Barockbloggen

 

Markus 11:18 De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning.

 

Stilla veckan var inte alls stillsam för Jesus och hans lärjungar. Veckan inleddes med intåget i Jerusalem och sedan drev han ut månglarna ur templet. Då börjar de religiösa ledarna bli riktigt rädd för vad Jesus skulle kunna göra med sin popularitet.

 

För oss verkar det orimligt att folket skulle hylla Jesus som Messias på söndagen och sedan ropa "Korsfäst" på fredagen, men egentligen är inget mer logiskt. Jesus red visserligen in i Jerusalem på kungligt maner, men i stället för den mula som användes vid Salomos kröning red han en liten arbetsåsninnas föl. Folket hyllade honom ändå, fast det för några måste ha tett sig som om han drev med Messiasförväntningarna hos judarna när han valde åsnan framför den ståtliga mulan. Men de flesta såg väl det parodiska intåget och bortdrivandet av köpmännen ur templet som tecken på att han stod på deras sida, småfolket mot makthavarna.

 

Men sedan valde han ju att gå på tjejmiddag på kvällen i stället för att inte Jerusalem och upprätta sitt kungarike. Han förbannade också ett stackars fikonträd som inte bar frukt fast det var fel tid på året för fikon. Sedan profeterade han om att templet i Jerusalem skulle rivas ner. Han är totalt ointresserad av att agera smidigt och snart börjar många vända sig ifrån honom. Och prästerna som var rädda för honom börjar smida planer för att göra sig av med honom. 

 

Säga vad man vill, men speciellt brydd om popularitet och makt var Jesus inte. Liksom Tom Bombadill inför maktens ring är Jesus fullkomligt indifferent= likgiltig inför makt. Han förändras inte åt något håll, en annan betydelse av in-different, av makt. Tyvärr kan det också vara ett säkert sätt att skaffa sig fiender på. Något hotfullare för maktmänniskor än de som inte bryr sig om maktens lockelser eller hot finns inte.

 

Sedan fanns ju alla de som fick sina förhoppningar grusade när Jesus bara smet till Betania när han hade chansen att ta makten. De som ville att han skulle bli "kalif i stället för kalifen" och så gör han det inte. Drev han med dem när han red in på den lilla åsnan? Gjorde han narr av deras längtan efter en  ren religion, rättvisa och frihet från romarnas välde? När han rensat templet, varför tar han inte över från det korrumperade prästerskapet?

 

När Jesus sedan på onsdagen gör något ännu mer uppseendeväckande anstötligt börjar Hosianna-ropen bytas ut mot Korsfäst-skanderande och Jesu dramatiska sista vecka i livet har nått "the point of no return".

 

 

 

Markus 5:33-34 Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”

 

Kvinnan som lidit av blödningar i tolv år och nu smyger fram till Jesus, för  rädd för att tala med honom om sin skämmiga och plågsamma sjukdom, blir uppmärksammad som en förebild i tro.

 

Plötsligt ser jag vad tro är och det är inte alls vad jag föreställt mig. Kvinnan kommer rädd och darrande fram och faller ner framför Jesus: Hon är raka motsatsen till en självsäkert proklamerande trosförkunnare. Varför har jag inbillat mig att tro är att vara fri från bävan men full av (över)mod? Tro har ju fler bokstäver gemensamma med trots än med övermod.

 

Trots sin skam, trots sin darrande rädsla hoppades kvinnan på Jesus. Den tron hjälpte henne. Den darrande tron kan också hjälpa mig och det är jag så tacksam för, det är nämligen i allmänhet den enda tro jag har.

 

 

 

Markus 11:11 Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

 

Jesu attityd till makt, sin egen och andras är så befriande respektlös. Bibeln, liksom livet, vimlar av exempel på goda människor som korrumperas av att få makt eller skräms av makthavare. Jesus tillhör inte dem.

 

När han gjort sitt triumfatoriska intåg i Jerusalem på åsneryggen tar han inte tillfället i akt att predika eller intaga templet efter att han slängt ut månglarna därifrån. Nej han går på sightseeing. Sedan promenerar han hem till sina vänner i Betania igen.

 

Samma totala respektlöshet för människors lajks och dislajks önskar jag rådde i mitt liv. So help me God!

 

 

Markus slösar inte många ord på Frestaren men demonerna, djínnerna som bor i öknen om de inte hittat någon människa där det är tomt, fint och städat att ockupera, är ständigt återkommande i början av hans evangeium. I Gerasa på andra sidan gallileiska sjön befriar han en stackars sjuk man som besatts av inte mindre än en legion demoner som plågar honom dag och natt. Av någon anledning lyssnar Jesus sedan på denna legion djinners bön om att få flytta in i en flock grisar i närheten och genast gör sig djinnerna hemlösa igen genom att driva de stackars grisarna i sken bort mot sjön där de dränker sig.

 

När invånarna i Gerasa, en trakt där man sysslade med grisuppfödning ser vad som händer med deras värdefulla djur ber de Jesus lämna trakten. Den förut demonbesatte mannen önskar då få följa med Jesus men Jesus gör något mycket ovanligt; i stället för att ta med mannen i båten ber han honom gå hem till de sina och berätta om det som hänt.

 

Varför plötsligt denna helomvändning från tystnadsplikten han belägger både människor och demoner med hela tiden? Hur skiljer sig den stackars plågade mannen från alla andra Jesus befriar från djinner och sjukdomar?

 

Mannen är utstött  pga av sitt aggressiva beteende och skär sig själv med vassa stenar där han bor bland gravarna utanför staden. Av alla de demonbesatta Jesus stöter på i Markusevangeliet är han den som verkar lida allra mest. Han utmärker sig också av att han bor i det hellenistiska Dekapolis-området där fläskätande förekom eftersom inte alla var judar, trakten var mer mångkulturell än andra platser Jesus besökte och Jesus talade främst med judar, den här mannen fick alltså tala med greker och romare i en betydande stad där kända filosofer och vetenskapsmän sett dagens ljus.

 

Eller är denna berättelse inte autentisk? Grisar bland judar? Ökendjinner som orsak till psykisk sjukdom? Jesus skulle plötsligt bönhöra demoner? Varför ska mannen inte hålla tyst om detta när alla andra skulle det?

 

Olika både långsökta* och mindre långsökta förklaringar ges till denna berättelse. Jag tänker så här: varför inte? Märkligare saker händer än idag. För ett år sedan fick jag möjlighet att tala med en äkta exorcist inom katolska kyrkan vars jobb vara att avgöra om det han stötte på var en hjärnskada, psykisk sjukdom eller demon. Som jag förstod det var det mestadels just sjukdomar, då mest i hjärnan som orsakade symptom som folk uppfattade som demoniska.

