Clownfisk och gul kirurgfisk

Det mesta jag kan om akvariefiskar och dess historia har jag lärt mig genom Gun-Britt Sundström. Hennes Akvarieboken ICA förlag kan jag rekommendera för den personliga stilen hon framför sitt gedigna kunnande med.

Barockens möbler är inte så svulstiga och tunga som man inbillar sig. Däremot var de höga.

Just nu längtar jag efter en uppsättning barockstolar. De var nämligen så höga att man fick dingla med benen även om man var lång, men det gjorde man inte för det fanns en pinne i lagom höjd där man kunde placera fötterna. Allt detta var för att undvika draget från kalla golv.

Det skulle vi behöva nu i vårt hus med isande kall torpargrund-eftersom huset inte har skorsten och spis. Murstocken värmer ju upp även under huset, men på åttiotalet skulle man göra en huvudlös satsning på kärnkraftsel till Finland som slog fel. Genom att kraftigt subventionera direktverkande el som värmekälla i hus försökte man skyla över tokigheterna och få en ursäkt att fortsätta med kärnkraftsprogrammet. Så vårt hus fick el-element under fönstren och där spisen skulle stå står nu en bokhylla.

Vansinnigt ur ekonomisk synvinkel naturligtvis-men inte bara det;  också vidrigt kallt och mögelbefrämjande när torpargrunden aldrig värms upp. Men just nu kan vi inte göra mycket åt 80-talets vansinniga kärnkraftsvurm-
så fly mig en barockstol!

Båda bilderna från Antikvärlden

Som återvändare söker jag förstås alltid upp "mina" kyrkor, en av dem är en barockjuvel som tillhör de lappmarkskyrkor som byggdes under Karl IXs regering på Nordkalotten. Här är jag och min bror konfirmerade, alla barnen är döpta i den och vi gifte oss här. Dessutom har jag arbetat här, men mest av allt har jag firat gudstjänst här i den milda doften av trätjära och med Bror Hjorts färgstarka altartavla om den förekommande nåden i blickpunkten.

Som alla kyrkor är också Jukkasjärvi kyrka en stiliserad modell av Kosmos med koret vänt mot öster, himmelens väderstreck och det vädersträck varifrån man väntar sig att Jesus ska komma tillbaka och befria jorden. Som brukligt är i Lappmarken är koret prytt av ett fönster men detta är numera bara synligt från utsidan eftersom det nu finns en altartavla i koret.  Den lilla utskjutande tillbyggnaden är sakristian. Denna del av kyrkan byggdes till under åren av renlycka och stora skördar kring 1726.

Även i väster byggdes kyrkan till under 1700-talet med en läktare och vapenhuset där tidiga franska barockturister lämnat sina visitkort i form av graverade bakstycken till akkjor där de på latin bland annat förkunnar att de sett både Ganges och Egypten och nu till slut också nått världens ände.

Man ser på dörröverstyckena och takkorset att estetiken är inspirerad från öst, Turkiet var ett land som intresserade många vid denna tid då den svenska kungen nyss tillbringat lång tid i landet med sina trupper som kom hem med köttbullar och kåldolmar förutom nya estetiska uttryck. Men denna del av Sverige-Finland har alltid färdats mer i öst-västlig riktning och många kristna influenser kommer rakt österifrån så det finns också drag av det tidiga Bysans och rysk-ortodox fromhet i akitekturen, religionen och kulturen här i norr. Taket är täckt med tjärade spån en teknik som användes redan för de gamla stavkyrkorna från tidig medeltid.*

Så här såg kyrkan ut från ca 1730, men den var grå, färgen tillkom vid den stora renoveringen av kyrkan 1907. Den bekostades av LKAB under Hjalmar Lundbohms ledning och man sparade inte på något för att höja kyrkans status så "lappar och finnar" inte skulle frestas av den nya staden Kirunas lockelser utan hålla sig till sin gamla bykyrka och sina pittoreska seder och klädbruk.

Ca 1740 tillkom klocka och klockstapel och kring denna klenod, klockan , var många strider med den stora kyrkbyn Vittangi, några mil nedströms Torneälven. Klockstapeln är som vid de flesta lappmarkskyrkor fristående eftersom man eldade i kyrkolokalen vintertid och vid en eldsvåda skulle den dyrbara klockan inte skadas om klockstapeln var fristående.

 

I den tysta miljö som man levde i fram till industrialismens bullrande genombrott** var kyrkklockans klang överväldigande. När Kiruna byggdes upp var det klockklang man mest längtade efter så Kiruna kyrkas klockstapel stod klar 4 år innan själva kyrkan kunde invigas. Kyrkklockor ansågs ha mirakulösa egenskaper och det ansågs lyckosamt att vandra genom klockstapeln under det att de två klockorna klämtade. Därför står klockstapeln i väster och utgör en genomgångsfarstu innan man kommer fram till kyrkans egentliga ingång.

Numera förvaras spadar, krattor och snöskyfflar i klockstapeln men från början var detta använt som benhus. Man var inte så noggrann med begravningar förr som man kan få för sig. Det var svårt att gräva gravar för hand och man visste inte alltid var man tidigare grävt ner någon eller så tog man en gammal uppgrävd plats eftersom det var lättare att gräva där och tog bara upp de ben som låg i vägen för den nya kistan. Benen från dessa återbruksgravar förvarades här. Man använde detta utrymme som bårhus också så med tanke på hur vanvettigt rädda för döda man var förr inser man vidden av straffet när den siste som avrättades i Jukkasjärvi, rånmördaren Nirpi Jouni, fick tillbringa sin sista natt i livet inlåst här.

 

***

När jag arbetade här som vaktmästare ringde vi alltid i klockorna när någon i älvdalarna dött, det vill säga människor med anknytning till de gamla byarna i socknen innan staden Kiruna kom till. Lilla klockan för kvinnor och stora klockan för män. Jag gillar de gamla traditionerna men jag förstår nog varför man gjorde skillnad på könen till och med inför döden. Idag behöver man dock inte störas av detta, könsmaktsordningen består men vi vet ju att inför döden är vi alla lika, män och kvinnor, fattiga och rika, Nirpi Jouni och hans offer likaväl som hans bödel.

 

*Det man vanligen kallar vikingatid.
**Till Jukkasjärvi socken kom industrialismen sent, med gruvorna i Luossavaara och Kiirunavaara där brytningen startade så smått 1895, på många sätt levde man förindustriellt långt in på 1950/60-talet utanför Malmfältens tätorter.
*** Färgerna på kyrkan valdes utefter nationalromantiska kriterier, i laestadiantrakter hade man inte målade hus förrän långt in på förra seklet. I Dalarna, som var trendsättande inom nationalromantiken vid förra sekelskiftet användes falurödfärg och vita knutar och denna duvblå nyans. Ett tag hade portarna en mer mättad kornblå färg, liknande den som nordsamiska koltar ofta har, men när jag jobbade där skulle vi ett år måla om kyrkans blå delar i den första blå nyansen från 1907, så detta är måleri utfört av Barock-Olga!

 

Sodankylä är Finlands sydligaste sameby, konstigt nog eftersom Sodankylä ligger väldigt långt norrut om man jämför med hur långt söderut det finns samebyar i Sverige. Fram till riksdelningen, som man såg det på svenska sidan i alla fall, 1809, rådde förstås samma regler för rennäring i Sverige och Finland, det var ju ett och samma rike. Rennäring bedrevs bara utan större inblandning från statsmakterna om vem som fick ha renar eller inte och var de bodde var egalt så länge man betalade skatt. När svensk rennäringspolitik blev öppet rasistisk var Finland ett storfurstendöme i Ryssland och berördes inte av denna förändring. Därför kan vem som vill ha renmärke i Finland och man ha rinte samma system med samebyar som ekonomiska föreningar där som här i Sverige. Det gör att det inte finns samebyar så långt söderut trots att man bedriver rennäring nästan överalllt i Finland.

 

Tråkigt nog för människorna på Nordkalotten var det många länders regenter som såg på dem på samma sätt, som Sverige. "Detta är en del av Ryssland/Danmark, betalar ni bara er skatt så får ni vara ifred." Nå, svenska kungen Gustav Vasa tyckte att man borde visa att detta var svensk mark och ingen annan kunde uppbära skatt från pälshandel, gäddfiske, tjärbränning eller renskötsel än den svenska kungen. Gustav Vasas alla söner lärde sig därför finska och man kunde ända fram till 1800-talets andra hälft använda både svenska och samiska i officiella sammanhang, domstolar och liknande i Sverige, för man ville inte släppa taget om Finland, och såg den ryska "ockupationen" som tillfällig. Sedlar från 1860-talet hade text också på finska till exempel.

 

Gustav Vasas son Karl IX var regent när svenska kronan kom på idén att visa att man gav något tillbaka för skattepengarna, till skillnad från den danska eller ryska staten. Under Karl IX lät man bygga lappmarkskyrkor i norr. En av dessa kyrkor kom att hamna i Sodankylä, som betyder krigsbyn, det var alltså en plats för militär värvning och exercis samtidigt som det var ett gammalt centrum för samebyar och bofasta i området kring Sodankylä.

 

Nu har Sodankylä gamla kyrka blivit en rastplats för turister som är på väg genom Finland mot Nordkap i Norge. Som guide för resenärer från Italien och fransktalande delar av Belgien reste jag hit då och då. En liten mörk träkyrka med enkla försök till barockornament i träsnideriet. Den har behålits i sitt ursprungliga enkelt smyckade skick, antagligen pga att denna del av lappmarken aldrig varit lagd åt det flashiga hållet och när man började få råd med lyxiga utsmyckningar var kyrkan för liten och i stället för att byggas ut, byggde man en ny större kyrka på platsen.

 

Jag tycker den är fin i sin enkla och ödmjuka stil. Här råder snarare less is more, men när den byggdes var den en mycket imponerande byggnad, den största och mest påkostade de flesta i trakten någonsin sett. Så såg man också att detta är svensk lappmark och vi behöver inte skatta till fler än en kung. En vinna-vinna situation för dåtidens människor och Karl IX.

 

Här ser man altaret och altarringen i den enkelt inredda gamla kyrkan i Sodankylä. Fint tycker Barock-Olga och det som inte syns på bild, tjärdoften, är också mysig.

 

Kyrkan är söt, men om man reser till Sodankylä som utsocknes är det mest för deras Midnattssolsfilmfestival. Åk gärna dit och se film dygnet runt. Det brukar vännen Andreas göra och han återvänder alltid med spännande nya filmer i bagaget.

 

Jag gillar Övertorneå, en vacker liten stad som känns som om tant Grön, Brun och Gredelin kunde ha bott där om de varit borgare i Tornedalen och inte i någon småstad i södra Sverige. Farbror Blå hade passat utmräkt som skollärare med finska som modersmål. Jag gillar platser byggda på ett berg, kanske är det pga av Kiruna, staden på berget som är hemma för mig. Jukkasjärvi, där jag växte upp, ligger vid Torneälven, så Övertorneå blir lite som hemma eftersom det både ligger på ett berg och vid samma älv som Jukkas.