Some folks' lives roll easy as a breeze
Drifting through a summer night
Heading for a sunny day
But most folks' lives, they stumble
Lord they fall
Through no fault of their own
Most folks never catch their stars

 

Klaus bidrag till vår poesisalong, en sångtext av Paul Simon, men hans texter är ju i allmänhet ren poesi.

The questioner, who sits so sly,
Shall never know how to reply.
He who replies to words of doubt
Doth put the light of knowledge out.

The strongest poison ever known
Came from Caesar's laurel crown.
Nought can deform the human race
Like to the armour's iron brace.

When gold and gems adorn the plow,
To peaceful arts shall envy bow.
A riddle, or the cricket's cry,
Is to doubt a fit reply.

The emmet's inch and eagle's mile
Make lame philosophy to smile.
He who doubts from what he sees
Will ne'er believe, do what you please.

If the sun and moon should doubt,
They'd immediately go out.
To be in a passion you good may do,
But no good if a passion is in you.

The babe is more than swaddling bands;
Throughout all these human lands;
Tools were made and born were hands,
Every farmer understands.
Every tear from every eye
Becomes a babe in eternity;

This is caught by females bright,
And return'd to its own delight.
The bleat, the bark, bellow, and roar,
Are waves that beat on heaven's shore.

The babe that weeps the rod beneath
Writes revenge in realms of death.
The beggar's rags, fluttering in air,
Does to rags the heavens tear.

The soldier, arm'd with sword and gun,
Palsied strikes the summer's sun.
The poor man's farthing is worth more
Than all the gold on Afric's shore.

One mite wrung from the lab'rer's hands
Shall buy and sell the miser's lands;
Or, if protected from on high,
Does that whole nation sell and buy.

He who mocks the infant's faith
Shall be mock'd in age and death.
He who shall teach the child to doubt
The rotting grave shall ne'er get out.

He who respects the infant's faith
Triumphs over hell and death.
The child's toys and the old man's reasons
Are the fruits of the two seasons.

The prince's robes and beggar's rags
Are toadstools on the miser's bags.
A truth that's told with bad intent
Beats all the lies you can invent.

It is right it should be so;
Man was made for joy and woe;
And when this we rightly know,
Thro' the world we safely go.

Joy and woe are woven fine,
A clothing for the soul divine.
Under every grief and pine
Runs a joy with silken twine.

To see a world in a grain of sand
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand,
And eternity in an hour.

A robin redbreast in a cage
Puts all heaven in a rage.

A dove-house fill'd with doves and pigeons
Shudders hell thro' all its regions.
A dog starv'd at his master's gate
Predicts the ruin of the state.

A horse misused upon the road
Calls to heaven for human blood.
Each outcry of the hunted hare
A fibre from the brain does tear.

A skylark wounded in the wing,
A cherubim does cease to sing.
The game-cock clipt and arm'd for fight
Does the rising sun affright.

Every wolf's and lion's howl
Raises from hell a human soul.

The wild deer, wand'ring here and there,
Keeps the human soul from care.
The lamb misus'd breeds public strife,
And yet forgives the butcher's knife.

The bat that flits at close of eve
Has left the brain that won't believe.
The owl that calls upon the night
Speaks the unbeliever's fright.

He who shall hurt the little wren
Shall never be belov'd by men.
He who the ox to wrath has mov'd
Shall never be by woman lov'd.

The wanton boy that kills the fly
Shall feel the spider's enmity.
He who torments the chafer's sprite
Weaves a bower in endless night.

The caterpillar on the leaf
Repeats to thee thy mother's grief.
Kill not the moth nor butterfly,
For the last judgement draweth nigh.

He who shall train the horse to war
Shall never pass the polar bar.
The beggar's dog and widow's cat,
Feed them and thou wilt grow fat.

The gnat that sings his summer's song
Poison gets from slander's tongue.
The poison of the snake and newt
Is the sweat of envy's foot.

The poison of the honey bee
Is the artist's jealousy.

 

I november vill jag kura skymning med en god bok och det blir ofta en diktsamling. Först slök jag Landet utan lov av Bodils Malmsten, sedan omläsning av Lydia i lampans sken och Ett brev till min älskade av Ylva Eggehorn, de två är nog vad man ka kalla mina egna hovpoeter. De skriver som om det var till mig hela tiden, precis som en drottning hade sina hovpoeter till att skriva poesi till henne.

 

Men inte smeker de mig medhårs, mina hovpoeter, de får mig fastmer att tänka till på samma sätt som jag sitter till på Chateau för att något nytt ska hända under ridpasset. Malmsten och Eggehorn får mig att sitta till i mitt liv och förändra riktning när det börjat gå åt fel håll eller står alldeles still.

 

Jag sitter till i livet när Malmsten påminner mig om livets förgänglighet och förunderlighet när hon skriver om hur en långt framtida arkeologisk utgrävning hittar oss som dött "i bärnsten bevarad":

 

"[…]Hur kunde dom leva

  Hur tordes dom bara

Ett sådant självmod […]"

 

Malmstens svartsyn är allt jag behöver för att orka en dag till, medan jag blir trött av alla självhjälps-tips om att tycka om mig och affirmera hur bra jag är. Hennes kollektivism, att det är tillsammans vi är "ett folk som iddes/ stiga upp och borsta tänderna" är så uppfriskande i denna egoistiskt egocentriska tid. Jag vill inte stå i centrum, det är så trösterikt att läsa om en liten hög med råttor i djuraffären: "En liten klunga däggdjur slumrar/ i den kroppsvärme som smälter glas.".

 

"Vi har bara varandra" och det är inte så bara!

 

Då stämmer förstås John Donne in :

"No man is an island,
Entire of itself,
Every man is a piece of the continent,
A part of the main."

Sedan läser jag Ylva Eggehorn, min andliga moder, utan henne och Lina Sandell skulle min tro inte ha fått ord:

" Allt jag vill skriva blir bara fragment, stammanden, Jag blir så trasig inombords av alla avbrott. tango för en varghona; man stegar fram och tillbaka över dansgolvet, laddad med energi."

 

"Och allting visar sig ha varit väntan

på jägarens gestalt i sista gläntan:

de andra kunde fly. Men inte vi."

 

Så skriver mina hovpoeter mitt liv som Dowland skrev för drottning Elizabeth I och nu också för mig:

 

Bibeln är ofta skriven med det retoriska greppet tes-antites. Antitesen till Lemek, med sina två hustrur och sin självförhävelse både över Gud och sin anfader Kain heter också Lemek. Denna anti-Lemek blir 777 år gammal * och verkar inte ha tagit sin namne Lemeks sedvänja att "ta sig" flera fruar och i stället för att bli pappa till den förste vapensmeden blir han pappa till Noa, som betyder tröst och räddar hela skapelsen med sin ark.

 

Noa är en människa som har kontakt med himlen , det är därför han börjar bygga båten långt innan regnmolnen skockar sig och han hinner samla in de djur som inte lever i vatten:  "Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken kom ett par av varje art in till Noa i arken". Jag föreställer mig en storm, ett piskande regn och en ark som flyter omkring på vågorna lika trygg som påsen i American Beauty, för det är en lika välvillig vind, den vind som blåste över vattnen när Gud sade sitt "Ljus bli till!"

 

Samma vind är det som agerar när regnet upphört: "Då tänkte Gud på Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan." Vinden leder arken på grund på berget Ararat och så klarade sig Noas familj och djuren som han samlat in i tvåflodslandet och vinden vilade på den rentvättade bergssluttningen.

 

  Den välvilliga vinden som blåser vart den vill fann en dag vila hos en nyförlovad flicka i den lilla staden Nasaret i den romerska provinsen Judéen. Senare följde samma medvind henne och hennes man till en annan stad i landet, till staden som kallas brödhuset-Betlehem. Där födde hon ett barn som fick namnet Emanuel-Gud med oss och Jesus – Gud räddar och befriar.

 

 

Det står en stjärna över Betlehem,

och hela världen har stannat.

Oxen och åsnan,

de lärda främlingarna och de

enkla vallpojkarna,

gråsuggan vid tröskeln och eldflugan

som ksymtade i mörkret,

cikadorna från ingenstans och

igelkotten under trappan,

till och med enhörningen i sässkap med en sädesärla och en snigel

har hejdat sig.

Här har arken strandat

oerhört

med sin tunga last av frid.

