Börja följa kalendern här.

Läs mer här.

Julaftons namnsdag är Evas namnsdag, hon som heter det hon är-Moder till allt levande. På så sätt skiljer sig den judisk-kristna skapelseberättelsen från många andra där Himlen är en manlig karaktär och Jorden kvinnan som passiv inväntar regn och fruktsamhet från ovan. Kvinnan är den ena delen av moder jord, mannen den andra delen: jorden. Eva är moder, Adam är jord. Tillsammans representerar de moder jord precis som de tillsammans representerar Guds avbild: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem."

 

I konst och litteratur är Eva ofta misskänd som en fiende till allt levande, hon jämställs med grekernas Pandora som släpper ut allt lidande på jorden, men hos den käre C.S. Lewis  representeras den enhet och jämlikhet som finns mellan kvinnan och mannen i Bibelns första kapitel. I Narnia är Eva en drottning, den mest vördnadsvärda av alla vördnadsvärda. När Lewis skriver om skapelsen tar han in en Eva från vår värld till att styra och vårda Narnia,en arbetarkvinna gift med en droskkusk som blir Narnias kung.

 

Helen kallades på Jorden Nellie och var inflyttad till London från landet precis som kung Frank, droskkusken. Till Narnia kallas hon mitt i tvättejobbet med uppkavlade ärmar, rosiga kinder och löddriga händer. Aslan ger dem uppdraget, precis som Eva och Adam fick sitt uppdrag, att vårda skapelsen:

" You shall rule and name all these creatures, and do justice among them, and protect them from their enemies when enemies arise. (.[…] Can you rule these creatures kindly and fairly, remembering that they are not slaves ...but... free subjects? […] and would you bring up your own children to do the same?" 

 

"...I'd do my best: wouldn't we, Nellie?"*

 

När konstnärer och författare genom årtusendena läst Bibeln har de sällan sett och lyft fram just detta som Lewis tar upp så perfekt med dessa ord: "wouldn't we Nellie?" Den första enheten där man och kvinna tillsammans är Guds avbild och var för sig inte kan göra något uttrycks i dessa vardagliga ord. Lewis kan sin Bibel ,det märks, för när det står i Bibeln att Adam behöver en "hjälp" används i hebreiska grundtexten ordet som vi i svenskan också översatt: "frälsare, förlossare" som också kan syfta på kvinnans förmåga att föda barn – och om Jesus.

 

Så Jesusbarnet som föds i Betlehem bär i sig inte bara den nye Adam, den nya jorden, men också den nya Eva, modern till allt levande. I honom föds alla släkten på nytt. En ny mänsklighet får träda fram tillsammans med den nya jorden.

 

Den majestätiska likheten med Jesus, Gud själv, som ges åt Eva i Bibeln uttrycker Lewis bäst av de fiktionsförfattare jag läst. När hon kröns till drottning lyckas Lewis förmedla den vördnad vi borde känna inför Eva, moder till allt levande ,när Aslan välsignar Narnias kung och drottning:

"Rise up king and queen of Narnia […] Be just, merciful and brave. The blessing is upon you."

Then everyone cheered or bayed or neighed or trumpeted or clapped its wings and the royal pair stood looking solemn and a little shy, but all the nobler for their shyness." **

 

En ganska nyskriven julsång passar här även om orden lagts i de tre vise männens mun, de som firas särskilt på Trettondagen:

 

* tyvärr hittar jag inte den svenska boken i röran i barnens rum, men här en trist ord-för -ord översättning av mig:

"Ni skall råda över och namnge alla dessa varelser och skipa rätt ibland dem, och försvara dem mot fiender när fiender reser sig upp emot dem. Kan ni råda över dem vänligt och rättvist och minnas att de inte är slavar utan fria undersåtar och kommer ni att uppfostra era barn till att göra sammalunda?"

"Jag ska göra mitt bästa; visst ska vi det, Nellie?"

 

** "Res er upp, kung och drottning av Narnia! Var rättvisa, barmhärtiga och modiga. Välsignelse vilar över er."

Sedan hurrade eller ylade eller gnäggade eller trumpetade eller klappade alla med vingarna och det kungliga paret stod och såg allvarliga och lite blyga ut, men de blev bara ädlare av denna sin blyghet.

 

Som ni förstått har jag haft lite Ofra Haza-nostalgi på sistone. Då stötte jag på en av hennes skivor som hette Adama-Earth och blev påmind om vad dagens namn betyder: jord. Eftersom människan skapades av jord fick hon heta just jord. Det heter ju också vår planet där den tryggt vilar i sin bana i världsrymden.

 

I första Moseboken läser vi hur Gud skapade människan och djuren av jord. Detta förbinder människan med allt annat i universum ner på molekylnivå. De molekyler som bygger våra celler bygger också stjärnor och planeter, världshaven och fiskarna, blommorna och fjärilarna.

 

Jesus räknas inte bara som Guds enfödde son utan också som den nye Adam, den förstfödde av den nya mänskligheten. Gud går i förbund med hela sin skapelse genom den nyfödde pojken i Betlehem. Den nya mänskligheten har fått sin början men det är också början på den nya jorden, adama betyder ju jord.

 

Jesus kunde knappast ha fötts på en mer lämlig plats än just i ett stall. Att stjärntydarna från österns länder gick fel och trodde han föddes i ett palats var förstås för att de missbedömde storleken i uppdraget den nyfödde judakonungen hade. de tänkte sig det som människor kan tänka sig, en mäktig kung över ett vanligt jordiskt rike. De förstod inte, innan änglabesöket, att det var den nya skapelsen som fötts. Men när de fick veta besked av ängeln tog de inte längre fel, de förstod nog också att det var just i ett stall omgiven av jord, halm, djur och herdar den nye Adam borde födas. De verkar nämligen ha fört med sig till österns länders kristendomsförståelse en betoning av skapelsens hela befrielse genom Jesus.

