Barockbloggen

En morgon när jag fixade med sysslorna i köket och som vanligt lyssnade på p1s nyhetsmorgon spetsade jag öronen lite extra; ett reportage om hästar. Det hör ju inte tlll vanligheterna i riksetermedias prestigeprogram. Detta var ett reportage om Irland där hästarna fick illustrera hur långt det gått med krisen i denna nyss så blomstrande Keltiska tigerekonomi. Lyx och överdåd kännetecknade Irland under guldåren. Alla som tidigare bara kunnat drömma om en egen häst på denna hästö, fick nu ekonomiskt utrymme för en häst.

I min ägo har jag en underbar bok, Horse people av Mattias Klum och Priit Vesilind. Den presenterar människor och deras hästar från världens alla hörn. Den första är Grace Davis från Ballymun, en förort till Dublin med dåligt rykte där människor levt i generationer av arbetslöshet och social misär. Graces stora kärlek är hennes ponny Pegasus, som kallas P. "even if I had all thoroughbreds, I'd still have P in the best bed, eating the best food. He'd be first priority; he'd still be my million-dollar horse." säger hon själv. För henne och många andra barn och ungdomar i den tröstlösa höghusförorten är hästarna räddningen från droger och kriminalitet på gatorna.

Irland har en tradition av fattiga hästägare, främst genom att det utstötta resandefolket som själva kallar sig Travellers, av omgivningen Tinkers (kittelflickare), alltid hållit hästar. Därför är hästen inget överklassattribut i Irland och även fattiga barn i hopplösa betongförorter kan ha ett stall att gå till med hästar och smådjur, ungefär som väldigt enkla versioner av svenska 4H-gårdar. Man kan också konstatera att svenska djurskyddsbestämmelser samt bestämmelser (helgalna tycker jag) om enorma avstånd till bostadsområden, skulle göra denna hästkultur för fattiga fullkomligt omöjlig i Sverige.

Tydligen har denna kultur helt gått över styr och mängder av människor har inte längre råd med ens de enkla förhållanden som rått i hästhållningen i Ballymun. Eller har måhända de hästarna klarat sig medan de nyrika utan hästtraditioner att falla tillbaka på helt enkelt bara släppt sina hästar lösa på allmänna grönytor där den stränga vintern gjort livet för många av dessa tidigare så ompysslade hästar omöjligt och de dukar under av hunger och kyla?

Radioreportaget tog hästarnas sorgliga öde som illustration på hur den ekonomiska krisen drabbat Irland. Det är som om kriser, sorger och katastrofer blir riktigt hjärtskärande verkliga när vi får dem illustrerade med djurs lidande. Jag glömmer aldrig intevjun med en gammal tysk soldat som upplevt det ryska krisgtåget där så många tyska soldater frös ihjäl. Det han mindes starkast var de stackars hästarnas lidande där de dog av överansträngning, skottskador, misshandel, svält och kyla, eller till och med för att de blev slaktade innan de avlivats.

I litteraturen står också lidande djur ut så man riktigt förstår hur grymt något är. Jag tänker till exempel på den stackars droskhästen som piskas ihjäl i Dostojevskijs Brott och straff. Trogna hundar som misshandlas till döds av sin husbonde, marsvin som plågas i laboratorier och räven som gnager av sin tass för att undkomma rävsaxen-allt engagerar på ett sätt som vi inte klarar att värja oss mot. Trots allt mänskligt lidande i 1800-talets industrialiserade Storbritannien var det ändå den godhjärtade Black Beauty som fick människor att förstå småfolkets villkor och klassamhällets grymmaste sidor när Black Beauty fick flytta mellan ägare av olika socialgrupper.

På bataljmålningar från kavalleriets tid ser man tydligt hästarnas skräck medan soldaternas ansikten avspeglar grymhet eller tapperhet. Krigets fasor syns hos alltså hästarna, som i denna målning av Gustav II Adolfs sista slag vid Lützen:

 

Jag har den teorin att hästens oerhört trofasta natur gör den till ett tacksamt exempel på oförskyllt lidande. Vi har en tendens att slå ifrån oss mänskligt lidande, inte orka ta till oss det, men hästen, hunden och marsvinet står oss tillräckligt nära för att vi ska känna medkänsla utan att de är så nära oss att vi måste värja oss med att vända bort blicken. Samma medlidande känner vi normalt inte för fiskar eller insekter, de är för långt ifrån oss. Men en häst kan betyda så mycket för en människa, som Pegasus, Graces "million-dollar horse" som för henne är hela skillnaden mellan att bli en neddrogad arbetslös ungdom utan framtidshopp medan hon med sin käre P är hela kvarterets "Lady" som läser på college och en dag ska lyckas.

Jag hoppas så att hennes P inte är en av hästarna som fryser ihjäl på allmänningarna i Irland just nu.

Min näst yngste son var på kulturskolan häromdagen. Alla barn i hans klass fick prova på olika instrument. Min son var överlycklig när han kom hem. "Jag spelade fiol och det lät bra direkt. Jag hade tekniken. Nu vill jag att du anmäler mig." Sedan berättade han livfullt om alla fröjder han fått uppleva under dagen på kulturskolan, men bäst var ändå fiolen, att det lät så bra, att han kände att han hittat sitt instrument:"Först ville jag spela något instrument som ingen i familjen spelar, men fiolen var så lätt att spela på, det lät så fint. Jag bara gjorde så här och det lät jättebra. Jag kände mig som en liten Alexander Rybak så där cool."

Naturligtvis är han nu anmäld till kulturskolan och lillebror ska också börja där med Suzuki-fiol. Fiolerna ska strängas, vi har strängarna hemma, men bytet har inte blivit av; nu blir det av. Min lill-kille strålar av energi och glädje. Jag minns mina första stapplande fiolsteg och hur fint det lät när man träffade tonen, men jag minns också hur ofint det lät när man inte gjorde det. Men jag förstår precis vad lillkillen min menade när han tar en av våra glessträngade fioler och drar några stråk på den: det låter bra! Han har helt rätt teknik och stråktryck bara så där! Nu blir det ett skjutsande och konsertspringande igen. Och det ska bli så roligt!

Sedan ska vi spela Bach bondekantat tillsammans, den låter så fint på nybörjarfiol, lill-Rybak, lillebror och jag. Här annan musik på violin av pappa Bach med coola katten Nigel Kennedy:

Mari Boine är den internationellt mest kända norska artisten och blev erbjuden att sjunga på OS i Lillehammer 1994 men hon vägrade att göra det för att inte bli ett minoritetsalibi och Morten Harket, en numera inte så aktiv sångare, fick hoppa in som stand-in.

Musikscenen på Nordkalotten hade knappast varit så levandes om det inte vore för Mari Boine uppväxt mitt i arktiska klämsångsbältet med laestadiansk psalmsång, jojk och afroamerikansk populärmusik som musikaliska influenser och en begåvning och kreativitet för att uttrycka denna mix på sitt alldeles egna sätt. Hon "upptäcktes" av Peter Gabriel och var en av hans första musiker på Real World Records och är nu en av de riktigt stora inom det som kallas världsmusik. Det märks på Elin Kåves Áibbas jaska att just världsmusik är en viktig influens i Nordkalottens musikvärld.

Mari Boine var dock först och är fortfarande störst. Hon föddes 8 november 1956 Gámehisnjarga i Finnmark i en sjösamisk, laestadianfamilj. I början på 1980-talet började det höras att det fanns en begåvad sångerska vid namn Mari Boine Persen. Hon medverkade vid festivaler, gav ut skivor, turnerade och så gavs hennes storsäljare Gula gula ut igen av Real World music och hon blev världsberömd.Här är hennes Myspace-sida med fri musik.

