I norr syns "lagens tavla" där syns Lars Levi Laestadius i full färd med att predika bot och bättring som en sentida Johannes Döparen. Laestadius kände sig befryndad med denna bibliska gestalt och kallade sin tidning "Ens ropandes röst" efter hur Johannes beskrev sig själv i Bibeln som "rösten av en som ropar i öknen".

 

På bilden är det vinter och människor i traditionella kläder från nordligaste Tornedalen omvänder sig från stöld, superi och äktenskapsbrott. I bakgrunden syns fjäll som inte alls är naturtroget återgivna för de är symboler för lagens berg Sinai. Det är polarnatt och norrskenet strålar på himlen, men Laestadius skymmer Kristus för sina åhörare eftersom han ännu inte är omvänd själv. Han kan bara predika lagen ännu.

 

I den södra delen av triptyken är det sommar. Bildens huvudperson som står närmast mitten är här inte Laestadius utan Maria från Åsele, den "läsare" han mötte efter en personlig kris när ett av hans små barn, treårige Levi, dött. Han ordinerades då en predikoresa som förde honom till Åsele lappmark och i kyrkan där lyssnade Maria Clemensdotter på hans predikan och förstod att hans problem var att han inte mött Jesus som sin personlige frälsare så hon gick till honom efter gudstjänsten och talade evangelium till honom.

 

Laestadius biktade sig för Maria och fick av henne sina synder tillgivna. "I mötet med Maria fick jag en försmak av himmelrikets glädje" berättar Laestadius om den stunden. Efter det blir hans predikningar annorlunda, de får liv och människor börjar strömma till hans kyrka i Karesuando. Att det var en ny stor väckelse på gång, likt den första pingstdagen förstår man då en kvinna blir uppfylld av Helig Ande och börjar både sjunga och dansa i Anden när hon får sina synder förlåtna i Kristi namn och blod.

 

Hon syns på tavlan iklädd Karesuando-dräkt eftersom hon var same från Karesuando och till höger om henne syns ett par som tillsäger varandra förlåtelsen i Kristi namn och blod  i den traditionella klädseln för Lapplands andra urbefolkning, de finsktalande "lantalaiset" eller kväner, som de kallas i Norska Finnmark, lappar kallas de i Finland. De flesta laestadianer är samer och kväner ännu idag och bikten har fortfarande en särställning i väckelsen som ännu är inomkyrklig.

 

Mitt i sommartavlan står Johannes Raattamaa som blev Laestadius efterträdare, han var inte prästvigd utan kringresande lärare. Skolan kom till barnen på den tiden. Han kallas här "Raattamaa den milde", eftersom han likt evangelisten Johannes ständigt talade om hur viktigt det var att älska varandra. Maria har midnattssolen som gloria och hon ser rakt på Jesus på korset. Laestadius knäböjer vänd mot Jesus så alla i tavlan kan se honom på korset. Blommor växer i solen som aldrig går ner. Det är både 1850-tal, nutid och framtid-solen ska aldrig gå ner när Himlen landat den yttersta dagen.

 

Så dras våra blickar till centrum: Kristus. han bär sitt kors som den lidande människosonen och samtidigt sitter han på korset som på en tron, som den återkommande Christos Pantocrator, allhärskaren. Han är krönt med törnekransen som får kraften i smärtan från norrskenet i lagens vintertavla; straffet är lagt på Jesus. Men han har också en gloria av norrsken runt huvudet, eftersom han är den rättmätigt krönte konungen som ska döma världen rättvist och återupprätta sin skapelse.

 

Samtidigt svettas Jesus blod i Getsemane örtagård och han ser ut som en mycket plågad judisk man, ett utseende som många störde sig på när tavlan var ny. "Jesus såg ju inte ut så, han var ju blond med behagliga drag" men i Bibeln står det "Hans utseende kunde inte behaga oss" enligt 1917 års översättning av Jes. 53 och varför skulle juden Jesus se ut som en blondin från Vittangi?  Vid foten av tronen/korset växer en påsklilja upp, symbolen för uppståndelsen och början till det eviga sommarlivet i södra tavlan. Jesus ser rakt på oss som betraktar tavlan.

 

Sammantaget säger denna altartavla till mig: "Gud bevisar sin kärlek till oss, däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." (Paulus i brevet till Galaterna)

 

Det här är min bästa Domsöndagsbild. Res till Jukkasjärvi och se den på riktigt, en relief i så starka färger blir aldrig rättvist återgiven på bild.