Läs mer här.

Läs mer här.

 

Kampen mot ondskan var från första början av Jesu gärning starkt förknippad med att göra friska sjuka, uppväcka döda och befria människor från demoner. Nästan hälften av Markus evangelium berättar om just detta. I den klassiska försoningsläran, som de första kristna omfattade, inbegrep kampen mot ondskan kampen mot synden, Satan och döden. Genom att själv bli full av sår under tortyren helade Jesus människans sår som Jesaja profeterar om Herrens lidande tjänare i kapitel 53.

 

Sjukdomen är dödens föregångare och därmed såg de första kristna  korsdöden som Guds sätt att besegra både sjukdomen och döden. I dopet fick de dela Jesu död på korset, därför kallas dopfunten (dopfontänen) också för dopgraven, då de dog från det gamla livet av sjukdom, synd och slaveriet under fienden. Därför doppar man fortfarande barnet helt och hållet vid dopet  i östkyrkan medan västkyrkan som började betona Anselms försoningslära satte in en liten skål med vatten i den stora medeltida dopfunten om den var av sten, eller gjorde nya mycket mindre dopfuntar.

 

Baptisterna tog sedan upp denna fornkyrkliga tradition och baptistiska kyrkor kallar alltid sin stora dopbassäng för dopgrav om de inte enbart döper människor utomhus. De stöder sig, liksom de första kristna, på berättelsen om när Nikodemus från Sanhedrin kommer till Jesus i hemlighet i Johannes evangelium kap. 3 :: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”  Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?”  Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.  Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande.  Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.  Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” 

 

Paulus beskriver denna hållning till dopet som en ny födelse och dopvattnet som den Heliga Andes fostervatten i Romarbrevet 8:29-39 så här:

 

 

Paulus skrev till människor som var judar, många i församlingen var också hedningar, flera av församlingsmedlemmarna var kvinnor och slavar, eller åtminstone väl förtrogna med slaveriet. Om judarna inte var slavar så visste de i alla fall varför judarna firar påsk: som en påminnelse om hur Gud räddade judarna ur det egyptiska slaveriet. Metaforen med slaven som föds som en fri människa och genom vatten får del av detta nya liv förstod de som läste brevet direkt. Vandringen genom Röda havet ledde till friheten, döden var det enda som kunde göra en slav fri om ingen friköpte henom.

 

Jesus vann kampen mot ondskan när han lurade den genom att fullständigt ge sig i dess våld utan att kämpa emot och med sin död befriade han alla som vill från ondskans slaveri. Med sin uppståndelse bevisade han att döden var besegrad.  Vi kan få del av denna seger och dö och uppstå med honom genom dopet. Så kan man mycket kortfattat beskriva den klassiska försoningsläran.

 

Ruht wohl, ihr heiligen Gebeine,
die ich nun weiter nicht beweine,
ruht wohl und bringt auch mich zur Ruh!

Das Grab, so euch bestimmet ist
und ferner keine Not umschliesst,
macht mir den Himmel auf und schliesst die Hölle zu.

 

 

Långfredagen firades som sig bör i lugn och ro och vädret var generöst med rogivande värme. Den bästa vårvinterdag man kan tänka sig lät oss njuta i solens sken av tomatsoppa som vi alltid äter på långfredag.

Markus 10: 45  Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.

 

Att Jesus dog är kristna överens om men varför han dog tvistas det om. Den falang som varit mest högljudd de senaste femhundra åren har varit den som menar att Jesus dog för att försona oss med en vred Gud. Jesus skulle bära vårt rättmätiga straff i vårt ställe. Detta kallas den juridiska försoningsläran eller den objektiva försoningsläran eftersom det är Gud som är objektet för försoningen, den som Jesu död riktar sig till. Den som först formulerade denna försoningslära var advokaten Anselm av Canterbury men även Tertullianus och Augustinus hade tankar som ledde i den riktingen.