Här blandar hon laestadiansk psalmsång med jojk när hon sjunger "Mitt hjerte alltid vanker/ Mu váibmu vádjul doppe" för norska kronprinsparet. Tufft och fullt av integritet att välja en så föga insmickrande och starkt kristen sång, dessutom oftast sjungen kring jul, vid ett sådant tillfälle.

Det råder ingen tvekan om att en av de mest vitala musikscenerna i Norden just nu är den samiska. Sápmi har nu så många nya musiker och grupper att man tappar räkningen och hakan över den innovativa musiken och de variationer på uttryck som finns. Lyssna själv på sr.sápmi En bidragande orsak till detta är den årliga samiska melodifestivalen som utser bidrag till Liet- Làvlut, en internationell musikfestival för europeiska minoritetsspråk. Samiska bidrag dominerar stort, 4 av 11 år har samiska bidrag vunnit.

Den samiska melodifestivalen kallas Sámi Grand Prix och arrangeras till Påskfestivalen i Kautokeino av Nrk. En rolig detalj är att tävlingen består i en jojk-del och en sångdel. Den är inte längre någon inavlad byangelägenhet utan senaste årens festival har haft bidrag med från människor födda i så långt bortifrån som Afrika och musiken är ofta "världsmusikmässig" det är mycket långt till 70- och det tidiga 80-talets surt falsksjungna dansbandsgung  på smörig samiska eller för den delen Sven-Gösta Jonssons kitschiga Vid foten av fjället. Glömda är också frejdiga proggrupper som Daednogade Njuorrat, även om de ibland kan höras i sr.sápmi och nrk:s samiska sändningar tillsammans med Jokkmokks-Jokke och andra gamla storheter.

2008 års vinnare Elin Kåve med sången "Áibbas jaska" är en mycket intressant artist och dansare, tyvärr tar det tid att ladda videon om ni har en mindre kraftfull dator (som jag), men den är värd att vänta på. Hon vann inte Liet-Lavlut. Det året vann korsikanska Jacques Culioli med "Hosanna in excelsis". Jojkdelen vanns av Ánte Niillas N. Bongo från Kautokeino med ”Sara Inga”.Länken till köpes- MP3:n är tyvärr det enda jag kan bjuda på i detta forum. Vänta ut och njut av Elin Kåves vackra framförande av en värdig vinnarlåt under tiden ni laddar ner "Sara Inga".

 

 

Några moderna jojkare har kombinerat jazz och jojk, en ganska naturlig kombination med tanke på improvisationselementet. Dessutom är ju även jazzen i grunden folklig musik sprungen ur en muntlig tradition snarare än en instrumental. Jojken har ju tills för helt nyligen sedan inte framförts med orkesterackompagnemang. Wimme Saari började redan på 80-talet att samarbeta med härligt utflippade jazzgruppen Rinne Radio och blev så ett stort namn i alternativkretsar. Nu är han sedan länge etablerad som soloartist och på allmän begäran följer nu en Wimme-kavalkad:

Först en stilig och lugn jojk utan minsta antydan tll hans vilda Freebop-år 

Wimme med Rinneradio och läckra dansare

 

Här samarbetar Wimme med Hedningarna från Sverige med sina sångerskor från Karelen,Sanna Kurki-Suonio och Tellu Paulasto, de tillhör Barock-Olgas favoriter med sina starka arktiska röster och oblyga sångstil:

För de mer puritanskt inriktade jojkentusiasterna duger knappast sångjojker som Jåvna vuolle. De vill höra halvimproviserad jojk som aldrig tar slut. Den ska ha få eller inga ord och sångljuden ska uttrycka en känsla istället för att berätta en historia rakt upp och ner.

En specialitet som viss folklig musik har är att i stället för att beskriva utsidan av en person, ett djur, en känsla, ett skeende, så söker man utrycka insidan av något,  med melodin och de ord eller "lallningar" man använder försöka fånga känslan i ett ögonblick, uttrycket hos en varelse eller en människas personlighet.

