Crispina-mammamartyr från Afrika

St. Crispina avbildad med doket som döljer en del av hennes martyrium; för att förnedra henne rakades hon och leddes ut att ta emot folkmassans hån under rättegången mot henne.

 

 

 

 

 

 

 

Före 1901 hade vår kalender namnet Crispina den 5 december som numera har namnen Sven och Svante.Därför blir Crispina dagens kalenderflicka. Sankta Crispina är ett av Nordafrikas mest vördade helgon. Augustinus, som ju var biskop i den nordafrikanska staden Hippo höll henne för en mycket viktig förebild och nämnde henne ofta i sina predikningar. När jag läser hennes martyrium blir jag illamående av sorg för hon var ett ovanligt helgon, hon hade nämligen flera små barn som grät och vädjade till henne att offra till kejsaren Diocletianus för att slippa dödsstraff. Martyrberättelser handlar oftast om ensamstående ungdomar och sällan stöter man på en avrättad mamma med småbarn. Ofta är också berättelserna kryddade med en lång rad legendariska mirakeldetaljer. men Crispinas död är bara en avrättning utan större manifestationer av mirakelartad natur. Desto starkare står då fram barnen som gråter vid rättegången och vädjar för sin mamma såväl som till sin mamma.

 

Vad fick Cripsina att inte ge sig? Vad tänkte hon skulle hända med barnen? Var hon bara en galen fanatiker eller förstod hon att det var meningslöst att offra till kejsaren. Hon kanske tänkte att hon ändå skulle bli dödad. Hon kanske kände att hennes integritet krävde att hon inte förnekade sig själv, ens för barnens skull. Kanske ville hon visa just barnen sina att det finns saker man kan behöva dö för annars är man bara en liten lort.

 

I romerska besittningar i Nordafrika måste hennes död ha gjort starkt intryck. Dels var hon som sagt var mycket vördad där, dels måste hennes val att inte offra till kejsaren utan i stället med glädje böja sig för skarprättaren som halshögg henne, ha uppfattats som mycket udda. Så gjorde inte en god mor. En kvinna skulle inte ha så starka åsikter. Ja, hon skulle helst inte vara en egen person utan hennes uppgift var att sköta kvinnans sysslor i hemmet. När hennes man köpt henne från hennes pappa hade hon färre rättigheter än en slav.

 

Kanske var det genom att envist hålla fast vid sin kristna tro som Crispina skapade sitt eget rum. Jag tänker på andra kvinnor som övergivit sina barn och då framstår en litterär gestalt tydligare än andra ; Nora i Henrik Ibsens drama "Et dukkehjem". Nora har gjort en skamlig sak för att rädda sin mans liv och familjens ekonomi. När detta uppdagas visar mannen som hon räddat till livet, bara förakt för henne. Dramat slutar med att Nora lämnar hemmet och barnen hos sin före detta man. Dramat blev mycket omdiskuterat, den erkände misogynen Strindberg tog avstånd från Ibsen som till dess hade varit en nära vän och många andra tyckte också att Ibsen gick alldeles för långt. Okej att kvinnosaken var viktig men en mor överger inte sina barn!

 

När jag läser om Crispinas martyrium inser jag att jag aldrig ens läst om några barn i manliga helgons martyrier. Deras fruar fick kanske trampa på sin integritet och offra till kejsaren för att inte lämna barnen helt föräldralösa. Crispina gjorde det inte och jag reagerar som man gjorde på artonhundratalet när Ibsens "Et dukkehjem" hade premiär: men barnen då? Och jag vänder mig i andanom till Crispina och ber henne förlåta min inskränkthet. Du vördas i Nordafrika men jag måste ändå fråga om dina barn: Blev de också kristna? Lärde de sig också vikten av integritet eller började de hata det du gjort och den nya religionen som fick dig att göra det? Var det värt att få ett eget rum på barnens bekostnad? Jag skulle nog inte ha valt som du Crispina, men jag tror jag börjar ana något.

 

Crispina, en fembarnsmor frågar en annan mamma: Var kommer barnen in?

 

 

 

Sade inte Jesus på direkt fråga att man skulle ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör?
Utan att vara närmare insatt så känns det hela som fanatism och egotripp, har svårt för båda. Skulle det verkligen vara omöjligt att behålla sin integritet trots att man ibland måste kompromissa?Skulle hennes integritet vara viktigare än hennes barn? På den tiden t.o.m barnens överlevnad. Hade blivit lika upprörd om det vore en man. Offra sig för andra är en helt annan sak.