 

Den västliga kristendomen har däremot ofta glömt bort, missförstått eller förvanskat denna kosmiska dimension av ankomstens gåta; att hela universum har del i den befrielse- och räddningsaktion som inleds så diskret en natt i ett stall, i Betlehem, brödhuset,  i en liten romersk provins bebodd av en av jordens mest hatade och föraktade folkgrupper på den lilla skimrande blå planeten Jorden/Adama i utkanten av Vintergatan.

 

En av mina mest älskade julsånger är "Joy to the World/Gläd dig du Jord" och ingen framför den mer inspirerat än Mahalia Jackson:

 

 

Bonusspår med en svensk version:

 

 

 

Josef hade sin namnsdag här fram till 1901.Då tänkte man på Josef, patriarken Jakobs son, men jag tänker på Josef som blev Jesu pappa. Vi får väldigt få uppgifter i NT om Jesu föräldrar, varken Josef eller Maria får framträda på det sätt som man tycker att de kanske borde fått. De diskuteras aldrig i breven till församlingarna och vi vet inget om dem mer än att de var en from hantverkarfamilj och att Jesus senare fick syskon. När Jesus dör verkar redan Josef död eller så sjuk så Maria ensam får följa sonen till korset och graven. Kanske hade han skadats eller förolyckats i ett husbygge?

 

Timmermannen Josef, har vi lärt oss att säga, men han kallas i evangelierna τεκτων en människa som bygger och konstruerar i trä, sten och järn. Judarna höll inte på Aristoteles uppdelning i tekniker och teoretiker så timmermän var också ansedda för sin stora kunnighet i skrifterna. Jesus fick alltså en god utbildning både inom teknik och teologi från sina föräldrar.

 

Ingenting i texten antyder annat än att Josef och Maria är unga och förstagångsföräldrar, alla som varit det vet vad det innebär av oro och förväntan. Josef har dock en fördel gentemot alla andra blivande pappor han vet att barnet är Guds son och att både barnet och modern kommer att överleva förlossningen. Det vet han genom att han är en sådan man som har närkontakt med Himmelriket så han får änglabesök i drömmen. Han vet alltså att barnet inte är hans men han ger honom all sin fadersomsorg ändå. Men Josef verkar också förstå att han är priviligerad. Han får vara med vid  mysteriets ankomst : universums skapare föds som ett  spädbarn i ett stall.

 

Med Jesu födelse var det välplanerat in i minsta detalj, två unga människor med stark tro och djup fromhet väljs ut Att hitta en fosterfar till Jesus borde ha varit ännu svårare än att hitta en lämplig mor (säger jag helt fördomsfullt). Att vara den där mannen som tar hand om en annan mans barn har aldrig varit speciellt meriterande i den tokiga världen där små pojkar ska växa upp till "män". Han avstår t.ex. från sex med Maria tills Jesus fötts: "Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son." och den lilla meningen talar om en ömsint hänsyn som vi inte förknippar med traditionell "manlighet". Dessutom blir hans biologiska barn småsyskon till Marias son. Vi vet ju hur mycket mer respekt syskon visar storebror än sina föräldrar och sedan får han stå ut med att höra "du är inte min riktiga pappa" när storsonen blir 12, den där åldern då vi börjar hitta vår egen identitet genom att temporärt förneka våra föräldrar.

 

Målningen ovan visar den Josef jag läser om i Bibeln och jag tycker så mycket om den. Murillo har fångat den man som så lyhört blev Marias man och Jesu fosterfar. Han borde vara alla människors förebild. Jag tycker Anders Piltz beskrivit Josef lika väl i ord: "Han är himlens vän, änglarnas förtrogne, den tystlåtne arbetaren, mannen med ett inre liv. En nobel man, ett sant föredöme, öppen för Guds vilja, villig till uppoffringar, en motbild till patriarkatet, där männen vill härska, genomtrumfa sin vilja mot andras bästa och andras önskningar, förtrycka kvinnor och barn."

 

 

 

 

På Marias söndag i advent blir det förstås bonusinlägg om hur Sippora frälser Mose och därmed ser till att Maria och Jesus kan födas mer än tusen år senare:

 

När Mose fört ut folket ur Egypten ifrågasätts hans val av hustru. Det står att han trakasserades av sina syskon, Aron och Mirjam, pga av sin "Kushitiska hustru"*. Kush låg söder om Egypten i nuvarande norra Sudan. Invandrare från Kush fanns i Midjan, men ibland kallades också midjaniter för kushiter utan att komma från Kush. Tydligt är att det finns rasistiska inslag i kampanjen mot Mose fru Sippora.

 

Mose verkar ha hållit fast vid henne trots kritiken men i början av deras liv tillsammans var även Mose lite av en rasist. Ändå är Sippora så nödvändig för hela berättelsen om Israeliternas befrielse och därmed också för hela judendomens tillkomst och därmed kristendomen.

 

När Mose kom som flykting till Midjan stötte han på sju unga kvinnor som trakasserades av manliga herdar när de skulle hämta vatten till sina får. De var systrar och döttrar till prästen Jetro. Jetro tog sedan upp Mose i sin familj och Mose fick Sippora till hustru. Två söner fick de, först Gersom och senare Elieser (=Herren hjälper). Det är när Mose vaktar sin svaärfars fr som han får se den brinnande busken och får veta att han ska resa till Egypten och befria Israeliterna från slaveriet.

