Jo jag är inspirerad av Julias underbart intelligenta och vackra blogg på detta foto.

I hästsammanhang funderar och diskuterar vi ofta om det här med ledarskap. I takt med att näringslivets metaforer och modenycker sprider sig i samhället har även en del strategier från denna värld smugit sig in i hästvärlden. "Ledarskap" har blivit ett nyckelord hämtat från företagskonsulter. Det har skapat ett fokus på en nästan militärisk drill av vänliga djur som hästar och hundar.

Hästens naturliga sociala miljö är en flock av mammor och döttrar och föl under ett år, en flock hingstar finns i närheten av stoflocken och en hingst tolereras av stona som ordningsvakt och pappa till fölen. Felaktigt kallas denne för ledarhingsten men det är ett gammalt sto som leder flocken och alla hästarna har ett enormt förtroende för henne. Hästflocken är speciell vad gäller flockdjur på så vis att hästar ofta får bästisar och rangordningen i flocken är därför inte alls så tydlig och enkel som människor inbillar sig. Ett sto med hög rang kan mycket väl vara bästis med någon flockmedlem längre ner på statusskalan.

Det där verkar många ha missat som vill ha en slavisk underkastelse från sin häst. Betecknande för dessa är att de ofta talar om "ledarhingst" fast alla som verkligen studerat hästar i flock vet att ett sto styr och ställer. De kräver en häst som "lyder" minsta vink och aldrig tar ett eget initiativ och ständigt går på replängdsavstånd. Dessa anser att man aldrig får ge godis till en häst, åtminstone aldrig från handen och helst ska man inte kela med hästen heller. De anser nämligen att det ömsesidiga putsandet som hästar gör för varandra "sänker" människans status i hästens ögon-vilket ju är helt fel eftersom hästar med olika rang putsar varandra i hagen utan att de byter social status för det.

Okej, de får jättelydiga hästar men ser man på dem som får briljans hos sina hästar, t ex på uppvisningar och cirkus, har de ett helt annat förhållande till hästen. Hästarna får godis och smek (inte hårda daskar) och de liksom leker fram de svåra konsterna som om de bara hade jättekul och bara råkar ha en publik där. Min vän Inga får fram den där briljansen hos sin Majan och jag vet ingen häst som får så mycket beröm och godis som Majan. Hon får till och med socker som jag aldrig brukar ge min häst. Chateau är inte alls lika bortskämd med godis för jag glömmer ofta att ta med mig äpplen och morötter, inte för att jag anser det vara fel med godis från handen-tvärtom, det är bara för mycket att hålla i huvet ibland.

Makten över maten har det ranghöga stoet, Majan är en sådan häst i hagen, Chateau får äta efter en liten stund, men aldrig före Majan. De två är verkligen bästa vänner och Majan blir rent deprimerad utan sin lilla kompis, hon bara visar sin högre status när det vankas mat och vid vattnet, jo, och när jag borstar Chateau i hagen, då kan hon till och med nypa Chateau för att få borstas i stället för henne. Men det räcker för mig att lyfta ett finger mot henne så har hon lommat iväg-trots att en del hävdar att hästar som får godis blir galna monster. För i hästens värld är godis mat och den som delar ut maten och tillåter hästen att äta har högre rang än den som inte har makt över maten. Därför har Inga förstärkt sitt ledarskap och sin vänskap till Majan genom alla år av godisutdelande och fått en vän som gör vad som helst för sitt vänliga ledarsto; Inga.

Det är naturligtvis detta samspel vi ska eftersträva med vår häst och det är detta som de som verkligen visar briljans med sin häst har fattat. Militärisk drill och disciplin kanske krävdes i kavalleriet när soldaterna var inkallade och långt ifrån alla av dem var hästälskare. Numera har vi hästar för glädjen att samarbeta med dessa väniiga och vackra djur, då har vi tid att samspela med hästen på hästars sätt.  Livet med hästen handlar om vänskap inte om ledarskap i första hand. Vi ska vara hästens ranghöga kompis, det där vänliga och erfarna ledarstoet som delar ut mat och hittar vatten och aldrig drar sig för en gossestund med sin ranglåga bästis.