Barockens stilepok föregicks och började med en tid som senare skulle kallas renässansen. En massa ord på re- blev på modet. Det latinska prefixet re- som betyder åter, igen, en gång till. När man restaurerar något så återställer men det i nyskick. När man gör reklam för något så ropar(clamare) man många gånger på torget. Renässans är en försvenskning av det franska renaissance som i sin tur var en fransk variant av det italienska rinascimento= pånyttfödelse. Det som föddes på nytt var antiken som stod för en svunnen guldålder av vetenskap, humaniora och skönhet. Man ville åter till källorna Ad fontes, dvs de antika författarna och det antika latinet.

Fram till dess hade latin varit det europeiska lingua franca allt sedan romarriket erövrade stora delar av kontinenten. Men nu ville man åter till det antika latinet och rensa ut folkligheterna i det vulgära talspråk latinet hade utvecklats till. De kärva prepositionsfria texterna från antiken skulle ersätta "medeltidslatinets" utslätade formspråk.Det var början till slutet för latinet som användbart talspråk och lingua franca. Det beklagar jag eftersom det var ett praktiskt lingua franca så tillvida att ingen hade det som förstaspråk, alla lärde sig det som andraspråk och hamnade därmed mer i samma läge jämfört med hur det är med exempelvis engelskan idag där vi andraspråksengelsktalare aldrig kan mäta oss med "native speakers".

Inget språk överlever utan att förändras. Svenskan på Rök-stenen är inte samma svenska som Gustav Vasas bibel skrevs på och vi kan knappt förstå den svenska som talades och skrevs på 1500-talet. Levande språk förändras. Det är helt klart fortfarande svenska men ändå som ett nytt språk jämfört med 1500-talet. När inte latinet fick leva och förändras blev det ett "dött språk". Så latinet älskades i praktiken ihjäl av dem som mest beundrade språket.

Ett självporträtt av konstnären Sofonisba Anguissola (c. 1535-1625) blir dagens bild. Hon brukar räknas till den en av de främsta konstnärerna under brytningstiden senrenässans och barock. Själv tycker jag detta självporträtt påminner om den flera hundra år yngre Helene Schjerfbecks många spännande självporträtt.