 

Han tar med sig en åsna och sin familj som består av Sippora och de två sönerna Gershom och Elieser. "Vid ett nattläger under vägen kom Herren emot Mose och ville döda honom. Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och vidrörde honom nertill med den och sade: ”Du är min blodsbrudgum.” Och han lät honom vara."**

 

Det här är ett så gåtfullt bibelställe och ett av mina absoluta favoriter just för det. Det är nog berättelser som denna som inspirerat Tolkien och andra bibelinspirerade Fantasy-författare. Men ser man till hela sammanhanget är det inte så gåtfullt, jag tycker det står klart att Gud här vill lära Mose att inte förakta sin fru och sina barn fast andra gör det av rasistiska skäl. Hans söner var inte omskurna vilket alla Abrahams manliga ättlingar skulle vara. När Mose levde fanns ännu inte någon religiös kult som kunde kallas judendom, det var med honom judendomen började ta form som religiöst system. Men sedan Abrahams dagar hade hans ättlingars söner blivit omskurna på sin åttonde levnadsdag.

 

Mose omskar alltså inte sina söner och med det visade han att han inte tyckte de riktigt dög som hebréer, det var som om han inte riktigt erkände dem som sina barn utan bara Sipporas och därmed visade han också reservation mot henne. Gud gillade uppenbarligen inte detta och ser till att utsätta Mose för en situation där Sipporas rådighet räddar honom. Hon förstod tydligen direkt vad som var problemet. Hon räddar Mose genom att omskära sin son och Mose kan fortsätta till Egypten och sitt stora uppdrag att befria sitt folk från slaveri.

 

Utan svarta Sippora från Midjan hade det alltså inte blivit någon befrielse, inget judisk folk, ingen Jesus och det skulle bara bli vinter men aldrig jul i december, årets mörkaste månad.***

 

Ytterligare en bonus, Ofra Haza sjunger "Deliver Us" ur Prinsen av Egypten:

 

Jag får åter en anledning att visa denna fantastiska bild av Marie bebådelse målad ca 1423 av den sk.Flémallemästaren, Robert Campin (1375-1444)

 

 

För att Mose skulle komma fram till Egypten och sitt stora uppdrag behövdes en midjanitisk prästdotter, Sippora. De fattiga kristna som inte kunde muta sig från dödsstraff för sin tro fick mat av Lucia och hennes rika mamma. I berättelsen om Pocahontas, kalenderflicka förra året, spelar den bångstyriga flickan en viktig roll som fredsbrygga mellan nybyggarna som inte visste hur man skulle överleva på den nya kontinenten och sitt eget folk. Maria, den unga kvinnan från Nasaret tog, med livet bokstavligen som insats, Gud själv i sitt beskydd och värn.

Idag firas mamma Marias adventssöndag. Jag ser ett mönster växa fram i de kvinnor som förekommit i årets adventskalender, de har alla varit de utsattas värn och alla liknar mamma Maria på något sätt. Lydia liknar Maria i sitt sätt att ta till sig Guds ord. Barbro Johansson är liksom mamma Maria redo att ge sitt liv för de barn som givits i hennes vård. Maria Clemensdotter blygs inte för att tala förlåtelsens ord till prsäten Laestadius. Precis som Maria går Sippora i närkamp med Gud själv för att värna liv.

 

Det finns inget mesigt och undfallande med mamma Maria, hon är minst lika stursk som Lucia och lika modig som Sippora. Gud valde helt rätt. För att fostra en verkligt god och riktigt fri människa krävs en fri och självständig mor. Sådan var Maria.

 

Moses är en trösterik gestalt för alla oss som ibland tappar humöret och ilsknar till. Jag kan bli riktigt arg och elak när jag läser rasistiska kommentarer i kristna bloggar till exempel. Trots att jag vet att det inte finns bräckligare och mer lättsårade människor än de där främlingsfientliga Bibel-talibanerna kan jag inte låta bli att drämma till med ord och fakta som bara är till för att krossa deras tokiga argument. Jag vet ju att de inte kommer att ändra sig, jag vill bara få ut min aggression och visa hur oinformerade och korkade de är.

 

Då tröstar det mig att Mose, som var likadan, fick bli judendomens viktigaste profet. Trots att det rimligtvis inte kunde ändra något i positiv riktning slår han i vredesmod ihjäl en förman som plågar ihjäl en hebreisk slav. Han flyr till Midjan där han får asyl hos prästen Reguel/Jetro* och gifter sig med dennes dotter Sippora. De får barn tillsammans men Mose omskär inte sonen Gershom, som får sitt dystra namn "främling där" eftersom Mose ju är en främling var han än befinner sig. Född av en hebreisk mor, fostrad av en egyptisk mor och nu flykting i Midjan, där ättlingar till en av Abrahams barn med Ketura, Midjan, nu bor.

 

Moses koleriska och dystra temperament leder honom till fler missgrepp till och med rena övergrepp. Ändå blir han den som får grunda judendomen, världens viktigaste religion. Det inger hopp för den hopplösa.

 

 * Mose svärfar har fått flera namn på olika ställen som det kan bli med muntliga traditioner, men Sippora heter alltid detsamma.

 Av de tre patriarkerna är det bara Isak som aldrig flyttar speciellt långt och aldrig krigar, han bara flyttar runt i Negev och hans drängar och pigor gräver brunnar tills de blir bortdrivna till ett nytt område där de får gräva en ny brunn. Till slut får de stanna i Beer Sheva, där Abraham en gång grävde en brunn, som idag är Negevöknens största stad. Abraham hade särskilt sagt att Isak inte fick flytta därifrån på grund av löftet om just det landet till just Isak av Abrahams alla söner.

 

Abraham tolkar alltså det så att Isak ska bo i den där lilla landremsan som idag kallas Israel och Västbanken, men resten av det land som lovats Abrahams barn skulle tydligen vara Abrahams övriga söners* boplats. Isak stannar lydigt kvar men verkar ändå stå sin far ganska fjärran. I de här gamla berättelserna som traderast muntligt i många hundra år innan de skrivs ner är all information om tankar och känslor knapphändiga. Men vi ser att Isak sörjer sin mor eftersom det står: "Isak förde Rebecka till tältet, han tog henne till hustru, och han älskade henne. Så fann Isak tröst i sorgen efter sin mor."