                                       Ylva Eggehorn ur Jesu älskar dig

 

 

 

 

*Att hans levnadsår var det heliga talet 7, multiplicerat med 111 så sjuan upprepas tre gånger, är nog inte en slump. Primtal har tidigt räknats som speciella och matematikens mysterium sågs som närmast gudomligt under forntiden och antiken. Dessutom räknades talet 7 som heligt och fullkomligt eftersom det var summan av jordens tal 4 och himlens tal 3. Barock-Bloggen, som alltid sätter en ära i att vara otidsenlig, tillhör förstås dem som fascineras av matematikens skönhet och i  litteratur av denna ålder är ytterst lite ren slump så Lemeks ålder är en viktig detalj i berättelsen.

 

 

 

 

 

"Do you want to see the most beautiful thing I ever filmed? It was one of those days when it's a minute away from snowing. And there's this electricity in the air, you can almost hear it, right? And this bag was just... dancing with me ... like a little kid begging me to play with it. For fifteen minutes. That's the day I realized that there was this entire life behind things, and this incredibly benevolent force that wanted me to know there was no reason to be afraid. Ever. Video is a poor excuse, I know. But it helps me remember ... I need to remember...

Sometimes there's so much beauty in the world ... I feel like I can't take it... and my heart is just going to cave in."

 

Visst är detta en filmscen som griper tag i hjärtat med sin lågmälda väckelsepredikan. Den är som en filmisk illlustration till Lina Sandells "Tryggare kan ingen vara". Klaus fick en ingivelse av Surunmaa-klippet och jag förstår fullkomligt. Stämningen i sången och filmen, samt det visuella intrycket är nära släkt. Så här skulle det vara, så här var det tänkt när Gud  skapade världen "Och Gud såg att det var gott. "

 

En plastpåse som flyger i den goda gudsvinden som blåser över jorden,  nu som i den första början:                           "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet."

 

 

 

En liten notis i Dagen berättar om nyfunna överkalkade medeltida målningar i Marka 900 år gamla kyrka. Osökt kom jag att tänka på denna härliga dikt av Erik Axel Karlfeldt om oxen, arbetarklassens och evangelisten Lukas symboldjur. Den här dikten barockar fett trots att den kom ut så sent som 1918, alltså skriven under första världskriget strax efter "den svenska revolutionen", och den ryska, båda inträffade 1917. Den får naturligtvis Barock-Olga att fälla mången rörd tår: Oxen i Sjöga

Biskopen drog till Sjöga borterst upp i sitt stift,
steg i stolen, sken som solen,
tydde den heliga skrift.
Bönderna lyssnade stumma.
Då från kyrkans kor hördes det mäktigt brumma:
Ljug ej, bror!

Häpen såg bispen en mule röras på målad mur,
tänkte: Lukas, du skall stukas,
ditt katolska djur!
Kyrkan lät han limma hvit som en skinande lärft.
Templet stod som i dimma,
svalt, kallt, kärvt.

Långa tider därefter skrapas nu sten på sten.
Fram ur putsen, töcknet, smutsen
växer kött och ben.
Kyrkfolkets undrande öga hänger vid bildrikt kor.
Ypperst är oxen i Sjöga,
sträng, stark, stor.

Stor är oxen i Sjöga.
Pannan är som ett hvalv.
Satan, den lede, flyr för hans vrede,
lik en ringa kalv.
Mångförgylld om horna
går han på himmelens äng,
vaktar de fromma korna,
stor, stark, sträng.

Heliga oxe i Sjöga!
Heliga äro dina horn.
Helig är svansen
du lyfter i dansen
upp mot kyrkans torn.
Heliga äro dina klövar,
som trampat Kanans mark.
Bland pelarträd du strövar,
stor, sträng, stark.

Åldriga evangelister, träden nu alla fram!
Kitt och klister, allting brister,
världen står i damm.
Märken I ej hur det grånar
åter till medeltid?
Luften morlar och dånar:
storm, ström, strid.

Ängel, blås i basunen, bryt ditt sista sigill!
Smattra, örn, kring kyrkans hörn
din apokalyptiska drill!
Ryten, I lejonlundar, ert blodsevangelium!
Oxen ensam begrundar,
stor, sträng, stum.

Fjärran i fridens ängder,
ledd som med solskensgarn,
följer stuten
glansbegjuten
himmelens förstfödda barn.
Ensam vid drömmande tjärnen
går han i oljeskog;
blommor bär han på stjärnen,
vingar gro kring hans bog.