Den jojkstilen är ofta mer krävande att lyssna till och är inte ursprungligen ämnad som uppvisningsmusik utan var från början mest ett sätt att uttrycka sina känslor på. Som en gammal, numera hemförlovad, bekant som tyckte om att sitta ensam på en sten i skogen och jojka fritt ur hjärtat utan tanke på att någonsin framföra sina musikstycken för någon annan.

Det är dock inte lika svårt att hitta sådan musik lämpad för detta bloggformat som laestadiansk psalmsång eftersom den nu har fått lite kult- och kulturstämpel på sig, så här får ni ett smakprov på finsmakarens favoritjojkvariant, eller om man vill vara elak(men det vill förstås aldrig Barock-Olga); snobbarnas "riktiga" jojk. Här jojkar Solveig Andersson urmodern. Jojk är ofta mycket "lolande", den mer lågmälda "nonono" - stilen hör ni här:

Den jojk som är mest känd är en slags trall, dvs en sång utan ord men med många "l" i. Men trallens lalla blir jojkens lola. Man kan tro att jojk endast är sång utan ord, men det är inte sant. Många jojkar har ord men orden är ofta ganska få, som ett omkväde i en medeltida ballad från Färöarna ungefär. Variationen ligger mer i melodin som oftast är delvis improviserad. Den ovane kan ändå tycka att melodin är enahanda, men lyssnar man noga finns hos den skicklige jojkaren oändliga variationer på ett grundtema.

Improvisationen har alltid varit en grundbult i allt musicerande. En konst som blev omodern i konstmusiken men aldrig dog ut i folkmusiksammanhang och nu åter blivit gångbar i prestigesammanhang främst genom att jazzen blivit salongsfähig. Under barocken ansågs dock den som inte improviserade som en medioker musiker. Det spelade ingen roll hur bra någon spelade efter noter om han/hon inte kunde improvisera. Orgelvirtuoser lockade åhörare långväga ifrån. Självaste pappa Bach gick till dansk-tyske organisten Dietrich Buxtehudes kyrka i Lübeck från sin hemstad Arnstadt, en promenad på 46 mil, för att lyssna, inspireras och lära sig komposition.

Jojken improviseras ofta fram, men det är ett missförstånd att den inte kan komponeras, traderas och skrivas ner. Det är en typisk fördom som grundar sig i att samer är någon slags halvmänniska, mer släkt med renar än "vanligt folk". Ur den uppfattningen har vuxit fram föreställningen om att det finns något magiskt med jojken som bara en äkta samisk jojkare kan nå. Så är det naturligtvis inte alls. Jojk är en folklig sångteknik som andra sångtekniker.

Kan man sjunga kan man lära sig att jojka och det är inget mystiskt med det. Det är faktiskt mycket enklare att jojka än att tralla. Lapp-Nils trallade polska är en riktig tungvrickare medan vem som helst kan hänga med när Jarnna sjunger Jåvna vuolle. De sjunger mer på "vanligt sätt" med jojkinslag i refrängen men jag är ingen puritan; visst kan detta också räknas in i den rika floran av jojkvarianter och kan bli en ingång för den hugade, men lite räddhågsna nybörjarjojkaren.

Sven-Gösta Jonsson som kallades för den rockande samen. Han har en mycket behaglig sångröst, däremot har jag aldrig hört honom jojka. Han får ändå illustrera denna bloggpost eftersom den heter jojk and roll.


På begäran kommer nu en bloggpost om en säregen sångteknik och musiktradition som kallas jojk på svenska. "Den fanns ju även under barocken" argumenterade den som önskade detta ämne på denna blogg. Det är ju helt sant så nu är det dags.

Barock-Olga är förstås även på detta område en glad amatör i ordets alla bemärkelser. Amatör kommer ju från franskan och betyder ursprungligen en som älskar något. Jag fastnade så tidigt i livet för denna sångteknik att jag inte minns när, jag har nog alltid hört någon form av arktisk klämsång omkring mig och jag har alltid tyckt mycket om att lyssna till och själv sjunga på detta sätt.

