Under 15- och 1600-talet föll Europa in i en hysteri som numera kallas häxprocessernas tid. Man såg häxor överallt och i vår tid när häxan tagits ner till en mycket oförarglig nivå, till och med anses hon snäll av många, kan det vara svårt att förstå hur rädda människor var för häxor och deras krafter. Inte ens världens elakaste häxa; häxan Surtant, framkallar idag kalla kårar av skräck. Men under häxprocessernas tid var allmänheten i allmänhet skräckslagen vid blotta tanken på trollkunnigt folk.

I Tyskland flög häxor till Brocken(deras Blåkulla) just denna natt, Valborgsnatten, och för att skydda sig mot de ondskefulla anslag man trodde hotade från alla trollkarlar och häxor som färdades mot Brocken denna natt, tog man den gamla keltiska förkristna seden med tända vårbål till heders. Inte bara bål, utan också smällare och annat oväsen skulle få häxorna att lämna byn ifred. Ju större bål desto tryggare. Människor som anklagades för häxeri brändes också på bål. Ibland levande, ibland efter avrättningen. Eld var grejen för att vinna över ondskefulla väsenden som älskar mörker och mörkrets gärningar.

Fastän häxhysterin i Sverige var relativt kortvarig, tack och lov, levde seden med vårbål kvar. Det kan jag verkligen förstå, en eld är så härligt suggestiv. Jag kan stå och låta mig hypnotiseras av flammornas dans kring gamla julgranar, kasserade möbler och vällästa tidningar utan att märka hur timmarna går. En av få saker jag verkligen saknar i mitt lilla hus vid skogens slut är en braskamin.

Så det är tråkigt att råka ut för akut magåkomma när alla andra i familjen står och sjunger vid bålet i Lappträsk. Jag missunnar dem inte det roliga så klart. Men, ack, vore jag där! Nu när jag bara kan drömma om brasorna kan jag lika gärna tänka stort; ack att jag vore i Kiruna nu. Hem till mina vänner och världens största majbrasa, 37,6 meter, hävdade en yngling i radion på omisskännligt ödmjukt kirunavis. Nå, här till höger är den på bild i alla fall.

Lärde mig nyss att man i svensk-Finland hälsar varandra med ett "glad vappen", denna dag: så nu hälsar jag med ett Glad Vappen och lyssnar till tröst på vårlikt vacker musik av Isabella Leonarda 1620 - 1704, kompositör, musiklärare och abedissa vid Collegio St. Orsola, ett kloster med inriktning mot utbildning av flickor: