Sorgen och glädjen


Hanna Johnselius läser ur sin bok "Sorgens änglar"

Denna psalm skrevs av den danske prästen Thomas Kingo 1681, det är en av de vackraste barockpsalmerna tycker jag, och även en av de sannaste:

1. Sorgen och glädjen de vandra tillsamman,
medgång och motgång här tätt följas åt.
Skyar och suckan med solsken och gamman
skifta alltjämt på vår jordiska stråt.
Jorderiks gull
stoft är och mull.
Himlen allen är av salighet full.

Läs hela psalmen här, det är bloggvännen Andreas Holmberg som servar oss alla med denna fantastiska nätpsalmbok.

I torsdags kom sommaren till nordligaste Sverige, den brukar komma när Svensklärarföreningen i Kalix har årsmöte och det hade vi också i torsdags. Till gäst hade jag bjudit in Hanna Johnselius som berättade om sitt skrivande och speciellt om sin bok Sorgens änglar. Hon höll en engagerad föreläsning om sorg och sorgearbete som alla uppskattade mycket.

Efter årsmötet åkte jag hem i bilen och kom mitt in i Radiopsykologen där en kvinna beskrev sorgen efter en älskad make. Hon upplevde att den gladaste stund hon haft sedan han dog var när han kom till henne i trädgården och ssa. Får man inget fika på det här stället" men sedan hade han försvunnit. När jag kom hem och tog min långa skogspromenad med Kapten ringde den käre Sten, ett av mina helgon i adventskalendern, och berättade om sin mors ljusa död och sorgen efter henne.

Jag fick prata om sorgen över en svårt sjuk vän och så gick vi på om död och saknade människor om Gud och universums stora sorgearbete över döden som tycks segra i slutändan. Det låter som om min kväll var allt annat än lycklig, men tvärtom var det en av de bästa kvällarna jag haft på länge.

Jag minns barockpärlan Kristina Lugns sommarprogram för snart 8 år sedan när hon berättade om hur hon när hon var en grön 30-åring önskade sig döden och funderade på självmord, men nu när hon passerat 60 insett att livet är kort nog ändå och verkligen gläder sig åt varje ny dag hon får leva. Så underligt kan det vara, sorgen och glädjen vandrar sannerligen tillsammans. Det är som om livet blir tydligare och mer värdefullt i dödens närhet. När jag får klart för mig att livet inte är så självklart utan kan tas ifrån mig när som helst blir det värdefullt.



Smilla snart 11 månader

Så här stor har lilla Smilla hunnit bli sedan i påskas:


Regnet strilade ner över den leriga hagen så det kändes oinspirerat att jobba mer seriöst med henne. Vi stod bara på en ö av hö och umgicks.

Smilla träffade Hanna för första gången:

Flingan ville förstås också vara med:

Kristi himmelsfärdsdag

Kristi himmelsfärdsdag i Överkalix, kyrkan insvept i mjukt vardagsgrått

Jag älskar dessa helgdagar som alltid kommer mitt i veckan, Långfredag och Kristi Himmelsfärdsdag och dessutom nu på våren när man behöver dem allra bäst. Men jag älskar också Kristi himmelsfärdsdag för att den visar på hur jordnära Gud är. Jesus vandrade efter sin uppståndelse 40 dagar med sina vänner. Dessa vänner berättade sedan för dem som kom efteråt om vad som hänt men de berättar inte speciellt mycket om de 40 dagarna mellan Jesu uppståndelse och himmelsfärd.

Det mesta som står i evangelierna handlar om vad som hände innan Jesu död och sedan berättar de bara vardagliga saker om tiden efter uppståndelsen. Det är inte likt oss människor att göra så. Hur många New Age-böcker har inte givits ut om hur människor varit kliniskt döda och "kommit tillbaka" och sedan ägnar de sitt liv åt att kränga böcker och föreläsa om de korta ögonblicken i "himmelen".

Men i evangelierna är det inte så när Jesus återvänt från döden. Jesus lagar mat, äter mat, är med på fisketurer, äter lite mer mat och umgås med sina vänner. Om det står i evangelierna om vad han pratade om så pratar han om varför han måste dö-inte om livet efter döden. Han håller inga stora möten, som innan han dog. Han startar inte heller en jättekampanj mot romarrikets ockupation. Han skriver varken bok eller föreläser om livet hinsides. Han bara lever ett lugnt vardagsliv med dem han älskar allra mest.

Jag tänker att detta säger något mycket viktigt om vad som är det absolut nödvändiga i livet nämligen vardagen. När en människa får veta att livet kommer att bli kort och snart ska ta slut, då är det varken resor, kurser, lyxprylar eller övertidsarbete som känns mest angeläget; det är vardagen. Att vakna med sina barn, att äta med sin familj, att ta långpromenader med sin hund och prata i telefon med nära vänner känns som det mest angelägna livet har att ge.

Och när en kär människa gått bort är det inte de fina presenterna man fick från personen man saknar, det är den vanliga vardagen med den älskade i sin närhet. Man saknar frukosten tillsammans, telefonsamtalen, breven, de varma händerna, ja, till och med smågnabb och diskussioner saknar man. Den lena varmgrå vardagen med den kära, det är den man saknar allra mest.

Därför är det så bra att Kristi Himmelsfärdsdag är en torsdag, en sådan vardaglig dag. Mitt i veckan tar vännerna sitt slutgiltiga farväl. När Jesus fått dela sin vardag med sina vänner i 40 stillsamma dagar tar han avsked. Så borde alla få sluta sitt jordeliv.

Söndagens evangelium


På söndagar får man vara ute med hunden så länge man vill utan att se på klockan, ja man får leva lika bekymmerslöst som en hund en hel dag varje vecka

När jag läste litteraturvetenskap valde jag Stina Aronssons novellsamling Sång till polstjärnan som utgångspunkt för min uppsats som jag kallade "Söndagens evangelium", en analys av Aronsons lovsång till vilan och livets röda dagar. Ingen kan som Aronson beskriva den samlade vällusten hos en grupp tvätterskor som tar rast från sitt slit i gröngräset under ett träd för att dricka kaffe. Ingen kan som hon lovsjunga konsten att göra ingenting för en stund eller en hel vecka. Genom hela novellsamlingen går en bokstavligen röd tråd, färgen rött som i våra almanackor betecknar vilodagen.

Samlingens sista novell, "Sång till Passålke" handlar om en gammal same som tar en årlig sabbatsvecka vid Passevare/Bássivárri (det heliga berget) och hur denna vila från allt ger honom livsmod och styrka för livets mångahanda. Söndag på samiska heter Bassi=helig vilket också är grundordet för det nordiska ordet helg. Jag tycker det är ett bra ord. Vi ska hålla vilan helig och fredad från intrång.

Jesus kom för att ge oss ett milt ok och en lätt börda, han predikade evangelium som betyder glatt budskap eller goda nyheter. Han kom för att vi genom honom skulle bli fria, våga ta oss en kaffe under trädet, en sabbatsvecka borta från allt, en vila varje vecka då tiden får komma som den vill och gå i sinom tid. En dag för att bara vara, så som det var i början och som det blir en gång.

En kollega vill alltid berätta om allt han åstadkommit på helgen. Det är en trogen bloggföljare och det är mycket för honom, och sådana som han, jag och Stina Aronson skriver: "tänk på vilodagen så att du helgar den". En dag i veckan kan vi få vara himmelskt fria från tidspassning och måsten. Den sorts människa som jag och min kollega är har svårt för att tro att jorden kan snurra utan oss. Att huset kan stå ostädat en dag, att barnen kan få äta färdiglagade hamburgare en dag i veckan utan att riskera allvarliga men, att livet får avnjutas var sjunde dag.

Det är därför, tror jag, vilan har fått sitt eget bud, så sådana som vi åtminstone vilar eftersom det är en plikt. Så att även de duktighetsneurotiska får känna av den lätta bördans evangelium: Söndagens evangelium.


På söndagen får man vara fri som detta svanpar en tidig morgon i Björkfors

Vårkolik

Denna veckas ridkurs blev kortvarig för Elis, hans häst, Rekyl, hade drabbats av vårkolik och fick gå tillbaka till stallet för avsadling och medicinering med linfröolja.



Vanligtvis fungerar det här lilla ekipaget mycket bra ihop, men nu blev Rekyl svullen om magen och började slå mot buken så det var bara att sitta av.

Chateau har en gång fått vårkolik, inte lika långt gången som Rekyls, men det var ändå läskigt för min häst är ju vanligtvis hälsan själv och fel på aptiten har hon aldrig haft. men då slutade hon äta och spottade ut(!) morötterna. Då ordinerades hon att dricka mycket vatten eftersom vårkoliken beror på att hästarna dricker för lite en period innan de vant sig av med att äta snö. Dessutom får de i sig sand och jord när de äter utomhus  efter snösmältningen innan  de kommit ut på det riktiga betet.

Chateau repade sig snabbt när hon fick en matsked linfröolja i maten morgon och kväll och äppelcidervinäger i vattnet, då blev det plötsligt mycket populärare med vatten. Ett tips fick jag av en annan hästägare med barn på ridskolan: hon blötlägger sin betfor i jättemycket vatten och använder det extravattnet till att vattna sina hästar med på våren så slipper hon vårkoliken numera.Får din häst problem med sitt drickande kan dess tips vara till hjälp innan koliken slagit till.



Tjära


Här balanserar sig Barock-Olga fram längs tjärans väg i Kangos by sommaren 2011

Under Sveriges stormaktstid var tjära en av de viktigaste produkterna från Norrlands stora skogar. Vattenvägarna var de lättaste att ta sig fram på så båtar och handelsfartyg byggdes i stora mängder och på grund av krigen gick det förstås åt många krigsskepp. Tjära användes till att täta båtarna och tjäran tillverkades av ved som fick svettas ut sin tjära i en tjärdal. Det gick åt många träd, mycket skog och i södra Sverige hade den tagit slut så de stora vidderna norr om Dalälven som anslöt till den enorma eurasiatiska barrskogstajgan blev intressanta.

Vid varje bottensviksälv fanns ett skeppsvarv även små älvmynningar som Sangis och Byske hade sina båtbyggerier. Tjära var dock inte det enda man ville åt i de norrländska skogarna, här fanns också mängder av myrpor och stora myrstackar. Nu kommer den läskigaste delen av skeppsbyggeriet; man tätade skeppen inte bara med tjära, men änvände också myrstackar fulla med små myrstackare som hälldes ut i botten av båtskrovet och blandades med tjära för att fylla ut alla skrymslen som annars skulle ta in vatten.

Än idag finns historiska stigar med lämningar från tjärbränning och tjärans väg från skogen till havet kan följas till exempel i Junosuando, Kangos och Björkfors. Men ingenstans står det om de stackars myrorna som fick drunkna i tjära för att svenskarna skulle föra krig kring hela Östersjön. Därför måste förstås Barockbloggen skriva deras äreminne. De små offren som fick ge sitt liv för att båtsmän och matroser skulle ut på havet och dö för någon kungs ära. En kung som de knappt visste namnet på.


Som biprodukt till tjäran fick man kol som fungerade speciellt bra till att smida med

Vårfestlig studentstad

I Uppsala firar man enligt en gammal överklasstradition Valborg i flera dagar, först kommer Skvalborg, sedan Kvalborg och så Valborg. På Kvalborg var vi på stan i Uppsala, satt vid Fyrisån i solen och såg körsbärsträden blomma i parkerna.

 

Vi åt på ett riktigt crêperie med franska chansons i högtalarna.

Så kan man leva lite studentliv trots att man pluggar på distans.


Barockbloggen för två år sedan: Lögardag

Lördagar tvättar jag både husets alla smutskläder, barn och mig själv. Alla andra dagar i veckan tvättas alla familjemedlemmar utom katterna och Chateaux, fiskarna badar jämt. Chateaux är på alla sätt en barockhäst hon tvättar sig med tvål och schampoo högst en gång om året (ändå är hennes vita tecken skinande rena utom under de lerigaste tiderna). Ungefär lika ofta badar katterna Chili och Tyson i sann barockstil.

Efter medeltidens excesser i badstugor, vilka nordmännen fick smak på när de tjänstgjorde hos kejsaren i det Östromerska/Bysantinska riket, blev bruket av vatten för utvärtes bruk helt omodernt i Europa och Sverige, ungefär samtidigt som den protestantiska ortodoxin och stormaktsväldet var som starkast. Med det nymodiga bruket av underkläder kände man att det räckte med att tvätta kläderna då och då (knappast en gång i veckan) så man slapp tvätta sin egen känsliga lekamen. Det gamla bastubadandet varje lördag levde bara kvar i svearikets mest avlägsna, konservativa och efterblivna delar; Värmland, Dalarna, Tornedalen och den östra rikshalvan, Finland.

