Måste bara dela med mig av en härlig hästmålning som är mycket nyare än barocken, men anknyter till den nederländska prosperity-traditionen från barocken. Den heter just Prosperity och är målad av Sir Edwin Landseer som var verksam i England under 1800-talet. Pojken står så stolt med sin stiliga fux och sina fina hundar. Håller han hästen åt någon som rider damsadel? Kanske den mystiska gestalten som syns promenera längst till vänster med en hund vid sin sida. På gräsmattan ligger krocketklubban och klotet och alla rabatter är välskötta. Här råder verkligen prosperity= överflödande välstånd.Andra målningar som skulle visa överflöd innehåller ofta mat, dyrbara kläder och ädelstenar, här visas välståndet i ett rikt friluftsliv dvs mycket fritid.
Den säger alltså väldigt mycket om sin tid, industrialismens och kapitalismens genombrott när adeln krympte i både inflytande och antal men ändå höll fast vid sin aristokratiska livsstil där flit och lönearbete sågs som skamligheter. På sin höjd fick man erkänna sig leva på "räntor". Av någon anledning var denna inställning till arbete regerande hos en stor del av medelklassen också. Målet var att vara "ekonomiskt oberoende" och när man nått detta tillstånd skulle man helst inte syssla med annat än sina fritidsintressen, kapten Hastings i Agatha Christies Poirothistorier som verkar leva på någon slags militär pension och sparade pengar är ett bra exempel på detta ideal.
Intressant är att de engelska socialisterna från samma tid som målningen ovan, med Karl Marx, tysk i förskingringen, i spetsen såg på livet på samma aristokratiska sätt. Lönearbetstiden skulle minimeras i det perfekta socialistiska samhället. När arbetet delades lika skulle var och en bara behöva arbeta ca 3-4 timmar/dag och resten av tiden skulle användas till kulturella aktiviteter och andra berikande fritidssysslor. Margareth Thatcher, som nyss gestaltades på film av den alltid lika geniala Meryl Streep försökte vända denna trend som brittisk premiärminister under 1980-talet och anklagade britterna för lättja. Sedan dess tycker jag att Thatchers inställning förstärkts, man är inte bara lat om man inte jobbar, man är ett hot mot samhällsordningen. Arbetslösa känner sig värdelösa och de som har jobb arbetar betydligt mer än heltid.
Ändå har det blivit vanligt att status mäts i antalet fritidsaktiviteter och fulltecknade kalendrar. Att barnen hinner träna 6 dagar i veckan och de vuxna 7, att man bakar cupcakes och renoverar hus och samtidigt driver ett litet företag på sidan om anses vara livets högsta lycka. Den som inte kan redovisa en aktiv helg på måndagen på jobbet är en misslyckad individ att tycka synd om. Blandningen av den brittiskt aristokratiska hobbyvurmen och Margareth Thatchers borgerliga flitideal har slagit klorna i samhället på ett mycket olyckligt vis.
När all industriell innovation och all företagsförändring går ut på att göra sig av med arbetskraft har vi en koncensusuppfattning om att den som inte arbetar knappt har rätt att leva. Samtidigt som de som får behålla jobbet får jobba enormt mycket hårdare än förut*, ska vi också fylla vår fritid med utvecklande aktiviteter som kräver en 40-timmarsvecka bara de. En arbetslös som ägnar sig åt mattvävning, latinstudier, stallbyggen eller översättningsjobb blir däremot jagad av A-kassan, då ska man bara jaga jobb, tigga mat och sedan stirra in i väggen i den skamvrå samhället har ställt en i. Detta är en så livsfarlig ordning att den med fog kan kallas alldeles barock.
Det är så långt till Marx tankar om arbetsdelning och en berikande fritid att till och med socialdemokratiska arbetarpartiet kämpar mot varje förslag på arbetstidsförkortning, fast de förslag som finns i dag inte handlar om Marx 3-4 timmar utan till 6 timmar per dag eller 35 timmar per vecka som prövats i bl.a.Frankrike. Det är en tragedi både på samhällsnivå, familjenivå och individnivå att vi delas upp i de som jobbar för mycket och de som inte alls har något jobb. Därför är min politiska förhoppning inför det nya året en enda: att vi äntligen ska se detta och fördela jobben på fler genom 6 timmars arbetsdag åt alla ; för planetens skull, för arbetslösas och överarbetades skull och för att mota bort den främlingsfientlighet som alltid blir följden av massarbetslöshet.
*jag till exempel jobbar 60-70 timmar per vecka och det finns de som jobbar betydligt mer och dessutom konstiga skift som bevisligen förkortar livet med flera decennier.