Arktisk klämsång är vad sångtekniken som används i jojk kallas på "akademiska". Arktisk, därför att den används på ett område som breder ut sig kring nordpolen, även om liknande sångsätt återfinns lite varstans på jorden; jag har stött på den i Bulgarien, Ungern, Sardinien, Sydafrika och Tanzania.

Man kan beskriva tekniken som att man sjunger klanglöst, som ett barn, och högt uppe i halsen med lite pressad röst, därav "klämsång". För att kunna jojka får man inte vara rädd att sjunga "fult". Präster som kom till lappmarkerna på 1700-talet tyckte sångsättet i psalmsången var gräsligt ful, falsk och gäll.

Man sjunger med stark röst i psalmerna och en del kanske tycker det låter "ylande" vilket har fått en del att tro att jojk och joddling är samma sak, men det tycker jag är en helt felaktig beskrivning. Joddling växlar mellan en lite klämd  halsröst och "operaröst" väldigt snabbt, i jojk har man rösten klämd och högt uppe i halsen hela tiden, man hoppar inte snabbt mellan huvud och bröstklang som i joddling.

Jojken kan dessutom sjungas mycket mjukt och behagligt, joddling funkar bara på hög volym, den var ju också ett sångsätt som utvecklades för att höras lång väg. Kulningstekniken i folklig nordisk sång ligger betydligt närmare joddling än jojken som av Lars Levi Laestadius beskrevs som "den mjuka vuollen" (vuolle= lule/pitesamsika för jojk). En italiensk turist sa en gång till mig att jojken påminde henne om en vaggsångstradition i Italien som kallas Cantilena där man sjunger utan ord, vilket hon har helt rätt i.

Men vill man lära sig jojktekniken tror jag det är enklast att börja med den där speciella energin och med ganska stark röst, klanglöst i den speciella tradition som psalmsången i en laestadiansk gudstjänst framförs på. Någon sådan inspelning kan jag inte bjuda på, laestadianer varken filmar eller spelar in sina gudstjänster, men dessa sydafrikanskor sjunger exakt på det sättet:

Så är det tretton dagar efter juldagen. En dag som jag älskar. Som barn firade en urugayansk/argentinsk/chilensk familj i min bekantskapskrets rejäla trettondagsfester; heliga tre konungar kom med presenter och vi åt godis och hade allmänt julkul på latinamerikanskt vis i deras hem. När jag fick egen familj införde jag raskt trettondagskalas. Sedan 1996 firas de dock lite mer brittiskt medte, scones, marmelad och En trettondagsafton med Helena Bonham-Carter och Imogen Stubbs som Olivia och Viola och Ben Kingsley som den skönsjungande narren (fast han har en "spöksångare"), bland många andra underbara skådespelarinsatser.

Men mest av allt tycker jag om att frossa i de tre vise männen som nu hittat fram till Jesus och hyllar honom. Astrologer från Österns länder som sett att en konungs stjärna har tänts och de ger sig ut och letar för att hylla honom. Jag gillar detta tokiga företag, att lämna allt och möta en okänd nyfödd bebis och när de väl förstått att de hamnat rätt, hyllar de den lille nyfödde som ligger i en krubba utan tjänstefolk eller hov, bara en pappa och en mamma från en vanlig hantverkarfamilj i Nazareth i Galliléen.

Det måste ha fötts en hel del kungliga bebisar runt om i Mellanöstern under deras levnad. For de på pyyhinpirtti till alla? Eller var det något speciellt med denna lille prins? Helt säkert måste denne prins ha varit annorlunda eftersom han inte fötts i ett slott. De tog ju också fel först och for till Herodes palats. Nå till slut kom de rätt och hyllas denna dag, trots sin försening. Jag som alltid är försenad gillar detta skarpt. Fler hyllningar av försenade skulle inte skada.


