Läs mer här.

Bloggen flyttad. Läs mer här och här.

Blev idag påmind om denna vidunderligt vackra trosbekännelse, antagen i Nicea 381. Dagens dikt på Barockbloggen:

 

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

"In Paradisum" ur Requiem av Gabriel Fauré framförd av King's College Choir i Cambridge blir dagens allhelgonamusik. Jag minns en lycklig parentes i mitt liv i Cambridge där jag bad med i evensongs på kvällarna med gossar från denna kör som försångare i denna katedral. Andliga sånger i P1 avslutades med denna sång idag på Alla själars dag och jag vill absolut dela med mig till mindre morgonpigga:

 

 

I kyrkoåret skiljer man på helgonen och alla andra som dött. Jag skulle näppeligen bli helgonförklarad så jag är glad att denna dag, Alla själars dag, finns. Kanske någon kommer att sakna mig allhelgonahelgen efter min död och då firas alla som dött, inte bara de helgonlika. Då får de tända ett ljus också för mig.

 

Att fira och minnas helgon är ju egentligen väldigt naturligt, vem vill inte minnas Nelson Mandela eller Moder Teresa för att själv bli inspirerad till goda gärningar. Men det är stort att minnas alla som dött, helgonlika som otrevliga, genomsnälla som elaka. Kanske behöver speciellt de elaka och otrevliga en sådan dag. En människas död kan ju innebära att folk känner stor lättnad. Kanske ingen vill tända ett ljus för en viss människa. Då gör kyrkan det.

 

Kyrkans bidrag till mänskligheten handlar ju i mycket om att alla ska få ett ljus och en tanke oavsett om vi förtjänar det. Jag minns hur min gode vän Jafar skrattade och grät av glädje när hans och landets plågoande Ayatollah Khomeini dog. Denne massmördare och inspiratör till tortyr och förtryck saknades inte av alla dem som mist livsglädje och anhöriga eller tvingats fly Iran. Då är det stort att kyrkan tänder ljus även för honom.

 

Jafar skulle inte hålla med. Men jag som vet att det finns en massa skräp i mig som skulle kunna få fritt spelrum om jag kom i en sådan maktposition som Khomeinis där ingen vågar säga emot och tillrättavisa om man gör dumheter, tycker det är en fin kärlekshandling att minnas ALLA som dött.

 

Livet är ingen småsak och det förtjänar att uppmärksammas när en kär eller hatad människa dör. Vi tänder inte ett ljus för det onda Khomeini gjorde men för den lille nyfödde Khomeini som tog emot livets gåva en gång, sparkade i sin mammas mage och föddes. Att han sedan valde fel väg i livet gör inte det mirakel mindre att han en gång föddes naken och helt beroende av andras omsorg. För den nyfödde Khomeini bör vi tända ett ljus, kanske gör det att en och annan nyfödd som kunde blivit en ny Khomeini i stället blir en ny Moder Teresa.

 

Jag vill åtminstone försöka.

 

Här en sång från Pauls Simons skiva The Rhythm of the Saints (Helgonens rytm)som handlar om livets helighet:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är en alldeles speciell helg för mig denna dubbelsöndag. Dels började mitt liv som en medveten kristen just en allhelgonahelg för mycket länge sedan i Gällivare kyrka. Dels är det många att minnas en dag som denna och i år pappa som dog veckan före Allhelgona förra året.

 

I dag var vädret så det påminde lite om den där helgen när jag var 14 år och var på allhelgonaläger i Gällivare. Det var kallt och frostigt som idag. Vi var på ungdomsskväll i Missionskyrkan i Malmberget  vi lyssnade på Pelle Karlsson, Jesus Christ Super Star och Bob Dylans Slow Train Coming på vinyl och vi sjöng "Varje natt och varje dag för mig närmare dig, varje litet andetag för mig närmare dig. Närmre din himmel, närmre din verklighet närmre dig min Herre, närmre din himmel närmre ditt paradis, närmre dig min Herre."

 

Och så gick jag fram till nattvarden i Gällivare kyrka och hörde någon som tydligt sa till mig: " Jag har kallat dig vid namn, du är min." när jag tog emot vinet. Då visste jag inte att det var ett ord ur profeten Jeremias bok i Bibeln. Men jag förstod genast vad det betydde och jag har sedan den dagen aldrig tvivlat på att Jesus har ett ärende till mig och med mig. Jag hade för första gången hört Gud tala till mig med ord och en röst som inte kan beskrivas, varken kvinnlig eller manlig, inte högljudd eller viskande, inte ens vacker bara självklar och genomträngande.

