Jag tillhör absolut inte de känsliga som blev skadade av Staffan Westerberg, tvärtom älskade jag allt han gjorde från Vilse i pannkakan till Lille Luj och Änglaljus i strumpornas hus. Men den där mumingiljotineringen kunde jag inte med. Sedan försökte jag som sjuåring läsa Vem ska trösta Knyttet skriven med Jansons vackra skrivstil, tyvärr för svårläst för mig som fick lära mig skriva skrivstil på egen hand i tonåren.

 

Min återkomst till Mumindalen blev genom mina barn som såg den orättvist utskällda japanska animerade Muminserien och lyssnade till Vem ska trösta Knyttet tonsatt av Peter Lundblad. Den sistnämnda älskades högt av äldsta dottern H-F som lyssnade om och om igen och grät floder. Sedan kom Den farliga resan till oss, nu moderniserad för oss som inte lärt skrivstil i skolan:

" I morse var Susanna på fasansfullt humör, hon grälade på katten, det är ju så man gör. För den var rysligt gammal, dessutom var den lat, den tillhörde de katter som bara älskar mat:" , Ja, ni ser, jag kan den utantill. Barnen och jag älskar den.

 

Nu läser jag allt av Jansson, om och om igen*. Och lyssnar, när hon läser själv. Hon skriver ju så lyriskt om sommaren men det är ändå nu, sent i november, hon passar mig bäst. Här kan man lyssna till Tove Janssons uppläsning av Sent i november.

* Däremot vill jag aldrig se den där förfärliga muminmassakern igen. Jag har svårt att förlika mig med att deras fåniga teaterexperiment utestängde mig från Mumindalen i så många år. Eftersom denna blogg inte har åldersgräns kan jag inte helelr visa en bild av eländet.

 

 

 

Ibland säger någon något så smart att man önskar man sagt det själv. Det hände mig idag när jag läste hur den katolska feministteologenTina Beattie förklarar varför hon är kvar i den katolska kyrkan. Jag är ju inte katolik men om man bara läser kyrkan så stämmer detta väldigt bra på mig:

”Progress is a dubious concept, and our rights and freedoms are daily corroded by the politics of greed, power and wealth. The Catholic Church has a rich tradition of social teaching and solidarity with the poor which challenges these neo-liberal corporate values and offers a different way of living. It is a rich and diverse tradition, weaving together a vast multicultural family that defies the growing xenophobia and exclusivity of modern western societies. It offers a perspective from which to evaluate our muddled values and short-term goals against a more enduring and hopeful outlook on what it means to be human.

The church’s intellectual heritage is a complex mixture of theology, philosophy, art and science that enriches the mind, even if its own leaders have tended to be the worst enemies of this tradition – the sex abuse scandal has revealed a malignant darkness at the heart of the hierarchy. Yet all this is just as true of life outside the church.

One should expect better of those who claim to be Christian, but in reality we humans are a species with a peculiar proclivity towards violence, shame and corruption. Christians call it original sin, and I find in the Catholic church a powerful narrative of hope and redemption in the midst of that. It is surely worth struggling for.”

Jag skrev denna bloggpost för ett bra tag sedan. Nu är min kandidat till Moder Svea ansvarig för kyrkor, demokrati och kultur i Sveriges regering. Lycka till Alice Bah Kunke, vi är många som tackar Gud för dig och ber för dig nu.

Kloka Underbara Clara skrev detta strax före valet. Hon tog liksom orden ur min mun. Claras blogg är ett underbart kristet feministiskt alternativ i den stundtals sorgliga nätdebatten. Hon har dessutom få nazze-följare så man kan till och med kommentera och samtala på bloggen utan att få depressioner och självmordstankar. Tips till mina fina följare och speciellt till mina Chipmunkar!

 

 

 

Apropå namn så är det tydligen så att namn som Ronny och Jimmy i Sverige är överrepresenterade hos dem som dömts till fängelsestraff. Men den Jimmy jag ska skriva om tillhör inte den gruppen. Barockpärlan som ska presenteras är den djupt troende sydtstatsbaptisten, männsikorättskämpen, fredaktivisten och fd presidenten Jimmy Carter.

