Kristi Himmelsfärdsdagsgospel
Läs mer här.
En liten tid
Fundamenta
Markus 16:6 Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst.
Vill ni läsa mer får ni söka er till min nya adress http://barockbloggen.blogspot.se
Örnevangelium
Markus 9:1 ”Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.”
Nu testar jag med ny bloggplattform. Här hittar ni det jag skrivit om denna vers ur Markus evangelium.
Glädjechock 2.0
Gryning i norra glesbygden påskdagen 2015.
Så här slutar markusevangeliet i största möjliga tystnad. Det är kvinnorna vid graven som inte vågar säga något om det de upplevt i gryningen på söndagmorgonen. I stället för en tung sten och Pilatus vakter hade de att ta itu med det ofattbara: vakten var försvunnen, stenen var bortrullad och Jesu kropp låg inte kvar i graven.
Markus berättar:
De gick in i graven och såg en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’”
Det är lätt att förstå kvinnornas reaktion. Inför glädjechocker blir man lika darrande och bävande som inför alla chocker. Att i tystnad smälta intrycken krävs för att man ska hinna uppfatta det som hänt. Stenen var bortrullad, inne i graven fann de inte Jesus utan en ung man, han satt till höger, som sa... Ja, vad sa han? "Var inte förskräckta." Som änglar har för vana att göra. Så sa ängeln till Maria när hon blev gravid med Jesusbarnet. Så sa änglarna till herdarna när Jesus föddes. Nu fick de höra samma ord av en ung man i lång vit dräkt. Men inte hjälpte det, de var ändå utom sig och fulla av bävan. Så klart.
Allting i markusevangeliet andas fräschör och ögonvittnesskildring, inget är tillrättalagt för att ge största möjliga propagandaverkan men jag undrar om inte denna scen vid graven i gryningen är absolut sämst ur marknadsföringssynpunkt. Här kommer den stora överraskningen, det lyckliga slutet, inte bara för Jesus och hans närmaste, utan för hela världshistorien- och så slutar det med den darrande bävande tron igen.
Att skriva ett evangelium om att vara tyst och rädd verkar märkligt men som en röd tråd genom Markus glädjebudskap går denna tystnad och bävande tro. Lärjungar som inget fattar, Jesus som ber folk tala tyst om de underverk han gör, darrande och bävande människor som Jesus berömmer för deras tro, övermodiga proklamationer som byts i svek, fyller detta evangelium.
Men en proklamation var inte övermodig, den sa precis som det var: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” Detta det första Jesus-citatet i evangeliet säger inget om att tro måste vara stursk och frimodig, den säger inget om trons kvalitet över huvud taget. Kanske berättar Markus om alla bävande troende just för att visa oss vilkan slags tro som försätter berg. Tron som trots rädslan får sitt uttryck. Tron som kräver mod. Det är ju ingen konst att vara modig när man inte är rädd, det kräver ju strängt taget inget mod alls.
Vi vet ju att kvinnorna inte förblev tysta, annars hade vi inte fått läsa markusevangeliet. Det hade aldrig skrivits. Lärjungarna hade blivit fiskare, snickare och bönder igen. Maria Magdalena hade återvänt till Magdala och återupptagit sin affärsrörelse. Marta och Maria hade återvänt till sin gård i Betania och pysslat om sin bror Lasaros. Petrus hade fått sörja sitt svek utan hopp om förlåtelse. Josef från Aramitea och Jesu övriga vänner från Jerusalemtrakten hade lämnat vackert rundade stenar kring hans grav tills Josef själv fick sin sista vila däri.
Jesus hade kort sagt varit en av många bortglömda religiösa ledare från ett litet folk i Mellanöstern, en fotnot för specialintresserade i antikens historia, om döden varit slutpunkten. Men nu är det inte så. Idag firas Jesu uppståndelse i hela världen varje söndag och särskilt Påskdagen.
I skrivandes stund går solen upp i öster och det sägs på finska sidan, som fått seden från Ryssland, att själva solen dansar av glädje idag. Hela universums befrielsedag. Men jag kan inte höra den sjunga. Just nu, just här råder också största möjliga tystnad.
Jag har kallat dig vid namn IV
Barnen i Norden för 150 år sedan fick tidernas mest uppfinningsrika förnamn. Just då, när industrialismen och urbaniseringen växte fram blomstrade kreativiten i namngivandet. Förr hette varannan generations äldsta pojke Filip och varannan Jonas, Jonas Filipsson fick sonen Filip Jonasson. Man bodde på samma plats i många generationer och behövde inga kännetecken mer än vems pojke/flicka man var.
Men för att synas i vimlet när landsbygdens folk flyttade in till städerna kunde ett namn hjälpa till. Inte heller måste man nöja sig med trygga bondska namn som Anna och Erik längre, nej, nya namn för en ny tid och namn som förut aldrig uttalats av någon eller bara burits av berömdheter i andra länder eller litterära verk fick nu användas av den alltmer sturska allmogen: Serufia,Linnea, Adelbert, Emma, Viktualia, Krysantos och sagornas Oscar markerade att föräldrarna i sina barn såg en ny framtid.
I staden fanns inte förankringen till gården så gårdsnamnet räckte inte att hänvisa till. Inte heller kunde man presentera sig som pappas flicka längre, för pappa bodde ju på en helt annan ort. Så blev både patronymer och gårdsnamn ärftliga efternamn; Johansson, Gretasson och Innergård. Nygård och Koberg, Alamaa och Mattila var alla gårdsnamn som tidigare följt med gården så den som tog över den fick det tillnamnet på köpet och den som flyttade blev av med namnet.