 

Efter den stunden har Herrens måltid betytt enormt mycket för mig och jag längtar alltid till det bordet. Jag tycker en gudstjänst kan klara sig utan musik, fast jag är musikälskare, utan predikan, fast jag är en språknörd och utan psalmsång, som jag innerligt älskar att sjunga med i. Men en gudstjänst känns halv utan Herrens måltid.

 

 

 

 

 

 

 

 

Så här tokigt undervisade Jesus i liknelsen om den ohederlige förvaltaren, Lukas evangelium kapitel 16:

Han sade också till sina lärjungar: ”Det var en rik man som hade en förvaltare, och denne beskylldes för att förskingra hans förmögenhet. Mannen kallade till sig honom och sade: ’Vad är det jag hör om dig? Lämna in dina räkenskaper, du kan inte vara kvar som förvaltare.’ Förvaltaren tänkte: ’Vad skall jag göra nu när min herre avskedar mig? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jo, jag vet vad jag skall göra så att folk tar emot mig i sina hus när jag mister min tjänst.’ Han skickade efter dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste hur mycket han var skyldig. ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev, sätt dig genast ner och skriv femtio.’ Sedan frågade han näste man: ’Och du, hur mycket är du skyldig?’ – ’Hundra tunnor vete.’ Då sade han: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’”

Och Herren berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt. ”Denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör. Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket.

En korrupt förman som förebild för ett liv som god människa? Som den barocka karaktär jag är älskar jag just dessa bibeltexter som bjuder rejält motstånd och ändå är så lockande. Just i dessa tider av snåla vindar över Sverige känns den dessutom extra aktuell. På något sätt känner jag mig också befryndad med denna förvaltare. jag är ingen som någonsin komme att bli rik i världsliga mått, jag kan inget om aktier och skattetekniska finter. jag hör till den stora grupp föräldrar som aldrig fattat att trixa mig till hela föräldrapengen och långa ledigheter trots flera barn. Men jag har lärt mig att generositet med det jag har räntar sig bra med Guds matematik.

Framförallt är det sant som Jesus säger, man får vänner. Pengar är ju egentligen inget värt, vi kan inte äta sedlar och ettor och nollor mättar ännu sämre. Men vänner, både fattiga och förmögna, gör en människa verkligt rik.

När jag tänker på den tid som gått/på allt som är borta och på allt jag fått/vill jag dela med dig/ det som Jesu gett till mig/

Vänner att lita på/kärlek trots mitt humör/Herrens hela livet och himlen när jag dör./

Jag vet att det kan vara svårt att tro/ att det finns en hemlig bro/ som leder ut ur dig/men kom och dela, dela med mig/

Vänner att lita på/kärlek trots mitt humör/Herrens hela livet och himlen när jag dör. Himlen när jag dör!

Och naturligtvis hade jag då inte hälften så mycket belägg för detta som jag nu har. Mitt liv är nu fullt av vänner från jordens alla hörn och jag omges av generositet och godhet som gör de svåra stunderna uthärdliga och vardagen lättare. Särskilt tänker jag nu på vår käre fosterson Nasir, som gjorde verkligt skäl för sitt namn, frälsare,  när pappa så hastigt avled förra hösten.

Tänk om vi inte bott i en kommun med mottagning av ensamkommande flyktingbarn, då hade vi inte fått denna oväntade hjälpare. Jag är så glad att vi i Sverige valt att använda den ohederlige Mammon till att skaffa oss vänner i evigheten. Låt det få fortsätta så!

 

 

 

Vill dela med mig av denna utmärkta uppmaning till bön varje fredag klockan 17.00 för de lidande i Mellanöstern från Diakonibloggen:

FREDAGSBÖN  

Be i din ensamhet eller tillsammans med andra så länge förföljelsen av kristna och andra minoriteter i Irak/Syrien pågår.

Herre vi ber för våra bröder och systrar som lider i Irak och Syrien. Vi tänker på alla rädda barn som inte får leka eller gå i skolan. För mammor och pappor som inte kan ge sina barn trygghet. För kvinnor som saknar sina söner eller män och oroligt väntar på besked vad som hänt dem. Vi ber om beskydd.

Vi ber för alla dem som är på flykt och/eller lever i flyktingläger och saknar mat och mediciner.
Vi ber om förnödenheter.

Vi ber för hjälparbetare som är trötta och slitna, om ny kraft och vilja att hjälpa. Vi ber för dem här i Sverige som oroligt följer utvecklingen för sina anhöriga, i sitt hemland, och har svårt att fungera normalt i sitt liv just nu. Vi ber om uthållighet, i bön och arbete både för de drabbade och alla oss andra.

Må de styrande i omvärlden fatta kloka beslut som bidrar till fred och försoning i området.

Främst ber vi om att de som fördriver, torterar, plågar och avrättar oskyldiga män, kvinnor och barn ska komma till besinning och upphöra med våldet.

Fyll oss med hopp bortom allt vi kan förstå. Herre förbarma dig över alla människor och hör våra böner.
Amen

 

 

 

 

Mamma. Hon är det viktigaste och vi har gjort så mycket kul i sommar. Min glada, energiska mamma som blivit så sjuk. Plötsligt och oväntat kom beskedet. Det värsta. Big C. Kräftan.

När jag var liten bad jag alltid Gud om att få dö före mina föräldrar. det är en bön som det nog är bra blir annorlunda besvarad än bedjaren önskar i stunden. Troligen kommer mina båda föräldrar att dö före mig och det är så det ska vara.Nu ska jag leva tills mina barn ska leva för sina barn. Det är livets gång och vackert i sig.

 

Min mamma kämpar på trots tuffa behandlingar. Vi har så roligt tillsammans. Livet blir kanske alltid så här när man inser att det kanske inte blir så att min kära lever i hundrade år, hur vi än sjunger "Ja må du leva uti hundrade år."

Mamma brukar sjunga varianten vi sjöng i Jukkasjärvi församling: " Ja må du leva så länge du får. Av vad ska hon leva? Av nåd ska hon leva så länge hon får och sen ska hon leva där änglarna bor."

 

Men än lever hon där jag bor och jag tar varje dag som den nåd från himlen den är.

Att verkligen ta sig tid till Andens behov är ett överlevnadskrav för mig denna sommar. Fruktansvärda saker händer runtomkrimg oss i världen och sorger drabbar mina närmaste och mig själv i en takt jag absolut inte är van vid.

 

Sällan eller aldrig fattar vi vad som verkligen är värt något. Ta det här med vatten till exempel. Jag tillbringade en viktig del av min ungdom i Östafrika och lärde mig uppskatta den lyxen att ha dricksvatten från en kran i väggen. Innan dess växte jag upp  i dragiga hus med endast kallvatten ur kranen så jag predikar jämt för familjen om att vara sparsam med vattnet. Men de är vana vid både varmt och kallt vatten i överflöd. Bekanta säger: "Åh vilken tur att ni har egen brunn då kan ni ju slösa vatten-" som om pengar var mer värt än vatten.

Nå i sommar fick vi en påminnelse om vattnets värde. Sedan maj har det inte regnat ordentligt fram till idag och i början av juli hade brunnen sinat. I storsonens stuga hade ett rör rostat sönder så där gick det inte heller att utnyttja den där magiska kranen i väggen.De fick hämta vatten från en kommunal kran i byn, tvätta håret i sjön och kissa i skogen. Vi kan nu hämta kommunalt vatten hos mamma 1,5 mil norrut och badar i sjöar gör vi nästan varje dag. Skogen och gödselstacken är vårt dass och blommorna får vatten från sjön mitt i byn. Vi bor ju i ett land som överflödar av rent vatten och inte i Somalia.

Det finns forskare som menar att norra Europas obegränsade vattentillgång året runt har varit en viktig byggsten i demokratins utveckling i motsats till länder där stora slavimperier kunde grundas på kontrollen över begränsade vattenresurser och återkommande översvämningar som Egypten, persiska väldet, Kina och Induskulturen. Det ligger nog en del i det. Utan vatten är det inte mycket bevänt med livet.En sommar som denna står det väldigt klart varför Jesus talar om den heliga Anden som levande vatten som ger var och en en egen källa till rent vatten inom sig. Att själv ha obegränsad tillgång till rent vatten ger en självständighet och frihetskänsla som ger oss både glädje och livskraft.

 

Härlig bild som passar in i Pingstens antiauktoritära tid! Lars länkade till den, tack!

 

 

 

I hästkretsar är det som i kristna kretsar: olika läror är för tillfället på modet. En lära säger att man aldrig ska sko sin häst, en annan säger att man alltid ska rida barbacka och bettlöst eller helt utan träns, man kan tänka sig en halsrem under inridningen men sedan ingen utrustning.

 

Ewa berättade på clinicen att när det handlar om skodd/oskodd gäller det att vara inkännande: "Det beror på". Själv har hon många hästar de flesta är oskodda utom två. Sak samma med bettlöst eller olika bett: "Det beror på". En häst går bra bettlöst en annan trivs med tränsbett och en tredje med stång. Enligt en undersökning på SLU där man testade tredelat tränsbett, tvådelat tränsbett och stång visade sig att det finns hästar som gick bra på tvådelat tränsbett, andra gick bäst på tredelat tränsbett och de flesta gick bäst på stång. "Det beror på".

 

Här kommer vårt ansvar in. Vårt ansvar som människor är att använda utrustningen för att kunna kommunicera med hästen och samarbeta utan att orsaka hästen obehag. Att rida barbacka är därför en bra variation men det skapar obehag för hästen om jag rider den i timmar på det sättet eftersom vikten inte fördelas så väl över hästens rygg. Jag rider aldrig Smilla barbacka ännu just av den orsaken. Ewa påminde om att när man sitter upp ska hästen inte märka något: "gör dig obefintlig när du sitter upp". Precis så har jag tänkt från första gången jag satt upp på Smilla.*

 

Vårt ansvar är också att se vad min häst mår bra av, hur just vi kan kommunicera bäst. Att släppa kontrollen innebär också att våga lyssna in sig själv och sin häst och göra det som passar oss bäst vad än den rådande trenden säger. Vi ska våga använda tamhästens kunskaper också inte bara låtsas att den är en vildhäst och kasta bort tusentals år av domesticering.

 

Det mod som krävs för att lyssna in just mina hästar kommer inifrån. Rent praktiskt innebär det att ha en stark core-muskulatur så jag kan ta ansvar för att bära mig själv på hästryggen. Där tänker jag att vi lär oss något viktigt om livet i stort. Kraften kommer inifrån, modet kommer av en vältränad core-muskulatur i själen också. Yttre bekräftelse ska inte styra mig och bära runt mig hit och dit. Med Anden som ett inre ankare blir jag trygg när det stormar runt omkring och trenderna växlar.

 

  *Så jag tycker förstås att Ewa är oerhört klok, vi har ju en tendens att gilla dem som tycker som vi=)

 

 

 

 

 En mycket givande helg med clinic i Vånafjärden avslutade Kristi Himmelsfärdslovet. Det var nog inte bara vädret som gjorde mig så upprymd efter kursen. Det jag mest fastnade för var Ewas budskap om att våga släppa kontrollen och lita på hästen och dess vänskap. Hon kritiserade det som jag alltid tyckt så illa om, den moderna teorin om absolut makt över hästar/hundar*. Hästen som flockdjur är inte hierarkisk utan, som Ewa uttryckte det, cirkulär. Jag skulle nog hellre säga social. det hierarkiska föutsätter alltid ett visst asocialt beteende hos den i toppen av pyramiden som Machiavelli så tydligt ger uttryck för i sin "Fursten".

 

Jag som ofta rider ut med Smilla helt lösspringande fick bekräftat att jag inte gör henne illa eller låter henne "ta över" genom det. Jag försöker ju också ta mitt "vuxenansvar" genom att kalla in henne när vi någon enstaka gång stöter på folk i skogen precis som jag kopplar hundarna när det så krävs. Nu gäller det bara för mig att ta ur kroppen ett halvt liv av ridning som syftade till en inbillad total kontroll över hästen. I vissa stunder når jag verkligen dit och låter hästarna bjuda på det de vill bjuda på. Det blir ju, som alla som rider kraftskapande vet, fantastiskt vackert och harmoniskt när hästen bjuder på rörelser som en ökad trav som bara flyter, vilket Smilla gjorde en underbar kväll, eller en levad som Chateau gör ibland.

 

Dessa tankar om att släppa den inbillade kontrollen** fick ytterligare inspiration av gårdagens "Tankar för dagen" med KG Hammar. Lyssna här. " Anden står för det okontrollerbara i Gudsbilden […] och tillvaron." säger Hammar bland annat. Jag blev påmind om Pingstens stora budskap igen och såg det från denna nya vinkel genom det som hänt mellan Kristi Himmelsfärdsdag och Pingst denna vår. Jesu lärjungar fick sitta i den övre salen och vänta på den heliga Ande som Jesus sagt åt dem att göra när han talade till dem innan han lämnade deras åsyn. De visste inte vad de väntade på. Men när Anden kom kände de genast igen henne. Jag har sedan Kristi Himmeslhelgen ridit mig till öppenhet för Andens vind som blåser vart den vill och som jag aldrig kan kontrollera- bara öppna mig för.

 

*ännu har jag inte läst en bok om absolut makt över katter men det är nog bara en tidsfråga

** vi har ju i verkligheten ingen koll alls, vi vet inte ens om vi lever i nästa ögonblick

 

 

 

Min pappa hade en gammal kasettradio i sin bil. Där lyssnade han och mamma på östlaestadiansk psalmsång och musikalen "Pappa" en gammal klassiker av Ingemar Olsson. Min pappa tyckte om musik och missade inte många sångkvällar i Björkfors kyrka då hans vackra och starka stämma fyllde kyrkorummet och bar de andras röster så alla vågade ta i. Nu går kasettbandet med musikalen "Pappa" i mitt huvud hela tiden. Eftersom jag en gång också sjungit i den själv kan jag alla låtar utantill, men det är kasettbandsversionen som går i mitt huvud.

 

Först sången är "Pappa gör att träden växer gör att gräset gror han ger oss både liv och lust och äppelmos och havremust och allt, han är stor. Här var det sång. Här var det dans. Pappa är här. Vi är hans." Det andra bandet i pappas kasettbandspelare var östlaestadianska församlingen i Luleå som sjunger psalmer till ackompanjemang av Markus Warg på orgel. Det är en intressant kombo. Lars Levi Laestadius ville ju själv inet tala om Gud som far utan benämnde Gud "den himmelska föräldern" Taivallinen vanha".

 

Laestadius hade själv en dålig relation till sin gamla alkoholiserade pappa, men en mycket varm och nära relation tilll sin mor och andra kvinnor som han uppfattade som auktoriteter i sitt liv. Många hade dåliga relationer till sin far på hans tid och han fann att det var dålig själavård att tala om Gud som far för då såg människor en misshandlande suput framför sig, eller bara en frånvarande ingen, när man talade om  Gud fader. I Bibeln talas det ofta om Gud som mor också, men det har aldrig slagit igenom hos kyrkans styresmän.

 

Laestadius, däremot,  såg att det var bättre både teologiskt, eftersom Gud inte är en man med långt vitt skägg, och psykologiskt att tala om den himmelska förälderna. Gud är ju inte man eller kvinna, utan både ock. På finska kan man lätt tala om Gud eftersom de personliga pronomina han/hon inte existerar där, utan som i de allra flesta språk på jorden kallar man tredje person singularis för ett enda ord. I finskan är det ordet hän. Detta har lett till att man inom laestadianismen ser svenskan och de nordiska språken som undermåliga, medan finska och samiska kan behandla de heliga tingen på riktigt sätt. Helt säkert har den traditionen lett till att den finska som Laestadius lärde sig i Karesuando och sedan skrev på överlevt till denna dag.

 

Men tack och lov finns Laestadius också översatt. Så kan vi fåkunniga, som inte är lika bra som, till exempel min pappa var, på att läsa denna väckelsefinska också ta del av hans fantastiska bilder. Han kallar oss människor för små nådevalpar som plockas upp från denna världens kalla jordgolv och ammas av den himmelska föräldern. Men den nya papparollen som gör att vi är många som idag kan relatera till en bra pappa som bryr sig om sina barn och kramar dem i stället för att slå dem gula och blå gör den himmelska föräldern till en tröstande bild och det blir också musikalen "Pappa", vilket den kanske inte skulle varit på Laestadius tid.

 

För en sådan som mig som haft en snäll pappa av den moderna typen blir orden i musikalen: "alla kan bli pappas barn, överallt i stan" inte hotfulla utan hoppfulla. Fast jag vet att Gud inte är antingen mamma eller pappa, utan både ock och mycket mer än så.

 

 

Här sjunger Ingemar Olsson själv. Passande nog med tillsammans med sin dotter.

 

 

 

Plötsligt är allt annorlunda. En avgrund har öppnat sig mellan torsdag den 24 oktober och fredag den 25. Allt är förändrat. Torsdag kväll var som vanligt; pappa skjutsade Linnea. Mamma och pappa lade sig på kvällen och såg på TV tillls de somnade och pappas idé med tidur till TVn var så bra att de kunde somna lugnt utan att TVn var på hela natten. De vaknade som vanligt till radion och lyssnade på veckans lösning på Bit-för-bit kvart över fem. "Jaha, det var minnet" sa pappa. En kvart senare var han död. Hans oroliga kärleksfulla hjärta orkade inte mer.

 

Den första söndagen utan min älskade pappa är full av minnen. Vi minns allt roligt, knasigt och fint min pappa gjorde och gav. Vi läser på Facebook alla hälsningar som gör oss varma om hjärtat mitt i overkligheten. "Hudlöshet" är en utnött kliché, men så sann. Allt känns tydligare nu, varje liten vänlighet betyder så mycket mer än vanligt och motsatsen känns som ett bombanfall. I hans dödsannons står det att han dog "i levande tro på sin Frälsare", för så var det och så ville han ha det. Just denna söndag har också temat Frälsningen och jag funderar på detta storord som fått en så vid betydelse; från den nordiska medeltidens frihalsa, när man befriade en slav och markerade det genom att bryta bort järnringen runt den befriades hals, till dagens "fotbollsfrälst".

 

På Dagens kyrka läser jag två betraktelser över ämnet som båda påminner om pappa. Carolina Johansson skriver om Bo Giertz som skrev den  oförglömliga romanen Stengrunden som pappa tipsade mig om att läsa en gång för länge sedan.Judith Fagrell skriver att frälsningen är upp-och nedvända världen motgångsteologi snarare än framgångsteologi:

"Under hela mänsklighetens historia har det funnits frälsningsläror av olika slag, berättelser om lycksaligheten och vägen dit. Väldigt ofta är de väldigt enkla; gör si så blir det så. Bibeln, bekännelsen och kyrkans tradition tar avstånd från det som fokuserar på människans prestation och visar istället på något annat, något som går på tvärs mot världen. Det som är lågt blir upphöjt. Det som är omöjligt blir möjligt. Det som var raserat blir återuppbyggt. Genom död till liv. Den förnedrade regerar. "

På söndag är det den Helige Mikaels dag, som förstås firas rejält hos oss både pga att höstvintern traditionellt börjar då och eftersom min bror heter Micael. De flesta heliga i kalendern är människor som gjort något utöver det vanliga och kan inspirera oss andra, mindre helgonlika, till ett modigare liv. Men den helige Mikael är en ängel. Mikael är ingen mindre än ärkeängeln med särskilt ansvar för att beskydda Israels folk. Man kan tycka att Mikael stått overksam under stora delar av historien och speciellt under Förintelsen, men kanske ändå inte. Jag tänker då på alla som gömde judar med risk för eget liv, kvinnorna som gick till Rosenstrasse och tvingade polisen att släppa deras judiska män och så räddade dem från förintelsen och alla som likt Schindler och Wallenberg ledde ett helt team av medarbetare som gjorde en hel del för att göra Hitlers drömmar om en judefri värld om intet.

 

Kanske är det så skyddsänglarna jobbar, precis som helgonen, kanske de arbetar med att inspirera vanliga människor till att bli skyddsänglar åt varandra. In spirera betyder andas in Ande, änglarna kanske andas in en god ande i oss vanliga dödliga. Nog har jag av trovärdiga källor hört om änglaingripanden av mer påtaglig natur och en gång såg jag en ängel stå på vakt utanför en behövande väns dörr, men en ängel verkar vara en ganska skrämmande syn för de flesta så det är nog ett smart drag att oftast låta oss vara varandras änglar och göra det synliga jobbet.

 

För min del gäller det bara att lyssna på de impulser till goda gärningar min ängel viskar i mitt öra. Alltför många gånger har jag inte gjort det trots att jag vet att varje gång jag lyssnar och låter inspirationen driva mig i rätt riktning aldrig någonsin får ångra mig. Medan jag också vet att jag grämer mig för alltid över de gånger jag av någon orsak, oftast blyghet (!), inte gjort vad min ängel viskat till mig.

 

Läs om en som inte tvekade när hon inspirerades till att vara den Helige Mikaels utsträckta arm i många bemärkelser under andra världskriget och efteråt. Hon hette Corrie ten Boom och dog 1983 men hon fortsätter ännu att inspirera, så påstå inte att Mikael är maktlös!

 

För att fira den Helige Mikael delar jag en av min brors favoritartister, och namne, fransiscanermunken John Michael Talbot, som är så stor i den undergroundkultur där vi nordliga kristna lever att han har en sida på samiska  Wikipedia.