 

Någon sorg efter Abraham verkar han däremot inte behöva tröstas för. Kanske satte Abrahams missförstånd om att Gud skulle ha Isak som slaktoffer när han var 12 år sina spår livet igenom. Ismael och Isak begraver i alla fall tillsammans sin mycket gamle fader Abraham, 175 år var han när han dog mätt på att leva. De verkar ha funnit varandra efter att Saras avundsjuka drivit bort Ismael från hemmet. Det står nämligen: "Hans söner Isak och Ismael begravde honom".

 

I berättelsen om Isak är det nog dessa korta rader som just nu berör mig mest, hur de båda bröderna begraver sin gamle far tillsammans. Småbröderna var bortskickade österut och nämns inte, men de äldsta bröderna som skilts åt när Isak var liten är där tillsammans. Det står:  "När Sara såg hur den son som egyptiskan Hagar hade fött åt Abraham lekte med Isak, sade hon till Abraham: ”Driv bort den där slavinnan och hennes son! Slavinnans son skall inte ärva tillsammans med min son Isak.” Sara visade vad hennes namn betyder: furstinna. Hon ville inte låta sin son leka med slavinnans barn.

 

Isak sörjde ändå sin mor, trots att hon berövade honom hans storebror. Men han var inte så lojal mot henne att han inte ändrade det tokiga hon gjorde. Han tog tydligen upp kontakten med storebror när hon dött. Det är en tröst för oss föräldrar att det vi gjorde fel kan repareras och utan att våra barn hatar oss för evigt. Ju äldre man blir desto mer förstår man sina egna föräldrar och försonas med deras misstag.

 

Isak var med om värre än många barn, först tas hans storebror ifrån honom av hans mamma och sedan vill hans pappa döda honom. Men han försonas med dem, sörjer sin egoistiska och snobbiga mamma och begraver sin fanatiska pappa. Ändå låter Isak inte sina föräldrars missgrepp fortsätta. Han ser till att inte låta mammans snobberi styra hans vuxenliv och tar upp kontakten med sin storebror när hon är död.

 

Isak är kanske den patriark som mest liknar Jesus trots att det står minst om Isak i patriarkberättelsen. Han krigar aldrig och är den som verkar leva mest i försoning både med sina grannar och-det svåraste av allt- med sina mycket bristfälliga föräldrar.

 

 

*döttrarna glöms ju som vanligt bort, eller så tillhör han de män som inte kan få annat än söner, många blir de i alla fall: först Ismael som räknas som arabernas förfader oc Abrahams arvtagare i Koranen. Efter Saras död gifter gamle Abraham om sig med Ketura som föder honom Simran, Jokshan, Medan, Midjan, Jishbak och Shuach. De får ta i besittning länderna österut, enligt 1 Moseboken, för Abrahams barn skulle ju bo i länderna från Medelhavet till Eufrat.

 

 

 

 

 

 

 

Abraham räknas som trons fader och han var sannerligen en vandrare. Han flyttade i olika etapper från Ur i nuvarande Irak till trakterna av Hebron där man fortfarande förevisar hans grav. Även hans ättlingar som nu kallas judar blev nomader. Abrahams tro följde med dem och långt sedan Abraham letade sig till det land som på grund av hans familj kallas "det heliga". Deras heliga bok tillkom dock långt efter Abrahams flytt. Första delen av Gamla testamentet var tio Guds bud som bars med när israeliterna flydde från slaveriet i Egypten och senare byggdes dessa tio bud ut till det vi kristna idag räknar som Gamla Testamentet men judarna själva kallar lagen och profeterna-Torahn.

 

När man hör om Abraham i söndagsskolan eller i skolans yngre år får man intrycket att han kom till sitt hemland. Det är ju sant han gjorde det, han kom till sitt hemland. Men läser man hur GT beskriver saken inser man att han var främling i "det Heliga landet" och alla otaliga uppmaningar rakt igenom GT om att behandla främlingen väl får sin kraft genom att de som anförtrotts ordet, som Paulus uttrycker saken, från början var främlingar i ett land där de inte fötts utan flyttat till.

 

De första gudstjänster vi läser om i Bibeln är när Abraham och hans ättlingar bygger tillfälliga altaren dit de råkar komma. Abraham bygger ett av sina altaren i Mamres terebintlund som var ungefär som om jag skulle kliva fram till Kaba i Mecka och där bygga ett eget litet altare och där fira herrens måltid, nattvarden. Terebintlundar var nämligen en slags helgedomar för folket i det land dit Abraham kom. Mitt i den helgedomen byggde Abraham ett altare åt Herren Kärlek, den ende Guden, JHWH, som gudsnamnet senare skulle börja stavas av de vandrare som följde i Abrahams spår. Senare är det också i Mamres lund han äter den måltid som beseglar hans förbund med Herren.

 

Det står inte att Abraham högg ner terebinterna eller drev bort ägaren Efron från platsen. Nej, som en vandrare ber han i stället senare Efron att få köpa en bit mark av honom till gravplats för Sara när hon dör: ”Jag bor här som främling bland er”, sade han. ”Låt mig förvärva ett stycke av er mark till en grav, så att jag kan begrava min döda hustru där." Det fick han och de som traderade berättelsen om detta markköp är noga med att påpeka att Abraham betalade 400 siklar silver för gravplatsen.

 

Dagens svenska kristna beter sig dock inte alltid som Abraham, vi är inte alltid artiga mot dem som tror annorlunda, vi ser oss inte som främlingar utan som om vi rättmätigt hade någon slags "första tjing" till jordplätten där vi bor oavsett om vi köpt den eller inte. Historiskt har kristna nationer ankommit främmande hamnar och betett sig som det främmande landets herrar från dag ett. Tokiga tankar om "nationer" och "gränser" tas för givna även av kristna, trots att det inte var något som bekymrade vår tros fader Abraham.

 

Vi tror också att en människa som läser Bibeln jättemycket är mycket bättre än en som inte kan läsa den alls och bara hör den citeras eller läsas upp av andra. Abraham hade ingen Bibel alls, var det det som gjorde honom så ödmjuk? Den där inbillningen att Gud och Bibeln är samma sak och att den som kan sin Bibel utantill har fångat Gud i en liten ask tycker jag breder ut sig och leder inte sällan till högmod och konflikter.

 

Jag älskar Bibeln det är den bok jag läser allra mest men just därför förstår jag hur stor Gud är och hur omöjligt det är att fånga Gud i en liten ask som jag lätt bär runt i fickan. Jag läser Bibeln för att lära känna vandrare som Abraham och hans ättlingar och för att lära av dem hur en ödmjuk tro utövas. Kanske lär jag mig det en vacker dag.

 

 

 

 

 

Idag har Stig namnsdag och namnet betyder vandrare. Det passar bra att det namnet kommer i Johannes Döparens vecka i Advent för Johannes var en verklig vandrare. När jag läser om Johannes tänker jag också på andra vandrare som levt ett enkelt och rikt liv. Två litterära karaktärer som trogna läsare vet att jag gillar är Tom Bombadill och Hjortrongull. Liksom den verklige Johannes lever dessa nära vatten och har allt vad de behöver.

 

Tolkien som skrev om Ringens värld var djupt troende katolik men ville inte skriva ett kristet manifest, han lät bara sin fantasi flöda och berättelsen om Tom Bombadill och Hjortrongull började som ett sätt att roa Tolkiens barn redan på 1930-talet långt innan de fick en nyckelroll i den mörka Sagan om ringen på 1950-talet.

 

Vandrare har alltid mötts med misstro och beundran, ibland ganska motvillig sådan. De bofasta bönderna såg sina höskördar ätas upp av kringströvande renar och luffare var skrämmande men också välkomna källor till nyheter om andra bygder och fjärran händelser. Den kristna tron beskrevs från början som Vägen. De kristna kallades allra först "de som vandrar den vägen" och än idag är ett sätt att fördjupa sin tro att pilgrimsvandra. Människor attraherades av deras enkla och krlstliga liv men samtidigt har inga troende förföljts och hatats lika mycket som kristna från början för nästan tvåtusen år sedan till denna dag.

 

På vandring är en stor materiell rikedom bara till besvär, det gäller att resa med lätt packning. Alla som prövat vet att man då märker hur lite man klarar sig med. Männsikor är ju oftats utrustade med fötter som vill gå så fort vi kan det. När små barn lärt sig gå står de aldrig stilla, de sitter aldrig de bara går och springer runt. Men när de ska sova somnar de bäst i famnen elelr på ryggen av en vuxen som går. Det finns inget mer lugnande än normal gångtakt. För den som kan gå finns inget mer avstressande än att gå och inget bättre sätt att få reda i sina tankar. En vandrare befinner sig i ett tillstånd av harmoni.

 

Det är inte konstigt att de litterära gestalter som ska representera fullkomligt tillfredsställda och sant rika är just vandrare; Snusmumriken, Paradis-Oskar och Tom Bombadill. Tom har dock ett hus att bjuda in ovana vandrare till så han blir som en kombination av Snusmumriken och Muminmamman. En alldeles oslagbar blandning av frihet och omtanke och Hjortrongull, Toms fru,  är också en av få kvinnliga vandrare i litteraturen.

 

I Bibeln finns förstås kvinnliga vandrare, exempelvis de kvinnor som följer Jesus och de är sannerligen rika, de försörjer ju Jesus och lärjungarna. "Rik nog som nöjd är" är en typisk broderad bonad i Tornedalshem. det är det jag tror vandraren står för. Vandraren vet vad de behöver och letar inte efter mer. Vandraren delar gärna sin matsäck med dem som behöver det; ett litet namnlöst djur, ett barnhemsbarn på rymmen, trötta flyktingar eller fiskare som lämnat sina nät för att förkunna Guds rike.

 

Adventskalenderns namnsdagslängd ger oss först Lasaros och sedan Stig. Det blir en intressant kontrast mellan den rike mannens överflöd, som ändå inte leder till något gott eftersom mannen behåller det för sig själv, och vandrarens rikedom som blir större av att dela den med andra.

 

 

 

Lasarus var dagens kalendernamn fram till 1901. Jesus berättar om en tiggare som hette Lasaros, han hette samma sak som Martas och Marias bror men var en helt annan person. Den här Lasaros förekommer i en liknelse i Lukas evangelium som kallas liknelsen om den rike mannen och Lasaros:

 

"Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas."

 

Denna liknelse liksom så mycket annat i Bibeln visar på det konsekventa underifrånperspektivet i Bibelns berättelser. En bok sammansatt av en mängd böcker, skrivna under långliga tider kan tänkas sakna röd tråd, men detta underifrånperspektiv går igen från 1 Moseboken och stegras till ett crescendo i Uppenbarelseboken. det är de rika, de mäktiga förtryckarna som ska vara rädda för Gud, Gud står helt på den fattiges sida. Den här liknelsen kan tyckas hopplös för den som inte är fattig: "du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas."

 

Den rike mannen vill att Lasaros ska lämna sin vila och söka upp hans familj för att de ska kunna räddas, som Jacob Marley får besöka Ebenezer Scrooge för att lära honom fira jul i Dickens "En julsaga/A Christmas Carol". Men Lasaros har inget behov av botgöring som Marley, och dessutom skulle inte tiggarens ankomst rädda den rike mannens familj. Abraham svarar på denna vädjan: "Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.”