Så när gårdarna inte ens var ett minne lever gårdsnamnen kvar i generationer. Efternamnen blev namn som inte byggde på att någon sett mig, inte ens en trött ämbetsman som skulle hitta på sitt tjugonde soldatnamn den dagen. Namnet blev i stället en administrativ kod som började identifiera en enskild familj som gavs av en präst som inte brydde sig så mycket om huruvida man var drucken vid registreringstillfället eller om man visat tapperhet i strid.
Ingen urskiljde dig i vimlet. Men de var heller inte slav under byns fördomar om din släkt. Du var ingens statare eller torpare. Skillnaden mellan lantarbetarens jordbundenhet och industriarbetarens lönebundenhet var hårfin. Men det var en skillnad och mellan arbetsgivarna var det nära i staden, man kunde byta när som helst. De nyinflyttade tog sig den fria människans rätt att ge barnen nya namn som sgnalerade en ny tid, en ny människa med ett alldeles nytt namn. Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump och Oscar Vitalis Eliud Karlsson Lindström klev fram ur vimlet och vägrade reduceras till en anonym kugge i Grottekvarnen.
Pippi, som fått sitt egensinniga namn tolkat till hundratals språk, här det bulgariska: Пипи Дългото Чорапче (Pipi Dalgoto Chorapche) (Пипилота Виктуалия Транспаранта Ментолка Ефраимова Дългото чорапче - Pipilota Viktualiya Transparanta Mentolka Efraimova Dălgoto čorapče)
Kristi Himmelsfärdsdag
En av mina favoritdagar i kyrkoåret är denna. Kristi Himmelsfärdsdag kommer så rätt i tiden varje år när man bäst behöver pusta ut. Men i år blev den direkt livräddande för mig. Jag gillar dessa extra helgdagar mitt i veckan, veckorytmens synkoper som gör livet intressant. Man reagerar. Just ja, det är ju söndag på en torsdag!
På samma sätt bryts den invanda jordbundna lunken med att Jesus gör något märkligt denna dag. Från att ha uppstått från de döda, vandrat omkring på jorden som vanligt, gjort upp eld, fiskat och ätit fisk och glödkakor med sina vänner, lämnar han nu jorden och blir himmelskt allestädes närvarande och därmed osynlig men närmare sina vänner än någonsin tidigare.
Jag har kallat dig vid namn III
Fanny Brate*, Namnsdag, 1902 Olja på duk Nationalmuseum
När kristendomen spreds till oss spreds också kristna förnamn. Föräldrarna ville namnge sina barn så att de blev som helgonet Anna, samtidigt som de hoppades kunna räkna med Sankta Annas förböner för barnet. Namnsdagen blev en stor festdag i en tid när man sällan visste vilken dag man föddes om man inte tillhörde det lilla toppskiktet i samhället. Slavbarns och andra icke-romares födelsedagar noterades inte i det välorganiserade romarriket ens, så varför ödsla sådant på fattigfolk i världens utkanter? Det var visserligen en högreståndssed att fira sin födelsedag under antiken eftersom man var nästintill besatt av auspicier dvs att försöka förutse framtiden och de trodde att man funnit ett sådant verktyg i astrologin där födesletiden anses styra hela människans liv. Men den absoluta majoriteten människor hade inte koll på födelsedagen, knappt året. Det var för majoriteten människor som när Crocodile Dundee undrade över när han var född och fick det lakoniska svaret: "På sommaren."
Fattiga firade således inte sina födelsedagar men med kristendomen kom alltså namnsdagsfirandet. Sitt namn kom man ju ihåg och ibland noterades också dopdagen som också högtidlighölls. Så var det för William Shakespeare och de flesta av hans samtida. Därför vet vi att Shakespeare döptes 26 april 1564 utan att veta exakt när han föddes.
Namnsdagen däremot firades mest eftersom det var helgondagen, det helgons minnesdag som föräldrarna valt till barnets eget skyddshelgon och förebild. Man behövde inte generat stå i centrum på denna dag utan fick gömma sig bakom ett helgon som klarade uppmärksamheten så mycket bättre. "Esse non videri" kunde förverkligas samtidigt som det blev lite lagom festligt, det var ju helgonet som firades inte jag själv. Min farmor kom alltid ihåg min namnsdag. Presenter, ett telefonsamtal eller en tårta. Aldrig besvärligt och pinsamt på samma sätt som ett födelsedagsfirande kan kännas när det blir för storslaget. Kanske är det därför jag tycker så mycket om mina namn?
Hur som helst gillar jag namnsdagar. De tyngs inte av kommersiella krav på samma sätt som födelsedagar. Man slipper också tröttsamma skämt om hur värdelöst gammal man blivit och man måste inte heller svara med att lika skämtsamt ursäkta sig för att man haft den usla smaken att överleva ett år till. Man kan bara inkassera sitt grattis, tänka på sitt helgon, sin förebild och tacka för den vänliga omtanken. Utan krav på presenter, kalas eller tackkort men i full frihet att ta till hela arsenalen när man känner för det. Det är också lätt att gratta någon på namnsdagen. Ingen blir generad, bara glad. Barockbloggen kräver: mer namnsdagsfirande åt folket!
* Fanny Brate f. Ekbom 1861-1940 konstnär som inspirerade Carl Larsson till hans interiörer av familjeliv. En spännande konstnär orättvist bortglömd, därför har hon en egenbloggpost här.
Jag har kallat dig vid namn II
När en man i Jukkasjärvi socken skulle registrera släktnamn nämnde han att på samiska kallades han Skaegga. Prästen ville veta vad det heter på finska som var det administrativa språket i kyrkan här i norr, Skaegga svarade : "parta" (skägg). Men prästen tyckte inte det passade; "du har ju bara mustasch" och prästen skrev in namnet Partapuoli (halvskägg) i kyrkboken och gav den stora släkten sitt nuvarande efternamn.
I den koloniala administrationen i det svarta Afrika valdes ofta kolonialspråkets översättning av det afrikanska namnet eller något helt annat. Nelson Rolihlahla Mandela skriver i sin läsvärda självbiografi om hur en skollärare gav honom namnet Nelson. Fastän hans lärarinna fröken Mtingane självsvåldigt kallade honom Nelson efter den brittiske amiralen, klagar han inte.Och får man heta Upendo/ Beloved(=älskad) eller Precious som Mma Ramotswe finns det förstås inget att klaga på
Vi sena tiders barn förfasar oss ändå; vilket myndighetsmissbruk! men jag undrar om inte det är en anakronism. Varken Nelson Mandela eller de indelta soldaterna verkar ha blivit modernt "kränkta" trots kolonial prägel eller aldrig så kränkande soldatnamn. Inte heller verkar herr Skaegga ha störts av att Parta fick bli Partapuoli. Vad man kan utläsa ur källorna hade inte ens Gustav Vasas hovman Jöns Persson Rumpa några invändningar mot sitt tillnamn. Riddar Trolle verkar inte heller ha ogillat sitt namn trots att det kunde föranleda folk att tro att de haft troll i antavlan. Kanske såg de dessa myndighetsnamn som vi ser vårt personnummer; ingen anledning till jubel men inte heller speciellt störande. De var ju ändå främst "Almas tös" eller "Anttin bárdni"(Anders son) för de människor man stötte på i vardagen. Cassius Clay hade många anledningar att byta namn men att han gjorde det när medborgarrättsrörelsen och det politiska uppvaknandet tog fart i USA är nog ingen slump.
Ändå finns det i en av vår kulturs äldsta kända urkunder, Bibeln, så många referenser till namn och namngivande att jag ändå inte kan se det här med namnet som enbart en företeelse ägnad att förenkla folkräkning och skatteuppbörd som nu på sistone blivit viktiga i vår egocentriska tid. Namnet kan vara både en skam och en glädje, att bli sedd som den evigt druckne är inte lika kul som att uppfattas som tapper. Det spelar också roll om det är en kärleksfull mamma som kallar mig vid namn, en nitisk tjänsteman eller skolans mobbare som ger mig ett öknamn.
I Uppenbarelseboken, den sista boken i Bibeln, finns en sekvens som jag ständigt återkommer till. Den är understruken redan i min första egna Bibel. Så här lyder den i Bibel 2000: "Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat, och jag skall ge honom en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det."
Jesus ska ge ett namn till någon som bara den som får det känner. Det är inget myndighetsmissbruk där en tjänsteman bestämmer att du ser klen ut, då får du heta det. Det är inte heller en hedersbetygelse där en kung tycker att du borde kunna dräpa troll så du får heta Trolle. Som jag läser texten verkar inte ens Jesus känna namnet. Bara den som får det. Det är ett stort förtroende som ges; Gud själv ger dig ett namn som bara du känner. Ett universum ligger mellan slavägarens, kungens och prästens namngivningsprivilegium och Guds myndigförklarande av människan. Hagar fick namnge Gud som om hon var hans Matmor. Men i denna text går Gud ett steg längre och ger också rätten att namnge sig själv till människan.
Jag har kallat dig vid namn
För 150 år sedan hade "allmogen" dvs de allra flesta i Sverige inget egentligt efternamn. Någon hade ett gårdsnamn som följde med gården, någon hade ett tillnamn för just den personen men de flesta hade patronymer: Anders son/dotter, Andersson, Pettersdotter eller i sällsynta fall matrinymer: Lenasson, Gunillasdotter.
Det fanns dock undantag. Adeln hade länge haft speciella efternamn som ärvdes. När kungen adlade en perssson fick hen ett tillnamn som ärvdes, bonden som blev upphöjd blev Bonde, var det då ett troll som blev upphov till släkten Trolle? Eller var riddar Trolle en trolldödare? De har ett rött huvudlöst troll på guldbotten som vapen, hur som helst.
Soldater som togs ut i tjänst för kungens armé fick namn som registratorn tyckte passade: Frisk och Modig var väl kul att heta, men Drucken? Klen? Namnet Båtsman är ju neutralt och säger bara att jag var just Båtsman, Stridsman är ju samma neutrala beteckning för den som tjänade på landbacken och skapade nog ingen kris för den som fick det namnet sig tilldelat. Tapper, däremot, är ett värdeomdöme och Sturk hette den som kämpat i Turkiet vid Karl XIIs sida och ger mer information men kan knappast uppfattas som negativa.
Men Cassius Clay tyckte inte alls om sitt namn, Clay, som ärvts av slavar namngivna av sina ägare signalerade ofrihet nu tog han sig den fria människans rätt att benämna världen och benämnde sig själv. Clay blev lätt öknamnet "Clay-pidgeon" lerduva i boxningsringen och när han antog en religion som för honom kändes mer afrikansk, Islam, bytte han också namn till Muhammed Ali. Släkten Drucken bytte också till det mer kontinentalt klingande Drugge. I stället för att det signalerade att en förfader varit ovanligt onykter vid inskrivningen kunde man nu föreslå ett exotiskt ursprung i det fjärran Valloniet.