I Latinamerika sjunger man en massa glada sånger på denna dag som handlar om dessa vise, här är en av dem som gör mig mest glad:

Kan du se vår stjärna som står klar i öster, kan du höra sång av ljuva änglaröster? Vill du följa med och fira Jesusbarnet? Ära vare Gud som skänker oss sin son!

Tyvärr är latinamerikanska Trettondagssånger inte så lätta att hitta på nätet så texten får räcka här. Hoppas den glada känslan märks och en så glad Trettondag som möjligt önskar jag er alla!

Men vad blir av dem som blir kvar, som står där och ser hur livet flytt från den älskade kroppen?
Eller lille Aron som längtat efter Chateaus föl och så finns det inget föl? Hur gjorde vi för att ta oss igenom sorgen efter lille ofödde Mattias som låg så perfekt och fin, men alldeles död i min hand?

En psalm har återigen hjälpt mig; Ylva Eggehorn har skrivit den och jag kopierade texten från en blogg som heter Stigen:

När livet inte blir som vi har tänkt oss

vad gör vi med vår bitterhet och skam?

Om hoppets Gud får bära oss igenom

kan trots allt nåt nytt få växa fram.

Vi ska springa fram mot nya möten

och bli lurade minst en gång till

Men tilliten som Kristus vunnit åt oss

är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter

utan försyn för våldets grymma grin

Och när tyrannerna sitt slut begråter

står skogen kvar i höstens guld och vin

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över

trots alla ärr av bitterhet och sorg

ett hopp som ej de mäktiga behöver

men barnen hemma på ditt eget torg

De ska springa fram mot nya möten

och bli lurade minst en gång till

Men tilliten som Gud har skapat i dem

är större än all makt och ondska vill

 

Hon är bra.

 

Jag tog med kommentaren här för Mattias Agnesund dog för bara några dagar sedan  i sviterna av en mycket handikappande sjukdom som han levt med i alla sina 37 år. Läs här om hans liv och död. Han hade mycket svårt att skriva på grund av sin sjukdom ändå arbetade han som skribent och han valde att skriva denna kommentar om denna psalm. Jag förstår varför.

 

En vinterbild får bli mitt eget bidrag till Vanitas-motiven. För vad är vintern annat än en period av död i väntan på våren och nytt liv igen. Ibland återstår ändå bara tystnaden. Men man kan närvara i tystnad också, bara finnas där liksom vinterns tröstande tystnad. Det trösterika är att vintern är så vilsam och vacker och den följs alltid av en vår.

 

 

Döden är något vi sällan talar om på riktigt allvar. Det är fruktansvärt hemskt att tänka på detta oundvikliga slut för oss alla. I mitt "förra liv" som dödgrävare kom jag dock ofta in i samtal om detta skrämmande ämne. Med en kyrkogårdsarbetare vågar man prata om döden som så påtagligt finns där omkring oss på kyrkogården. Med åren har jag vant mig vid tanken på min egen död, men bekväm med den är jag inte.

Vad som faktiskt är ännu mer påtagligt är alla avsked vi måste ta av nära och kära. Jag minns hur jag som barn innerligt bad till Gud att mina föräldrar och min lillebror skulle dö efter mig så jag inte skulle behöva vara med om att ta det slutgiltiga farvälet av dem och bli lämnad ensam levande kvar. Nu börjar jag acceptera tanken att det troligaste är att jag i sinom tid måste ta hand om mina föräldrars begravning, men inte nu, inte snart utan om många, långa år.
Min bloggkompis J. har fått det fruktansvärda beskedet att det blir snart hon måste ta farväl av en förälder. Obegripligt fruktansvärt svårt, ja egentligen omöjligt, att ta sig igenom. Bara för att det inte finns något som helst val gör man det.