 

En annan syn på försoningen brukar ställas emot den juridiska och kallas då den subjektiva eftersom den betonar att Gud är den som handlar, alltså är subjektet och offrar sig själv för människornas skull. På korset visar Gud sin kärlek för att människorna ska välja Gud eftersom det som håller oss borta från honom inte är hans vrede utan vår ovilja att omvända oss. Den synen på försoningen systematiserades först av Pierre Abélard på 1100-talet och togs sedan upp av Martin Luther eftersom Anselms försoningslära  var så dominerande i den Katolska kyrkan.

 

Men efter Luther blev reformationen mer Anselmsk och juridiska metaforer har dominerat i alla grenar av  västkyrkan sedan dess medan östkyrkan har hållit kvar vid fornkyrkans mindre teologiskt formulerade svar på frågan varför Jesus dog.

 

De första kristna såg främst Jesu död som en kamp mellan det onda och goda där Jesus vann genom att göra motsatsen till det ondskan gör, nämligen frivilligt och utan motstånd dö. En gång i tiden var jag med i en bibelöversättningstävling tillsammans med det kunniga språkgeniet Gerard Willemsen där det gällde att göra en översättning av Diognetosbrevet till modern svenska och i detta brev som skrevs på 100-talet efter Kristus formuleras meningen med Jesu död så här:

Gjorde han det – såsom en människa skulle tänka – för att upprätta ett skräckvälde med fasor och fruktan? Inte alls. Utan milt och vänligt, såsom en kung sänder sin kunglige son, såsom Gud sände han honom, såsom människa till människor, såsom frälsare för att vinna och ej för att tvinga. Ty våld finns inte hos Gud.

Läser man evangelierna framskymtar ytterligare ett motiv för Jesu död som hör ihop med det som beskrivs i Diognetosbrevet, nämligen att friköpa mänskligheten ur ondskans våld. "Ge sitt liv till lösen för många" betyder i ett slavsamhälle att köpa slavar fria från slaveriet. Paulus utvecklar denna sida av försoningen i sina brev till olika församlingar:

Romarbrevet 6:20-23 När ni var slavar under synden stod ni fria gentemot rättfärdigheten.  Vad gav det för frukt? Sådant som ni nu känner skam över därför att det till slut leder till döden.  Nu däremot, när ni blivit fria från synden men är slavar under Gud, blir frukten ni skördar helighet och till slut evigt liv.  Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår herre.

 

à suivre

*judiska stora rådet ett slags parlament i stil med sametinget som under grekisk-romerskt styre hade hand om interna judiska frågor i provinsen Judéen. 

 

 

 

Markus 15:29 ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – hjälp dig själv nu och stig ner från korset.”

 

Människan är en social varelse och för en stor del av mänsklgheten är det viktigare att få vara med i ett socialt sammanhang än att följa sina goda instinkter om att hjälpa en lidande. Det är så mobbing uppstår. Av rädsla för att inte få vara med eller av ett behov att hålla ihop min grupp som hotas av inre sönderfall utses en syndabock som alla ger sig på fullständigt hänsynslöst. Människan har i allmänhet en stark empatisk förmåga och den använder hon i mobbing för att hitta de absolut mest plågsamma tortyrmetoderna mot sitt offer.

 

Detta är  något som återkommer i mobbingscenerna i evangelierna, för visst är Jesu lidande mobbingoffrets lidande. Visst ser vi alla psykologiska mekanismerna bakom mobbing i dessa nästa tvåtusen år gamla ögonvittnesskildringar. Pilatus som gillar att tortera fångar så de vet vem som bestämmer och som fegt avrättar en person han förstår är oskyldig för att upprätthålla sin position i det sociala spelet är ju typfall A av mobbare och prästerna ville hålla ihop det judiska samfundet som hotades av inre splittring i dessa oroliga tider*

 

Jesus hade nyss stått i templet och talat om att det ska rivas ner men sedan också byggas upp igen. Markus förklarar inte detta men Johannesevangeliet säger:Men det tempel han talade om var hans kropp. När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på skriften och på ordet som Jesus hade sagt.Joh. 2:21-22 Den lilla kommentaren lär oss att Jerusalems tempel ännu stod ograverat när evangelierna skrevs (inte som ibland påståtts att Jesus förutsåg det som redan hänt) evangeliernas förmedlare och första åhörare visste bara om Jesu död och uppståndelse och trodde då på en helt symbolisk tolkning av Jesu ord om templets fall.

