Åh vad vi har längtat! Både jag och matte har längtat ut i skogen. Hon kan inbilla sig vad hon vill, men innerst inne är jag en skogshäst. Uppvuxen vid foten av fjället och helt ovan vid ridbanor och dito hus är det i skogen jag trivs bäst.

Så nu efter en lång vinter utan en enda riktig tur i skogen eftersom snön legat djup, kom vi ut på riktigt. Ibland var snön fortfarande ganska djup men då gjorde jag mitt nya trick för att få morötter, äpplen och massor av beröm av min matte. Hon är en enkel person utan större förståndsgåvor så det räcker i allmänhet med att jag gör några nya "fotförflyttningar" för att hon ska bli alldeles till sig.

I djupsnön har jag kommit på att vanlig trav är jobbig så jag gör numera något som matte förtjust kallar "passage". Det gjorde jag nu under vår skogstur när snön var för djup för mina ponnyben och det lönade sig. Jag fick så mycket äpplen man kan äta och hon var så nöjd.

Det var ju jag också, det är härligt i skogen. Dessutom fick jag rätt om de där småmänniskorna vid den där vägen där hon tvingar mig att gå fast det är livsfarligt. Nu kom vi lugnt skrittande förbi detta ställe och hon lät bli att styra in på den där farliga vägen. När vi skrittade förbi sköt de små människorna med något som lät som

gevärsskott. Jag kände mig glad och lugn, men matte hoppade till där i sadeln. Majan som alltid tar vår säkerhet på största allvar ville springa från platsen snarast, men jag kände inte för det.

Jag kände mig rätt nöjd med att matte nu blev räddare än jag och tänkte belåtet: Vad var det jag sa! Det där stället kan man inte lita på. Ja, en helt lyckad tur blev det. Jag älskar att få rätt mot min naiva matte. Men hon har goda äpplen och morötter, det kan man i alla fall säga till hennes försvar.

Här ser ni mig där jag trivs allra bäst; ätandes i skogen.