Advent är egentligen en äldre företeelse än det kristna julfirandet. Det var en fastetid innan Epifanie-festen 6 januari, Trettondagen, då man sedan urkristen tid firat Jesu dop och början på Jesu korta tid som predikant och profet. Den är hälften så lång som fastan innan påsk, men räknas fortfarande som en tid av allvar och kontemplation.

Efter att Sverige blev protestantiskt började fastetiderna minska i betydelse, men vi har kvar vissa rester från katolsk tid. Semlor på fettisdag är en sådan sak. Sista dagen innan 40 dagars fasta slog man sig lös i orgier av mat och allehanda lättsinniga upptåg. Ordet karneval kommer från denna sed. Carne=kött vale=farväl på latin. Under fastan åt man nämligen inte kött, däremot fisk. Lutfisken på julafton är en annan rest från adventsfastan. Fastan bröts ju inte förrän på juldagens morgon.

De långa fastetiderna gav Sverige viktiga exportinkomster från försäljning av torkad fisk. Här i norr var det mest saltad lax och framförallt torkad gädda som såldes i stora mängder till katolska länder i Europa. Alla Lappträsk som finns här uppe var en gång gäddrika sjöar där någon same/bofast("lapp") bodde och skattade i form av just torkad gädda.

Hur rikt och viktigt fisket var kan man se på att Kalix har en medeltidskatedral från 1400-talet byggd i sten och som på sin tid var en av Nordens största. Det fanns mycket fisk i älvarna och kustbandet som gav tionde till kyrkan och boende längs Kalix älvdal fick således råd med både att anställa stenarbetare och murare och ta ledigt själva för att bygga kyrkan. Dessutom kunde de smycka kyrkan med dyrbara konstverk exempelvis ett altarskåp i Nederländsk stil.

Predikstolen är från barocken så den får illustrera dagens lucka. Men egentligen skrivs denna kalenderpost för att påminna om detta hur generationer följer varandra. Den medeltida psalmen Härlig är jorden räknas som en julsång i Norge och Danmark medan den hos oss blivit en begravningssång, jag tycker den passar vid fler tillfällen och dess rader "tidevarv komma tidevarv försvinna släkten föla släktens gång" är vackra och sanna. Den medetida stenkyrkan i Kalix påminner om hur människor som för länge sedan lämnat över till nya generationer slitit för dagligt bröd men också att de, precis som vi, ville göra nödvändiga onödigheter som en överdrivet  stor kyrka, slösaktigt smyckad och onödigt vacker. Men detta onyttga, som vi kallar kultur, är det vi behöver för att leva, inte bara överleva.

Vi har varit på Axels dop idag. Han är mitt lilla kusinbarn och representerar den nya generationen i släkten. Min kusin, hans moster, Cecilia spelade på sin välljudande klarinett: "Adventstid kom till mitt ensamma hus, jag sätter i staken ett sparat ljus, något ska ske bortom frostig advent, jag väntar en gåva som Herren sänt." Hon har spelat klarinett i hela sitt, ännu ganska korta, liv. Det hörs! Hon står för det kulturella i en släkt som alltid dragits till det onödiga men mer än plikttroget, närmast fanatiskt, arbetat hårt för brödfödan i yrken som egentligen inte lämnar mycken ork över till kultur.

Men kulturen fanns där, precis som Kalix lilla katedral från tidigt 1400-tal också finns. Mormor och morfar spelade gitarr och sjöng i stämmor. Pianot hade en självklar plats. men när mamma ville spela just klarinett gick det för långt och hon fick nöja sig med piano på musikskolan. Nu spelar i stället mammas systerdotter Cecilia klarinett på absolut högsta nivå också på lille Axels dop och i vår gråtmilda släkt fanns förstås intet torrt öga(ja de ingifta var kanske inte lika rödögda).