Fölfel
Chateaux kom hit till oss i Pengsjö efter att hon resorberat sitt första embryo/foster. Resorption avslutar 15% av alla dräktigheter hos hästar innan dag 60 av dräktigheten. Orsaken är oftast någon illasinnad mikroorganism som tar sig in i livmodern i samband med betäckning/insemination och äter upp embryot/fostret när det vandrar ner till livmodern 5 eller 6 dagar efter betäckningen.
Blir stoet stressat av någon orsak kan hon också resorbera fostret i ren självbevarelsedrift. I stället för att sto och föl går svältdöd till mötes eller blir uppätna av vargar tar stoet energin från fostret för att rädda sitt liv och därmed kunna få ett nytt föl senare. Detta händer i djurvärlden ibland, själv har jag haft stressade kaninföräldrar som åt upp sina nyfödda ungar i skräck för en ilsken hund. På grund av resorptionsrisken ska stoet ha lugn och ro ca 40 - 60 dagar efter betäckningen. Är hon lugn i transporten och lättlastad (tack och lov är vår ponny oerhört lättlastad och lugn) kan hon köras hem till en trygg miljö, annars är det bra att kunna stanna på hingststationen.
Detta tråkiga hände alltså vår lilla tjej och hon var kvar i någon slags skendräktighet så hon kom inte i ny brunst och på 20e dagen efter betäckningen kom hon för att göra ultraljud på veterinärstationen i Vännäs. Där undersöktes hon av proffsiga Monica som måste ha varit med om hundratals fölningar. Hon var så trygg och skickligt undersökte hon min lilla tjej som stod så fint fast det var obehagligt för henne.
Veterinären Monica kom fram till att hon fortfarande var hormonellt dräktig och därför kom inte Chateau i brunst trots att hon hade ett jättestort ägg på G. Monica tyckte vi kunde ge Chateau en ny chans och återkomma för provtagning från livmoderna och nytt ultraljud på fredagen. Så vår fina häst fick åka med oss till Pengsjö med en spruta progesteron i sig. Denna hormondos gav henne hemska svettningar och lite diarré. Sedan deppade hon under sitt stora regntäcke i skvalande ösregn. Jag och pojkarna turades om att vara med henne. Det verkar vara precis som för oss människomammor att när dräktighetshormonerna klingar av blir även ston lite nere.
Nästa morgon klockan fem var dock min pigga ponny sitt vanliga glada jag, men tydligt på väg in i brunst så hon gnäggade högljutt efter andra hästar. Hon deppade alltså inte lika länge som vi människor gör när vi förlorar en unge-tack och lov!
Blir stoet stressat av någon orsak kan hon också resorbera fostret i ren självbevarelsedrift. I stället för att sto och föl går svältdöd till mötes eller blir uppätna av vargar tar stoet energin från fostret för att rädda sitt liv och därmed kunna få ett nytt föl senare. Detta händer i djurvärlden ibland, själv har jag haft stressade kaninföräldrar som åt upp sina nyfödda ungar i skräck för en ilsken hund. På grund av resorptionsrisken ska stoet ha lugn och ro ca 40 - 60 dagar efter betäckningen. Är hon lugn i transporten och lättlastad (tack och lov är vår ponny oerhört lättlastad och lugn) kan hon köras hem till en trygg miljö, annars är det bra att kunna stanna på hingststationen.
Detta tråkiga hände alltså vår lilla tjej och hon var kvar i någon slags skendräktighet så hon kom inte i ny brunst och på 20e dagen efter betäckningen kom hon för att göra ultraljud på veterinärstationen i Vännäs. Där undersöktes hon av proffsiga Monica som måste ha varit med om hundratals fölningar. Hon var så trygg och skickligt undersökte hon min lilla tjej som stod så fint fast det var obehagligt för henne.
Veterinären Monica kom fram till att hon fortfarande var hormonellt dräktig och därför kom inte Chateau i brunst trots att hon hade ett jättestort ägg på G. Monica tyckte vi kunde ge Chateau en ny chans och återkomma för provtagning från livmoderna och nytt ultraljud på fredagen. Så vår fina häst fick åka med oss till Pengsjö med en spruta progesteron i sig. Denna hormondos gav henne hemska svettningar och lite diarré. Sedan deppade hon under sitt stora regntäcke i skvalande ösregn. Jag och pojkarna turades om att vara med henne. Det verkar vara precis som för oss människomammor att när dräktighetshormonerna klingar av blir även ston lite nere.
Nästa morgon klockan fem var dock min pigga ponny sitt vanliga glada jag, men tydligt på väg in i brunst så hon gnäggade högljutt efter andra hästar. Hon deppade alltså inte lika länge som vi människor gör när vi förlorar en unge-tack och lov!
Kommentarer
Trackback
