Barockpjäs om en helt barock företeelse

Shakespeare verkade i England under den kreativa tidiga barocken, den period som kallas The Golden Age i brittisk historia. Den mångbegåvade drottningen Elizabeth I regerade ett land som via segern över den spanska armadan blev en gryende stormakt och hon var den nybildade protestantiska anglikanska kyrkans överhuvud. Hon hade många fiender och inga medel var för grymma för att skydda staten och kyrkan mot dessas förmenta fiender. Shakespeare skrev pjäser som framförallt skulle dra publik och därför kunde han aldrig stöta sig med folkliga vanföreställningar om makt, kärlek, kvinnor och etnicitet. Han behövde också drottningens välvilja för sin verksamhet och skrev därför inget som ifrågasatte den rådande ordningen annat än i förtäckta ordalag.
    Härom kvällen såg jag Shakespeares pjäs ”Köpmannen i Venedig” filmversionen från 2004 med Al Pacino i titelrollen som den snåle och föraktade Shylock. Den utspelade sig på Shakespeares tid i ett praktfullt Venedig där varje filmruta var som en barockmålning; det finns alltid fler detaljer att lägga märke till.
    Vad jag särskilt fastnade för i denna version av pjäsen var dock det övergripande temat. Utan att ha ändrat i Shakespeares ursprungstext fick man ändå fram Shylocks tragedi i denna förmenta komedi. Tragedin som delas av Shylock med alla judar i alla tider. Rättegångsscenen gjorde tydligt hur kompakt en mobbs hat och oförsonlighet kan vara och hur rättslös den på förhand dömde är.
    1500-talets judehat har tyvärr inte avtagit, delvis har det tagit andra vägar och uttrycks med andra medel än på den tiden. Ofta hörs uttalanden som här exemplifieras av Ilmar Reepalu, Malmös kommunalråd: ” Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.”
    Men varför ska just judar inte få ha ett eget land med trygga gränser? Det är ju det sionismen har som agenda. På vilket sätt kan det jämföras med antisemitism? Är det inte fortfarande föreställningen, som redan på 1500-talet var urgammal, om den vandrande och lömske juden som äter kristnas kött, Reepalu och likasinnade, då ser framför sig? Någon som varken har rätt till eller egentligen vill ha ett land med trygga gränser.
    Reepalu släpper sina grodor för att inte stöta sig med en stor minoritet i Malmö som öppet hänger sig åt den barocka företeelsen judehat. Shakespeare ville varken stöta sig med en judehatande publik eller en protestantiskt kristen drottning, men trots det har han skrivit en monolog åt Shylock, som inte bara ifrågasätter judehat utan också all rasism, i allt annat än förtäckta ordalag. Al Pacino i rollen som Shylock lyckas vrida antisemitismen i pjäsen till sin motsats, ett bevis på hur stor konst både lever och överlever sig själv.

 


Kommentarer
Postat av: Bråddjup

Bra talat! Både av Shakespeare och av dig.

För övrigt har även Amos Oz talat väl i "Så botas en fanatiker". Kompromiss är enligt honom den enda hållbara lösningen för Israel. Dessutom måste man, precis som Shakespeare, ha en rejäl portion humor; "Sinne för humor är en fantastisk kur. Jag har aldrig någonsin sett en fanatiker med sinne för humor, inte heller har jag sett en människa med sinne för humor bli fanatiker om inte han eller hon förlorat sitt sinne för humor."

2010-04-09 @ 19:24:07
URL: http://braddjup.blogg.se/
Postat av: barockbloggen

Så sant. Amos Oz är en av mina favoriter och just "Hur man botar en fanatiker" är en av världens 100 nödvändigaste böcker enligt mig.



Men frågan om Israel och dess utrikespolitik har egentligen ganska litet med antisemitism att göra. Även om dagens antisemiter tar Israels politik som en ursäkt för sitt primitiva judehat.

2010-04-09 @ 19:31:33
Postat av: Bråddjup

... men de som diskuterar Israel har rätt ofta med fanatism att göra.

2010-04-09 @ 19:32:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0