 

Snart nittio år gammal (han fyller 90 den 1:a oktober i år )är han fortfarande vital och engagerad både i sin hemförsamling där han ibland håller i söndagsskolan.* Han är även engagerad i demokratirörelser och rättviseprojekt runt hela jorden och han är något så ovanligt som en amerikan med miljötänk. Redan när han blev  president 1977  lät han installera solceller på Vita husets tak eftersom ett av hans mål var att föra över USAs energianvändning till förnybara energikällor för att fasa ut oljan.** Needless to say är han idag det rödaste skynket som finns för USAs republikaner och tea party-rörelsen.

 

Så röd är han att Barack Obama håller replängds avstånd till Carter eftersom han inte vill förknippas med denna "vänsterradikal". Men det tycks inte bekymra Carter som nu tillhör "the Elders"*** en grupp vördnadsbjudande ledare där också Nelson Mandela ingick. Andra Elders som kan nämnas är Mary Robinson fd irländsk president, Kofi Annan fd generalsekreterare för FN, Graça Machel, fredsaktivist ooch politiker från Moçambique, samt Nelson Mandelas änka, Gro Harlem Brundtland fd statsminister från Norge och Desmond Tutu biskop från Sydafrika. 

 

Jimmi Carter har agerat som medlare i olika konflikter exempelvis medlade han när USA stod på randen till att invadera Haiti när Haiti stod inför politiskt kaos efter att ha blivit av med den galna diktatorklanen Papa och Baby Doc. Detta gjorde han genom sin bistånds- och fredsorganisation Carter Center som redan hade ett stort arbete i Haiti. Han medlade också fram fred i balkankriget 1994. Han agerade alltså som privatperson, inte delegerad av USAs regering. När jordbävningen drabbade Haiti 2010 tog Jimmy och Rosalynn Carters organisation Habitat for Humanity ett stort ansvar för återuppbyggnaden av landet .

 

Jimmy Carter är nämligen en man som alltid samarbetat mycket nära sin fru Rosalynn Carter som han mötte i sin ungdom och gifte sig med 1946. Han är också bror till den berömda evangelisten Ruth Staples Carter och är en stark förespråkare för kvinnors rättigheter och hälsa runt om i världen. Man kan nog säga att Rosalynn och Jimmy inte kan tänkas utan varandra och de har byggt upp sin organisation tillsammans även om de har olika fokusområden där Rosalynn specialiserat sig på psykisk hälsa och vaccinationskampanjer för barn

 

 2002 fick dock endast Jimmy Carter Nobels fredspris för sina många fredsfrämjande insatser bl.a via Carter Center, där den mest lysande var fredsavtalet mellan Egypten och Israel medan han fortfarande var president i USA. Han är fortfarande djupt engagerad i Israel-Palestina konflikten och är också hatad i hemlandet för sin bok Palestina. Fred inte apartheid (Palestine. Peace not Apartheid 2006) i vilken han tar avstånd från Israels behandling av palestinier utan att kritisera Isarels rätt att existera. En hållning som barockbloggen helt och hållet delar. men bland konservativa Israelvänner anses han numera vara närmast Hamas-aktivist. Ett sorgligt bevis på den polariserade politiska atmosfären i världens mäktigaste demokrati.

 

Man han har naturligtvis också många beundrare i sitt hemland. Efter hans lyckade insats för freden i Haiti fick han detta omdöme i Los Angeles Times: "a preternatural patience and an unshakable faith in his fellow man."

För detta orubbliga förtroende för sin medmänniska har han blivit USAs mest förhånade  ex-president men utanför sitt hemlands gränser röner han desto större aktning. Till dem som högaktar Jimmy Carter sluter sig naturligtvis Barockbloggen som härmed lägger till Jimmy Carters långa lista med utmärkelser hederstiteln Barockpärla.

 

*I makarna Carters hemförsamling innebär det bibelundervisning för alla åldrar innan själva gudstjänsten.

**efterträdaren Ronald Reagan lät montera ned dem så fort han installerats.

***The Elders startades av Kofi Annan för att samla prestigelösa och kloka ledare för att bekämpa globala hot som AIDS, fattigdom och den snabba klmatförändringen.

 

 

 

 

 

 

Längst upp på Nordkalotten tillämpas ännu utsjungningens sköna konst. Vi kallar det ulosveisut oavsett etnisk härkomst. Det innebär att sjunga psalmer kring den nyligen avlidna i dennas hem. Vi sjöng ut pappa på bårhuset dagen efter hans död eftersom vi ville vänta tills alla i den närmaste familjen var på plats. Min pappa älskade att sjunga, han tröttnade aldrig. En del säger: "En är aldrig så mätt att en inte får ner en palt." För pappa gällde " En är aldrig så trött att en inte orkar med en sång till."