 

Vi lär oss också att mobbare snappar upp känsliga punkter hos sitt offer och har gott minne för detaljer som kan plåga offret. Torterare och mobbledare har en väl utvecklad empatsik förmåga som de använder för att plåga sitt offer mer effektivt. Vi vet av evangelierna att Jesus inte hade den övermodiga tron i detta sammanhang utan snarare den darrande tron hos kvinnan med blödningar. Vi vet att han våndades svårt i Getsemane trädgård inför det lidande som skulle komma. Vi vet också att han kände sig övergiven av Gud, sin egen far, på korset. Tydligen fattade mobbarna att det var en svag punkt hos Jesus där vad gäller uppståndelsen, fast inte de visste exakt vad det var, nosade de upp hans våndas kärna: den darrande tron som inte alls var säker på utgången av det drama han var huvudperson i.

 

Långfredagen liksom Jesu födelse är tillfällen då det framstår som mycket tydligt att Jesus är sann människa och delar våra mänskliga villkor och maktlöshet fullt ut. Passionshistoriens kulmen när Jesus ropar: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Markus 15:34 kan vi alla förstå in i minsta känslomässiga detalj. Någon gång i livet blir vi så förtvivlade och känner oss så övergivna att vi retirerar till vårt modersmål och ropar i förtvivlan.

Markus 14:31 ”Om jag så måste dö med dig"

 

Som propagandskrift är Markusevangeliet fullständigt misslyckat. Om nu Petrus var ledare för den största församlingen i Rom så vsar han ju sig i detta evangelium vara en bullersam ynkrygg. Precis som den andre store församlingsbyggaren, Paulus, uppvisar han också andra mindre smickrande drag. Det verkar som om Nya testamentet nästan frossar i huvudpersonernas svagheter. Birollerna är betydligt mer sympatiska. Kvinnorna som inte lämnar Jesus ens vid själva avrättningen och den unge mannen som ville följa med Jesus när han arresteras exempelvis.

 

Men Petrus, som säger att han aldrig ska svika om han så måste dö med Jesus sviker honom bara några timmar senare. Den unge mannen springer också bort i natten  när soldaterna vill arrestera honom. Ja, de första lärjungarna beter sig alla allt annat än hjältemodigt. Om man betänker den romerska världens krav på plikt och tapperhet i strid är det ännu svårare att se att Markus skrev påhittade berättelser. Om det varit hittepå hade man varit bättre på att framställa de första kristna som åtminstone hedervärda.

 

I Markusevangeliet framstår de i stället som trögfattade fegisar och värst av dem alla är Petrus. Han kommer ständigt med de stora proklamationerna och bekännelserna och faller alltid mest pladask av dem alla. Om Judas kan ursäktas med att han var besviken på Jrsus och inte längre trodde att han var den Messias judarna väntat på, kan inte Petrus försvaras på samma sätt för han tror ju att Jesus är Messias den levande Gudens son.*

 

Jag är glad att evangeliet om Jesus inte väjer för de lägsta dragen hos lärjungarna och apostlarna, inte ens Jesus är censurerad. Då kan jag med min darrande och bävande tro och de stora proklamationerna som åtföljs av fega smitningar känna igen mig. Oantastliga hjältar utan minsta fläck och skrynka skrämmer mig. Petrus förnekelse ger mig hopp. Kunde han komma igen så kan jag.

 

 

 

*Markus 8:29

 

 

Jesus berättar för lärjungarna om vad som ska hända denna sitt livs sista ödesmättade vecka och de förstår inte vad han säger, men något har de i alla fall fattat för de vågar inte fråga. De känner på sig att de borde förstå och att detta är viktigt, men mer än så förstår de inte.

 

Och hur skulle de kunna det? De lever ju Ante Christum på så sätt att ännu har Jesus varken dött eller uppstått, de två händelser som startade denna mäktiga världsrörelse. De följde honom gärna, som judiska människor följde sin Rabbi, men inte visste de att det var han som var den "människosonen" han talade om:

”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” 

 

På tisdag kväll eller onsdagen i stilla veckan brukar kvinnan som smörjer Jesu fötter i Simon den spetälskes hus hyllas i kyrkan världen över. Denna namnlösa kvinna som gjorde vad hon kunde en syster till den fattiga änkan som ger några ören i tempelkistan och därmed gav bort allt hon hade att leva på, har blivit inskriven i religionshistorien på grund av måttlöst slöseri. Sådana initiativ hyllas förstås av Barockbloggen vars motto är: more is more.

 

 Nardusbalsamflaskan är en påminnelse mitt i den allvarligaste delen av fastan om att inte låta askesen ta över livet utan låta "onödiga" replipunkter lysa som vänligt välkomnande värmande lägereldar i världens mörka natt .Jesus är den enda i sällskapet kring middagsbordet hos Simon den spetälske, en farisé som blivit helad av Jesus, som vet att han snart kommer att dö. Därför uppfattas troligen hans försvar av kvinnans psykiskt instabila handlande som märkligt. Vadå smörja till begravning, han är ju ung och frisk!

 

Nu mister Jesus också åtminstone en av lärjungarnas förtroende, Judas, som har hand om lärjungarnas kassa. Han säger det som många kristna säger än idag: varför slösa när det finns så många fattiga? Jag vet att ekonomin hänger ihop och det jag gör påverkar andra. Alla mina ekonomiska val påverkar andras valmöjligheter.

 

Ändå är denna slösaktiga kvinna som undanhåller 300 denarer från de fattiga ett föredöme för oss enligt Jesus. Jag tänker på sommarstugor, hästar, kyrkokonst och parfym. Ska vi verkligen satsa på sådant i en värld av nöd?

 

Ja, säger Jesus, utan att glömma de fattiga får vi inte heller glömma Predikarens budskap:

Ät ditt bröd med glädje

 

 

 

 

 

 

Markus 11:18 De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning.

 

Stilla veckan var inte alls stillsam för Jesus och hans lärjungar. Veckan inleddes med intåget i Jerusalem och sedan drev han ut månglarna ur templet. Då börjar de religiösa ledarna bli riktigt rädd för vad Jesus skulle kunna göra med sin popularitet.

 

För oss verkar det orimligt att folket skulle hylla Jesus som Messias på söndagen och sedan ropa "Korsfäst" på fredagen, men egentligen är inget mer logiskt. Jesus red visserligen in i Jerusalem på kungligt maner, men i stället för den mula som användes vid Salomos kröning red han en liten arbetsåsninnas föl. Folket hyllade honom ändå, fast det för några måste ha tett sig som om han drev med Messiasförväntningarna hos judarna när han valde åsnan framför den ståtliga mulan. Men de flesta såg väl det parodiska intåget och bortdrivandet av köpmännen ur templet som tecken på att han stod på deras sida, småfolket mot makthavarna.

 

Men sedan valde han ju att gå på tjejmiddag på kvällen i stället för att inte Jerusalem och upprätta sitt kungarike. Han förbannade också ett stackars fikonträd som inte bar frukt fast det var fel tid på året för fikon. Sedan profeterade han om att templet i Jerusalem skulle rivas ner. Han är totalt ointresserad av att agera smidigt och snart börjar många vända sig ifrån honom. Och prästerna som var rädda för honom börjar smida planer för att göra sig av med honom. 

 

Säga vad man vill, men speciellt brydd om popularitet och makt var Jesus inte. Liksom Tom Bombadill inför maktens ring är Jesus fullkomligt indifferent= likgiltig inför makt. Han förändras inte åt något håll, en annan betydelse av in-different, av makt. Tyvärr kan det också vara ett säkert sätt att skaffa sig fiender på. Något hotfullare för maktmänniskor än de som inte bryr sig om maktens lockelser eller hot finns inte.