 

Glasmålningarna kommer från Snöstorps kyrka samt St. Lukas kyrka i Järfälla församling

Evangelisternas symboldjur  

Matteus= människa Markus= lejon Lukas= oxe   Johannes= örn

* Tack Gud för gymnasium för alla och tack Siv Wiss!

 

 

 

 

 

Barockbloggen gläder sig (en besserwisser gillar medhåll från förnuftigt håll) åt att tidningen Dagens bibelord av den 23 december 2012 lyder som följer:

 

—

Herren rätar krökta ryggar, Herren älskar de trogna, Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor men korsar de ondas planer. Vår gudsbild präglar oss. Den som tror att Gud rätar krökta ryggar, stöder dem som har det svårt och korsar de ondas planer försöker rimligen göra likadant. Och om vi alla går i den riktningen kommer vi gemensamt att få världen att röra sig åt rätt håll.

Nu undrar vän av ordning; hur tolkar en bibelkonsult Bibeln, böckernas bok?

 

Ja, i namnet på denna blogg döljer sig också svaret. Barocken var en epok som älskade allegorier. Bibeltolkning har före upplysningstiden aldrig varit fundamentalistisk. Man läste det mesta allegoriskt.  Ja, faktum är att Augustinus, den store kyrkofadern , aldrig blivit en kristen om han inte stött på biskop Ambrosius allegoriska bibeltolkningar. Augustinus satte upp dessa regler som räknades som det klassiskt kristna sättet att läsa Bibeln innan upplysningen, dvs även under Barocken:

 

1) att tolka en bibeltext så att den utsäger viktiga sanningar är alltid rätt vare sig det svarar mot författarens intention eller inte.
2) En och samma text kan ge utrymme för olika tolkningar och alla tolkningar som inte strider mot sanningen ska tillåtas.
3) All skrift ska tolkas så att den dubbla kärleken till Gud och nästan befrämjas.

 

Dessa principer är min vägledning i bibelläsningen och här på bloggen. Jag kan tolka lite fel, men så länge kärleken är min överordnade princip kan det aldrig gå helt åt pipsvängen. Fundamentalistiska tolkningsmodeller däremot kan vara riktigt livsfarliga. Barockbloggen ser ju det som en hederssak att vara gammaldags så det fundamentalistiska spåret går bort, det blev ju modernt först i slutet på 1800-talet. Sådana nymodigheter aktar vi oss noga för!

 

Med detta vill jag nog ändå ha sagt att jag läser mycket mer rakt på sak än vad Augustinus gjorde, han tolkade till exempel liknelsen om den barmhärtiga samariern helt allegoriskt. Det gör inte jag. Jag tror Jesus menade att vi skulle ta hand om vår nästa utan tanke på återbetalning, rent konkret. Det blir en sak att diskutera med Augustinus när den dagen kommer=) Men hans tre principer för tolkningen är vi helt överens om! Jag skulle nog egentligen kunna sammanfatta min bibeltolkningsnyckel med dessa ord av Maria Küchen; "BIbeln är en spännande djungel som kräver kärlekens machete för att ta sig igenom."

 

Maria prisar sig själv salig när hon träffar sin kusin Elisabet

Ja, jag återkommer till temat kyskhet ger frihet, denna jungfru Maria-vecka i slutet av fastan. Då måste jag också återkomma till den stora barockromanen La Princesse de Clèves. Prinsessan som vinner sin personliga frihet genom att inte gifta sig med sin stora kärlek men följa sin innersta längtan efter ett självständigt liv.

I veckan har jag också stiftat bekantskap med "Den rättvisa Gudrun", en mindre lyckad saga av Tage Danielsson. Det är alltid omtumlande, lite sorgligt, men också uppfriskande att se hur en gammal hjälte också hade sina mindre goda sidor. Det borde inte överrraska mig att hans blinda fläck var just kvinnans ställning och frihetslängtan.

En man som sjungit om vilken tragik som ryms i att en medelålders man måste dansa tango med en jämnårig kvinna och inte får gå på disco med kvinnor yngre än hans dotter, kanske inte är den mest radikala feminist som tänkas kan. I en annan saga påstår han att det finns 3,5 miljoner svenskar och så få var de inte på 1960-talet, det var bara det att han inte räknade med den andra hälften; kvinnorna.

