbing som bara drar iväg hur långt som helst och den stora mobben helt utan förbarmande, ser nöjda på hur offret plågas till döds. Bara någon enstaka därtill kommenderad soldat visar något bevis på minsta ånger. De andra går hem och äter påskmiddag och känner sig som bra människor.

 


Idag tänker jag på att försöka att alltid tyda allt till det bästa och försöka hålla mig från skitsnacket som är det första steget mot att stå med i mobben som har sitt nöje i att plåga ett försvarslöst offer.




RSS 2.0