 

Skulle de ens se Lasaros? Skulle de inte  bara gå förbi den där besvärlige mannen vid huset som står där på knä med sina äckliga sår, det finns ju så många tiggare, hur skulle de kunna se skillnaden på honom och andra? en man på knä med pappmugg i handen är förvillande lik alla andra män på knä med pappmugg i handen. Speciellt som de rika männen aldrig ser in i de fattigas ögon. Nej. med bortvänd blick skyndar de förbi.

 

Ebenezer Scrooge får dock chansen och tar den för det var hans ende vän Jacob Marley som kom till honom med sina tunga kedjor och bojor som han själv smitt länk för länk i jordelivet. "Mankind was my business." säger han förtvivlat, men han trodde att affärer och vinstmaximering var hans "business". De fattiga, de sjuka, de som var beroende av honom; anställda och släktingar, var hans "business" men precis som den rike mannen gjorde felval på felval, smidde Marley länk på länk på sin rikedoms bojor.

 

Liknelsen om Lasaros och den rike mannen kan berättas på många sätt och precis som Dickens vill vi väl helst se ett lyckligt slut också för den rike mannens familj. Men vi har en chans att ändra oss, precis som för Scrooge är det inte försent. Vi måste inte skynda förbi tiggaren och vi får fira en riktig jul. För till skillnad från familjen i liknelsen så får vi besök av Lasaros efter hans död, gång på gång. Jesus sänder honom till oss, precis som Dickens sänder Marley till Scrooge. Ska det visa sig vara lönlöst, som  för den rike mannens familj, eller ska vi göra som Scrooge och vända om?

 

Den här sången inspirerade Dickens till "A Christmas Carol". texten från medeltiden är ganska lång så man hör sällan alla rader: här några som utelämnats i denna version, som liksom Carolas igår, är inspelad med bland annat palestinska musiker:

 

In Bethlehem, in Israel,
This blessed Babe was born
And laid within a manger
Upon this blessed morn
The which His Mother Mary
Did nothing take in scorn
O tidings of comfort and joy,
Comfort and joy
O tidings of comfort and joy

From God our Heavenly Father
A blessed Angel came;
And unto certain Shepherds
Brought tidings of the same:
How that in Bethlehem was born
The Son of God by Name.
O tidings of comfort and joy,
Comfort and joy
O tidings of comfort and joy

 

Idag är det Johannes döparens dag, den bibliska gestalt som Laestadius identifierade sig med. Johannes är en favorit av många skäl. Till att börja med är han fattigmunkarnas/nunnornas fattigmunk där han lever i vildmarken av vildhonung, gräshoppor och kälvatten. Kompromisslös i allt låter han sig inte heller charmas av Herodes trots att denne har makten över hans liv och död. Han sväljer inte kusinen Jesus heller med hull och hår, utan låter sina lärjungar undersöka vem han är så han kan vara trygg i sin dödscell om att han verkligen döpte rätt Messias. Han ville vara säker på att hans uppdrag som vägröjare var fullbordat.

 

Mycket vacker konst har han inspirerat. Caravaggio, barockens claro-scuromästare har gjort en hel hoper bilder med Johannesmotiv, här är ett av dem, det litet ovanliga motivet, jag har aldrig sett ett liknande motiv i alla fall, Johannes Döparen med den heliga Familjen. Maria håller Jesus i famnen som vanligt, Josef i bakgrunden (som vanligt) men vid fötterna på Jesus står Johannes döparen och sträcker ut sina små knubbiga barnaarmar mot sin kusin och Josef är på väg att lyfta upp honom, ser det ut som.

 

Det är som om Josefs profetiska ögon inte bara ser Jesu storhet utan också förstår vem Johannes kommer att bli som vuxen. Typiskt Caravaggio att i det vardagliga se ett heligt drama och gör det heliga dramat till vardag samtidigt som han gör en egen Bibel-utläggning där Josef lyfts fram, han som drömde sanningar och varningar och var en rättfärdig man mitt i en korrupt tid.

 

 

 

 

Sofia Karlsson sjunger Luciasång av Erik Axel Karldfeldt med musik av Erik Hazelius

 

Lucia av Syracusa (283 el. 286-304) firas idag i vår nordliga utpost av den kristna världen. Man minns Lucia den 13 december i kyrkan både i väst och öst. Hennes fest firas som en ljusfest under årets mörkaste månad, särkilt i Italien och Sverige, men även i övriga Skandinavien och Europa, till exempel Ungern, Serbien och Kroatien där man planterar vete i en kruka på Lucias dag som till jul vuxit till strån som läggs i julkrubban. På Filippinerna firas  Lucia i nio dagar. Hon är alltså ett populärt helgon över hela världen även om vi är ganska ensamma om vårt sätt att fira henne.

 

Jag älskar det svenska Luciafirandet med allt vad det innebär: till exempel ger det anledning att berätta om den tuffa tonåringen Lucia som precis som otaliga sturska kvinnor fått betala med tortyr för sin ovilja att inordna sig i kvinnoledet av följsamma fruar, ömma mödrar och lydiga döttrar.

 

Lucia ville välja själv vilken tro hon skulle tillhöra, vem hon skulle gifta sig med och vad hon skulle göra med sina pengar. Pengarna skulle gå till fattiga och fängslade kristna. Lucia levde under den största förföljelsen i Romarriket under kejsar Diocletianus, han som gått till historien som tidernas störste helgonleverantör eller ska vi säga martyrmakare. det fanns alltså en hel del kristna fångar och dödsdömda för henne att hjälpa med sin väl tilltagna hemgift. Liksom sin samtida helgonkollega St. Nikolaus gav hon av sitt ärvda överflöd, en förebild för oss som har något att dela med oss av och hennes existens är välbelagd.