Vi sjöng därför många sånger i bårhuset kring min fina pappa klädd i den vita skjortan som ska symbolisera hans dopklänning, hans kristendräkt, och uppståndelsekorset som han aldrig tog av sig. Han levde som en lärjunge och han fick gå in i evigheten klädd som en lärjunge.

 

Begravningen blev också en musikhögtid. En av pappas konfirmander är numera kantor och hon spelade i kyrkan och på minnesstunden. Hon hade själv valt att spela "Tala om för hela stan" som utgångsmusik medan bårtäcket togs av kistan och sedan en ösig version av "Oh When the Saints".  Vi sjöng så mycket det bara fanns plats för både i kyrkan, vid graven och på minnesstunden. Sång är en bra sorgebearbetningsmetod och i vår släkt är vi många som är som pappa och sjunger av hela hjärtat och för full hals.

 

Vi hade de självklara, men oerhört värdefulla psalmerna "Härlig är jorden", "Blott en dag" och "Bred dina vida vingar" på utsjungningen. På begravningen tog vi andra favoriter som "De ska gå till den heliga staden" och på kyrkogården "Närmare Gud till dig" och Oändlig nåd/Amazing Grace". Sedan på minnesstunden sjöng vi några lite ovanligare psalmer och sånger som pappa tyckte mycket om men som sällan sjungs. Och så förstås "Oi tervä kaunis Tornionmaa/Var hälsad vackra Tornedal."

 

Faster funderade över den, hon flyttade till Göteborg för 40 år sedan och hade aldrig hört den förut. Konstigt för mig som har hört pappas starka röst sjunga den så många gånger att jag inte minns när jag först hörde den. Åtminstone varje majbrasa i Lappträsk sjöng han den. Men den var alltså inte så poppis när faster bodde hemma. Då var det moderniteten som hyllades; brittisk pop, amerikansk disco och svensk schlager. Finska översättningar av Doris Day-låtar sjöngs och Jokkmokks Jokkes tokroliga "Gulligullan" men inte vemodsvackra sånger om Tornedalen. Pappa tyckte ändå om den när han blev äldre, den passade hans röst och sista versen är fin på en minnesstund:

 

 När slutad är vår vandring här
och lyktad all vår strid.
Oss fädrens tro och hopp då bär
till härlighetens frid.
Oss fädrens tro och hopp då bär
till härlighetens frid.

 

Det handlar förstås om den laestadianska fromhetstraditionen som också satt avtryck i vår psalmbok, en annan självklar pappa-sång som vi förstås också sjöng på minnesstunden:

"I tro under himmelens skyar har fäderna skördat och sått

och än genom städer och byar går väckelseropet de fått

"Se tiden är fullbordad för Herren Krist giv rum

gör bättring ifrån synden, tro evangelium:

Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror."

 

 

 

 

En tröstesång av den härliga barockpärlan Ingemar Olsson måste jag dela med mig av. Ingemar Olsson är verkligen värd det epitetet. Mest är han känd för sången "Du vet väl om att du är värdefull" men han är fortfarande verksam. Den här sången är en riktig uppmuntringssång som betyder mycket för mig. Nu  hittade jag igen den när jag letade efter musikallåten i förra inlägget:

Plötsligt är allt annorlunda. En avgrund har öppnat sig mellan torsdag den 24 oktober och fredag den 25. Allt är förändrat. Torsdag kväll var som vanligt; pappa skjutsade Linnea. Mamma och pappa lade sig på kvällen och såg på TV tillls de somnade och pappas idé med tidur till TVn var så bra att de kunde somna lugnt utan att TVn var på hela natten. De vaknade som vanligt till radion och lyssnade på veckans lösning på Bit-för-bit kvart över fem. "Jaha, det var minnet" sa pappa. En kvart senare var han död. Hans oroliga kärleksfulla hjärta orkade inte mer.