En del tycks tro att om för tidig död händer ofta blir det en vana så man knappt sörjer längre. Man inbillar sig att den afrikanska småbarnsmamman som mister sitt barn inte sörjer lika mycket eller tar döden mycket lugnare och "naturligare" som den mer överraskade svenska mamman. Eller så var det mamman på 1800-talet som kunde räkna med att de flesta av hennes små inte skulle överleva sin ettårsdag som knappt ens höjde på ögonbrynen inför döden. Vilket svammel! Jag tror inte vi är bättre eller sämre än andra platsers eller tiders människor att handskas med döden. Ibland hör man påståendet att människor som levde förr var mer vana vid döden eftersom den var ständigt närvarande. Under perioder har Vanitas-motiv varit vanliga i konsten, dvs bilder som symboliserar människans korta och ändliga liv. Men varför skulle det visa att man inte sörjde eller var rädd för döden?



Barocken med sina symboltyngda målningar och ständiga krig och farsoter var förstås en epok där vanitasmotivet var vanligt förekommande. Jag tror inte att detta innebär att människor på 16- och 1700-talet inte fruktade döden-precis som vi inte känner oss mer bekväma med döden bara för att vi jämt ser på och läser om mord och mordutredningar. När vi står inför dödens verklighet blir vi ändå helt lamslagna och maktlösa. Inte kan någon mysig stickande privatdetektiv eller hemkär polismästare hjälpa oss då. Ingen kan.

Detta att ingen kan gör att vi som står lite vid sidan av ofta tystnar, drar oss undan av rädsla att säga fel. Min erfarenhet är att så ska man absolut inte göra. Hur än den sörjande beter sig vill en sörjande inte bli lämnad ifred och ensam av alla. Det räcker med den anhöriga som försvunnit.

En psalm som tröstat mig för att den inte viker undan från det hemska med döden, inte förskönar, är Sv Ps 622:

Att ta farväl på riktigt sätt från solens ljus är aldrig lätt för människan att lära. det skedde aldrig på vår jord om inte Jesus med sitt ord var oss som vän så nära.

O, Jesus Gud och broder kär, du vet hur bitter döden är som du har segrat över; du vet med vilken skräck vi ser vårt timglas sandkorn falla ner, du vet vad vi behöver!

Kom i min sista natteväkt i en av mina käras dräkt och sätt dig vid min sida och tala så som vän med vän om hur vi snart ska ses igen och aldrig mera lida!

Så innan dödens istappshand har slitit sönder livets band och mina krafter domnar jag tar farväl och finner tröst som barnet vid sin moders bröst när i din famn jag somnar.

Den äckliga sulfakuren kom för sent, det blev inget föl sommaren 2011. När vi hämtat oss lite ska vi besluta om vi åker ner till Manzanillo igen till våren eller om vi får nöja oss med att ha gett oss chansen till en fin fölunge efter snyggingen Manzanillo och vår vackra flicka:

Barock-Olga gillar julkrubbor. Vi har flera stycken men vår första julkrubba är "huvudkrubban". Till denna finns tre vise män förstås. På julafton står de alla tre prydligt uppradade under vår adventsstjärna i köket, men sedan slutar prydligheten. De vimsar runt i huset och har väldigt svårt att hitta fram tll sin julkrubba. Ena stunden är de i änglafönstret och nästa gång man tittar efter är de på köksfläkten.

Svea är den svenska almanackans första namnsdag. Svea har fått personifiera riket Sverige sedan stormaktstidens och barockens 1600-tal. Först 1811 blev Svea ett namn som användes på människor. Det blev modernt genom Esaias Tegnérs dikt Svea. Namnet kommer förstås från Svea rike, svearnas rike, som när man drog ihop det under en tid när danska var officiellt skriftspråk i Norden blev Sverige= Svea rige/svea rike. Hade vi haft svearnas eget språk som skriftspråk då hade vårt land alltså hetat Sverke.

Moder Svea sa man förr med vördnad, nu med ironi.Min svärmor heter Svea och henne vill jag hylla denna dag, helt utan ironi:

Grattis på namnsdagen, Svea!

En julsång framförd av Elvis Presley passar bra till svärmor som gillar Elvis när han sjunger gospel: