Hångers källa där det sägs att Israel Kolmodin fick 
                              inspiration till Den blomstertid nu kommer



Den mest sjungna barocksången i Sverige är nog helt utan tvivel Den blomstertid nu kommer. Trots rektorers kristendomsfobi har denna sång ännu inte mist greppet om de svenska skolavslutningarna. Så klart har även jag sjungit den idag. Men pga den stränge konferencierens uppmaning att sjunga ordentligt lyckades jag hålla tårarna stången av pur skräck för hans omdöme. Annars är det en av de sånger jag faktiskt sällan sjunger med i. Jo, jag rör på munnen och då och då kvider jag iväg en ton eller två, men mesta delen av tiden går åt till att försöka stoppa tåreflödet och snöra upp den helt hopknutna strupen.

Hujja för att komma från Tornedalen, vi är ett ständigt gråtande släkte. I tisdags var det sommarkonsert i Övertorneå kyrka med en lysande Py Bäckman och Sista-minutenkören. Som jag var med i kören kunde jag iaktta församlingen som fyllde kyrkan. Även där gräts det åt Py Bäckmans känsliga sånger. Självklart hade jag svårt med tårarna men med uppammande av mina yttersta krafter kunde jag sjunga i alla fall. Men när Py ensam sjöng sin egen text till en gammal Sam Cooke-dänga som handlade om att vi ska veta vem vi har att tacka för livet och himlen när det är slut-då brast det!

I Tornedalen har bevarats många seder som för länge sedan dött ut i andra delar av Norden och Europa. Bastubadet och detta med gråten är två av dessa gamla seder som fortfarande hålls i ära i Tornedalen. Under 1600-talet grät man rejält och ju högre ställning i samhället desto mer grät man. Män var de som grät allra mest. När Sverige förlorat ett slag eller en kung fallit på slagfältet eller i sjuksängen samlades rikets adel och högsta tjänstemän och storgrät. Kvinnor däremot skulle inte gråta synligt och deras småsnyftande i lönn ansågs fånigt. Manliga tårar däremot flödade ymnigt och högljutt.

Så småningom, ungefär samtidigt som män började klä sig trist i svarta kostymer under den kapitalistiska eran på 1800-talet, blev manliga tårar omoderna och storgråtande regeringsmedlemmar otänkbara. Den brittiska "stiff upper lip" traditionen bredde ut sig. Endast kvinnor kan nu gråta i offentlighetens ljus (vi anses väl ändå vara hopplöst vanärade bara av vårt kön). Men denna förändring, liksom många andra, drog Tornedalen obemärkt förbi. Här gråts det som känsloyttring i de flesta sammanhang, men speciellt i samband med sång.

Israel Kolmodins vackra psalm, Den blomstertid nu kommer, är säkerligen en gråtlåt för de allra flesta svenskar. Kanske påverkas tårkanalerna av att det var under en tid då man fick gråta offentligt som den skrevs? Här kommer texten, för detta är en sång att sjunga med i, inte passivt lyssna på.

Then blomstertid nu kommer

Med lust och fägring stor,

Du nalkas ljufwe Sommar,

Då gräs och örter gror.

Then blida Sol uppvärmer

Allt hwad har warit dödt;

Då hon oss skrider närmer,

Blir thet på nyo fött

The fagra blomsterängar

Och åkrens ädla säd,

The grönskand’ örtesängar

Och alla gröna träd,

The skola oss påminna

Gods godhets rikedom:

Att wi Guds nåd besinna,

Som räcker året om.