Klaus S: Jag känner precis som du. Men det är lite av ett experiment för mig att läsa helgonkalenderaierna i Öst- och västkyrkan (Crispina vördas ju i båda traditionerna) och jag måste ändå förundras över att hon vördades trots sitt omoderliga beteende just i Nordafrika. Vad har man sett som efterföljansvärt? Av hagiografierna över henne verkar det just ha varit hennes benhårda vägran att tillbe främmande gudar och det där med barnen berättas som en del i hur stark hon var. Jag känner ju att det är mycket tveksamt att överge sin abarn för någons skull. Jga tänker på Abraham som var beredd att offra Isak och Gud säger : Abraham vad tar du dig till?" åt honom. Den berättelsen är ju hur tydlig som helst om att det aldrig är okej att offra sina barn. Crispina är intressant utifrån den aspekten också. För på sätt och vis offrar hon ju inte bara sig själv utan också barnen. Alla har vi våra fel och brister, jag vill inte döma henne, jag vill förstå, men jag skulle aldrig ha gjort det. Kul att du reagerade, barockbloggen vill ta uppd e där svåra frågeställningarna. Jag menar att detta också är intressant i dag. Hur mycket ska man leva sitt eget udda underground-kulturliv på barnens bekostnad? Om mitt barn blir mobbat för sin kristna familjs skull, vad göra? Laestadianer vill inte ta in TV i huset av många skäl bl.a bildförbudet (som inte är borttaget i deras dekalog). Nyss hamnade barnen het utanför pga det, var det rätt? Barn som inte får dansa på gympan, simma eller vara med på musikundervisningen sticker ut. Hur mycket ska barnen tåla, var kommer de in, de som Jesus sade var våra förebilder i tron.?

Svåra frågor, vet att människoffer hängde kvar i den romerska kulturen i nordafrika fram till 300-talet bland annat Tertilianus skrev att ni romare borde blygas inför kristna.

Kanske det då hade med St. Crispinas identitet att göra , även motståndare idag tror att kristendom bara handlar om läror som man kan avsäga sig så där lite hur som helst.Kanske domarna inte brydde sig om St. Crispinas försvar utan tyckte hon borde ägna sig åt romersk "kultur" eller lämna denna värld.

Men kan helt hålla med om hon bara lämna sina barn för att vara lojal mot någon lära känns inte bra alls om hon bara var en kall fanatiker

Lars: Ja, det är precis de tankarna jag experimenterar med. En annan tanke är att hon kanske helt gett upp och fått en depression. Jag tänker på en mamma som 28 år gammal hängde sig i sitt hem med de två små barnen i huset. Min snälle farfar var jättearg på henne för det hon gjort. Men en depression är en sjukdom och går inte alltid att styra över, så jag vill inte döma henne heller. Om man blivit deprimerad av tortyr och hopens hån som Crispina blev, kanske livslusten försvinner och hon kanske tänkte att barnen har det bättre utan henne. Man tänker ju inte alltid rationellt.En enkel blodsockerdipp kan ju få en att ryta som en ilsken t-rex mot sina älskade barn. Det är inte konstigt om männsikor i pressade lägen tar konstiga belut. Det konstiga är att hon sågs som ett föredöme, ett helgon, trots att hon övergav barnen. Hur tänkte hagiograferna där?

Svårt att veta Alma, man kan ju undra om dom som skrev ner denna helgon berättelse överidealisera man gjorde henne till ideal hon var så stark så hon till och med lämna sina barn för sin tro typ med ett sånt skriftställe som matt 10:33 och matt 10:37 kanske i åtanke. Men vad jag läst från den första kristna tiden så svarade kristna lite olika på förföljelse vissa gick i ide ,hemlighöll sin tro vissa sökte aktivt martyrskap osv

Lars: Ja, jag tänker på mina tonårs härliga läsupplevelser Hedningarnas förgård, Kvarnen och korset osv av Vibeke Olsson där hon behandlar just denna tid några valde martyrskap, några gav upp efter tortyr medan andra svek totalt. Så var det ju också på riktigt. Visst är martyrernas blod ett gott utsäde ibland, men jag funderar över vad man gör med sina nära i dessa lägen om vi verkligen älskar vår nästa som oss själva om vi låter krsiten tro plåga våra anhöriga. Samtidigt är ju en tro som inte märks alls eller kostar påd et minsta inget att ha öht. Man kan ju inte skära bort det anstötliga i kristendomen då blir inget riktigt kvar. Just Crispinas martyrium ställer dessa frågor till mig när mina barn kommer hem och undrar över att de flesta i klassen tror att Jesus är död.Mobbing är ju också ett lidande, nu mobbas inte mina barn, men många barn blir mobbade för föräldrarnas tro. Det är inte så lätt det här. Det är så skönt med er, Klaus och Lars att ni orkar fundera på dessa komplexa frågor med mig.