Barockridning är namnet på den ridkonst som beskrivs redan av den gamla greken Xenofon och som sedan förfinades för kavalleriets bruk under medeltid och de många krigens 16- och 1700-tal i Europa. Speciellt i barockens Frankrike växte åtskilliga ridakademier, ridskolor, upp och de franska mästarna har än idag mycket att lära oss ryttare.
       Jag har förstått Barockridningen så att man utgår från den enskilda hästens och ryttarens förutsättningar för att nå målet en stark, hållbar häst och ett lyckligt ekipage i stället för att följa en strikt utbildningstrappa som passar tävlingsdressyrens krav. Man koncentererar sig på hästens förutsättningar och på att nå en hög grad av samling med hjälp av skolorna, öppna och sluta, redan tidigt i utbildningen.
       För mig som evig ponnyryttare och totalt ointresserad av tävlingar drogs jag till barockridningen just därför att man satsar på hållbarhet, styrka och samspel. Dessutom förordar man harmoniska ekipage med relativt små och starka hästar framför korta ryttare på långbenta vinthundslika hästar. För en barockryttare är jag och min C-ponny ett perfekt ekipage och det gillar vi att höra.
       När jag sedan hade lyckan att få en ridinstruktör som introducerade ett nytänkande kring ridning och poängterade hästens balans och bärighet under oförglömliga och inspirerande teorilektioner (jag återkommer till en praktisk lektion där vi fick testa T-team på helt ovana ridskolehästar, en salighetssak i minnets visthusbod), började jag läsa på om barockridning.
        Av en serie lyckliga omständigheter kom jag så till slut i kontakt med en ridakademi här i norr och Ewa-Kristina Jälmbrants kraftskapande ridkonst. Så här är vi nu, min lilla ponny och jag, djupt nersjunkna i barockträsket. Min stallvärdinna är också min goda vän Inga som dessutom är en utomordentlig ridpedagog med en fantastisk drömhäst, Marina e. Flyinge Amiral.
          Jag rider hellre två eller tre korta pass än ett långt om jag kan och idag blev en sådan där bra dag med ridning både på förmiddagen och kvällen. 
                             Förmidddagspasset blev perfekt med en lyhörd och avslappnad ponny som lydde min minsta lilla tanke. Kvällspasset tog vi ut våra fuxston, jag och Inga och red ner mot havet. Först gick de som små välridna spanska ridskolehästar. Ja, de som såg oss kunde lätt få för sig att vi tränat in ett snyggt program. Men det var bara som i en Hollywood-musical, det bara blev så där välkoreograferat direkt ur tomma intet, det enda som fattades var musiken; Vivaldis "L'Estro Armonico" hade passat bra.
           Men så svängde vi ner från stora byvägen på den leriga och vattenpöliga vägen som leder ner mot havsfjärden som gett byn dess namn och då tyckte damerna att de skulle visa upp hur ett fuxsto egentligen är. Vackra Maja galopperade mest på stället eller småstegrade sig. Min lilla dam befann sig plötsligt mer i luften än på marken och så fortsatte det under resten av ridturen. Lugn skritt var en utopi, traven funkade stundtals, men titt som oftast gick hon över till sin paradgren just nu; samlad galopp kryddad med ett och annat bocksprång.
          Inga säger då alltid: "ja de blir så här av den här ridningen" och skrattar. Nå, det gör jag också. Jag sitter rätt tryggt på min lilla gummas rygg efter alla år med henne och jag har alltid varit lite knäpp vad gäller hästar så jag fattar inte att det kan bli farligt eller gå över styr. Men man kan ju alltid undra vad det är för Dr. Jekyll och Ms. Hyde-häst jag har. Ingen som sett hennes rodeo i kväll skulle tro på att det var samma häst mina små söner red alldeles själva för några dagar sedan i mycket försiktig skritt och lååångsam trav. Det hade inte ens gått att förstå att hon var en av de där ytterst lydiga hästarna som dansade fram till Vivaldi 20 minuter tidigare. Vivaldi var defintivt inte ett passande soundtrack till hennes uppvisning på hemvägen; då hade "Ray of Light" med Madonna passat betydligt bättre.

På bilden ser ni Dr. Jekyll-versionen av min häst som hon dansade fram i förmiddags till denna ljuvliga musik: