Just nu är tiderna svåra och lite låg blir till och med den vanligtvis så muntra Barock-Olga. Vad tröstar då bäst? Bach.

 

Matteuspassionens "Erbarme dich" är min egen bön just nu:

 

 

Erbarme dich, mein Gott, um meiner Zähren willen!
Schaue hier, Herz und Auge weint vor dir bitterlich.

 

Förbarma dig Gud för mina tårars skull!

Se här, hjärta och ögon gråter bittert inför dig.

 

 

Den i dubbel mening vackra kontraalten är Delphine Galou, soloviolinisten heter François-Marie Drieux och dirigent är François-Xavier Roth. Matteuspassionen uruppfördes i Thomaskyrkan i Leipzig 1727.

Klart Barockblogenn ska ha med barockopera i november. Klaus skickade denna fina länk med Sylvia MacNaire som verkligen kan sjunga sotto voce även i de allra högsta partierna av "O Let Me Weep" ur  Purcells The Fairy Queen.

Blev idag påmind om denna vidunderligt vackra trosbekännelse, antagen i Nicea 381. Dagens dikt på Barockbloggen:

 

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

Störstsonens estetpolare har spelat in en CD med Sions sånger/siionin laulut, östleastadianernas sångbok, späckfull med vemodiga och starka väckelsesånger. Min släkt på pappas sida var ju med i den östlaestadianska rörelsen och både öst- och västlaestadianer har format mig. Vi vet alla vilka tråkiga uttryck denna väckelsetradition inneburit. men jag blir mer och mer imponerad av allt det goda den också fört med sig: generositet, hjärtats mjukhet och bevarandet av en kultur som skulle dött ut helt utan denna väckelserörelse.

 

I mina hemtrakter var öst i minoritet och, de till det yttre strängare, väst i majoritet och jag följde med pappa eller gick själv på både öst- och västlaestadianska storsamlingar. I de gudstjänsterna sjungs det av hela hjärtat och för full hals med arktiska klämröster bara en hårsmån från jojken, men alltid en halv takt efter orgeln.

 

Men bäst trivs jag hos "Den förstfödda laestadianska församlingen i svenska Lappmarken" där de inte har någon orgel alls utan en gammaldags lukkari (klockare), en försångare. Kanske för att deras samlingar är lika gråtmilda som jag, kanske för att de predikar nåd och direkt ur Bibeln och hela Bibeln, medan Fridsförbundet, öst, oftare mest bara gör parafraser över vissa favoritbibelord och glömmer nåden trots att de till det yttre är mer lika vanliga svenska frikyrkor med sina moderna kläder och Bibelspråksaffischer i hemmen.

 

Fridsförbundet/öst liknar också frikyrkorna i det att de har en med de stora väckelserörelserna gemensam sångskatt samlad i Sions sånger. Lina Sandell är en av de vanligast förekommande sångförfattarna i den boken. Men där finns också sånger som fallit i glömska eller aldrig funnits i södra Sverige, som denna underbara sång om livet efter detta. Här framförd av störstsonens polare från Pajala som bildat gruppen Surunmaa i ett underbart laestadianskt avskalat arr och framförd med jojkens sångeknik. Nu när det är ett år sedan pappa plötsligt gick bort gnolar jag ofta på den:

 

 

 

 

 

 

Lamento della Ninfa av Claudio Monteverdi har blivit höstens favoritmusik när den nu regelbundet spelas i Söndagmorgon och i söndags hörde jag denna jazziga version som verkligen fångar höstens känsla för mig; saknad, sorg och hoppet som Havel definierar det: "Hopp är inte optimism. Det är inte en övertygelse om att något kommer att gå bra, det är en visshet om att något har en mening – utan hänsyn till hur det kommer att gå."

Serikon har gjort en CD för att uppmärksamma världen på klimathotet mot Venedig. Ett skönt sätt att göra skillnad är att köpa den. Här ett smakprov:

 

Blogg-kompis Klaus S skickade dessa sånger som är väl värda att delas ut här på Barockbloggen som sätter en ära i att bara dela den bästa musiken. Bruce Springsteen barockar fett här! Först en till min pappa:

 

 

Glad att denna härliga söndagsskolesång i upptempoversion är tillägnad mig, tack Klaus:

 

 

 

 Det är på tiden med lite Bach här på bloggen.Vi är ju en familj av taffliga violinister och då är det skönt att höra de duktiga musikerna framföra den perfekta musik som Bach komponerade för denna mångsidiga instrumentfamilj. Vilka som spelar framgår tydligt av klippet:

 

 

 

Min söndagmorgon består alltid av mycket djurpyssel och en lång promenad eller ridtur med gammal musik i lurarna. Jag saknar förstås fortfarande Vassilis Bolonassos men Söndagmorgon med Per Feltzin är en fullgod ersättare, speciellt är det roligt med den sista tredjedelen som är samtidsmusik men inte av den mysko sorten som saknar melodi och rytm, utan den melodiska och talande musiken. I den delen av programmet har jag fått många nya favoriter men kanske främst detta musikstycke som ofta återkommer och förstås var ett huvudnummer i Påskdagens program : Gavin Bryars Jesus' Blood Never Failed Me Yet:

 

 

"This is an incredible piece of art. This piece begins with only a vocal track singing 'Jesus' Blood Never Failed Me Yet', and overtime slowly incorporates other instruments for a complete orchestra. The instruments begin to appear after about 3:33 minutes or so. By 15:00 minutes into the piece, the performance begins to take real shape. By the end of the performance, there is only a bittersweet violin section accompanied by the repeating vocals.

Gavin Bryars conducts 'Jesus Blood Never Failed Me Yet' live in Brussels, Belgium on September 17th, 2005 during the Klara Festival."

 

Tilläggas kan att mannen som sjunger på loopen är en gammal uteliggare i London som brukade sjunga denna sång och gick med på att spelas in. De som känner till Barockolgas tidigare historia förstår att detta är en äkta gråtlåt. Det är dessutom den bästa söndagssång man kan tänka sig, all stress bara rinner av i den trygga upprepningen medan orkestern varierar temat i det oändliga.

 

 

 

Härligt att vakna till, underbart att rida till och löpundan blir så mycket bättre med Vivaldi och Rachel Podger i skönt samarbete med Holland Baroque Society! Ytterligare en upptäckt genom Söndagmorgon med Per Feltzin! En av kommentarerna till detta klipp på You Tube säger mycket: Meraviglioso! Una pioggia di miele e fragole in musica! (=Underbart! Ett regn av honung och jordgubbar i form av musik!)

Långfredagen blev Matteuspassionens dag för mig. Här ett smakprov:

 

 

Här kan ni höra samma version som den som blev min långfredagsgudstjänst när den sändes på förmiddagen.

Jag kan aldrig glömma hur underbart det var att tillsammans med några av Norrbottens vassaste körer och Erik Westbergs vokalensemble sjunga Johannespassionen av pappa Bach. Denna musik är himmelsk i ordets alla bemärkelser.

 

Jag har blivit lite kär i Irina Bogdanovich genom You Tube och hennes versioner av olika körverk av Bach, visst ser hon glad och engagerad ut? Och visst låter det fint?

 

Påsk-Pollys passioner var det första radioprogram jag och Å. gjorde det har blivit många fler sedan dess både tillsammans  och på varsin hand. Där frösökte vi svara på vad passion är genom intervjuer på stan, uppslagsverk, Bibeln coh musik. Just nu kom jag att tänka på denna musik som förklarar ordet passion i dess alla valörer och betydelser bättre än det mesta. Lyssna och njut på Johannespassionens inledning av Barockbloggens favorit pappa Bach:

 

 

Internet har verkligen förbättrat mitt musikliv. På you tube har jag stor glädje av tipsen som ges när man lyssnar på en sång. Jag letade efter en bra version av "Coventry carol" och hittade Medieval Bæbes version på så sätt fick jag tips om deras version av den här sången som jag aldrig hört talas om, en annorlunda Christmas Carol nedtecknad på Middle English någon gång under 1400-talet, men sången kan vara äldre än så. Jag inser att den måste ha inspirerat C.S. Lewis när han skrev om Narnia både om den vinter som höll Narnia fången i The Lion, the Witch and the Wardobe (Häxan och lejonet)  och äppelträdgården i The Magician's Nephew (Min morbror trollkarlen). Sångens budskap är inpsirerat av kyrkofäderna Ambrosius och Augustinus tankar om Felix culpa som under 1200-talet utvecklades till ett teologiskt filosofiskt system av Tomas av Aquino.

 

Någon kommenterade sångens budskap på You tube:

"It's interesting, isn't it? In the Easter Vigil "Exsultet" we hear of the "Felix culpa" the "happy fault" and "necessary sin of Adam" (every bit as odd as this, it seems). The point is that the gift of Christ (here with the emphasis more upon His Mother) is so great that we can even bless the sin that made it necessary. In other words - and this is the point - the redemption not only meets, but exceeds the transgression. "Therefor, we moun singen Deo Gracias!"

 

Överst kan ni lyssna på Fauns version av denna Christmas Carol, här nedan följer Medieval bæbes' version och texten finner ni i slutet av bloggposten:

 

Middle English original spelling	Middle English converted
Adam lay i-bowndyn, bowndyn in a bond, Fowre thowsand wynter thowt he not to long	Adam lay ybounden, Bounden in a bond; Four thousand winter, Thought he not too long.
And al was for an appil, an appil that he tok. As clerkes fyndyn wretyn in here book.	And all was for an apple, An apple that he took. As clerkes finden, Written in their book.
Ne hadde the appil take ben, the appil taken ben, Ne hadde never our lady a ben hevene quen.	Ne had the apple taken been, The apple taken been, Ne had never our ladie, Abeen heav'ne queen.
Blyssid be the tyme that appil take was! Therefore we mown syngyn Deo gracias!	Blessed be the time That apple taken was, Therefore we moun singen. Deo gracias!

Snart är det Advent med all underbar musik som hör till. Men även kyrkoårets slut har mycket vacker musik, här Bach-kantat nr. 140:

 Här kommer också duetten Wenn kömmst du , basen heter Klaus Mertens och han har en vacker röst  men det är violinisten och sopranen jag fastnat riktigt för i detta klipp, hon har en lätthet i tekniken och en lite jazzsträv röst som gör det hon sjunger så äkta. Hon heter Lisa Larsson och den engagerade soloviolinisten heter uppfodrande Margaret Faultless, de sjunger tillsammans med Amsterdams barockorkester och kör under ledning av Ton Koopman.

Del 3 Zion hört die Wächter singen & So geh herein zu mir:

Mein Freund ist mein & Gloria sei dir gesungen:

Linnea kom in och sjöng melodin på denna underbara aria och undrade vilken det var och det triggade igång mig att leta efter olika interpretationer på You Tube. En hel hög underbara versioner har jag nu avnjutit av denna ljuvliga operapärla.

 

Jag valde dessa två som mina favoriter. Cecilia Bartoli både för att det alltid är underbart med Cecilia Bartoli och hennes frasering så man hör orden. Sedan får vi också hjälp med texten på italienska och en översättning, som inte helt stämmer, tycker jag. Det borde vara "ni som vet vad kärleken är, se efter om det är den som jag har i hjärtat" eller om man vill rimma "Ni damer som vet vad kärlek är, se efter om det är den som jag i hjärtat bär" och videon håller högsta kvalitet.

 

Den andra videon är sunkig men Maria Ewing gör en så fantastisk rolltolkning och hennes varma röst gör mig tårögd. Hon är en så trovärdig ung människa som inte riktigt vet vad det är som händer i kroppen när förälskelsen slår ner i hjärtat för första gången. Jag hör vartenda ord som om det vore första gången och trots rokokoperuken och teaterkulissen blir orden verkliga och scenen drabbande.

 

Visst, det är inte barock utan wienerklassicism, men det barockar fett!

 

Håll till godo! Njut först av Maria Ewings tåreframkallande innerlighet:

 

 Fortsätt sedan med Cecilia Bartolis snabbare och mer dansanta version på perfekt italienska:

 

 

Ibland blir jag som sjuk av längtan efter fransk musik och här kommer därför en medeltida sång Douce Dame Jolie. En ridderlig kärlekssång som var så populär vid de hov som fanns där Frankrike nu ligger. Kompositören hette Guillaume de Machaut och jag fick upp öronen för honom  genom det senaste programmet av Alltid på en söndag med den käre Vassilis Bolonassos. Hans mest sjungna sång är det antagligen, här framförs den av Annwn en folk-metalgrupp från Wales. Wales och medeltidsfranska, kan det bli bättre?

 

Texten:

From: http://www.medieval.org/emfaq/composers/machaut/v4.html

 

Texten på modern franska:

Douce dame jolie,

Pour (l’amour de) Dieu, ne pensez pas

Qu’en dehors de vous seule

Une autre règne sur moi

(et songez) Que toujours sans tricherie

Chérie

(je ) vous ai humblement

Servie

Tous les jours de ma vie

Sans viles arrière-pensées.

Hélas! Et je mendie

L’espoir d’un réconfort

Et ma joie va s’éteindre

Si vous ne me prenez en pitié

Douce dame jolie

Mais votre douce domination

Domine

Mon cœur si durement

Qu'elle le contrarie

Et le lie

En amour grandement

Qu'il n'a d’autre envie

Que d’être en votre compagnie

Mais votre cœur

Ne me donne aucun signe d’espoir.

Douce dame jolie.

Et ma maladie

Guérie

Jamais ne sera

Sans vous, douce ennemie,

Qui vous régalez de mon tourment.

À mains jointes, je prie

Votre cœur, puisqu'il m'oublie,

Qu’il me tue, par pitié,

Car il a trop langui.

Douce dame jolie,

Ann-Sofie von Otter sjnger duett med Mireille Delunsch i Monteverdis suoersnygga duettaria ur akt 3 av Poppeas kröning. Orkestern är Les musiciens  du Louvre under ledning av Marc Minkowski. Så snygga röster i denna underbart vackra aria. Jag fastnade för det långsamma tempot som lyfter fram melodin och gör den mer tidlös i stället för ytterligare ett försök att låta tidstypiskt barockig. Jag gillar också vad som händer med texten när den sjungs av två kvinnor, det blir en text om vänskapens kärlek. Just nu passar den tolkningen mig alldeles utmärkt.