Camellia Sinensis är en gemensam last för mig och min stallväninna, Inga. Vi kan dricka fem koppar på raken var och en med en ny sort eller smak. Rött, vitt, grönt, svart, och det som inte alls är Camellia, men gott ändå; rooibos, örtvarianter, hibiscus, viol, Ayurveda osv.


Camellia Sinesis kom till Europa i storparti första gången 1610 importerat till
Holland.Kineserna tog betalt för Camellia i silver och vägrade förstås att lämna ut
plantor, fröer och recept på hur den skulle tillredas. För Camellias skull började
engelsmännen langa opium till Kina. Opiet betalades med silver och så kunde man
betala för sitt te och återvända till Storbritannien med den åtråvärda Camellia i tillredd
form.

För den lyxhungrande överklassen i Europa blev te snabbt en statusdryck men priset
gjorde att det det dröjde innan teet blev var mans dryck.  Det berättas att när Jane
Austen och hennes systrar bevistade offentliga danstillställningar i Bath bryggdes te på samma blad om och om igen tills det var så blaskigt att tjänstefolket fick dricka det

Linné oroade sig för den svenska teimportens storlek och försökte odla själv med hjälp av de exemplar som fördes hem av hans lärjungar från Kina. Men Camellia är en känslig planta och trivdes inte alls med det svenska klimatet. När barocken var över, 1781, dog den sista Camellian i Linnés trädgård.

Ingen kameliadam förvånas över detta; en dryck som både är välsmakande, hälsosam, uppiggande och avslappnande, samtidigt som den går att variera i det oändliga bara måste älskas.


Stallvärdinnan Inga målar porslin också, bland alla andra talanger. Här har hon kombinerat intresset för te, barockridning och porslinsmålning och haft den goda smaken att skänka mig dessa underbara te- och hästrelaterade föremål.