 

Den första söndagen utan min älskade pappa är full av minnen. Vi minns allt roligt, knasigt och fint min pappa gjorde och gav. Vi läser på Facebook alla hälsningar som gör oss varma om hjärtat mitt i overkligheten. "Hudlöshet" är en utnött kliché, men så sann. Allt känns tydligare nu, varje liten vänlighet betyder så mycket mer än vanligt och motsatsen känns som ett bombanfall. I hans dödsannons står det att han dog "i levande tro på sin Frälsare", för så var det och så ville han ha det. Just denna söndag har också temat Frälsningen och jag funderar på detta storord som fått en så vid betydelse; från den nordiska medeltidens frihalsa, när man befriade en slav och markerade det genom att bryta bort järnringen runt den befriades hals, till dagens "fotbollsfrälst".

 

På Dagens kyrka läser jag två betraktelser över ämnet som båda påminner om pappa. Carolina Johansson skriver om Bo Giertz som skrev den  oförglömliga romanen Stengrunden som pappa tipsade mig om att läsa en gång för länge sedan.Judith Fagrell skriver att frälsningen är upp-och nedvända världen motgångsteologi snarare än framgångsteologi:

"Under hela mänsklighetens historia har det funnits frälsningsläror av olika slag, berättelser om lycksaligheten och vägen dit. Väldigt ofta är de väldigt enkla; gör si så blir det så. Bibeln, bekännelsen och kyrkans tradition tar avstånd från det som fokuserar på människans prestation och visar istället på något annat, något som går på tvärs mot världen. Det som är lågt blir upphöjt. Det som är omöjligt blir möjligt. Det som var raserat blir återuppbyggt. Genom död till liv. Den förnedrade regerar. "

Den 7 oktober är Birgittadagen och idag har vi verkligen firat med hela naturen, bättre Brittsommar kan man inte ens föreställa sig än dagens sommarvärme och milda natt med stjärnklar himmel. Birgitta som gett dagen och årstiden sitt namn är den Birgitta Ulfsdotter som senare kallades heliga Birgitta pga sina uppenbarelser och sina uppläxningar av kungar och prelater, ja, inte ens påven lät hon vara.

 

Denna medeltida 8-barnsmamma är egentligen ett osannolikt helgon; upprorisk mot kyrkan, ingen martyr och varken fattig eller av låg börd, var hon för lite av en underdog för att platsa in i helgonkalendern. Men där finns hon nu. Hon är inte heller vem som helst i denna rad av prominenta kristna, hon är ett av Europas speciella skyddshelgon.

 

Den andra heliga Birgitta som jag vill hylla idag levde på många sätt ett helt annorlunda liv än sin namne 800 år tidigare. Hon kom från enkla förhållanden, var ogift och levde större delen av sitt liv i Pakistan där hon förra året dog martyrdöden; skjuten av en islamist. Birgitta Almeby höll en låg profil för att kunna jobba med sina skolor i det muslimska Pakistan. Birgitta Ulfsson höll allt annat än låg profil. Hennes kännemärke var att hon  tog strid med kungar och andra makthavare om fred och försoning, synd och illdåd.

 

Men likheterna mellan dessa heliga Birgittor är flera: båda gav sitt liv i aktiv tjänst för sina medmänniskor. Birgitta Ulfsdotter grundade kloster för både män och kvinnor. Kloster var den tidens skolor, sjukhus och lantbruksuniversitet i ett och samma paket. Birgitta Almeby grundade skolor i Pakistan för främst fattiga flickor men även pojkar.

 

Båda dessa starka kvinnor kritiserades för "okvinnlighet" den yngre av islamister, den äldre av August Strindberg. Men att bli hatad av August och islamister är något kvinnor måste hacka i sig, ja, är det egentligen inte ett tecken på att vi är rätt ute? Uteblivet hat från det hållet skrämmer mig mer.

 

Båda Birgittorna dog när de just fyllt sjuttio år eftersom ingen av dem ville leva lugna pensionärsliv. Birgitta den äldre dog på pilgrimsfärd till Jerusalem under ett stopp i Rom pga sjukdom. Birgitta Almeby sköts som sagt ihjäl mitt i sin aktiva gärning i Pakistan. Jag hoppas båda två blir ihågkomna som föredömen för varje man och kvinna av god vilja här på jorden.

