Tankar om tid

 Markus 1:14 Tiden är inne
 
Vilken tid? skulle Predikaren ha undrat. Predikaren menade ju att det finns en tid för allt. Men Jesus talar här om Tiden utan bestämning. Menar han alla de tider som Predikaren räknar upp? Tid att hata och älska, samla stenar och kasta stenar, tid att födas och att dö? Var allt annat en otid och nu kom tiden? Markus talar om en tid som verkar vara välkänd eftersom Jesus inte definierar vilken tid som kommit, det är liksom självklart vilken tid det handlar om: den efterlängtade tiden.
 
Varför hade tiden dröjt så länge? Många millenier hade förflutit sedan det första löftet om en Messias uttalats av Gud själv i Edens lustgård.*  Sedan hade många sekler förflutit med judafolket som förvaltare av det löftet. Så föddes till slut Jesus. Men Jesus blev först vuxen i lugn och ro i Nasareth där han var timmerman. Efter att i trettioårsåldern ha sökt upp kusinen Johannes och blivit döpt av honom i Jordan gick han ut i öknen bland vilda djur och änglar. Först efter det var tiden inne.
 
Jag tänker på bröd när jag ser hur Jesus väntar in den rätta tiden. Bröd måste jäsa lagom länge för att bli bra. Det finns absolut en tid som är för tidig och en som är försen. Träffar man rätt med jäsningstiden blir brödet gott och hållbart. Jesus liknar Guds rike vid många saker; till exempel ett frö som växer till ett träd, en kvinna som letar efter ett mynt och en surdeg.** Alla dessa liknelser handlar om tid. Tålamodstid. Innan ett litet frö blir ett träd har det gått många år, innan man hittar ett litet mynt i ett stökigt hus får man städa länge och noggrant i varje vrå och innan surdegen blivit just en surdeg får man ömsint sköta den i många dagar och sedan ska brödet jäsas under lagom lång tid.
 
Guds rike tar tid verkar Jesus mena. Han jäktar inte med budskapet och börjar till exempel inte predika när han var i templet vid tolv års ålder. Han lär sig till timmerman och strävar på med detta många år. I öknen väntade han in den rätta tiden men när rätta tiden är inne sölar han inte heller. Markusevangeliet understryker detta med sin kortfattade stil där bara det viktigaste nämns. Väntan är förbi. Tålamodets dagar är över. Tiden är inne!
Stilleben av Alexander Adriaenssen ( 1587–1661 ) från en sida som tar tiden på allvar Sifting the past.
 
*1 Mos. 3:14-15
**Luk. 13:18-21,15:8-10
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Lars

Har försökt mig på baka bröd lite , blir ju betydligt billigare och godare att ha med eget nybakat till frukostmackorna men slutat med ljust vetebröd pga diabetesen. Men sedan finns det ju brödens rolls Royce , surdegsbröd med olika kornsorter och en del grovt så blir det ok för min del. tyckte det var spännande att försöka starta en egen surdeg, men får det inte alls att fungera och jäsa :( men har man väl fått i gång den så kan man ha den i kylskåpet och mata den lite då och då så kan man ha surdeg för evigt, testade att köpa färdig surdeg och har bakat några gånger men tycker bröden blir platta och hårda , något fel gör jag :(

Men kul att evangelierna ofta nämner surdeg och bröd.Jesus sa att se upp med fariséernas surdeg , inget problem med jäsningen där inte :)

Men precis som du skriver är det ju ett hantverk och slow food som behöver sin "rätta tid"

Svar: Min egen surdeg blev till av en "vanlig" jäsdeg som blev överjäst efter att jag, som vanligt, blivit avbruten. Mycket bra surdeg blev det. Testa med att ge din deg lite mer tid än det står på förpackningen.
När man väl har en surdeg är den mäktig att syra mycket deg. Det var väl det Jesus syftade på med fariséernas surdeg. Bara lite lagiskhet har till slut förstört hela det kristna livet. Det har vi väl båda två erfarit. Hela väckelserörelser har gått in i lagiskhetens vitmenade gravar. Sekter som JV började ju direkt med regelverk och metoder och att säga rätt formler för allt, speciellt då JHWH som märkligt nog ska uttalas på det minst troliga sättet.
barockbloggen.blogg.se

2015-03-21 @ 10:30:53
Postat av: Lars

Ser att det börjar dyka upp surdegs startar videos på Youtube, ska nog testa typ den här, följer man beskrivningen till punkt och prick kan det ju inte misslyckas ;)

https://www.youtube.com/watch?v=CShYTN2AqZI

Ja det värsta med namnet jahave,jehova eller vilken stavning man har, är att högsta ledarna i Brooklyn menar att det är av yttersta vikt att man kan "guds namn" och använder det , bibeln säger sådana saker som att gud tar ut ett folk för sitt nams skull eller..dom gör ditt namn känt, och sedan drar man till med att det bara finns ett sådant folk = Jehovas vittnen. Vad dom missar stort är att gud har många namn och kan inte fångas i en liten ask , många ärenamn och beskrivningar hur och vem han är.

https://www.youtube.com/watch?v=0Ew919h2BcM

Svar: Ja verkligen, el Shaddai, seendets Gud, Herren Sebaot etc. Jesus själv säger ju Eli (det ord som på arabiska uttalas Allah). På tal om det påminner islam och JV väldigt mycket om varandra utom på pacifistpunkten. Islam ser också uttalet av Gudsnamnet som superviktigt och de är ju också en ariansk sekt som inte ser Jesus som sann Gud och korset är inte Guds kraft till frälsning varken för muslimer eller Vittnen.You tube är bra när det gäller husmorstips av olika slag. Tacksamheten flödar över till dem som tar sig mödan att göra dessa instruktionsfilmer.
barockbloggen.blogg.se

2015-03-21 @ 14:04:18
Postat av: Klaus

Den där lagiskheten är det andra diket, efterföljelsens dike. Det första diket är att bara vara passiv.
Det är svårt med kristen efterföljelse tycker jag. Det blir så lätt till ett svartvitt tänkande där det gäller att maxa, inte att hitta en balans, att olika slags behov får ha en viss plats, kanske måste ha det.
Nu är det länge¨sedan jag hade någon kontakt med Gunilla. Hon som var min snälla kollofröken, pingstvän, och som fick välsigna mina barn. Jag minns en gång när jag såg henne stå och diska sina begagnade platspåsar. Det gjorde intryck på mig.
Hon maxade, hon ville följa. Hon lät en flykting bo hos sig och gjorde många andra saker som jag beundrade. Hon var som en pingstvän-nunna, ständigt i farten. Men hon fick en utmattningsdepression, och el-allergi. Så småningom så träffade hon dock en man och flyttade ner till hans lantbruk i Småland. Det senaste jag hörde var att hon mådde bättre.
Ska man ta ett kors på sig tills man dukar under eller ska man försöka vara "hållbar"?
Borde jag ge mig ut när jag kommer hem sju på kvällen från ett tufft sjukvårdsjobb och gatupredika och hjälpa hemlösa? Jag skulle nog inte palla det så länge tror jag, men jag vet ju inte.
Jag har inga svar på det där, jag vet inte.
Dock tror jag på det "tilltal" som sa till mig att jag ska ge det jag kan ge, som änkan gav de skärvor hon hade.
En negativ sak med de som högljutt manar till en väldigt kraftfull aktivism (förutom att de riskerar att hamna i gärningslärans dike) är att de ger sådana som mig en känsla av hopplöshet därför att man inte orkar prestera. Det kan bli så att man då bara säckar ihop som den där unge rike mannen som Jesus ville skulle ge bort allt han hade.

Är det kanske så att båda är korrekta: Att hitta hållbarhet och balans och ge de skärvor man har OCH trumpetstöten till att ta ett stort steg, att vända om - NU!

Jo, så är det nog. Båda dessa är sanna. Det finns ett dike där jag befinner mig också, när man försöker förhålla sig balanserat och klokt. I den situationen kan man liksom somna in lite.

Nu blev det för djupt för mig. Simmar tillbaka till stranden.


Svar: Martin Luther har sagt mycket klokt och mycket tokigt. Det kloka tar jag dock till mig och han menade ju att vi inte kan hålla oss mitt på vägen, den kristne vinglar från dike till dike. Jag håller helt med, det är så vi finner harmonin men också ödmjukheten som ska hindra oss från att peka finger mot dem som för tillfället befinner sig i motsatt dike till mitt. Jag tycker nog att din hållning är ytterst fruktbar och inte sövande, inte för mig iaf.
Jag har däremot svårt för det där "järnet eller inget" som grasserar i vissa frikyrkligt karismatiska kretsar, en väldigt ung, för att inte säga fjortismässig, kristendomsförståelse som en del ser som ett ideal för hela livet. det skapar inte öknar där man kan möta Gud i stillheten utan fullständigt förbränd jord där inget någonsin mer kan växa. Inte alltid men i många fall. Denna förbrända mark visar sig antingen som fanatisk fundamentalism eller så blir resultatet en förlorad tro.

Däremot tror jag inte Gunilla nödvändigtvis gjorde något fel alls. Kanske Gunillas väg var just den till utbrändhetens öcken (hosea 2). Hon levde precis som hon skulle tills Gud sa: "nu är det nog, dags att vila något litet. "

Ibland blir vi rädda för vår egen styrka och förmåga att göra saker och ännu mer rädda för andras så vi varnar för utbrändhet, när vi bara är rädda för att vara det där ljuset som vi är och som våra syskon är.

Kommer att tänka på Syster Amada som var nunna i Moder Teresas Barmhärtighetssystrar i 30 år. Sedan blev hon trött och startade ett nytt kloster och en ny orden som är kontemplativ och ligger långt från Calcuttas slum i Lannavaara. Jag tänker aldrig att det var fel av henne att jobba i 30 år i Calcuttas slum. Allting har sin tid. Men nu är det Lannavaara-tid för henne. Grejen är väl den att vänta in de rätta tiderna och byta spår när tiden för det kommer. Det verkar ju Gunilla ha gjort. Kanske lite för sent, men det vet vi ju inte. Mina ökentider har varit väldigt värdefulla åtminstone när jag ser tillbaka på dem från någon tillfällig oas.
barockbloggen.blogg.se

2015-03-21 @ 17:46:57
Postat av: klaus

Detta rekommenderas varmt till er barock'n roll-fans: Händel, Messias och hittebarnen.

http://www.svtplay.se/video/2770084/handel-messias-och-hittebarnen/handel-messias-och-hittebarnen-avsnitt-1

Svar: Tusen tack för länken! Underbart program.
barockbloggen.blogg.se

2015-03-21 @ 21:47:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0