 

Sedan fanns ju alla de som fick sina förhoppningar grusade när Jesus bara smet till Betania när han hade chansen att ta makten. De som ville att han skulle bli "kalif i stället för kalifen" och så gör han det inte. Drev han med dem när han red in på den lilla åsnan? Gjorde han narr av deras längtan efter en  ren religion, rättvisa och frihet från romarnas välde? När han rensat templet, varför tar han inte över från det korrumperade prästerskapet?

 

När Jesus sedan på onsdagen gör något ännu mer uppseendeväckande anstötligt börjar Hosianna-ropen bytas ut mot Korsfäst-skanderande och Jesu dramatiska sista vecka i livet har nått "the point of no return".

 

 

 

Markus 5:33-34 Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”

 

Kvinnan som lidit av blödningar i tolv år och nu smyger fram till Jesus, för  rädd för att tala med honom om sin skämmiga och plågsamma sjukdom, blir uppmärksammad som en förebild i tro.

 

Plötsligt ser jag vad tro är och det är inte alls vad jag föreställt mig. Kvinnan kommer rädd och darrande fram och faller ner framför Jesus: Hon är raka motsatsen till en självsäkert proklamerande trosförkunnare. Varför har jag inbillat mig att tro är att vara fri från bävan men full av (över)mod? Tro har ju fler bokstäver gemensamma med trots än med övermod.

 

Trots sin skam, trots sin darrande rädsla hoppades kvinnan på Jesus. Den tron hjälpte henne. Den darrande tron kan också hjälpa mig och det är jag så tacksam för, det är nämligen i allmänhet den enda tro jag har.

 

 

 

Markus 11:11 Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

 

Jesu attityd till makt, sin egen och andras är så befriande respektlös. Bibeln, liksom livet, vimlar av exempel på goda människor som korrumperas av att få makt eller skräms av makthavare. Jesus tillhör inte dem.

 

När han gjort sitt triumfatoriska intåg i Jerusalem på åsneryggen tar han inte tillfället i akt att predika eller intaga templet efter att han slängt ut månglarna därifrån. Nej han går på sightseeing. Sedan promenerar han hem till sina vänner i Betania igen.

 

Samma totala respektlöshet för människors lajks och dislajks önskar jag rådde i mitt liv. So help me God!

 

 

Markus slösar inte många ord på Frestaren men demonerna, djínnerna som bor i öknen om de inte hittat någon människa där det är tomt, fint och städat att ockupera, är ständigt återkommande i början av hans evangeium. I Gerasa på andra sidan gallileiska sjön befriar han en stackars sjuk man som besatts av inte mindre än en legion demoner som plågar honom dag och natt. Av någon anledning lyssnar Jesus sedan på denna legion djinners bön om att få flytta in i en flock grisar i närheten och genast gör sig djinnerna hemlösa igen genom att driva de stackars grisarna i sken bort mot sjön där de dränker sig.

 

När invånarna i Gerasa, en trakt där man sysslade med grisuppfödning ser vad som händer med deras värdefulla djur ber de Jesus lämna trakten. Den förut demonbesatte mannen önskar då få följa med Jesus men Jesus gör något mycket ovanligt; i stället för att ta med mannen i båten ber han honom gå hem till de sina och berätta om det som hänt.

 

Varför plötsligt denna helomvändning från tystnadsplikten han belägger både människor och demoner med hela tiden? Hur skiljer sig den stackars plågade mannen från alla andra Jesus befriar från djinner och sjukdomar?

 

Mannen är utstött  pga av sitt aggressiva beteende och skär sig själv med vassa stenar där han bor bland gravarna utanför staden. Av alla de demonbesatta Jesus stöter på i Markusevangeliet är han den som verkar lida allra mest. Han utmärker sig också av att han bor i det hellenistiska Dekapolis-området där fläskätande förekom eftersom inte alla var judar, trakten var mer mångkulturell än andra platser Jesus besökte och Jesus talade främst med judar, den här mannen fick alltså tala med greker och romare i en betydande stad där kända filosofer och vetenskapsmän sett dagens ljus.

 

Eller är denna berättelse inte autentisk? Grisar bland judar? Ökendjinner som orsak till psykisk sjukdom? Jesus skulle plötsligt bönhöra demoner? Varför ska mannen inte hålla tyst om detta när alla andra skulle det?

 

Olika både långsökta* och mindre långsökta förklaringar ges till denna berättelse. Jag tänker så här: varför inte? Märkligare saker händer än idag. För ett år sedan fick jag möjlighet att tala med en äkta exorcist inom katolska kyrkan vars jobb vara att avgöra om det han stötte på var en hjärnskada, psykisk sjukdom eller demon. Som jag förstod det var det mestadels just sjukdomar, då mest i hjärnan som orsakade symptom som folk uppfattade som demoniska.

 

Den här mannen i Gerasa kanske också var sjuk i själen av andra orsaker än en legion djinner men det var så han uppfattade sin situation och Jesus hjälpte honom ur den. Mannen kunde uppenbarligen inte uttrycka sig själv på ett meningsfullt sätt när han var sjuk och därför ger Jesus honom nu en friskvårdsuppmaning: tala om detta! prata om det goda du fått vara med om! håll detta minne levande så blir du inte sjuk igen! När djinnerna knackar på, minns att de där djinnerna sprang iväg med grisarna och dränkte sig.

 

Så befriande att leva i en tid när man faktiskt såg psykisk sjukdom som demonbesättelse och inte ett livslångt funktionshinder som med jämna mellanrum gjorde livet outhärdligt utan hopp om befrielse, då kunde man ju bli fri då hade man ingen skuld till sin sjukdom. I vår hälsofascistiska tid är ju även psykiska åkommor något som självhjälpslitteraturen har hurtiga råd om att lindra. De som inte följer råden skuld- och skambeläggs och är det ett barn i tonåren som skär sig skuldbeläggs föräldrarna. Den utbrända arbetslösa och utförsäkrade (dagens kyrkogårdar för utstötta) skickas på kurser i mindfulness och blir de ändå inte produktiva kuggar i kapitalets maskineri: shame on you!

 

Så mycket bättre att höra en helande stämma som säger: gå hem, du är frisk nu, det är inte du som är fel, det som plågade dig har drunknat, berätta för dina nära och kära vad som hänt dig. Det är inte du som är felet, i dig finns det friska och sunda, det som kan kommunicera. Du behöver inte skada dig för att känna att du lever, du behöver bara tala med dem som bryr sig om dig. Och börjar du må dåligt: ta fram minnesbilden av grisarna som sprang bort mot sjön!

 

 

 

 

* den mest fantasifulla är ändå den som säger att detta är en symbol för händelserna vid Massada-klippan år 70 e.Kr.  och personen som lanserade teorin menar att hans symboliska läsning bevisar hans sena datering av evangeliet. Friskt mod uppmuntras av Barockbloggen därför meddelas hans hypotes, dock endast på detta sätt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att få leva ifred är ett fint uttryck . Det rymmer så många bottnar och en djup känsla av harmoni med allt och alla. Kanske tänker man mest på att få vara ensam, men det gör inte jag. Vi önskar varandra Guds frid och då menar vi inte att den där människan nödvändigtvis måste gå ut i öknen och leva eremitliv. Guds frid är fred, baland, harmoni och frånvaron av orättvisor.

 

Men visst finns ett mått av avskildhet också i uttrycket att vara ifred. Jag skulle gå sönder alldeles om jag inte hade ett ganska stort mått av avskildhet och stunder av tystnad i mitt liv och jag är inte ensam om detta behov av avskildhet. I Sverige satsar männsikor enorma resurser av tid och arbete på sina stugor som de bor i bara temporärt för det går inte att leva utan replipunkter av avskildhet. Inte ens Jesus klarade det. Markusevangeliet är fullt av episoder där Jesus drar sig undan stadslivet ut i ödemarken och han lär sina lärjungar samma överlevnadsstrategi.

 

För mig är fastan en slags mental ödemark att få vara i fred i. I hela mitt liv har dessa ord från profeten Hosea klingat i mitt inre:

 

 

 

 

 Det händer när du vilar är förra årets bok av Tomas Sjödin. Den kunde vara en betraktelse över Markusevangeliet. Så  mycket i detta evangelium handlar om tid. Precis som i Predikaren är en bärande tanka i evangeliet att det finns en tid som är rätt för allt och jäkt är meningslöst. Markusevangeliets liknelser handlar ofta om saker som kräver tid och inte kan påskyndas: senapsfröet som blir ett träd, brödet som jäser degen och som här: sådden som ska gro och växa.

 

Hur vi än gör så kan vi bara påverka växten på ett enda sätt; genom att förstöra den med att gräva och trampa runt kring fröna vi sått. "det är bara att vänta och be" brukar min tålmodige äldste son säga. Det är ett bra uttryck som han fått från de gamla. Väldigt ofta är det just så: vi kan bara vänta och be.Eller ska vi säga, det är bara att vänta och så. Vi kan så men inte få frön att gro.  Sådden växer bara om vi lämnar den ifred.

 

 

 

 

Markus 5:43 han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt

 

Den själv ganska snarpratade Petrus verkar ha lagt märke till att Jesu ofta förbjöd både folk och demoner att säga vem han är eller berätta om det han gjort. Som i detta fall när han för första gången uppväcker någon från det döda. En tolvårig flicka, i ålder för sin Bat Mitzva. Han förbjuder då alla att låta någon veta vad som hänt.

 

Likadant gör Jesus otaliga gånger, hela Markus evangelium är fullt av liknande uppmaningar. Det är verkligen en gåta varför Jesus äskar största möjliga tystnad och för Petrus som berättar detta glädjebud, med dödstraffet hängande över sig, för Markus som skriver så pennan glöder måste det ha framstått som mycket märkligt. Han ville ju ut med budskapet. I sin ungdom hade han sagt "Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi sett och hört."  Det är antagligen därför han minns alla uppmaningar till tystnad så tydligt, det är så tvärtemot hur han själv är. Precis som jag fastnar för detta pga min talträngdhet när det gäller Guds rike.

 

Tiden var inne, men det var ännu inte tid för de stora proklamationerna, Guds rike började knådas in i världens deg och i sinom tid skulle den jäsa och bli till livets bröd.  Jesus var inte intresserad av publicitet och berömmelse han ville bygga Guds rike i Guds rikes takt och den takt vi människor klarar av. Budskapet var för viktigt för att pratas sönder. Jesus vill inte dra publik till en mirakelshow

 

Så totalt olika mot oss han handlar. I vår tid är det så att minsta lilla blåses upp till oanade proportioner via alla våra lättillgängliga media. I frikyrkan finns till och med uttrycket "evangelisttillägg" vilket innebär att evangelisten överdriver mirakel och antal omvända på ett oblygt sätt för att få publicitet, utan att någon reagerar.*

 

Jag önskar vi hade mer av Jesu tystnad även idag. Viskande hör man någon säga i kyrkan  " Vad roligt med Sebbe Stax, vilken mysig brorsa vi fått." i ett annat hörn pågår något som ingen säger något om men efter en stund kommer den förut förlamade kvinnan gående med sin rullstol på släp med ett leende på läpparna. Ingen bloggar om det, inte ens Barock-Olga, ingen annonserar om det och inga TV-kameror finns på plats.

 

Nu slår det mig att så är det ju ändå för det mesta. De allra flesta mirakel talas det tyst om och de flesta som kommer till tro förblir anonyma för den stora massan. Och det är precis som det ska vara. Guds rike tål största möjiga tystnad.

 

 

 

*Får evangelisten prata med en människa på gatan i fem minuter blir det med evangelisttillägg femton personer som evangelisten fört till tro och de gick genast med i närmsta församling. Blev en männsika av med sin spänningshuvudvärk under evangelistens predikan utökas det till att många människor blev helade. Fick evangelisten prata om vädret med en person på flyget blev det till att evangelisten predikat från hela nya testamentet för Ban Ki Moons talskrivare. Inte Ban KI Moon själv, det måste vara någon som är svår att identifiera. Det fungerar också med en president i en delrepublik i något land vi inte är så bekanta med.