 

Den här mannen i Gerasa kanske också var sjuk i själen av andra orsaker än en legion djinner men det var så han uppfattade sin situation och Jesus hjälpte honom ur den. Mannen kunde uppenbarligen inte uttrycka sig själv på ett meningsfullt sätt när han var sjuk och därför ger Jesus honom nu en friskvårdsuppmaning: tala om detta! prata om det goda du fått vara med om! håll detta minne levande så blir du inte sjuk igen! När djinnerna knackar på, minns att de där djinnerna sprang iväg med grisarna och dränkte sig.

 

Så befriande att leva i en tid när man faktiskt såg psykisk sjukdom som demonbesättelse och inte ett livslångt funktionshinder som med jämna mellanrum gjorde livet outhärdligt utan hopp om befrielse, då kunde man ju bli fri då hade man ingen skuld till sin sjukdom. I vår hälsofascistiska tid är ju även psykiska åkommor något som självhjälpslitteraturen har hurtiga råd om att lindra. De som inte följer råden skuld- och skambeläggs och är det ett barn i tonåren som skär sig skuldbeläggs föräldrarna. Den utbrända arbetslösa och utförsäkrade (dagens kyrkogårdar för utstötta) skickas på kurser i mindfulness och blir de ändå inte produktiva kuggar i kapitalets maskineri: shame on you!

 

Så mycket bättre att höra en helande stämma som säger: gå hem, du är frisk nu, det är inte du som är fel, det som plågade dig har drunknat, berätta för dina nära och kära vad som hänt dig. Det är inte du som är felet, i dig finns det friska och sunda, det som kan kommunicera. Du behöver inte skada dig för att känna att du lever, du behöver bara tala med dem som bryr sig om dig. Och börjar du må dåligt: ta fram minnesbilden av grisarna som sprang bort mot sjön!

 

 

 

 

* den mest fantasifulla är ändå den som säger att detta är en symbol för händelserna vid Massada-klippan år 70 e.Kr.  och personen som lanserade teorin menar att hans symboliska läsning bevisar hans sena datering av evangeliet. Friskt mod uppmuntras av Barockbloggen därför meddelas hans hypotes, dock endast på detta sätt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att få leva ifred är ett fint uttryck . Det rymmer så många bottnar och en djup känsla av harmoni med allt och alla. Kanske tänker man mest på att få vara ensam, men det gör inte jag. Vi önskar varandra Guds frid och då menar vi inte att den där människan nödvändigtvis måste gå ut i öknen och leva eremitliv. Guds frid är fred, baland, harmoni och frånvaron av orättvisor.

 

Men visst finns ett mått av avskildhet också i uttrycket att vara ifred. Jag skulle gå sönder alldeles om jag inte hade ett ganska stort mått av avskildhet och stunder av tystnad i mitt liv och jag är inte ensam om detta behov av avskildhet. I Sverige satsar männsikor enorma resurser av tid och arbete på sina stugor som de bor i bara temporärt för det går inte att leva utan replipunkter av avskildhet. Inte ens Jesus klarade det. Markusevangeliet är fullt av episoder där Jesus drar sig undan stadslivet ut i ödemarken och han lär sina lärjungar samma överlevnadsstrategi.

 

För mig är fastan en slags mental ödemark att få vara i fred i. I hela mitt liv har dessa ord från profeten Hosea klingat i mitt inre:

 

 

 

 

 Det händer när du vilar är förra årets bok av Tomas Sjödin. Den kunde vara en betraktelse över Markusevangeliet. Så  mycket i detta evangelium handlar om tid. Precis som i Predikaren är en bärande tanka i evangeliet att det finns en tid som är rätt för allt och jäkt är meningslöst. Markusevangeliets liknelser handlar ofta om saker som kräver tid och inte kan påskyndas: senapsfröet som blir ett träd, brödet som jäser degen och som här: sådden som ska gro och växa.

 

Hur vi än gör så kan vi bara påverka växten på ett enda sätt; genom att förstöra den med att gräva och trampa runt kring fröna vi sått. "det är bara att vänta och be" brukar min tålmodige äldste son säga. Det är ett bra uttryck som han fått från de gamla. Väldigt ofta är det just så: vi kan bara vänta och be.Eller ska vi säga, det är bara att vänta och så. Vi kan så men inte få frön att gro.  Sådden växer bara om vi lämnar den ifred.

 

 

 

Äntligen blev det riktig vinter och den bästa sorten: vårvintern. Med kalla nätter och soliga dagar blir skoterspåret som en väg där hästarna kan galoppera utan problem. Det har jag utnyttjat de senaste två veckorna. En dag kom jag till och med ihåg att ta med kameran.

 

Markus 5:43 han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt

 

Den själv ganska snarpratade Petrus verkar ha lagt märke till att Jesu ofta förbjöd både folk och demoner att säga vem han är eller berätta om det han gjort. Som i detta fall när han för första gången uppväcker någon från det döda. En tolvårig flicka, i ålder för sin Bat Mitzva. Han förbjuder då alla att låta någon veta vad som hänt.

 

Likadant gör Jesus otaliga gånger, hela Markus evangelium är fullt av liknande uppmaningar. Det är verkligen en gåta varför Jesus äskar största möjliga tystnad och för Petrus som berättar detta glädjebud, med dödstraffet hängande över sig, för Markus som skriver så pennan glöder måste det ha framstått som mycket märkligt. Han ville ju ut med budskapet. I sin ungdom hade han sagt "Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi sett och hört."  Det är antagligen därför han minns alla uppmaningar till tystnad så tydligt, det är så tvärtemot hur han själv är. Precis som jag fastnar för detta pga min talträngdhet när det gäller Guds rike.

 

Tiden var inne, men det var ännu inte tid för de stora proklamationerna, Guds rike började knådas in i världens deg och i sinom tid skulle den jäsa och bli till livets bröd.  Jesus var inte intresserad av publicitet och berömmelse han ville bygga Guds rike i Guds rikes takt och den takt vi människor klarar av. Budskapet var för viktigt för att pratas sönder. Jesus vill inte dra publik till en mirakelshow

 

Så totalt olika mot oss han handlar. I vår tid är det så att minsta lilla blåses upp till oanade proportioner via alla våra lättillgängliga media. I frikyrkan finns till och med uttrycket "evangelisttillägg" vilket innebär att evangelisten överdriver mirakel och antal omvända på ett oblygt sätt för att få publicitet, utan att någon reagerar.*

 

Jag önskar vi hade mer av Jesu tystnad även idag. Viskande hör man någon säga i kyrkan  " Vad roligt med Sebbe Stax, vilken mysig brorsa vi fått." i ett annat hörn pågår något som ingen säger något om men efter en stund kommer den förut förlamade kvinnan gående med sin rullstol på släp med ett leende på läpparna. Ingen bloggar om det, inte ens Barock-Olga, ingen annonserar om det och inga TV-kameror finns på plats.

 

Nu slår det mig att så är det ju ändå för det mesta. De allra flesta mirakel talas det tyst om och de flesta som kommer till tro förblir anonyma för den stora massan. Och det är precis som det ska vara. Guds rike tål största möjiga tystnad.

 

 

 

*Får evangelisten prata med en människa på gatan i fem minuter blir det med evangelisttillägg femton personer som evangelisten fört till tro och de gick genast med i närmsta församling. Blev en männsika av med sin spänningshuvudvärk under evangelistens predikan utökas det till att många människor blev helade. Fick evangelisten prata om vädret med en person på flyget blev det till att evangelisten predikat från hela nya testamentet för Ban Ki Moons talskrivare. Inte Ban KI Moon själv, det måste vara någon som är svår att identifiera. Det fungerar också med en president i en delrepublik i något land vi inte är så bekanta med.

 

 

 

Markus 1: 16 När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare.

 

Markusevangeliet berättar om vardagliga saker där det mirakulösa Guds rike plötsligt bryter in. När Markus (som betyder hammaren) slår in sina väl utvalda spikar hoppar han ändå inte över vardagliga detaljer som ger oss en bild av livet i Galliléen, Samarien och Judéen för nästan 2000 år sedan. Pax Romana råder och vardagslivet ter sig inte så våldsamt med sin ordning under militärt förtryck. Vid stranden av gallileiska sjön jobbar fiskare och en ensam man vandrar längs stranden. Det finns flera fiskare där men två av dem upplever något speciellt: de blir sedda. De är inte bara en del i ett kollektiv, de urskils i mängden och namnges av den ensamme vandraren. När vandraren, som ännu inte har presenterat sig, säger ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare” lämnar de genast sina nät och följer Jesus.

 

Jag tänker att detta är ett vardagsmirakel så gott som alla andra vardagsmirakel i detta det mest mirakeltäta evangeliet. I söndagsskolan älskade jag denna berättelse om hur Jesus möter de första lärjungarna. Jag trodde då att jag genast skulle känna igen Jesus och glatt lämna allt jag hade för händer. Men nu, som vuxen undrar jag om jag inte hade tvekat. Jag hade nog sagt: "Den här degen måste först bakas ut,tvätten hängas, barnen måste till skolan, djuren ha sin mat, ta en kopp te och vänta i köket  eller ta en hink och följ med."

 

Ja, ni ser, en väldigt annorlunda reaktion än den fiskarbröderna Simon och Andreas och sedan fiskarbröderna Jakob och Johannes uppvisar. De ber inte Jesus hjälpa dem med fisket eller vänta tills de blir klara. De lämnar allt och följer honom. De är som en förtroendefull häst som lämnar till och med sin kära mat för en människa de känner igen. Jag tänker åter på Jesus bland de vilda djuren i öknen. Människor följer ofta galna väldsverkare och lyder av skräck. Djur följer inte våldsverkare, de flyr en bullrig människa med aggressiv attityd. De första lärjungarna är som djuren i vildmarken och litar på mannen som stillsamt går längs stranden.

 

I Lukas och Johannes evangelier framkommer fler detaljer som gör detta första möte mindre mirakulöst. Typiskt Petrus-mässigt är det här mötet kortfattat och just do it. Så liknar Petrus Maria som säger ja till att föda Guds son utan längre betänketid. I söndagsskolan var det nyttigt för mig att få veta mer av Lukas och Johannes om detta möte. Men nu är det annorlunda. Vissa dagar är det just detta kortfattade och förbehållslösa evangelium jag behöver. Idag är en sådan dag.

Duccio di Buoninsegna föreställde sig Jesu möte med fiskarna Andreas och Simon så här 1308

 

Lyssna på Sebbe Stax en nutida Petrus-karaktär som berättar om Jesus som en gentleman som knackar försiktigt och viskar sitt "följ mig" nu tillhör han Ichtys-församlingen i Stockholm. Ichtys betyder fisk.

Markus 3: 31-35

 

 

Markusevangeliet slösar inte med orden. Det är kärnan och centrum i Jesu gärning som kommer fram. Jesus framstår som mycket mänsklig men också mycket gudomlig i detta evangelium. Marie bebådelse som firas idag, nämns över huvud taget inte. Faktum är att inget nämns om Jesu familj mer än dessa två citerade sammanhang. Jesu gärning är det som berättar om vem han är: fullt ut Gud och fullt ut människa.

 

Maria har fått en stor och delvis skev, roll i kyrkan men i detta det äldsta av evangelierna nämns hon inte ens som en av dem vid korset och gravläggningen utan bara i samband med hela Jesu familj som när Tiden är inne bara består av Maria och Jesu småsyskon. Kanske var det en sak som fick Jesus att vänta med sin gärning till 30-årsåldern att hans bonuspappa Josef var död och hans yngre syskon måste hjälpa Maria med familjeföretaget. Vid denna tid var det svårt för en änka att slå sig fram i en bransch som fortfarande idag räknas som en manssyssla.

 

Det finns annars påfallande många självförsörjande företagarkvinnor i Nya Testamentet, Maria från Magdala är väl den mest kända av dem, men hon jobbade med textilier liksom Lydia som färgade tyg med purpursnäckor. Den timida helt beslöjade orientaliska kvinnan som inte får röra sig på offentlig plats utan manligt sällskap märks inte i evangelierna.  Jesus umgås ofta med kvinnor utan manligt sällskap och bland hans allra närmaste vänner märks,förutom Maria från Magdala , systrarna Maria och Marta i Betania.

 

Det är lätt att förstå att patriarkatet blev skakat i grunden av kristendomens explosionsartade framväxt speciellt som så många kvinnor snabbt tog till sig evangeliet. det förstår jag så väl. Att vara kvinna är att vara född i en underordnad position, det är lätt att se även i dagens Sverige och man behöver inte lyfta blicken långt från den svenska horisonten för att se att ett budskap om allas lika värde är revolutionerande för kvinnor.

 

Men varför är detta första evangelium så restriktivt med Jesu mor Maria? Här kan vi förstås bara spekulera. Kanske eftersom tiden inte tog med fler än de för berättelsen absolut nödvändiga kvinnorna för att göra evangeliet lite mer lättsmält enligt principen som säger att anpassar du något för männen klarar kvinnorna av det medan det motsatta inte fungerar. Flickor läser gärna om manliga hjältar men pojkar läser ogärna böcker med en kvinnlig huvudperson.