Fjärde oktober var en arbetsdag så jag får uppmärksamma Fransiscus av Assissi en dag efter i stället. På en blogg som denna måste naturligtvis denne djurens apostel uppmärksammas. Frans drog sig ju inte för att predika även för djuren. Inte bara de nyttiga husdjuren utan mest för de vilda; fåglar och smådjur. Så brukar han också avbildas i samspråk med fåglarna och han är förstås alla djurs skyddshegon. Det sägs att det var pga denna speciella kontakt han fick med djur som människor började dras till honom.

 

Fransiscus 1182-1226

I Sverige har vi en liknande storhet inom kristendomen. Lewi Pethrus. Han var från en fattig familj och fick redan innan skolåldern arbeta med att valla djur på bete, så var det ju förr om man i trakterna enbart hyste varg. I björnområden däremot var vallarna tonåringar och vuxna "efterblivna". Lille Lewi började då under dagarna att predika för djuren, precis som Frans i Italien 800 år tidigare. När han blev stor ledde han Pingströrelsen -som han menade var en väckelserörelse inom Svenska kyrkan som han vägrade lämna trots mången teologisk konflikt, han startade Sveriges största kristna dagstidning, LP-stiftelsens arbete för missbrukare, IBRA radio och mycket, mycket mer. Han började som fattig vallpojke men gjorde samma resa som majoriteten av svenskar under 1900-talet och slutade sitt liv i välmåga.

 

Fransiscus var dock född i en rik familj och valde att sälja allt och leva resten av sitt liv i fattigdom. När han började få anhängare retade det upp den mäktiga katolska kyrkan som vid denna tid var världens mäktigaste organisation och med makt följer rikedom och männsikor som vill tjäna pengar i stället för sina medmänniskor. När Fransiscus kritiserade detta hotades han med uteslutning, men liksom Lewi Pethrus vägrade han lämna kyrkan och påven Innocentius III tog intryck av Fransiscus Kristus-lika utstrålning och lät honom vara kvar i kyrkan, förutom att han också godkände den nya fransiscanerorden som några år senare kompletterades med en kvinnlig gren, Clarissorna, ledda av riddardottern Clara som firas 11 augusti.

 

Även den muslimske sultanen i Jerusalem blev tagen av den helige Frans predikostil och personlighet och lät Fransiscanerna etablera sig i Jerusalem mitt under brinnande korstågstider. Melek-el-Khamel hette han.* Lite kul att sultanen också hette "Melek av Kamelen" , djuret alltså. Sedan dess har Fransiscanerna funnits i Jerusalem i obruten följd.  Där arbetar de över religionsgränserna för fred och försoning eftersom Fransiscanerorden lever efter devisen bön fattigdom och kärlek och ägnar sig åt sjukvård, bön och att predika om fred med hela skapelsen.

 

Fransiscus är därför också ekologins skyddshelgon och hans sinnesrobön används inom 12-stegsrörelsen som rehabiliterar drogmissbrukare och deras anhöriga. Fransiscaner och Clarissor vägrade också låta prästerna vara de enda som sjöng i gudstjänsten utan sjöng själva och komponerade egna lovsånger. Mest berömd är Fransiscus "solsång" Sv Ps. Även "vår" djurpredikant Lewi Pethrus skrev sånger som nu finns i den svenska psalmboken. Lewi var också pacifist och under hans tid i livet var pingstvänner alltid vapenvägrare.

 

 

* Jag vet inte , men jag tror att denne sultan kan ha inspirerat C.S Lewis till porträttet av den soldat som hela sitt liv hängivet tjänat Tash och när Aslan skapar Narnia på nytt får veta att det var Aslan han tjänat hela tiden.

 

 

 

 

 

Idag fyller Nelson Mandela 95 år och hans födelsedag är en officiell dag proklamerad av FN och den bör firas med att idka välgörenhet i minst 67 minuter. Mandela har gett 67 år av sitt liv för kampen mot apartheid, därav antalet minuter.Denna exceptionellt lysande barockpärla vill naturligtvis barockbloggen också fira! Hurra för Mandela, må hans föredöme och hans ideal leva för evigt!

 

 

 

 

 

 

 

 

Också Hjortrongull lever i fullkomlig enkelhet och rikedom. När hoberna drömmer mardrömmar är det Hjortrongulls röst som porlar tröst och förtröstan in i deras oroliga sinnen och hon gör det genom att tala om basala fakta om naturen omkring dem; ni hör bara vindens sus i träden, det är bara regnet, hit når inget ont eller farligt, alla de där sakerna som vi behöver höra när nattens mörker förstärker och förvränger alla sinnesintryck.

 

Vi som har barn har själva lugnt halvnynnat dessa fakta till mardrömmande barn många mörka nätter när vinden och regnet skrämt dem och när vi var barn gjorde våra vårdnadshavare; mammor, pappor, mormödrar och farmödrar samma sak för oss.

 

Hjortrongull är Flodens dotter och är därför allas mamma, allt levandes moder. Jag är ganska säker på att Tolkien, som var troende katolik och mycket beläst inom teologi, tänkte på Eva som betyder "allt levandes moder" när han beskrev Hjortrongull.

 

 

Melkisedek nämns två gånger till i Bibeln förutom i 1 Moseboken, en sak som får mig att tänka på Tom Bombadill är att ett av dessa ställen är den poetiska boken Psaltaren i psalm 110:

 

 

 Förutom att det även i denna psaltarpsalm är någon mäktig som är skyldig beskrivs också den mest aktningsvärde som en som vandrar efter vägarna och dricker ur bäcken vid vägen. Den störste översteprästen med direktkontakt med skaparen själv, är en som är född på heliga berg som dagg ur gryningens sköte, ett markernas barn och en vandrare som inte äger något och därför har allt han behöver.

Då är det inte alls så konstigt att Jesus säger så här när han möter en skriftlärd som vill bli hans lärjunge:

"En skriftlärd kom fram och sade till honom: ”Mästare, jag skall följa dig vart du än går.” Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Detta gör han i Matteus evangeliums åttonde kapitel. Ganska typiskt eftersom just detta evangelium tydligt vänder sig till en läsekrets som känner väl till den judiska traditionen och naturligtvis också kan psalm 110 om den evige översteprästen som vandrar längs vägarna och dricker ur bäckar samtidigt som han själv är dagg; vatten från himmelen som vattnar jorden och ger den liv.

 

 

Tom Bombadill har blivit föremål för spekulationer av alla dem som bergtagits av Tolkiens värld, dem som lär sig Quenya, tar sig en Midgårdsidentitet och ritar kartor med utgångspunkt från Tolkiens kartor och berättelserna i Silmarillion, Bilbo och Ringen -trilogin. Han passar nämligen inte in. Hur passar han ihop med alla folken i Midgård? Varifrån är han? Varför lyder träden honom? Varför är han helt opåverkad av ringen som till och med Gandalf och drottning Galadriel fruktar?

 

I Bibeln finns en sådan där gestalt som inte passar in, som vi Bibelnördar aldrig upphör att fascineras av medan de som desperat vill att Bibeln ska "stämma" i varje enskild detalj, hoppar över eller hittar på en massa som får honom att passa in; Melkisedek. I 1 Mosebok 14 nämns denne märkvärdige gestalt första gången. Efter att Abraham* har dragit ut i krig och segrat tillsammans med kungarna i Sodom, Gomorra, Adma, Sevojim och Bela för att befria Lot och andra krigsfångar från kungar som angripit dessa välmående städer på Jisreel-slätten kommer kungen i Salem ut till dem:

"När Abram hade slagit Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom kom han på återvägen till Shavedalen, den nuvarande Kungadalen. Där kom kungen av Sodom honom till mötes.

Melkisedek, kungen i Salem, kom ut med bröd och vin; han var präst åt Gud den Högste, och han välsignade Abram:

Och Abram lämnade honom tionde av allt."

Efter mötet med Melkisedek tycks Abram ha blivit ännu mer självständig och hans integritet börjar närma sig Tom Bombadills:

"Kungen av Sodom sade till Abram: ”Ge mig folket och behåll själv bytet.” Abram svarade honom: ”Jag lyfter min hand och svär vid Herren, Gud den Högste, himlens och jordens skapare: Aldrig skall jag ta så mycket som en tråd eller en skorem av det som är ditt. Aldrig skall du kunna säga att du har gjort Abram rik. Jag själv skall ingenting ha. Det räcker med det som mina män har förbrukat och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eshkol och Mamre skall ha sin del.”

Så slutar kapitel 14 och nästa kapitel börjar med att Abram en tid efter mötet med Melkisedek får möta Gud själv och får sitt nya namn Abraham.

 

*Detta hände innan Isak kom på tal och då hette Abraham Abram och hans fru Sara hette Saraj. Namnen betyder detsamma men detta signalerar troligen en språklig förändring som visar att det hebreiska språket börjar få sina egna särdrag som så småningom gör hebreiskan till ett eget språk avknoppat från akkadiskan, modern till alla de semitiska språken varav arabiskan och hebreiskan är mest bekanta för oss.

 

 

Idag fyller min vän Ulla år. Precis som gårdagens jubilar Fredrik III är hon en intellektuell inspiratör av oöverskådliga mått där hon undervisar i filosofi, religion, psykologi och svenska. Få lärare behärskar så många ämnen som Ulla men därutöver är hon också en begåvad och produktiv konsthantverkare i olika textila tekniker. På hennes blogg Textilejoy visar hon upp sina alster och för en dialog med sina hantverksvänner från hela jorden.

 

Många av dessa handarbetsvänner kommer från Japan och ovanpå all annan lärdom hon besitter läser hon också japanska på distans. Det beror inte bara på det utsökta hantverket i Japan utan också på att hennes svärdotter kommer från Japan och hennes son har bosatt sig där så hon har anledning att resa dit ibland.

 

Det var Ulla som fick mig ut i bloggosfären och det är jag så tacksam för. Men det allra bästa med Ulla är att hon alltid har så kloka saker att säga. Ett samtal med henne är ett intellektuellt äventyr som spänner över hela livet från vaggan till graven. Ja, av någon anledning kommer vi ofta fram till döden. Det är underbart med en vän som inte väjer för de stora ämnena ens i de mest vardagliga samtal kring fikabordet på jobbet.

 

Grattis min kära ex-sambo och härliga barockpärla! Må ditt liv bli långt och lyckligt så vi hinner sticka mycket tillsammans, åtminstone dricka te med varandra många, många gånger ännu.

 

 

 

 

 

Böckerna och filmerna om Elling är fantastiska barockpärlor om en praktfull barockpärla. Elling är synnerligen oregelbunden i formen, han liknar mest en pusselbit som inte passar in i det vardagliga samhällspusslet. Född autistisk och uppvuxen med en ensamstående mamma, hans far dog strax innan Elling föddes, ser han på världen liksom en guldfisk från sin skål. Rutiner och vanor styr hans liv och varje förändring är ovälkommen. Han är hängiven socialdemokrat och har ett stort porträtt av Gro Harlem Brundtland på väggen, men citerar också gärna gamla norska socialdemokratiska företrädare.

 

Filmerna om Elling är några av de vackraste kärleksfilmer jag vet. Vänskapen mellan Elling och Kjelle Bjarne, Elings kamrat på boendet för psykiskt funktionshindrade, är en fin berättelse om kärlek som håller ut. Historien om Elling och hans mpr är en ännu uthålligare kärlekshistoria. Elling och hans mor älskar verkligen varandra, men en autistisk person visar denna kärlek på märkliga vis som knappast kan anses lika belönande som att älska ett normalstört barn eller ett barn med någon annan utvecklingsstörning. Elling är ingen kramgo kille precis och han uttrycker sig väldigt rakt på sak, vilket kan såra även den mor som vet precis hur han fungerar. På vissa områden i livet blir vi aldrig helt och hållet rationella.

 

Trots att det är föga belönande älskas Elling av sin mor. Hon ger honom den tid han behöver för att bli mer självständig för hon vet att hon är dödligt sjuk. Hon tvingar honom ut ur sin glasbubbla, något Elling uppfattar som brutalt och inte det minsta positivt i början, men det är nödvändigt att han lär sig stå på egna ben eftersom hans mor vet att hon inte kommer att finnas där för alltid för att bära honom genom livet.

 

Filmen om Elling lär mig att kärlek också kan vara att ta ett steg tillbaka att ge den man älskar större manöverutrymme, större tillit till sig själv. En autistisk person behöver rent fysiskt ett tydlgt eget luftrum omkring sig för att må bra men de har svårare att klara sin vardag på egen hand och de bryter ogärna vanor och rutiner. Ellings mamma måste verkligen baxa ut sin lilla fula ankunge ur boet, annars skulle han aldrig lämna det.

 

Även normalstörda barn behöver bli sparkade ur boet av mamma när den tiden kommer. Att knyta barnen hårt till sig själv är inte ett bra uttryck för kärlek. Att hålla en kall distans är förstås inte heller något alternativ. Vi måste hitta den gyllene medelvägen där vi varken låter dem vi älskar frysa ihjäl eller kvävas av omsorger. Sally Swifts ridlära Centrerad ridning talar om att man ska hålla i tyglarna som man skulle hålla i fågelungar; handen ska vara tillräckligt fast för attt inet släppa iväg ungarna och tillräckligt mjuk så att fågelungarna inte krossas till döds elelr kvävs. Ungefär så vill jag tänka mig hur vi ska förhålla oss till dem vi älskar, i synnerhet till våra barn.

 

Jesus säger i Johannesevangeliet: "jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er."

 

Jag tror han menar just detta; att om han stannar synligt hos oss för alltid kan vi inte bli ansvariga och myndiga vuxna och få den inre styrkan som den Heliga Anden är, ett slags himlen inom oss själva. Som Ellings mamma låter Elling hitta sin egen flygteknik som ett yttersta bevis på sin kärlek till sin annorlunda son så ger Jesus sina lärjungar en oskattbar gåva när han lämnar dem; gåvan att hitta sin egen inre balanspunkt, gåvan att vara förankrad inom sig själv. ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” När lärjungarna blivit flygga kastas de inte ut ur boet, Jesus lämnar dem i stället ensamma i boet så de tids nog får upptäcka den underbara sanningen "Alla Guds barn har vingar, flyger in i himmelen, tar mark med glädje."

 

 

 

 

Barockpärlor brukar här vara enskilda personer men den största barockpärlan i mitt liv just nu är TV-serien Guds tre flickor. I dag gick sista avsnittet och det var som vanligt så klokt och bra att jag grät hejdlöst. Förra gången den gick pluggade jag och jobbade så mycket samtidigt som pojkarna var små och flickorna så stora att de kunde se på TV utan min närvaro. Jag såg då bara brottstycken av serien. Det är å andra sidan det vanliga med min kulturkonsumtion via TVn. Jag går förbi TVn när jag städar och ser en glimt av något barnprogram eller film som barnen ser på. Eftersom barnen ser på vissa favoritfilmer flera gånger har jag till slut pusslat ihop en film. Med TV-serier är det svårare.

 

Guds tre flickor hade jag dock sett så pass att jag ville se mer och när den nu gick i repris under fastetiden och Påsken så tog jag det som ett fasteprojekt; se Guds tre flickor med pojkarna varje lördag. Helt har det inte lyckats men oftast, och det har varit en välsignad fastetid. Jag som aldrig annars ser på TV fick ta det lugnt och tänka till varje lördag eftermiddag tillsammans med pojkarna under denna vår. Varje avsnitt har talat rakt in i mitt liv men inget lika mycket som det sista avsnittet som var som skrivet till mig just nu, det tackar jag särskilt för.

 

Det är svårt att egentligen beskriva denna fantastiska nutidssaga som ändå bygger på gamla berättartraditioner. HadeSelma Lagerlöf levt idag hade hon skrivit manus till den. Suzanne Reuter är så trovärdig i den omöjliga rollen av Gud, både stor och mäktig och varmt närvarande. Denna vår tids största komedienne gör sitt livs roll här, vågar jag påstå. Inte bara Reuters insats är lovvärd, hela produktionen präglas av humor, allvar, realism och fantasi. Scenografi, dialog och specialeffekter, allt samverkar på ett rent genialt sätt. Ibland tycker jag att svenska filmer är så stolpiga med skådespelare som verkligen spelar teater i ordets sämsta bemärkelse. Men nästan ingen i Guds tre flickor känns så där svenskt teatralisk i stället samverkar manus och regi på ett sätt som gör det överdrivna och sagomässiga helt trovärdigt i en surrealistisk men ändå helt vardaglig omgivning.

 

Och det är inte bara den yttre formen som gör denna TV-serie till en utsökt barockpärla, också innehållet motsvarar mycket högt ställda krav på väsentligt budskap, dvs mina och jag är ytterst kräsen på den punkten. Den som sett ett avsnitt av Guds tre flickor eller följt hela serien måste helt enkelt ha fått en ny tro på godheten och det är ett mycket högt betyg på Barockbloggen. Följ denna länk för att se hela denna eminenta serie på SVT-play.