Riktigt orenligt blev det framemot slutet av 1700-talet när franska hovets vattuskräck och överparfymerande var det innigaste inniga eftersom man var säker på att alla slags sjukdomar orsakades av vatten. Helt rätt, i och för sig, vad gäller dagvattnet i Stockholm och andra koleradrabbade större städer.

1800- talet kom sedan med Nightinggales och Zemmelweiss upptäckter om hygienens betydelse för hälsan och så, smygande, först i överklassen och senare bland allmogen, sipprade sig renligheten och vattenbadandet ut i samhället, även om det urmodiga bastubadet fortfarande ansågs som en konstig utbygdsvana ända fram till 1970-talet. Läs t ex Selma Lagerlöfs novell "Gudsfreden" i samlingen Osynliga länkar, inte bara för att bastubadandet där framställs som en urmodig företeelse, utan också för att det är en av Sveriges bästa författare någonsin och en av hennes bästa noveller.

Nu har pendeln slagit över till att den som badar/duschar endast på lördagar anses som en äcklig, Pelle Snusk och tonåringar duschar gärna tre gånger om dagen. Vi svenskar i alla fall. Fortfarande är det inte alla som har tillgång till lagom tempererat tvättvatten direkt från väggen. Men vi har ändå lite kvar av våra barocka vanor, vi som fötts i Sverige. Så känns det i alla fall när man kommer utomlands.

I varma länder är hygiennivån oerhört hög. På resa med svenska ungdomar i Uganda förvånades de över alla mängder kokhett vatten som gick åt till att tvätta inte bara händer, utan också fötter, innan man kliver in i ett hus, inte bara innan maten och i Ryssland förvånades vi av att alltid hänvisas till toaletten så fort vi kom in i en byggnad, offentlig eller privat. Medan vi svenskar stod och fumlade med skorna, väntade den skoförsedda värdinnan otåligt vid toalettdörren. Efter en stund fattade vi snuskiga svenskar att vi skulle tvätta oss innan vi gjorde något annat. I Östafrika är det lättare att fatta eftersom tvättfatet står i dörröppningen, där gör man inte lika lätt bort sig.

Vi behöver inte åka längre än över gränsälven österut till det som under 700 år var en självklar del av det svenska väldet för att känna oss sunkiga. Disken desinficeras meddelst många kokheta vattenbyten och för säkerhets skull kör man disken ett varv i diskmaskinen på 95 grader för att den ska bli riktigt ren Husen skuras nästintill på utsidan och vårstädningen har en självklar plats i det finska nationaleposet Kalevala. Vilken annan dylik skrift tar upp en sådan sak?

I Finland räknas inte en dusch som tillräckligt renande, för rejäl renhet gäller bara bastun och bastu bara på lördagar är en barock ovana från den tiden då en rikssvensk bara badade två gånger i livet, vid födelsen och döden. Lik tvättades nämligen, till och med under de värsta snuskåren. Då kunde ju hur som helst vattnet inte skada längre.

Någon form av uppfattning om badande hade man dock under barocken, annars hade knappast denna målning föreställande gudinnan Diana, nyss uppstigen ur badet, av Peter Paul Rubens 1577 - 1640 kommit till.


Grattis till två-åringen

Barockbloggen är sällan tyst så här länge. Tarvar måhända en förklaring:
Först tog jag ledigt från allt och överlät till resten av min stora familj att sköta allt utom bloggen som fick vila. Sedan tog jag tåget-detta underbara färdmedel då man kan lämna sig själv i trygga händer, läsa böcker och sova hela natten i medvetande om att man rör sig mot sin destination.

Min destination var Nia och Elva och deras familj:

Sedan har det varit proppfull vardag utan kamera för den hade rest till Pengsjö.

Jag inser att jag saknat min lilla tvååring, nyss var det ju tvåårsdag för Barockbloggen. Så här såg första inlägget ut. Så många nya vänner jag fått genom denna anspråkslösa nätdagbok och genom den har jag hittat andra fina och intressanta bloggar. Grattis, två-åringen, tack för att du finns!


Kurs i Kalix: Kraftskapande ridkonst

KURS I KRAFTSKAPANDE RIDKONST I KALIX 16-17 JUNI

Kontakta Anki Niska för anmälan och information.
anki_x@hotmail.com


RSS 2.0