 

Men det kanske var så enkelt att Markus inte visste om änglabesöket hos Maria. Ofta har framhållits att Markus*, kusin till Barnabas som följde med Paulus på hans missionsresor, hade Petrus som sin sagesman eftersom han blev Petrus sekreterare. Petrus "just do it" inställning är då med säkerhet väldigt rådande i detta evangelium. Då blir det ju just den del av Jesu gärning som Petrus hade vetskap om som kom med och Petrus levde under ständigt hot om avrättning, det var bråttom så evangeliet innehåller just det som Petrus såg som tillräckligt för att förstå vem Jesus är och hur vi får del av Guds rike, inget mer.

 

Men om vi skulle se på vad det står i stället för vad som inte står där. Jesus säger att den som är hans familj är de som gör Guds vilja. Med det behöver han inte ta avstånd från sin familj. Vi vet ju att det var en familj av människor som gjorde Guds vilja; från Marias ja vid Gabriels besök till Judas och Jakob som blev apostlar och finns representerade i Nya testamentets brev och slutligen dog för sin kristna tro.

 

Hans familj är alltså alla de som gör Guds vilja. Jesus exkluderar inte sin mamma och sina syskon i stället inkluderar han oss alla i sin familj.

 

Bach har förstås en kantat för Marie Bebådelsedag, lyssna och njut!

 

 

*Apg. 12  nämner Markus:

Vid den tiden ingrep kung Herodes hårdhänt mot en del av medlemmarna i församlingen. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror, och när han såg att judarna gillade detta fortsatte han och lät också gripa Petrus; det hände under det osyrade brödets högtid. Efter arresteringen satte han honom i fängelse, bevakad av fyra vaktstyrkor om vardera fyra man, för att efter påsken ställa honom inför folket. Petrus hölls alltså fängslad, och i församlingen bad man ivrigt till Gud för honom.

Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. ”Skynda dig upp”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: ”Ta på dig bältet och sandalerna.” Petrus lydde, och ängeln sade: ”Svep om dig manteln och följ mig.” Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. Så snart Petrus hade sansat sig sade han: ”Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.”

När han förstod hur det var gick han till huset där Maria bodde, mor till den Johannes som kallades Markus; där var många samlade till bön. Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp. Men när hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför. ”Du är tokig”, svarade de. Men hon stod på sig, och då sade de: ”Det är hans ängel.” Petrus fortsatte att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. Han gav dem tecken att vara tysta, och så berättade han hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han bad dem tala om det för Jakob och de andra bröderna, och sedan lämnade han dem och begav sig till en annan plats.

 

 

 

 

 

 

 

 Markus 1:14 Tiden är inne

 

Vilken tid? skulle Predikaren ha undrat. Predikaren menade ju att det finns en tid för allt. Men Jesus talar här om Tiden utan bestämning. Menar han alla de tider som Predikaren räknar upp? Tid att hata och älska, samla stenar och kasta stenar, tid att födas och att dö? Var allt annat en otid och nu kom tiden? Markus talar om en tid som verkar vara välkänd eftersom Jesus inte definierar vilken tid som kommit, det är liksom självklart vilken tid det handlar om: den efterlängtade tiden.

 

Varför hade tiden dröjt så länge? Många millenier hade förflutit sedan det första löftet om en Messias uttalats av Gud själv i Edens lustgård.*  Sedan hade många sekler förflutit med judafolket som förvaltare av det löftet. Så föddes till slut Jesus. Men Jesus blev först vuxen i lugn och ro i Nasareth där han var timmerman. Efter att i trettioårsåldern ha sökt upp kusinen Johannes och blivit döpt av honom i Jordan gick han ut i öknen bland vilda djur och änglar. Först efter det var tiden inne.

 

Jag tänker på bröd när jag ser hur Jesus väntar in den rätta tiden. Bröd måste jäsa lagom länge för att bli bra. Det finns absolut en tid som är för tidig och en som är försen. Träffar man rätt med jäsningstiden blir brödet gott och hållbart. Jesus liknar Guds rike vid många saker; till exempel ett frö som växer till ett träd, en kvinna som letar efter ett mynt och en surdeg.** Alla dessa liknelser handlar om tid. Tålamodstid. Innan ett litet frö blir ett träd har det gått många år, innan man hittar ett litet mynt i ett stökigt hus får man städa länge och noggrant i varje vrå och innan surdegen blivit just en surdeg får man ömsint sköta den i många dagar och sedan ska brödet jäsas under lagom lång tid.

 

Guds rike tar tid verkar Jesus mena. Han jäktar inte med budskapet och börjar till exempel inte predika när han var i templet vid tolv års ålder. Han lär sig till timmerman och strävar på med detta många år. I öknen väntade han in den rätta tiden men när rätta tiden är inne sölar han inte heller. Markusevangeliet understryker detta med sin kortfattade stil där bara det viktigaste nämns. Väntan är förbi. Tålamodets dagar är över. Tiden är inne!

Stilleben av Alexander Adriaenssen ( 1587–1661 ) från en sida som tar tiden på allvar Sifting the past.

 

*1 Mos. 3:14-15

**Luk. 13:18-21,15:8-10

 

 

 

 

Jesus vistas mycket i öknen, precis som kusinen Johannes. Men där andra evangelier betonar hans möte med frestaren är balansen mellan Frestaren och allt det andra i öknen ca 25% Frestare 75% vildmarksliv hos Markus: "Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom." Fem ord används på Satan och sex ord på djuren. De proportionerna gillar jag.

 

Jesu vildmarksliv tycks i Markus, lejonets tappning, mest ha bestått i just vildmarksliv och bara i en kort sats nämns Satan. Ja tror de proportionerna är helt korrekta. Så mycket överdrivet intressse har slösats på den onde. En del medeltida målningar verkar ju rent besatta* av helvetets plågor och demoner och än idag finns en minst sagt osund kultur kring Satan både i kyrkan och hos dess motståndare.

 

Markus ödslar inte mycket bläck därpå. Att Jesus levde i öknen och hade det ganska bra verkar vara hans huvudpoäng. Han är också den enda evangelist som nämner djuren. Jag ser framför mig hur Jesus, som fick skapelsen i födelsegåva, börjar bygga Guds rike på nytt genom djuren. Predikaren lärde ju oss att djuren och människan är lika eftersom vi delar samma livsande och dör som djuren.** Men en stor skillnad finns och det är att djuren är skapta raka och enkla och förblir så, de syndar helt enkelt inte. Innan Jesus börjar kommunicera Guds rike till människorna som kan alla konster att slingra sig, kommunicerar han med djuren.

 

 

*Förlåt ordvitsen. jag kan skylla på att Kiruna har många språkliga egenheter gemensamt med Göteborg.

**Pred. 3.19: Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda.

 

Här kan du läsa om vilka djur Jesus levde med och se bilder på dem som fortfarande lever kvar i vidlmarken.

 

 

 

Markus 1: 4 så uppträdde Johannes döparen ute i öknen

Om det är något mina vänner från Mellanöstern är riktigt rädda för så är det vildmarken och skogen. Det mest beskedliga skogsbryn är för många av dem en fasans ort. Liksom för Dante när han skrev sin Komedi är skogen för dem den otyglade och okontrollerbara vildmarken där vad som helst kan hända och laglöshet råder. Lejon och giftormar, svultna vargflockar och lömska skorpioner gömmer sig där. Och hade man riktigt otur stötte man på en Djinn i öknen, en ond ande, för det är ju där de bor.

 

Även i antikens värld kring Medelhavet var staden symbolen för trygghet och vildmarken det motsatta. Ingen gick frivilligt ut ensam i vildmarken. Utom några få som ansågs för lite tokiga, som Johannes, Jesu kusin. Han var inte bara kusinen från landet utan kusinen från vildmarken som gav honom allt vad han behövde: mat, kläder och en predikoplats.

 

När började folk vandra ut i ödemarken för att lyssna på den udde mannen i sina kamelhårskläder? Hur lyckades den ensligt boende Johannes få en åhörarskara? Vad kunde få människor att trotsa skorpioner och Djinner för att lyssna på en väckelsepredikant som bara skällde ut dem?

 

Jag tänker att det kanske har med det Augustinus skrev: vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.  Längtan efter Gud drev till och med undan vildmarksfobin för kärleken driver ju bort all räddhåga. Kan något annat än kärleken göra en så galet modig?  Och skarorna samlas hemma hos Johannes i vildmarken. Ens ropandes röst i öknen lockar skarorna dit där ingen vanligtvis vågar vara.

Markus 1:1 Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son.

 

Där Predikaren slutar, med en uppgiven suck-allt är tomhet, börjar Markusevangeliet med ett utrop av glädje, eller kanske ett lejons rytande i öknen, Markus har ju som evangelistsymbol lejonet: Här börjar glädjebudet, som ju på grekiska heter evangelion. Det äldsta av evangelierna har fått ge namn åt alla fyra berättelserna om Jesu liv, ögonvittnesskildringar av det oerhörda att Gud vandrade mitt ibland människorna och inte bara predikade om Guds rike utan också levde Guds rike och själv var Gud rike här i tiden, här i världen.

 

Men var börjar då glädjebudet om Jesus, enligt Markus. Inte i Betlehem ca 60 år innan evangeliet först samlades ihop utan långt tidigare och i öknen där profeten Jesaja utropar:

Predikaren 11:7-8

Ljuvligt är ljuset,

 

 

 

 

Predikaren 11:9

 

 

 

 

Predikaren 9:2 Samma öde drabbar alla, den gode och den onde

 

Dett är en sanning som upprepas rakt igenom hela Predikaren. Det är så befriande! I vår tid som präglas av självhjälpstekniker och en hjärtlös attityd mot den fattige, misslyckade eller sjuke är detta som rent fjällvatten efter en svettig dag. Detta är Predikarens "in your face" till all framgångsteologi. Jobs bok har samma tema: den rättfärdige drabbas också av olyckor och det är inte alltid den drabbades fel. men Jobs vänner försöker hitta felet Job gjort trots att han protesterar. Slutligen talar Gud och säger att Job har rätt, inte de framgångsteologiska vännerna.

 

Idag är bland de mest utsatta för idén att man är duktig och god om man är frisk respektive slarvig och svag om man är sjuk, de cancersjuka. Larmrapporter duggar tätt om hur allt mellan alkoholmissbruk till risätande ger cancer. Cancersjuka får höra "Du är duktig som kämpar på" och blir någon frisk från cancer säger både de själva och anhöriga "att de kämpade så tappert så de vann över cancern". Och de andra då, de som dör av sin cancer?

 

Sanningen är att cancer drabbar blint. En del blir sjuka som levt ett ytterst hälsosamt liv, en del har levt ett vanligt liv, en del har varit tunga missbrukare av tobak och alkohol. En del blir friska från cancern och andra inte. Hur väl de kämpat har inget med saken att göra-samma öde kan drabba vem som helst.

 

Lyssna till den vise Predikaren: Det är inte ditt fel att du är sjuk! Den rättfärdige drabbas av samma öde, samma slump, som den orättfärdige. Och hur det slår vet ingen i förväg.

 

 

Mahalia Jackson hade en svår barndom, fick slita hårt men vägrade sjunga annat än lovsånger till Gud. När hon blev berömd lockades hon med feta anbud om hon övergick till de mer lukrativa profana sångstilarna men hon vägrade. Trots det dog hon bara 61 år gammal efter lång tids sjukdom.

 

Tekniskt ett dåligt klipp men hennes fantastiska person och röst kan inget kväva. Mahalia levde förstås Anno Domini och visste att döden inte var slutet, till skillnad från Predikaren, men nog kan man tänka sig att "hon som församlar" kommer att älska att sjunga med Mahalia den dagen vi alla "have got over".

Predikaren 9:4 Den som tillhör de levandes skara har ännu något hopp.

 

Som tidigare nämnts är det osannolikt att en nutida kristen redaktör hade tagit med Predikaren i BIbeln. En av orsakerna till det är att Predikaren inte tror på ett liv efter döden. Inga judar trodde på ett liv efter döden på den här tiden.Det som möter alla människor, goda som onda, vid livets slut är h'äväl, tomheten. H'äväl är inget lockande nirvana utan bara just-ingenting.

 

Först efter den Babyloniska fångenskapen, då judarna stötte på zoroastrismen, kom tanken på ett liv efter döden och ett Paradis in i religionen. Då började man också tro på en ond makt som hade förmåga att lura människor till att bli lika onda och ett hav av brinnande metall där de onda skulle förintas en gång. I Predikarens världsbild är det människan själv som väljer att göra fel och varken belöning eller straff väntar efter döden.

 

Dessutom är både ont och gott som drabbar en människa oftast bara en slump. Lagen om att du får det du förtjänar finns i Predikarens världsbild, men Predikaren ser också att alltför ofta följs inte den lagen så den rättfärdige går olycka till mötes medan den orättfärdige möter motsatsen. Och till slut möter alla samma öde: döden och intigheten.

 

Ändå håller Predikaren envist fast vid att vi ska frukta Gud. Predikaren fruktar inte Gud för att få en belöning efter döden. Det är intressant att tänka på att inte heller Eva, Mose, Rut eller David trodde på ett liv med belöningar efter jordelivet. Ändå höll de envist fast vid JHWH. Det tycker jag är en beundransvärd hållning som talar om omutlighet. Predikaren fruktar Gud för att Gud har skapat allt gott och rakt, det onda är människans eget fel, det är hon som gör det raka krokigt. Därför ska vi, enligt Predikaren, glädja oss åt allt gott Gud skapat så länge vi lever. För så länge det finns liv, finns det hopp.

 

 

 

Nu har Barockbloggen råkat ut för ett märkligt problem med kommentarerna. Vissa kan inte kommentera alls och kommentarerna syns inte, i stället för kommentarer kommer det upp reklam när man vill läsa kommentarer. Jag försöker få tag i supporten och ser på forumet att flera andra bloggare har samma problem. Jag hoppas att det går att lösa snart.

 

Jag dissar inga kommentarer, det ska ni i alla fall veta!

 

När jag läser detta eller hör någon säga att jag vilar i Guds hand känner jag mig oändligt trygg. Jag är ju rättfärdiggjord i Kristus, jag vilar som en baby hos sin mamma i Guds varma hand. Men Predikaren levde Ante Christum, Ante Laestadium och Ante Lina Sandell. Gud som den älskande himmelska föräldern var inte lika känd som Gud- den som styr ödet. Det Predikaren säger här är egentligen insh'allah, om Gud vill. Vilket av muslimer används nästan som "vi får väl se "eller som en säkerhetsåtgärd vid framtidsplaner så inte Gud ska finna en högfärdig och just därför sända olycka över en.

 

Fortsättningen på denna vers är: Om en människa går kärlek eller hat till mötes, det vet hon inte. Allt som väntar henne är tomhet. Detta att vara buren av Gud är alltså långt ifrån en säker position. Det är mer som Kierkegaards "att kasta sig ut på 20000 famnars djup och hoppas att någon tar emot". Predikarens gudsfruktan är så mycket modigare än min. Jag som uppfötts som nådevalp med "Tryggare kan i ryggmärgen" och "Jesus för världen givit sitt liv" närmast hjärtat behöver inget mod för att närma mig Gud.

 

Missförstå mig inte, jag tycker det är bra-precis så ska det vara. Det var ju ett av Jesu tydligaste budskap, att Gud är en kärleksfull förälder inte en nyckfull despot. Vi ska inte vara rädda för vår skapare. Men kanske vi förlorar lite av äventyret som utan tvekan också  är en del i att frukta Gud och leva i en relation med henom om vi blir för respektlösa. Gud som snuttefilt har vi hört talas om till leda av "storsinta" ateister. Men jag ser att det lätt blir så att Lejonet av Juda blir en gosig huskatt, som Nils Bolander uttryckte saken när vi på goda grunder slutat vara rädda för Gud. Äventyret och den pirrande magkänslan när vi närmar oss det absolut heliga riskerar att gå förlorad.

 

När jag var mycket ung fascinerades jag av en läsepsalm: "Gud du råder över djupen".  Den var som gjord för en metallåt och det blev den. Jag gjorde om texten lite för att passa musiken. Jag kallade den "Herren är Herre":

 

 

Jag vet inte om jag lyckades men jag försökte förmedla lite av den känsla som Predikaren verkar ha inför Gud. Känslan av att Lejonet av Juda och det slaktade Guds lamm inte är ett tamt lejon eller ett ofarligt lamm. Som en av mina litterära helgongestalter, C.S Lewis, skildrade Aslan: "Klart att han är farlig, han är inget tamt lejon."

 

Då blir det med bävan och en känsla av största möjlga tacksamhet vi kan konstatera att Lina Sandell hade helt rätt:

 "Det modershjärtat har ej sin like i trofast kärlek det ser jag nog. Vem känner höjden vem mäter djupet utav den kärlek som för oss dog."

 

Ett superbra tips fick jag av hästkompisen Carina, att göra en reflexväst med texten unghäst på att bäras när man är ute med henne i trafiken. Här i byn är folk underbart hänsynsfulla mot ryttare men det skadar ju inte att påminna om att den här hästen inte är så van vid fordon som sveper förbi på någon meters avstånd. Så här ser min väst ut, den måste alltså inte vara snygg för att fungera:

 

Predikaren 5:6 Mitt i alla drömmar, all tomhet, alla ord: Frukta Gud!

Mitt i alla bittra sanningar utbrister den vise Predikaren detta. Från att allt är tomhet, rättfärdiga går samma öde till mötes som onda, alla dör till slut och de döda gör ingenting alls, kommer denna positiva utsaga: Frukta Gud! Det finns något du kan välja att göra, något som inte är tomhet.

 

Trots att Predikaren lever långt före Kristus finner hen här en utväg ur tomheten. Här finns någon att relatera till mitt i all ensamhet. Här finns någon att lita på, mitt i all falskhet. Något kan vi göra trots att livet är slump och orättvisa från början till slut. Vi kan välja sida. Det finns ett spår att följa.

 

Predikaren talar inte om en god och en ond makt. För henom finns bara JHWH ingen kan mäta sig med JHWH varandet eller jag är. JHWH är raka motsatsen till h'äväl. JHWH finns till , har alltid funnits och kommer alltid att göra det. I relation med Gud får livet mening.

Tur och lycka var för de nordbor som vi sena tiders barn kallar vikingar, synonyma begrepp. Man hade fiskelycka och då var det så att man hade tur med fisket. Kärlekslycka betydde att man lätt fick den man ville ha till maka. Idag skiljer vi på tur och lycka i dagligt tal men ibland blir ordet tur synonymt med lycka för mig och det gäller ridturer. En ridtur betyder för mig lycka. Så jag kunde ha använt ridlycka som rubrik idag.

 

 

Predikaren är en gåtfull gestalt i Bibeln. Oftast har boken tillskrivits kung Salomo, presentationen talar ju om en kung över Israel, Davids son. Men namnet "Predikaren" antyder annat. På hebreiska heter Predikaren qoh'älät som är ett verb i particip femininum och betyder "hon som församlar". Vad församlar hon? Lyssnar en församling till hennes visdom? Församlar hon visdomsord och lägger ihop med sina egna erfarenheter? Är hon Salomos spökskrivare som samlar ihop det Salomo dikterar? Var Salomo kvinna?

 

Självbiografiska partier fogas in i livsfilosofin som qoh'älät förmedlar. Där framgår att Predikaren själv prövat att vältra sig i överflöd och massor av partners men ändå funnit enbart tomhet eller fåfänglighet som 1917 års översättning valt att översätta hebreiskans h'äväl med. Svenskan har inte ett ord för h'äväl som egentligen betyder något som innebär både intighet och vindpust/fläkt.

 

Innerst i tillvaron och överflödet finner hon som församlar ingenting. Här liknar Predikaren Siddharta Gautama som var prins och upptäckte hur lyxlivet inte tillfredsställde hans innersta behov av mening i tillvaron. Prins Siddharta blir slutligen en buddha, en upplyst och finner också en form av h'äväl; nirvana, som är lika svåröversatt till svenska. Det brukar översättas som ett tillstånd av ingenting. Nollan kommer från just detta religiösa begrepp och av det förstår vi att Buddhas ingenting är ett positivt tillstånd medan Predikarens h'äväl snarare är ett minustecken.

 

Här slutar alltså likheten med prins Siddharta. För Buddha förespråkar strikt måttfull disciplin och en åttafaldig väg som ska leda till fullkomlighet för att till slut uppnå nirvana och slippa återfödas till denna värld av förvillelse. Predikaren förespråkar i stället att leva fullt ut och njuta av allt som Gud skapat medan vi kan, som svar på tillvarons h'äväl. För Predikaren är tillvaron konkret och verklig medan h'äväl är dess motsats dvs. overkligheten.

 

Predikaren har i stället samma, i grunden positiva, världsbild som Jesus, som också kom från en ofattbart förmögen tillvaro: "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss." som Paulus skriver i Filipperbrevet 2. Hos Jesus finns en stor likhet med Predikarens livsfilosofi. När Jesus beskriver hur vi ska leva ett gott liv säger han nämligen: "Er far i himlen vet vad ni behöver. Gör er alltså inga bekymmer för morgondagen, var dag har nog av sin egen plåga." Matt. 6:33

Paulus var också förtrogen med Predikarens visdom men skriver så här om vishet i första brevet till församlingen i Korinth:

 

"Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet." 

 

I detta är vi alla jämlikar till prins Siddharta och kung Salomo: det är hos Jesus vishet, rättfärdighet, helighet och frihet finns. I honom blir h'äväl sin motsats. I tomheten, det som inte är, möts vi av honom som är och som fyller alla våra behov.

 

 

 

 

Predikaren 11:1

Sänd ditt bröd över vattnet,

Predikaren 5:9 Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog.

Nästan all hunger kan stillas , någon gång har man fått nog, men pengar verkar aldrig bli tillräckliga. Alltid finns "något hål att fylla" som även den mest välbärgade uttrycker sig. "Den som älskar pengar" säger Predikaren. Men ibland undrar jag om det finns någon enda som inte älskar pengar. Finns det någon som inte väntar sig allt gott från pengar? Finns det någon som inte har det där"hålet" att fylla med pengar och är inte det där hålet ett svart hål som slukar allt i sin närhet utan att någonsin bli fullt?

 

Jag läste till och med en insändare där en präst menade att hans lönelyft till mer än 60 000 i månaden var ett bevis på Guds kärlek till honom. Det finns en hel teologi som kallas Trosrörelsen eller framgångsteologi där rikedom och hälsa ses som ett bevis på att man gör rätt i Guds ögon och motsatsen beror då förstås på motsatsen. Här ytterligare ett exempel, från dagens kyrka, på att pengar inte mättar och att vilja äga pengar i överflöd ses som en naturlig del av en kristen människas liv, fast Jesus såg rikedom som problematisk*. Nej kyrkan ser penningen nästan som ett sakrament eller åtminstone ett sätt att visa Guds nåd, som om Gud och Mammon faktiskt inte stod i strid med varandra utan slutit fred och gjort gemensam sak i vår tid.

 

Hur ofta har jag inte önskat att de skulle varit så i mitt liv att just hos mig var Gud och Mammon sams. Detta att alltid ha varit så beroende av att vädret är fint, allt klaffar och att folk är snälla omkring mig kan trötta när det är så lätt att se att den som har pengar kan göra vad som helst och alltid har tillgång till en back-up-lösning när allt rasar.

 

Naiva, välmenande, hjärtlösa och avslöjande uttalanden av rika människor som att "alla borde ha en årslön på banken" kan såra och trötta mer än man vill erkänna. Historier om tiggare som vinner massor på en triss-lott som någon gett honom väcker kärleken till de pengar man inte har. Predikaren förutsätter att endast den rike kan älska pengar men , ack, vi vet alla att även olycklig kärlek kan vara plågsamt passionerad.

The Monteverdi Choir
The English Baroque Soloists
John Eliot Gardiner

Nancy Argenta, soprano
Mary Nichols, mezzo-soprano
Ashley Stafford, alto
Wynford Evans, tenor

 

*

Lukas 12: 15-23: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” Sedan gav han dem en liknelse: ”En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: ’Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.’ Han sade: ’Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.’ Men Gud sade till honom: ’Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?’ Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.”Och till sina lärjungar sade han: ”Därför säger jag er: bekymra er inte för hur ni skall få mat att leva av eller kläder att sätta på kroppen. Livet är mer än födan och kroppen mer än kläderna.

 

 

 

 

Predikaren 7: 22 Bry dig inte om allt som sägs. Då hör du inte när din tjänare förbannar dig. Många gånger – det vet du själv – har också du förbannat andra.

 

Predikaren är så befriande osentimental. Han säger som det är: skitsnack är inte värt det lilla minsta. Alla skitsnackar någon gång och de orden har inte någon makt varken när de uttalas om oss själva eller när vi uttalar dem om någon annan. Jag tröstar mig ofta med dessa ord för att överleva den kaskad av skitsnack som alltid omger en människa och ibalnd sipprar fram till måltavlans öron.

 

Det är tyvärr en gammal älskad umgängesform att leta fel och hitta på en hoper nya fel hos en människa som inte är närvarande vid taltillfället. Skvaller kallas det också, men skvaller har fler facetter än skitsnack. Skvaller kan vara i all vänlighet dela nyheter om vad som hänt i den krets man är bekant med. Skitsnack är något annat. Predikaren sätter ett bra namn på det: förbannelser. För det är ju det man slungar ut av ren slentrian och för att hålla sig väl med gruppen så länge man själv befinner sig inom hörhåll. Men de betyder som sagt var så litet oavsett om jag är måltavlan eller om jag slungar ut dem mot någon annan.

 

Ändå är det något som varje normal människa skäms för, med all rätt. Skitsnack kan ju gå över styr. Plötsligt börjar någon bli speciellt utsatt för förtalet. Aldrig har det med måltavlan att göra utan andra faktorer spelar in. Vanligast är att en grupp fungerar dåligt tillsammans och behöver en gemensam fiende för att uppnå någon slags fred inbördes. Plötsligt spelar slumpen in och gör skitsnacket till ett vapen sm till och med kan döda. "Det är bättre att en dör för folket än att hela folket dör." som översteprästen Kajafas sa när Stora rådet diskuterade fallet Jesus i den spända situation som rådde i Jerusalem den påsken Jesus dömdes till döden av Pontus Pilatus.