 

Legenden berättar att Lucia var i de yngre tonåren när en hednisk storman fick upp ögonen för henne och hennes hemgift. Men Lucia och hennes mor började ge bort sin egendom till de fattiga pga sin tro. Friaren blev inte glad och gick till ståthållaren i Syracusa för att ange Lucia som kristen. Kanske var det han som föreslog hennes straff: att hon skulle dömas till livstid* på bordell. Men när soldaterna skulle ta henne till bordellen berättas  att flickan inte gick att rubba, varken soldater eller oxar kunde dra henne till bordellen. I stället hällde man kokande olja över henne och försökte bränna henne på bål, men hon klarade det till synes oskadd. Då stack en soldat ett svärd genom hennes hals och när hon fått ta emot nattvarden slutade hennes lidande.

 

Efter sin död brydde hon sig fortfarande om människor i nöd. Ända till den fjärran Norden berättades om Lucia och hennes ögon känsliga för nöd. Man berättade om skepp fulla med bröd till de svältande nordborna som Lucia själv lastade och styrde. På 1700-talet utvecklades denna legend till ett upptåg på herrgårdar i Sydvästsverige så att en kvinna klädde ut sig till Lussebrud och bjöd på fika den farliga Lucia-natten.

 

Men hon bryr sig inte bara om svältande nordbor. Det var ju också Lucia  och Rakel som assisterade Beatrice i hennes räddningsaktion för Dante. Att han valde just henne berodde kanske på att hon är en så tuff och feministisk kvinna, när nu Dante ändå gör tre kvinnor tlll ett slags helig treenighet i sin Komedi.

Luciadagen är ju en sångdag så jag avslutar med en vers av min favoritluciasång:

 

som en förebild i kärlek tro och styrka"

 

 

*Nåja, en livstid på bordell var normalt inte så länge som det låter eller, utan tvivel, kändes.

 

 

 

Alexander av Hales var den första fransiscanermunk som hade en lärostol vid universitetet i Paris. Han var en mycket inflytelserik skolastisk filosof med särskild inriktning mot naturvetenskap men den tanke jag gillar mest hos honom är hans försvar för tiggarmunkens tillvaro. Han var förstås med i adventskalendern 12 december redan 2012.

 

Tiggeri diskuteras nu mer än 2012  i Sverige. Det närmaste vi svenskar kommit tiggare har varit på utlandsresor och charmiga luffare i Astrid Lindgrens värld. Så plötsligt sitter de och fryser utanför affären i den nordliga glesbygdens iskalla decemberblåst och så är diskussionen igång. Ska man ge pengar eller bara in natura: mat och kläder? Hur kan man hjälpa dessa fattiga européer bäst, på plats i Rumänien eller Bulgarien eller här genom mat, jobb och husrum? Många hävdar att vi inte ska ge eller hjälpa över huvud taget eftersom dessa tiggare då "lär sig" att tiggeri är en födkrok och blir för lata för att söka jobb eller utbilda sig. Man säger att vi genom att ge till tiggare normaliserar tiggeri och gör det till ett yrke bland andra och då säger Alexander av Hales: "So what?" *

 

Alexander av Hales säger till och med att tiggarmunken har nått en högre nivå än den arbetande människan efersom munken ser hur beroende vi alla är av Guds nåd och varandras välvilja. Och jag inser att han har så rätt. Tiggaren vid affärens ingång är ju inte speciellt olik mig. Jag lever helt och hållet på skattepengar. Vår familj  jobbar i kommunal respektive statlig sektor, dvs skattefinansierade verksamheter. Behöver vi verkligen det vi gör? Om vi skulle drabbas av en stor naturkatastrof då all vår energiförsörjning slogs ut är det knappast böjning av franska verb, digitala satellitbilder eller svetsning som efterfrågas mest.

 

Alexander av Hales var likadan. Inte odlar man mat på universitet, man odlar tankar och lever på andras bekostnad. Liksom så många andra akademiker byggde han varken hus eller odlade mat. precis som de flesta akademiker idag inte bygger hus eller odlar mat men de har rejäla löner.

 

Ändå säger man att just tiggeri, men inte akademiska arbeten, är:

 

1. Förnedrande. Visst, men vem bestämmer att det är förnedrande? Man kan också se det som att tiggaren löst mottagandets gåta. En tiggare bjuder verkligen på att ge givaren en chans att känna sig generös och kan därför vara stolt över hur han förädlar andra människor och låter oss visa vårt sanna jag, se  Matt.25.

 

2. Dåligt för moralen att tigga i stället för att arbeta med något hederligt. Vilka arbeten är verkligen "hederliga"? På vilket sätt är en tiggare ohederlig? Var Rasmus luffare ohederlig? Fördärvade luffaren Rasmus genom att visa honom att man kunde försörja sig på tiggeri? De som tjänar mest i Sverige är börsmäklare. Vad tillverkar de? Hur hederliga är de? Vilken nytta gör de?

 

3. Samhällsfarligt för tänk om alla skulle sluta jobba och börja tigga?  Som om risken vore överhängande att precis alla 7 miljarder jordinvånare exakt samtidigt skulle välja ett tiggarliv om en liten minoritet tiggare ser ut att kunna överleva på det sättet. Hur många skulle välja ett liv på knä i regn och snö om de har ett välbetalt jobb, varm bostad och mat i överflöd? Är man rädd att alla som sliter utan tillräcklig lön för mödan skulle välja tiggeri i stället? Höj deras löner då!

 

Alexander av Hales svarar på det sistnämnda att det inte skulle ske för alla har inte det som krävs för att leva som tiggarmunk. Den perfekte kristne läraren är fattig eftersom Jesu var fattig och försörjdes av rika kvinnor som Maria Magdalena. Hur skulle man kunna predika evangeliet om man var rik? Jesus sa ju till den rike ynglingen att han skulle sälja allt och ge till de fattiga och sedan följa honom.  Så länge Himmelriket är osynligt, innan det kommit i synlig form, är fattiga tiggarmunkar nödvändiga, kristna ska inte vara rika eftersom en utjämning ska ske och när Himmelriket blir synligt är det ett rike där ingen är för rik  och ingen saknar det de behöver för att överleva dagen.

Ja, han var själv noggrann med att leva som fattig och han var nog nästan lite högmodig för det. Fast jag tycker han är rätt skön där.  Vår tid föraktar den fattige och vi anser oss vara "förtjänta" av höga löner oavsett vad vi verkligen gör, men vi skäms när vi inte har råd med lika mycket som andra. Alexander skäms inte för det uppenbara: att han är helt beroende av Guds, skapelsens och människors välvilja.

 

För ser vi på det på molekylnivå så är det bara de gröna växterna som producerar något, alla andra levande organismer är konsumenter och tiggare som lever på de gröna växternas nåder och vi står i ständig obetalbar tacksamhetsskuld till dem. Det förstod Alexander av Hales.

 

 

 

 

*Hales ligger i England

 

 

 

 

Anna själv tredje-motivet har så många varianter. Även om jag ogillar legenden om Marie obefläckade avlelse ch allt vad den bär med sig av kvinnoföraktande bråte kan jag inet låta bli att förundras över detta motiv med en treenighet där mormor, mor och son ingår.

 

Om Marias mamma hette Anna och hade svårt att bli med barn tills hon blev ganska gammal är det ju en historia som inte bär med sig annat än hopp. Om vi hoppar över att Maria skulle blivit till genom en puss på kinden, finns det ju bara uppbyggligheter i att Jesus, Gud själv, föddes in i en vanlig familj med en mormor och morfar, farmor och farfar, kusinen Johannes och senare en rad småsyskon varav några blev apostlar.

 

Dagens lucka blir alltså Leonardo da Vincis Anna-själv -tredje-tolkning full av symbolik som visar bort från idyllen, men ännu en tid är det lugn och ro för det lilla gossebarnet. Ännu lever lammet, ännu lever mormor som en stadig och kärleksfull back-up :

 

Dagens datum har dock att göra med Marias "obefläckade avlelse"* vilket är en konstig historia om hur Maria blev till genom att hennes pappa Joakim kysste hennes mamma Anna och så blev hon till. Att kalla denna saga "obefläckad avlelse" säger en del om gamla hedniska hellenistiska idéer om sex som fult, till och med mellan gamla makar i ett långt äktenskap.

 

Under medeltiden, när dessa sagor uppstod, ansågs kvinnor vara fulla av sexuell ondskefull lust och med den obändiga lusten ledde de män in i synd och evig död. Synen på sex som äckligt och skamfyllt och kopplat till kvinnors allmänna uselhet gjorde att mamma Maria som förebild för kvinnor snarare blev en ytterligare börda som visade exakt hur värdelösa kvinnor var i jämförelse med denna jungfruliga idealbild som aldrig sades ha haft sex ens med sin make Josef och till och med kommit till utan sex, "rent och obefläckat". Vilket är ett tydligt avsteg från kristendomens judiska vagga. Inom judendomen ansågs inte sex inom äktenskapet som "befläckande", tvärtom.

 

Vilket osökt leder mig till dagens kalenderkvinna: Virginia Woolf som var feminist och lyckligt gift med en "penny-less jew". Hon skrev om detta äktenskap: "Love-making — after 25 years can’t bear to be separate ... you see it is enormous pleasure being wanted: a wife. And our marriage so complete."

 

Bara för denna enda kloka och vackert formulerade mening kunde jag ha haft Virginia Woolf som en förebild. Men nu skrev hon så mycket mer också. Mitt första möte med henne kom sent när jag nyss fött mitt femte barn och under amningsstunder lyssnade till Lena Endres inläsning av Mot fyren med Woolfs träffsäkra porträtt av Mrs Ramsay, moderligheten i all sin styrka och skönhet,  som jag förtrollades av så mycket att jag måste läsa den sedan i engelsk utgåva. Sedan kom Mrs Dalloway in i mitt liv och plötsligt förstod jag Timmarna och sedan Bloomsbury-gruppen där Virginia Woolf var en sammanhållande energikälla.

 

Hennes drömska prosa, på gränsen till poesi, har ett oemotståndligt lugnande sug för mig men hennes sätt att exakt beskriva människor och deras liv gör att jag inte vaggas till sömns utan snarare vaknar upp och ser världen med klarare ögon. Tragiskt nog led hon av psykisk sjukdom som förvärrades av hennes förmåga till klarsyn och till slut orkade hon inte leva vidare och tog sitt liv genom att fylla fickorna med stenar och dränka sig som väl är det de flesta förknippar med Woolf. På Virginia Woolf-bloggen utrycks det jag tänker så väl: "People often overlook the fact that she lived until she was nearly 60 years old, had a long, happy marriage, survived the death of many of her close friends and family members and achieved the career that she always wanted, despite her ongoing struggles with mental illness."

 

Som en motbild till den gängse bilden av Woolf som en tragisk överkänslig konstnärssjäl vill jag därför i dag visa upp henne som ett exempel på det goda äktenskapet som en trädgård för kärlek. I sitt avskedsbrev till sin man skrev hon:

 

"You have given me the greatest possible happiness. You have been in every way all that anyone could be. I don't think two people could have been happier 'til this terrible disease came. I can't fight any longer. I know that I am spoiling your life, that without me you could work. And you will I know. You see I can't even write this properly. I can't read. What I want to say is I owe all the happiness of my life to you. You have been entirely patient with me and incredibly good. I want to say that — everybody knows it. If anybody could have saved me it would have been you. Everything has gone from me but the certainty of your goodness. I can't go on spoiling your life any longer. I don't think two people could have been happier than we have been."

 

 

 

*Idag firar katoliker Maria obefläckade avlelses dag, 1901 fick vi i Sverige  i stället Virginia i almanackan.