I "Den rättvisa Gudrun" hånas strävan efter en jämn arbetsfördelning i hemmet genom att karikera en kvinna som vill ha mer rättvisa i hushållsarbetet eftersom hon alltid  köper hem middagsmaten, lagar den, syr i skjortknappar och kokar kaffet till TV-programmet varje kväll trots att hennes man begår stordåden att byta säkringar, tvätta bilen och gå till systembolaget. Man får förmoda att paret inte var svårt alkoholiserade så ingen av dessa sysslor kan på något sätt jämföras med vad Gudrun utförde och ingen normalt funtad person kan tycka att hon har annat än rätt i sin längtan efter rättvisare fördelning i hushållet.

Danielsson håller inte med, det är övertydligt när han hånfullt konstaterar att Gudrun faktikst fick barn-ensam i sitt andra mer rättvisa äktenskap. Sedan tog äktenskapet slut när Gudrun inte ville föda parets andra barn utan tyckte det var mannens tur. Till min lycka verkar de unga mer immuna mot den misogyna grundtanken i texten och uppfattar det som att Danielsson vill att vi ska vara mer rättvisa. Och sagan är närmast profetisk i det att mannen och kvinnan delar på föräldraledigheten och barnets skötsel på ett närmast exemplariskt vis. Problemet är bara att Danielsson beskrev det som en löjlig och galen utopi. Vissa saker har blvit bättre.

Medan Gudrun  och La Princessse de Clèves var tvungen att välja bort vänskap och äktenskap med en man för att nå frihet, finns nu några alternativ, vill jag tro i alla fall. Vi sena tiders svenska kvinnor råkar mycket sällan ut för att glömmas bort i folkräkningar, alla säger att Sverige har 9.5 miljoner invånare och vi kan deala med våra män om att exempelvis dela upp marktjänsten på varannan vecka eller annat sätt som är betydligt mer rättvist än att kvinnan sköter allt utom att tvätta bilen och byta säkringar.

Vi kan välja mamma Marias väg och ställa oss upp och säga : Från och med nu ska alla släkten prisa mig salig! utan att skämmas. Men fortfarande är det integritetens väg som leder till frihet. Genom att säga : hit men inte längre, och vägra ta det hån som är ryggmärgsreflexen hos så många gentemot kvinnors frihetssträvan, kan vi nå frihet, respekt och rättvisa. För Tage Danelsson har fel, rättvisa är en absolut företeelse, lite lagom rättvisa är helt enkelt bara samma gamla orättvisa i förklädd form.

Précieuses à table, samtida målning av A. Bosse

Preciöserna på 1600-talet var nog något på spåret när de ville förändra språket, vad vi säger påverkar hur vi tänker. En vit person kan inte ostraffat säga "nigger" till en svart biff i Harlem längre. Slaveriets tid är över-tack och lov. På 60-talet. när man ännu sa negro började afroamerikaner byta sitt namn från slavnamnet till ett eget namn och de bestämde också att slaveriets "negro" inte skulle användas längre. Envisas någon med dessa ord idag är de antingen en svart hip-hopartist eller rasist.

Preciöserna vägrade på samma sätt låta sig bortdefinieras som okunniga våp när de inte var lika bra på franskt skriftspråk som männen som tillåtits utbilda sig, så fixade de språket i stället. Franskan blev sig inte lik efter deras framfart. Inte bara ord som "Lapin" och "chaise" (som hette chair innan 1600-talet), utan nya fraser och uttryck  blev för gott en del av franska språket.

Nu försöker sig en del förskolor att införa det finsk-ugriska och könsneutrala "hän"(stavat "hen") som personligt prronomen för att låta barnen utveckla sin personliga identitet istället för att bara ge barnen ett alternativ; pojk- eller flickidentitet. Jag känner stor sympati för detta men känner ändå en viss oro eftersom persiskan i Iran och Afghanistan har ett personligt pronomen-"u" och många andra språk klarar sig utan "han/hon" definition utan att de kulturerna är speciellt jämställda.

Men preciöserna lyckades, trots att de hånades och föraktades enormt mycket, ändra franska språket och i förlängningen gav deras bidrag till feminismen till slut hela Europa en annan syn på manligt/kvinnligt. Vi ska inte förakta de små stegen mot en bättre samhällsordning så jag säger heja till alla som vill förfinska svenskan litegrann-hän är ju både snyggt och praktiskt samtidigt som det blir lättare för alla med finska, samiska, kinesiska eller persiska som modersmäl att lära sig perfekt svenska.