Jag har verkligen en underlig matte. Ena stunden glad och hjälpsam, följsam och på god väg att bli en ryttare, om några decennier. Den andra stunden är hon som förbytt; får underliga idéer och beter sig som om hon bara sett häst på bild. Som i går till exempel: på förmiddagen hade vi det så trevligt tillsammans, ni kan se på bilden hur tygeln hänger lagom mycket och hur jag får galoppera på torr och säker plats.

Så på kvällen var jag och Majan på utmärkt vårhumör vi gjorde lite skolor tillsammans och hade det så trevligt. Båda våra mattar följde lydigt med och betedde sig som om de var födda på hästryggen (nåja, i alla fall Majans matte). Vi hade det mycket trevligt alla fyra tills våra människor slog till: de skulle nödvändigtvis ha oss till att vika in på en liten väg som leder ner till havet. Sommartid en mysig plats, men nu en lerig väg med pölar fulla av iskallt smältvatten och halkiga snöfläckar här och var.

För det första bör ni veta att en gång för länge sedan kom ett gäng vilda småmänniskor nerför backen precis där man svänger in på denna väg. De for fram i en våldsam fart och hade inte jag reagerat blixtsnabbt så hade både jag och matte blivit påkörda av deras vidunder till farkost; en stor gul plastmojäng som tjöt av vrede där den susade rakt mot oss. Nu var det som sagt några år sedan det hände och min tankspridda matte har förstås glömt bort det, men jag är ju häst och vi har som bekant ett gott minne. Jag gör alltså vad jag kan för att påminna henne.

Men hon tvingar dit mig ändå. Är det bara jag som tänker på vår säkerhet? Förstår hon inte att det kan hända något allvarligt? Hon är ingen ungdom längre. Nåväl, jag gjorde som hon visade. Men sedan skulle hon ha mig till att trava lugnt och samlat genom dessa iskalla pölar. Hur kul är det att plaska igenom leriga pölar med vita strumpor? Vet hon hur det känns att få magen nedstänkt av iskallt smältvatten? Till råga på allt ville hon ha mig till att ta tre steg i samlad galopp och fyra i trav, båda i samma tempo, det var bara fotförflyttningen som skulle förändras!

Jag vet att barockridning går ut på att använda så små hjälper som möjligt, men matte hade helt klart tappat alla begrepp så till slut fick jag ta i med stora alfabetet för att få henne att förstå att jag ville hem till min torra box, genast. Majan var av samma åsikt och vi försökte båda så gott vi kunde få våra tröga mattar att förstå. Men inte förrän efter åtskilliga bocksprång från min sida vände vi hemåt-och tror ni hon slutade propsa på lugn trav? Vi som redan var långt efter Majan.

Tokerierna med ”fotförflyttning” tog slut när jag gjorde några sådana för att lugna henne, men då började ”tempoväxlingar i trav” i stället. När jag inte lyckades få henne att förstå genom bocksprången tog jag till tricket med att sänka ryggen och huvudet och rusa på i slängtrav - en kul gångart, hon skumpar så lustigt då och man kommer fort fram. Då kortade hon också tyglarna på ett obekvämt sätt och jag svarade med det osvikliga lägga huvet i hennes händer-tricket. Då fattade hon äntligen och vi kunde skritta hem till stallet.

När vi kom hem var hon hur trevlig som helst igen. Morötterna kom fram (jag har lärt henne att ge mig morötter när jag gör några enkla rörelser). Jag kom in i min torra box och fick smaskigt hö. Så oftast är hon en riktigt duktig matte. Man kan ju verkligen undra vad det är som flyger i henne ibland. Är det kanske våren? Hon blir alltid lugn av Bach musik, så här får hon så detta inte upprepas: