Kyndelsmäss har jag firat så länge jag minns. I finskugriska delar av det gamla svenska stormaktsväldet firades dagen med emfas även när jag var liten. Vi tände ljus i fönstret och vi söndagskolebarn och miniorer spelade upp scenen när Jesus bärs fram i templet på familjegudstjänsten i Jukkasjärvi kyrka. Men denna gudstjänst kom ju lite när som helst inte alltid på 2 februari som är den "riktiga" dagen. Att vi firade den extra mycket hos oss kom sig också av att min vackra och roliga farmor fyllde år 2/2.

Farmor och jag var ett riktigt radarpar. Jag var hos henne jämt och "sov över". Farmor tog ut mig på skidutflykter och sparkturer tillsammans med farmors snälla hund Lotta. Hon bakade bullar förstås och spelade piano. Hon hade fått gå hos en pianolärarinna i Tuolluvaara och när hon var sjutton år började hon spela på gudstjänster. Hon jobbade också på posten och nu tänker jag på hur hon kunde  hinna med att alltid ha gäster och mig där fast hon jobbade?

Farmor spelade som sagt var i kyrkan och jag minns henne som den spralligaste och gladaste person jag någonsin mött. Hon kunde dessutom ta en berättelse ur verkligheten och göra den till en kul anekdot och hon berättade gärna och skrattade gott. Hon följde sina tokiga infall och kunde till exempel ringa upp en lite väl stram och tråkig vänninna och spela "Med en enkel tulipan" på pianot när hon fyllde år. En gång ringde en man fel till henne och viskade: "Är din man där?" Farmor tog genast chansen: "Nej:" "Kan vi ses i kväll?", undrade mannen och farmor lurade honom att gå till Ferrum-parken och vänta på den kvinna han trodde att hon var. Lite elakt, farmor kunde vara så där busig. Fast hon i grunden var den generösaste och vänsällaste person man kan tänka sig.

Farmor stickade, mest sockar. En gång somnade hon framför TVn medan hon stickade och då hade hon i sömnen stickat en häl, tyvärr på fel arbete, så den fick repas upp. Jag som nätt och jämt med noggrann beskrivning och klarvaken fixar en häl, inser att hon nog var en mycket van stickerska. Vi har fortfarande kvar mycket av hennes digra ullproduktion.

Farmor dog plötsligt av en fallolycka i hemmet under ett bak när Linnea var ett år gammal. Med hennes härliga kärva humor kan man konstatera att släkten nog gick ner ett ton i vikt sammanlagt när hennes bull-och kakproduktion sinade. Men det blev också ekande tomt i våra liv. Den varma elden i hemmets hjärta slocknade.

Farmor var inte lagd åt det grubblande hållet och skulle aldrig stå ut med att vi fortfarande suckade och sörjde så därför festar vi alltid till det på Kyndelsmäss här hos oss. Levande ljus och humorfilm ska det vara: Jeeves och Wooster blir det i kväll.

En av hennes favoritkompositörer var också min; Johann Sebastian Bach. När hon skulle spela Toccata och fuga i d-moll som postludium en gång hade prästen lite svårt med att uttala ord på svenska, i våra finskugriska trakter är det inget ovanligt med det. Tyska var förstås ännu värre. Han började : "Till postludium spelar Saima ....fuga i d-moll av Johann Seb... av Johann Sebast...

Av Johan!"

Så här får ni höra samma orgelverk, inte med farmor vid orgeln, men kompositören är förstås nu som då; Johan!