Kyndelsmäss
Kyndelsmäss har jag firat så länge jag minns. I finskugriska delar av det gamla svenska stormaktsväldet firades dagen med emfas även när jag var liten. Vi tände ljus i fönstret och vi söndagskolebarn och miniorer spelade upp scenen när Jesus bärs fram i templet på familjegudstjänsten i Jukkasjärvi kyrka. Men denna gudstjänst kom ju lite när som helst inte alltid på 2 februari som är den "riktiga" dagen. Att vi firade den extra mycket hos oss kom sig också av att min vackra och roliga farmor fyllde år 2/2.
Farmor och jag var ett riktigt radarpar. Jag var hos henne jämt och "sov över". Farmor tog ut mig på skidutflykter och sparkturer tillsammans med farmors snälla hund Lotta. Hon bakade bullar förstås och spelade piano. Hon hade fått gå hos en pianolärarinna i Tuolluvaara och när hon var sjutton år började hon spela på gudstjänster. Hon jobbade också på posten och nu tänker jag på hur hon kunde hinna med att alltid ha gäster och mig där fast hon jobbade?
Farmor spelade som sagt var i kyrkan och jag minns henne som den spralligaste och gladaste person jag någonsin mött. Hon kunde dessutom ta en berättelse ur verkligheten och göra den till en kul anekdot och hon berättade gärna och skrattade gott. Hon följde sina tokiga infall och kunde till exempel ringa upp en lite väl stram och tråkig vänninna och spela "Med en enkel tulipan" på pianot när hon fyllde år. En gång ringde en man fel till henne och viskade: "Är din man där?" Farmor tog genast chansen: "Nej:" "Kan vi ses i kväll?", undrade mannen och farmor lurade honom att gå till Ferrum-parken och vänta på den kvinna han trodde att hon var. Lite elakt, farmor kunde vara så där busig. Fast hon i grunden var den generösaste och vänsällaste person man kan tänka sig.
Farmor stickade, mest sockar. En gång somnade hon framför TVn medan hon stickade och då hade hon i sömnen stickat en häl, tyvärr på fel arbete, så den fick repas upp. Jag som nätt och jämt med noggrann beskrivning och klarvaken fixar en häl, inser att hon nog var en mycket van stickerska. Vi har fortfarande kvar mycket av hennes digra ullproduktion.
Farmor dog plötsligt av en fallolycka i hemmet under ett bak när Linnea var ett år gammal. Med hennes härliga kärva humor kan man konstatera att släkten nog gick ner ett ton i vikt sammanlagt när hennes bull-och kakproduktion sinade. Men det blev också ekande tomt i våra liv. Den varma elden i hemmets hjärta slocknade.
Farmor var inte lagd åt det grubblande hållet och skulle aldrig stå ut med att vi fortfarande suckade och sörjde så därför festar vi alltid till det på Kyndelsmäss här hos oss. Levande ljus och humorfilm ska det vara: Jeeves och Wooster blir det i kväll.
En av hennes favoritkompositörer var också min; Johann Sebastian Bach. När hon skulle spela Toccata och fuga i d-moll som postludium en gång hade prästen lite svårt med att uttala ord på svenska, i våra finskugriska trakter är det inget ovanligt med det. Tyska var förstås ännu värre. Han började : "Till postludium spelar Saima ....fuga i d-moll av Johann Seb... av Johann Sebast...
Av Johan!"
Så här får ni höra samma orgelverk, inte med farmor vid orgeln, men kompositören är förstås nu som då; Johan!
Jag hade nog också varit road i din farmors sällskap, som du beskriver henne och hennes sprallighet. En mycket rolig och intressant läsning. Jag känner mig trollbunden vid din berättarglädje och kommer även fortsättningsvis att följa din blogg med spänning.
Kul farmor :) min gamla mormor som fortfarande lever är ungefär likadan.
Min idol: Tack!
Lars: Vad roligt att din mormor fortfarande lever och att hon är så där levandes som farmor var in i det sista.
Kyndelsmässodagen firas även till minne av den dag då Jesus som barn frambars av sina föräldrar i templet. Enligt Moses lag skulle allt förstfött av manskön helgas åt Herren. De förstfödda bland boskapen skulle offras, medan de förstfödda sönerna skulle lösas ut vid en månads ålder med ersättningsoffer bestående av silvermynt. Detta sammanföll också med moderns rening. En kvinna som fött barn ansågs rituellt oren. Om kvinnan fött en son ansågs hon oren i 8 dagar fram till dess sonen omskars på den åttonde dagen. Sedan skulle hon vänta 33 dagar under sin "blödning- och reningstid". När den tiden passerat skulle familjen offra ett lamm, eller om familjen var fattig två duvor, sedan var kvinnan rituellt ren igen.
Bara ett litet inlägg om denna minnesvärda dag.
Edith: Tack för att du tog upp detts så fint. Jag tänkte ta upp mer om detta på söndag när kyndelsmäss firas i kyrkan. Du kan ju kolla då om jag får allt rätt!
Jag ser framemot söndagen med spänning. Mitt inre säger att du besitter med den visdom och kunnande, där mitt interlekt ligger i lä.