 

På målningen av Hieronymus Bosch syns den svartmuskiga rövaren som blir utsatt för hån från folkmasssan längs Via Dolorosa och han svarar tillbaka med samma mynt. Den botfärdiga rövaren längst upp till höger, lika svartmuskig han, får utstå en läskig munks försök att få honom att bikta sig. Men Jesus svarar inte på okvädingsorden. Han kunde förstås Predikaren och visste vad skitsnack betyder-ingenting. Han själv välsignade och bad för sina bödlar. Det är vad vi kan göra när det vänliga skvallret går över i skitsnack. Det är en värdig motståndshandling i en värld av rykten, förbannelser och förtal.

En botgöringssång av renässanskompositören William Byrd publicerad 1611:

Have mercy upon me, O God, consort song for S or A solo, SSATTB & organ or strings (inc. but can be reconstructed)
Rose Consort of Viols
Red Byrd

"Have mercy upon me O God, after thy great goodness. And according to the multitude of thy mercies wipe away mine offenses.  Wash me clean of wickedness, and purge me from my sins."

 

*Tack för tipset , Klaus, har letat efter en bild som kan sätta igång tankarna till denna vers från Predikaren så påminde du mig om Hieronymus Bosch.

Predikaren 8:1

The Vespers är ett härligt band om man gillar Americana speciellt bra är de som återställare av balansen om man blivit sockerchockad av First Aid Kit och andra söta karameller i denna amerikanska godispåse. The Vespers stryker ingen medhårs och systrarna Cryar saknar all behagsjuka. Här kommer de saltaste bönorna och bröderna och lägger ut texten om Predikaren 4:9-12 Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. Om de faller kan de hjälpa varandra upp. Men ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp. Likaså: om två sover tillsammans har de det varmt, men hur skall den ensamme hålla sig varm? Där en blir övermannad kan två hålla stånd, och tredubbel tråd brister inte så snart.

 

 

Ensamheten behövs ibland för att vi ska komma inom hörhåll för de kärleksord som viskas till oss av Gud genom vardagsbruset. Men den ensamhet som inte är självvald, den ensamhet som aldrig tar slut är bara av ondo. Den som är utstött, den som är arbetslös och önskar den där arbetsglädjen mer än något annat och den som mist sin livskamrat har ingen glädje av ensamheten.

 

Vi vet att ensam är inte det minsta lilla stark. Två kan hålla stånd mot mycket av världens ondska och tre är en närmast ointaglig borg. Det här ordet från Predikaren fick min make och jag på vår bröllopp och vår brölloppsdag är just idag, den 3 mars. Vi har i alla livets skiften lyckats förbli i denna gemenskap och om våra garn varit tunnslitna på sina ställen har den tredje tråden varit desto starkare just där.

 

Den tredje har ibland varit en vän, ibland våra barn, ofta våra föräldrar, till och med vår häst Chateau- men alltid Gud. Gud har ibland varit så tydligt närvarande som sig själv att det nästan varit fysiskt påtagligt och nu ser jag också att den där vännen, den där släktingen, det där barnet, det var Gud i aktion i vår livsväv.

 

 

 

Predikaren 6:8 Vilken fördel har den vise framför dåren? Vad hjälper det den fattige att veta hur man möter livet?

 

Det Predikaren säger här är ju alldeles riktigt ur en aspekt men är numera obsolet, föråldrat. Han levde Ante Christum-före Kristus och här syns den stora vattendelaren i världshistorien tydligt. För visst spelar det roll för den fattige om hen vet att hens liv är meningsfullt och att det blir en rättvis dom till slut.

 

Men det kunde förstås inte Predikaren veta, för Jesus hade inte fötts ännu, Jesus hade inte uttalat saligprisningarna ännu :

 

 

 

Predikaren 7:21 Det finns ingen rättfärdig på jorden som alltid gör det goda och aldrig syndar.

 

Vår egen predikare här i lappmarkerna, Lars Levi Laestadius, har berikat meän kieli, samiska och svenskan här uppe på ett sätt som bara kan jämföras med Shakespeares inflytande på engelskan. Ett av de uttryck som jag älskar mest av alla Laestadius färgstarka metaforer är "nådevalpar".

 

En nådevalp är en människa som liksom Laestadius och Predikaren insett att ingen är kapabel att alltid göra det goda. Vi faller alla för frestelser som egentligen knappast ens är frestande. Av slentrian baktalar man sin medmänniska, av slentrian medverkar man till att baktalandet övergår i mobbing och av slentrian låter man våldsoffer stå ensamma med sin förövare. Vari ligger det lockande i att tyst gå förbi tiggaren utanför mataffären? Hur frestande är det egentligen att fälla rasistiska yttranden? Hur gott är egentligen kött från grisar som plågats sina korta liv?

 

Vi syndar och skönmålar synden genom att kalla helt ofarliga företeelser för synder: att inte motionera, att ta en kaka till eller att gå upp ett kilo efter jul. Där låter vi skammen fylla oss till brädden och upphör aldrig med späkelsen. Laestadius skulle aldrig säga att du bör fotvandra 16 timmar per vecka för att göra bot för den extra kakan du tog i går kväll. Det är bara kaloritabeller som gör så. Laestadius menade att den riktiga synden är ett verkligt problem. Krig börjar i vanliga människors hjärtan. den som krigar för IS har ett reellt val och den som spottar på tiggaren likaså. Den som kan välja och väljer synden har bara straff att vänta. Svinhugg går igen. Lagen om Karma gäller.

 

Laestadius skönmålar inte synden och vet att vi alla syndar men pekar på en lösning; bli som en hundvalp! Lägg dig på rygg och bekänn din synd och din oförmåga att ställa till rätta. Vi är alla nådevalpar, säger han, vi springer omkring på världens kalla jordgolv och längtar efter nåd och en varm famn som lyfter oss från den delen av oss själva som är ett kallt och skitigt jordgolv. Så berättar Laestadius om att vi nådevalpar lyfts upp från detta kalla jordgolv av den himmelska föräldern som lägger oss till bröstet och låter oss amma oss mätta.

 

Varför det? Eftersom den himmelska föräldern själv har delat nådevalparnas villkor när hen* föddes i ett stall med trampat jordgolv. Där upphör lagen om Karma och Nåden träder in i världen.

 

 

 * Laestadius och lestadianismen menar att nordiska språk inte duger till att tala om Gud eftersom nordiska språk har det klumpiga han/hon/den/det pronominet för det praktiska hän som innefattar han/hon/den/det . Gud är varken han/hon/den/det och därför kan en nordisktalande inte fullt förstå vd som sägs om den himmelska föräldern. Äntligen har svenskan börjat införa ett användbart pronomen för 3 p.singularis så då använder jag det om Gud.