I Bibeln berättas om hur människan Adam fick ge namn åt alla djuren men själv fick människan sina namn av Gud, Ish och Isha och Adam. Ingen benämnde sig själv, för som Ylva Eggehorn skriver i Där lejonen bor, "Ingen kan namnge sig själv, namnet är en gåva som kommer utifrån, det är en gåva som handlar om att någon har sett mig, urskiljt mig i vimlet." Den första som ger namn åt Gud i Bibeln är slavflickan Hagar som av Gud räddas från en död av vätskebrist i öknen när hon körts ut i vildmarken med sin tolvårige son Ismael.*Hon ger Gud namnet "Seendets Gud" för som hon säger enligt 1917 års översättning: "Har jag då fått se den som ser mig?" I Bibel 2000 säger hon: "”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?”
Berättelsen om hur Gud namngavs av Hagar talar om mod och den säger också en hel del om en Gud som vill bli sedd i vimlet av väsen och vill namnges av en ensam och utstött slavflicka med endast ett barn vid sin sida. Jag säger: "Lilla slavflickan Hagar, du som stod lägst på alla rangskalor i ditt sociala sammanhang, tänk att du tog dig den fria människans rätt och namngav Gud själv och förblev vid liv!"
Illustration från Barnens Bibel av Anne de Vries, en av min barndoms stora konstupplevelser. Vilken fantastiskt modig Barnbibelutgåva det var!
*Hon är själv troligen dubbelt så gammal som sitt barn, 24 år. Det där med siffror säger alltid något mer i Bibeln. Vid tolv års ålder skulle Ismael ha blivit en Bar Mitzva, Lagens son, det religiösa vuxenblivandet, om han levt efter Mose. Isak var tolv när Abraham försökte offra honom, Jesus var tolv när han stannade kvar i templet och förvånade de skriftlärda med sin kunskap. Hagar är alltså två gånger tolv år vid tillfället vilket säger något mer än att hon var ett barn när hon fick sitt barn. Hon är en dubbelt religiöst vuxen person och det visar sig i hennes namngivande av Gud själv. Den kunskap som en tolvåring skulle ha hade hos henne mognat till visdom och urskiljningsförmåga.
Kristi Himmelsfärds dag III
Att umgås med stora starka oxar, med vingar vid bogen, ger en frihet och ett lugn som är beroendeframkallande. Det måste ha varit svårt för Jesu vänner att acceptera att han återigen skulle lämna dem. Den stora tryggheten som vaktar dem och jagar bort alla fiender som om de vore småkalvar. Jag tror förstås att det var att Jesus vågade lita på att hans små kråkor till vänner nu börjat hitta sin egen balans och själva börjat utvecklas till stabila oxar, som gjorde att han lämnade dem. Hade han stannat kvar hade de visserligen flaxat runt med sina vingar hit och dit och nog känt sig rätt så glada, men de hade aldrig fått den där markkontakten som kännetecknar den sanna tryggheten i sig själv.
Jesus ville att de skulle få tyngd, balans och stadga; de skulle bli självständiga, stå på egna ben. "Den som tror på mig, från hans inre ska flyta strömmar av levande vatten." hans vänner skulle inte längre behöva leta efter brunnar för att få dricka livets vatten, de skulle ständigt bära en outsinlig källa inom sig själva. I Lukas, oxens, evangelium beskrivs himmelsfärden så här:
"Och han sade till dem: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta. Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud."
De blev alltså glada. Kristi Himmelsfärd skapade glädje i dem. Jag tänker att den glädjen var släkt med glädjen man upplever när man märker att mamma släppt taget om pakethållaren och jag cyklar alldeles själv.
Ascensione di Cristo av Garafalo målad ca 1510-20
Kristi Himmelsfärdsdag II
Kristi Himmelsfärdsdag förlänger alltså livet. Också för kyrkoåret är Kristi Himmelsfärdsdag en förlängning, en förlängning av påsken i väntan på dess fullbordan i pingsten, 50 dagar efter påsk. Fram till pingsten lever vi i påsktiden och minna hur Jesus vandrade med sina vänner efter påskundret. Kristi Himmelsfärdsdag firas för att minnas när Jesus lämnar sin synliga jordetillvaro som är förutsättningen för pingsten som innebär att vi alla kan få himlen inom, ja, att vi alla kan bli små-Jesusar på jorden utan behov av en synlig ledare.
En bra predikan som jag hörde just en Kristi Himmelsfärdsdag jämförde det med hur vi lär oss cykla: först springer mamma elelr pappa bakom om håller i cykeln för att hålla balansen åt oss och sedan har de släppt pakethållaren och vi har balansen i oss själva. Ofta möter möter jag människor som inte alls har någon balans i sig själva, människor som alltid måste få bekräftelse från omgivningen. De kastar sig från förhållande till förhållande, från jobb till jobb, från projekt till projekt och behöver ständigt få veta att någon håller i pakethållaren åt dem. För mig är det då som att se mig själv i spegeln ibland.
Om Lukas djur är den stabila välbalanserade oxen känner jag mig ofta som prästens lilla kråka; än slinker jag hit och än dit och så ner i diket. Jag flaxar och flyger, men utan balans blir det inte mycket med det. Med åren blir det dock oftare och oftare en lugn tur mitt på vägen ju mer jag ankrar i himlen inom mig. Alla människor jag mött som varit de där stabila oxarna ledda av solskensgarn har också med tiden utvecklat vingar, precis som oxen i Sjöga. Det är stadiga vingar som de flyger in i himmelen med och sedan tar de mark med glädje. Jo, sådan vill jag bli; en stabil oxe med frihetens vingar vid bogen.
Ascensione di Cristo Pietro Perugino målad i oktober 1505
Kristi Himmelsfärds dag I
Denna mystiska söndag mitt i veckan som på franska heter l'Ascension och på engelska the Ascension kommer så välkommet nu på våren när vi så väl behöver lediga dagar mitt i veckorna. Inte bara i skolan behövs det, även om vi lärare verkligen behöverklämdagar då vi kan hinna ikapp med allt vi fått lämna i nationella provs- och betygsstressen. Eleverna behöver det också, av samma skäl och alla andra behöver få möta våren* i en härlig paus i tillvaron.
Eleverna får långhelg, men de flesta andra får en enda ledig dag och sedan är det arbete i morgon igen. Sådana pauser är perfekta. Man hinner inte planera in storslagna projekt men man hinner vila. Vi har ju så lätt att glömma att vi inte kan lägga en enda aln till vår livslängd med all vår möda, däremot kan vilan göra det. Åtminstone blir vår upplevelse av livet fördjupad och förlängd. En sak som jäkt gör med oss är att vi uppfattar att tiden rusar förbi oss, att vi inte hinner med, allt flyter bara snabbt förbi på ytan. Vilan gör motsatsen; tiden förlängs och livskänslan fördjupas.
Välkommen Kristi Himmelsfärdsdag, med gökotta och himmelsfärdsmässa, vila och kontemplation.
*hösten och skörden på andra sidan ekvatorn
Kärlekens innehåll
“[…] livet är oförutsägbart. Det har vi sett prov på i dag. Det enda man kan säga till folk som ska läsa det här är att vi ska ta hand om våra nära och kära. Inte bara några dagar, utan att ha det som om en del av ens liv. Inte en månad, utan livet ut, tills man inte lever längre, för fast man inte anar det kan en plötslig död komma, som med Ivans.” Henok Goitom efter lagkamraten Ivan Turinas plötsliga död.*
Livet är skört som lökskal, fragilt som ett gammaldags kristallglas. Därför ska vi använda vår hängivna tid här på jorden till det viktigaste; att älska. Vi kan ge någon av vår hängivna tid utan att älska. Allt kan missbrukas. Alltför många använder sin hängivna tid till att tortera andra. Ännu fler använder sin hängivna tid till att skriva hotelser och elaka invektiv på nätet. Väldigt många ägnar sig åt att servera "sanningar" som sårar för livet. Knappt en enda människa har aldrig mobbat en annan människa.
Själv ägnar jag alldeles för mycket hängiven tid till att tänka ut dräpande formuleringar för att argumentera för det sanna, det rätta, det sköna. Jag glömmer ofta bort att sanning, skönhet och rättvisa är följder av och tjänare till kärleken:
"Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit."
Paulus skoningslösa ord från första korinthierbrevet borde få till och med mig att ta reson. Att vinna en debatt är ett intet mot att vinna någons hjärta. Varje ögonblick kan vara mitt allra sista, därför vill jag älska i varje ögonblick.
Farbröderna lär lilla brorsdottern hur man använder sparkcykeln, ett ögonblick av kärlek.
*Barocken är så oerhört mycket intressantare än mycket och idrott är så oerhört mycket ointressantare än det mesta, åtminstone att följa med andras idrottande. Detta ointresse leder ibland fel, igår till exempel. Herr Bråddjup nästan dog av skam när fru Barock-Olga tog fel på både sporten Ivan Turina utövade och blandade ihop namnen på den döde Turina och hans vän Goitama, vilket ju var avsevärt värre. Nu är det ändrat.
To know me is to love me
Igår var Signe här, ju mer vi lär känna denna sturska dam, desto mer älskar vi henne. Här tillsammans med faster H-F som lär henne att använda sparkcykeln.
Carolinas resonemang om denna enkla sanning leder fram till att lär man känna Jesus så älskar man honom och att lära känna honom börjar med att älska honom. Jag tycker att detta också handlar om alla vi lever med här på jorden; kärleken som grundposition; att vilja ge av sin hängivna tid till dem man delar jorden med. Ja, till och med till den man aldrig vet om man någonsin kommer att möta. Det innebär allt ifrån det stora att spara på jordens tillgångar för kommande generationer och det lilla vardagsnära att byta toalettrulle på en offentlig toalett till nästa besökare.
Min vän Ann-Helen, som ni mött på pilgrimsvandring här på bloggen, är just en sådan person som sparar på jordens resurser till kommande generationer OCH byter toalettpapper på offentliga toaletter. Ja, hon plockar upp andra människors skräp i naturen också. Behöver någon människa husrum, och det är svårt att hitta i Kiruna, finns det plats hos henne. Skulle rummen vara överfulla, ser hon till att genom kontakter hitta en annan lösning för den husvilla främlingen. Ann-Helen har alltså gått ett steg till i kärlek; hon älskar även den hon inte känner. Fast det skulle också kunna uttryckas som att hon känner många fler än dem hon träffat, eftersom hon älskar dem, inte bara som en fin teori utan i den skitiga praktiken.
Ann-Helen har sin andra familj i Israel. När hon var tonåring fick hon hjärterum hos en kristen palestinsk familj och det är så typiskt för Ann-Helen att hon fortfarande ringer dem och hälsar på dem så ofta hon hinner, snart bär det iväg igen för trots att hennes ekonomi i teorin aldrig skulle tillåta upprepade resor till israel, hittar hon alltid en riktigt billig avgång, just när hon kan komma iväg. Några kostnader för husrum har hon inte eftersom hon alltid har vänner att bo hos. För en som har kärleken som grundinställning i livet blir ofta resultatet att man har vänner som tar emot en överallt, även i evigheten, säger Jesus.
Omvänt kan man säga att en bitter cyniker som helst citerar Groucho Marx i grunden är väldigt ensam. Att inte älska är ju att inte i heller egentligen känna någon. Man bara umgås med en massa främlingar. Men även den mest förbittrade cyniker kan bli älskvärd när man lär känna henom, så det kan alltså verka åt andra hållet också; att lära känna någon är att börja älska den personen och ju mer man lär sig om den andre, desto större blir kärleken. Ju mer av sin hängivna tid man ger, desto mer vill man ge den personen.
Min kära vän Ann-Helen, ett föredöma i kärlek som gör skillnad för alla som har turen att stöta på henne och många andra som aldrig kommer att få veta att hon finns-eller kanske får de det i evigheten?
Kärlekens möda
Lutspelaren av Orazio Gentileschi, pappa till Artemisia Gentileschi. Att spela ett instrument kräver en kärleksfull beslutsamhet och många år av möda innan det uppstår ljuv musik
"Jag har aldrig kunnat härda ut." säger min forna jobbarkompis Katarina i ett mycket sevärt reportage i SVT2; L som i lycka. Vi jobbade ihop i Kiruna, jag som allt från dödgrävare till barnkörledare, hon som församlingspedagog, när hon plötsligt blev förälskad i Trelleborg och hals över huvud flyttade hon till den mycket längre sommaren och havet. I programmet ser jag att hon sedan flyttade till Uppsala för att plugga och jobba som städerska. I programmet får vi följa tre vänner till filmaren Lotta Stemme från deras 35-årsdagar tills de förra året fyllde fyrtio. Tre vänner som valt bort olika saker i livet medan Lotta försöker välja allt på en gång;barn, äktenskap, heltidsjobb och intressanta vänner. Marika har valt bort "karriären" hon är med barnen sina så mycket det bara går och hon jobbar så lite som möjligt eller inte alls, det var lite oklart. Hur som helst var jobbet det minst viktiga i hennes liv.
Linda lever som barnlös singel i Paris sedan 20 år tillbaka, hon satsar på en sångkarriär som hon påbörjar vid 35 års ålder. Katarina, min bekanting från Kiruna, har valt bort sina barn för att bli lycklig. Men när barnet John vill flytta till henne beslutar hon sig raskt för att inte flytta med senaste kärleken till italien utan stannar med honom och John i radhuset i Stockholm. Det var en mycket intressant film som satte många stora livsfrågor i fokus. För mig är påsktidens stora tema kärleken, den som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt och inte söker sitt. Jag tycker denna film passar in i det temat.
Katarinas uttalande om att härda ut fick mina tankar att snurra på om kärlekens väsende av att uthärda allt. Vad innebär det? Ska man som Bess i Lars von Triers Breaking the Waves* helt utplåna sig själv för den älskades skull? Jag tycker den filmen är vacker men fruktansvärt obehaglig och som en bild av kristen kärlek är den verkligen inte vad jag skulle rekommendera som grundkurs. Att ge sitt liv för sina vänner kan inte vara att låta vännerna utnyttja en för då förnedras inte bara jag utan också mina vänner. Verklig kärlek förutsätter ett visst mått av integritet och, ja, självtillräcklighet. Kärleken ska inte användas som instrument för att fylla på ett stort svart hål av omättligt bekräftelsebehov, kärleken söker inte sitt.
Samtidigt som jag verkligen inte sympatiserar med von Triers bild av "äkta" kärlek, kan jag inte heller förstå Katarinas val. Jag är alldeles för bunden till mina barn och alla mina nära och kära, jag skulle helst bo med dem var som helst, alla på samma plats. Ja, till och med på Isle of Skye! Dessutom vill jag aldrig ge mina barn den känslan av otrygghet som det måste innebära att en förälder bara försvinner en dag med en gubbe från Trelleborg. Vem kan man då lita på? Förälskelse är en sak som kommer och går lika snabbt, men kärleken härdar ut. Kärleken bärs inte av starka känslorus utan av beslutsamhet. Jag har beslutat mig för att jag vill ge mitt liv för mina vänner, inte bara några år av livet.
*Jag har lite svårt för den filmen som var så hypad när Katarina bröt upp från livet i Kiruna för att flytta till andra sidan Sverige fast den kom redan 1996. Speciellt i de kyrkliga sammanhang där vi umgicks var många mycket förtjusta i Breaking the Waves.
"Till försvar"-en dikt på första maj
Nyss såg världen ut så här, förra veckan var det, men om man ser till förändringen sedan dess kunde det ha varit många månader sedan. Eller hundra år sedan. Snön bara låg och låg, ibland fylldes det på med snö, men jag hade glömt hur världen såg ut utan all vithet som både är besvärlig och ganska barmhärtig mot skavanker och skräp som legat under snön. Jag och hundarna kunde springa i högsta fart över mark som är svårframkomlig under barmarksperioden pga av alla stubbar och allt avverkat sly som bara ligger kvar sedan vattenfall röjde i somras.
Nu är det första maj och jag tänker på det bästa förstamajtal som finns på svenska språket;
Ylva Eggehorns dikt "Till försvar" ur En karusell med madonnor:
Dikt för det självutnämnda hemvärnet. Till försvar mot maj månads smärtsamma intrång i en dåligt rustad värld. Att läsas högt vid första sammankomsten.
Man säger sig att det är omöjligt: de här fälten,
vått urtvättat ylle, färgen helt förlorad, kan aldrig mer bli gröna.
Aldrig mer silke utan sömmar,
under ett moln av magnolia och äppelblom.
I samma stund händer det.
Koltrastens sång träffar skammen ur ett oväntat bakhåll.
Jag ser mig omkring, jagad av den där tonen;
bröstkorgen blir ett kistlock där någon bultar och vill ut.
Som om vi inte visste bättre:
att Dickens kallats upp ur underjorden igen,
för att skildra de lysande utsikterna
så att bakgårdarnas mörker till sist börjar genljuda
av de förtrampades steg.
Den vinter som råder i städerna är oförlåtlig.
Nåden är redan börsnoterad
och föremål för hemliga överläggningar mellan kartellerna.
Våren hör inte hemma här,
ändå har tibasten återvänt från exilen.
Den togs på bar kvist på tomtgränsen
och försökte inte ens formulera ett godtagbart skäl.
Gula Tidningen annonserar:
" Gökur i bayerskt träsnide."
"Älghuvud lämpligt för jaktstuga."
"Uppstoppad trana. Golvmodell."
Och det är vår med tobaksflagor
och kåta kastanjer i Weimar,
och Marx skriver i sin studentuppsats:
" Historien lär oss nödvändigheten av
att förenas med Kristus."
Du som kommer bland konvaljerna,
Du som leder en rödbrun häst vid tygeln,
Du som påstår att du är ärret
i framtidens panna,
inbilla mig inte att mina nederlag
är det viktigaste jag varit med om,
att din väg längs mina ljumskar
någonsin ska leda mot havet.
Du borde veta att det finns brott som är oförlåtliga,
mirakel man inte står ut med,
vitsippor som får en att misstänka
att det har uppstått en lucka i evigheten.
Över ett NEJ stort som en förort
slår syrenerna ut.
Mer om kärlek; Elling – en socialdemokratisk barockpärla
Böckerna och filmerna om Elling är fantastiska barockpärlor om en praktfull barockpärla. Elling är synnerligen oregelbunden i formen, han liknar mest en pusselbit som inte passar in i det vardagliga samhällspusslet. Född autistisk och uppvuxen med en ensamstående mamma, hans far dog strax innan Elling föddes, ser han på världen liksom en guldfisk från sin skål. Rutiner och vanor styr hans liv och varje förändring är ovälkommen. Han är hängiven socialdemokrat och har ett stort porträtt av Gro Harlem Brundtland på väggen, men citerar också gärna gamla norska socialdemokratiska företrädare.Filmerna om Elling är några av de vackraste kärleksfilmer jag vet. Vänskapen mellan Elling och Kjelle Bjarne, Elings kamrat på boendet för psykiskt funktionshindrade, är en fin berättelse om kärlek som håller ut. Historien om Elling och hans mpr är en ännu uthålligare kärlekshistoria. Elling och hans mor älskar verkligen varandra, men en autistisk person visar denna kärlek på märkliga vis som knappast kan anses lika belönande som att älska ett normalstört barn eller ett barn med någon annan utvecklingsstörning. Elling är ingen kramgo kille precis och han uttrycker sig väldigt rakt på sak, vilket kan såra även den mor som vet precis hur han fungerar. På vissa områden i livet blir vi aldrig helt och hållet rationella.
Trots att det är föga belönande älskas Elling av sin mor. Hon ger honom den tid han behöver för att bli mer självständig för hon vet att hon är dödligt sjuk. Hon tvingar honom ut ur sin glasbubbla, något Elling uppfattar som brutalt och inte det minsta positivt i början, men det är nödvändigt att han lär sig stå på egna ben eftersom hans mor vet att hon inte kommer att finnas där för alltid för att bära honom genom livet.
Filmen om Elling lär mig att kärlek också kan vara att ta ett steg tillbaka att ge den man älskar större manöverutrymme, större tillit till sig själv. En autistisk person behöver rent fysiskt ett tydlgt eget luftrum omkring sig för att må bra men de har svårare att klara sin vardag på egen hand och de bryter ogärna vanor och rutiner. Ellings mamma måste verkligen baxa ut sin lilla fula ankunge ur boet, annars skulle han aldrig lämna det.
Även normalstörda barn behöver bli sparkade ur boet av mamma när den tiden kommer. Att knyta barnen hårt till sig själv är inte ett bra uttryck för kärlek. Att hålla en kall distans är förstås inte heller något alternativ. Vi måste hitta den gyllene medelvägen där vi varken låter dem vi älskar frysa ihjäl eller kvävas av omsorger. Sally Swifts ridlära Centrerad ridning talar om att man ska hålla i tyglarna som man skulle hålla i fågelungar; handen ska vara tillräckligt fast för attt inet släppa iväg ungarna och tillräckligt mjuk så att fågelungarna inte krossas till döds elelr kvävs. Ungefär så vill jag tänka mig hur vi ska förhålla oss till dem vi älskar, i synnerhet till våra barn.
Jesus säger i Johannesevangeliet: "jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er."
Jag tror han menar just detta; att om han stannar synligt hos oss för alltid kan vi inte bli ansvariga och myndiga vuxna och få den inre styrkan som den Heliga Anden är, ett slags himlen inom oss själva. Som Ellings mamma låter Elling hitta sin egen flygteknik som ett yttersta bevis på sin kärlek till sin annorlunda son så ger Jesus sina lärjungar en oskattbar gåva när han lämnar dem; gåvan att hitta sin egen inre balanspunkt, gåvan att vara förankrad inom sig själv. ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” När lärjungarna blivit flygga kastas de inte ut ur boet, Jesus lämnar dem i stället ensamma i boet så de tids nog får upptäcka den underbara sanningen "Alla Guds barn har vingar, flyger in i himmelen, tar mark med glädje."
Stilleben med fåglar av Jakab Bogdàny (1660-1724) Ungerns nationalgalleri
Att ge sitt liv för sina vänner
Vi matar gärna Signe utan minsta tanke på att få något tillbaka-det är kärlek
Det tänker jag på när vänner och bekanta, som inte har häst, undrar varför jag inte helt enkelt säljer hästarna och hundarna och tar det lite mera lugnt. På samma sätt ifrågasätts mitt val att ha många barn och dessutom ansöka om att få ta emot extrabarn i familjen. Varför inte ta det mera lugnt? Få mer tid att läsa, träna och äta.
Hästar ska pysslas om i alla väder kärleken gör att det går
För mig är det en otänkbar tanke. Liv är att älska och jag älskar mina djur och mina barn ett liv utan kärlek, utan att få ge kärlek till andra, utan att få älska är ett fullständigt meningslöst liv. Jag vill inte sitta och stirra in i en vägg när jag kommer från jobbet, jag vill leva. Det mest stressande för människan är inte att ha mycket att göra, det mest skadligt stressande för människan är- ensamhet. Den icke-självvalda ensamheten förkortar livet. Inte bara genom självmord utan rent konkret pga av sjukdom och dessa sjukdomar är alla stressrelaterade; hjärtproblem, magproblem, panikångest och allt man drabbas av när man lider av sänkt immunförsvar.
Hr Bråddjup lider av allergisk astma ändå lever han med många pälsdjur, inte i huset förstås, men ändå. Kärlek är inte rationell i den bemärkelsen och friskfaktorn i kärleken vinner över allergierna.
Men vad menas med kärlek? I en tid och värld när kärlek som begrepp kan användas från att ge sitt liv för sina fiender till att "älska semlor" behövs ett förtydligande*. Att ge sitt liv för någon eller något ser jag som att ge av min hängivna tid. Att vakna långt innan alla andra och bli väckt många gånger på natten, det gör man inte utan att ta skada om man inte älskar. När man ammar sina små är det möjligt att göra detta och dessutom må riktigt bra, men när en människa utsätts för denna form av tortyr i fängelset bryts hens psyke och hälsa snabbt ner.
Jag tycker om definitionen "att ge någon av sin hängivna tid". För det tycker jag är just vad Jesus menar när han säger att "ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner". Hur stämmer det med defintionen "kärleken söker inte sitt"? Vänskapens kärlek är ju ändå alltid en ömsesidig kärlek, vi ger varandra av vår hängivna tid. Men den vänskap som bygger på att man älskar för att få tillbaka, är ju förstås ingen vänskap på riktigt. Inte heller att älska eftersom jag har fått något är ju kärlek. Nej kärleken bara är. Ett litet älskat barn börjar ju med att inte kunna ge något alls tillbaka, bara illamående, trötthet och allehanda krämpor. Ändå är det så lätt att älska detta lilla barn redan innan det ens sett oss i ögonen eller lett mot oss en enda gång.
Så fastän kärleken ger mig så mycket är det inte därför jag älskar. Kärleken kommer först, sedan kommer friden, harmonin och leenden som svar på mitt leende. Först stiger jag upp i ottan och vattnar mina fålar två, sedan får jag fara ut på långa ridturer i morgonsolen. Alltså: eftersom livets innersta mening för mig är kärlek är det omöjligt att tänka sig ett liv utan alla som behöver att jag ger dem av min hängivna tid. Mina hästar är inte mina slavar, de är mina vänner. Man säljer inte sina vänner för att få mer tid att stirra in i väggen eller sova. Kärlek är att ge många hängivna timmar av sitt liv för dem man älskar och jag älskar varje sekund.
Kärleken ger mig stunder av att känna mig som ett med min häst**
*I franskan har till och med latinets älska=amare förtunnats till att betyda gilla, tycka om i en sådan hög grad att man måste använda andra ord och uttryck för att säga att man älskar någon.
**Nej, jag är inte så skicklig att jag kan lära welshponnyer att tölta, det här är en galopp som här blev fyrtaktig på väg mot en samlad skolgalopp som Chateau just då ville bjuda på.
Vardagsmorgon i norra glesbygden
Efter lugnet hos hästarna hämtar jag hundarna till en långpromenad av betydligt vildare slag, vi springer, busar och tränar innan de får frukost, liksom katterna. Sedan skottar jag snö när det behövs men om det inte snöat rider jag en sväng i hagen, sätter i motorvärmarsladden, hämtar vatten till djuren och 05.45 går jag in och viker tvätt, städar och fixar frukost till barnen som jag tjatar upp ur sängen strax före sju.
Att jag vet att jag går in och viker tvätt 05:45 beror på morgonandakten i radion som börjar då. Just denna vecka är den speciellt intressant och meditativ. Här kan man lyssna i efterhand om man inte är en sådan outhärdligt morgonpigg person som jag. Att ha koll på andningen är en överlevnadsstrategi både i ridning och i det knökfulla liv som en hästmänniska lever och denna veckas andakter jobbar bland annat med andningen.
